Dokusåpor – släng er i väggen! Här ligger ni i lä.

I “Vita Huset” har detta hänt (bland annat): Fem dagar in på nya jobbet ringde Trumps nya kommunikationschef Scaramucci upp Lizza, en reporter som twittrat att Scaramucci ätit middag med presidentparet och några personer från Fox News. Nu krävde kommunikationschefen att få veta vem som ”läckt” den informationen. Hans samtal har beskrivits som något man möjligen ringer när man med buller och bång lämnar ett jobb, inte när man nyss tillträtt. Och det kan man hålla med om. (I citaten nedan har jag fetat alla fula ord.)

Men rolig TV, det bli det.

När reportern (förstås) vägrade att avslöja sin källa hotade Scaramucci omedelbart att ”eliminera” samtliga i Vita Husets kommunikationsstab (utom pressekreteraren, som redan slutat och de som han hunnit sparka). Han passade på att “läcka” att även Trumps stabschef Priebus mycket snart skulle försvinna, den man han var övertygad om var den främste av alla dem som konspirerade mot honom, och han härmade: “Let me leak the fucking thing and see if I can cock-block these people the way I cock-blocked Scaramucci.” Priebus hade nämligen ända fram till nu lyckats förhindra Scaramuccis utnämning, trots Trumps löfte direkt efter valet.

Läs mer

Skräms man i onödan? Om medicinsk cannabis

Nu får svenska läkare tillstånd att skriva recept på cannabis, läser jag. I Danmark kommer man inte bara att få det utskrivet, utan det blir dessutom tillåtet att odla. I USA är det som vanligt olika i olika stater, men i princip fritt fram för alla över 21 år att röka, äta och odla cannabis för eget bruk.

Samtidigt hör jag att det är ett beroendeframkallande knark, som kan orsaka hjärnskador leda till tyngre droger. Hur går det här ihop? Ska man verkligen få röka på fritt, bara man lyckats få recept?  🤔 Jag bestämmer mig för att läsa på och titta på Vetenskapens värld.

Det korta svaret verkar vara: ”Nej”. Men som vanligt är det mer komplicerat än så. Så här uppfattar jag det.

Cannabis är ett samlingsnamn för marijuana, hasch, hascholja och har använts som drog och medicin i tusentals år. Det innehåller många olika substanser, av vilka THC är den som verkar berusande. Vid  odling för medicinskt bruk väljer man därför sorter med låg THC-halt.

Forskning pågår bland annat i Sydney, där barn med epilepsi får oljebaserad cannabis i tablettform. Medicinen har låg THC-halt (barnen blir alltså inte berusade). Hittills har forskarna trott att den mest aktiva substansen i tabletterna var CBD, som man vet minskar ångest och kan vara inflammationsdämpande – men inte berusande. Nu undersöker man om mera okända cannabinoider kan ha ännu bättre inverkan mot epilepsi. I ett annat försök får vuxna epileptiker pröva CBD i en gel att gnida in på armen. Och på ett sjukhus provas THC-läkemedel på döende patienter för att lindra deras smärta och stimulera aptiten.

Fredrik von Kieseritzky är forskare i läkemedelskemi och har arbetat med de licensansökningar som nu godkänts av Läkemedelsverket. Han sammanfattar vad som nu hänt:

I Sverige har två personer fått tillåtelse av Läkemedelsverket att få medicinsk cannabis utskrivet. Ett sådant godkännande förutsätter bland annat att den sammantagna nyttan överväger riskerna och att alla godkända läkemedel redan testats på patienten. Båda dessa patienter har ryggmärgsskador som orsakar svår nervsmärta – något som vanliga läkemedel (exempelvis morfin) inte är särskilt effektiva mot. Det här godkännandet gör det också möjligt att göra kliniska försök här i Sverige, så att man framöver förhoppningsvis kan hjälpa flera. Det är alltså inte del i någon allmän legaliseringskampanj.

Läs mer

På promenad i Stockholms stad 🎵 🎶

Plötsligt hade jag lyckats leka sönder mitt Googledokument med bloggutkast och idéer. Google frågade om jag ville rapportera felet till dem, men jag tackade nej. När jag sen testade ”bakvägar” att åtminstone kunna kopiera texten fick jag ett skrämmande meddelande: ”Google har blivit underrättat och söker en lösning”. HJÄLP! Vem har tjallat?  Var är de? (Kikar mig skrämt över axeln). 😱

Bestämmer mig för att lugna ner nerverna med att lägga ut lite bilder från vår promenad i solens sken för några veckor sen. Så mycket sol faktiskt att jag tog bilderna i blindo, så de blev som de blev. Men fint var det, några minuter ifrån vår port om vi går åt andra hållet än till galleria, T-bana, bussar, bio etc.

På bryggan verkade and-madamerna ha siesta. De bevärdigade oss inte med en blick, utan vände mest rumpan till.

Läs mer

Att skrämmas i onödan – om missbildningar

Det är knepigt att presentera forskning för allmänheten – det vet jag, som jobbat på ett forskningsinstitut. Aldrig glömmer jag när vi skulle göra en liten broschyr i fickformat, med många vackra bilder om intresseväckande forskningsprojekt. Det fanns gott om lämpliga projekt, men när vi skulle få korta, klatschiga texter godkända av forskarna var totalkrocken nära: ALLT skulle med, särskilt alla förbehåll. Till slut tror jag vi fick till en fungerande kompromiss.

Den gången anlitade vi till och med proffsöversättare. Det gick så där. Vår forskning om  ytkarakterisering hade mycket att erbjuda förutom bilder på läckra ytor. Därför löd texten bredvid bilden: “Inte bara en vacker yta.” Den (kvinnliga) forskaren blev inte särskilt förtjust över den (idiomatiskt korrekta) översättningen: “Not just a pretty face.”… Hon övertog översättningen – med utmärkt resultat, flerspråkig som hon var. Den översättningen jag minns är dock den första, som vi fnittrade mycket åt en tid. 🙂

Fast skrämdes gjorde vi faktiskt aldrig i våra nyheter.

Om man verkligen vill göra sig hörd i dagens mediabrus behövs det kanske hårdare tag. För några år sen kollade jag sambandet mellan vällingmatade barn och övervikt – som inte verkade finnas, när man tittade närmare. Och antalet ungdomar med diabetes ökade – eller hur var det nu?

Nyligen slog Ekot larm: “En ny stor studie (1,2 milj kvinnor) visar att även lätt övervikt hos mamman kan ge allvarliga missbildningar hos barnet!” Det låter ju verkligen oroande, lätt övervikt verkar väl de flesta av oss ha nuförtiden (åtminstone om man får tro media). Inte blir det bättre när man hör att vanligast är hjärtmissbildningar, som “kan kräva kirurgi tidigt i livet.” 😱

Sen lyssnade jag på Medierna i P1. där en doktor i epidemiologi påpekar att studiens uppläggning gör det svårt att övertyga sig om att det verkligen är övervikten som är orsaken till missbildningarna, och inte bakomliggande samband. Det främsta problemet är dock att man uppmärksammar en riskökning som är “extremt liten i absoluta tal”.

Det visar sig nämligen att (den möjliga) riskökningen enligt studien är en promille: för en normalviktig mamma är missbildningsrisken 3,4 procent, för en med lätt övervikt 3,5. Men det sa man inte i Ekot.

Läs mer

Det är mycket nu, sa konvalescenten

Mina erfarenheter av bältroseländet kom slutligen in på bältros.nu. De hade haft tekniska problem, men jag trodde jag blivit bortcensurerad. För säga vad man vill, men ingen kan i alla fall beskylla mig för att kokett försköna mina selfies!  🙂

Jag har nu varit och kollat om annat behöver åtgärdas, eller om det “bara” är bältrosen som (fortfarande) spökar.

Tandis: Check! ✔  De ilande, ömmande tänderna verkar OK. Tandläkaren inspekterade även svidande tunga och tandkött: “Det är inte ens rött!” sa hon förundrat. Så det är tydligen ansiktsnerven som får för sig saker och slår larm. (Min man liknade det vid fantomsmärtorna i en amputerad kroppsdel.)

Allergiklinik: Check! ✔  Äntligen kom jag mig iväg till allergiklinik, för att få grepp om mina diffusa allergibesvär. Den kliande ansiktshalvan var, som väntat, inte mycket att göra åt: Samma bråkiga ansiktsnerv som hallucinerar. 😦  Men för den kryckiga sömnen kom doktorn på en kreativ idé: Vi kan försöka utnyttja det som annars är en oönskad bieffekt av en gammal allergimedicin: trötthet. Antingen funkade knepet eller så var det en del i det l-å-n-g-s-a-m-m-a tillfrisknandet: Sömnen blev i alla fall bättre. Kanske hjälpte den vänliga omtanken en bra bit på väg? Så tror ju jag.

Vi gick igenom mina bråkiga luftrör också, som ibland kör igång hostan från helvetet. Det är mera skonsamt för kroppen om jag hela tiden tar en pulverpuff om dan, fick jag veta, för att öka till två när hostan börjar. Då ska jag också se till att jag har akutpulvret till hands – om det skulle bli som den gången jag vaknade av att jag redan sprang mot badrummet för att jag inte kunde andas. (Vad jag nu skulle i badrummet att göra kan man undra. Diskret dö?)

Läs mer

Man måste ju skratta åt eländet! Eller gråta.

Under min korta men minnesvärda tid i fastighetsbubblan hade ägaren regelbundna möten där han la ut texten inför beundrande medarbetare. (Det ingick i jobbet att åtminstone verka beundrande.) Jag skrev sammanfattande protokoll, men det räckte inte –  alla hans guldkorn spelades dessutom in på band. Kassetterna låg i högar. När jag frågade vad som skulle göras med dem kunde ingen svara. Undrar vart de tog vägen i konkursen?

Varför kommer jag att tänka på det här just när jag i New York Times läser utdragen ur Trumps samtal med journalister?

Under resan till Paris nyligen pratade Trump med journalisterna ombord på presidentplanet “Air Force One”. De uppfattade samtalen som “off the record”, men efter ankomsten undrade Trump varför pressen inte skrivit om dem. Och Vita Huset publicerade ett redigerat utdrag ur samtalen, som NYT nu citerar. (***) och (. . . .) markerar text som Vita Huset utelämnat.

Nedan har jag plockat ut några stycken och försökt mig på några sammanfattande översättningar.

Om besöket i Frankrike:

Q: When were you last in Paris? When were you last in France?

THE PRESIDENT: So I was asked to go by the President, who I get along with very well, despite a lot of fake news. You know, I actually have a very good relationship with all of the people at the G20. And he called me, he said, would you come, it’s Bastille Day — 100 years since World War I. And I said, that’s big deal, 100 years since World War I. SO we’re going to go, I think we’re going to have a great time, and we’re going to do something good. And he’s doing a good job. He’s doing a good job as President.

På svenska ungefär: Jag har goda relationer med alla i G20 och Frankrikes president inbjöd mig. Vi ska göra nåt bra. Han gör ett bra jobb. (Inget svar på frågan)

Läs mer

Förr och  nu – moralisk kompass del 2

I bardotrutig klänning, brett skärp och ljuslila mohairkofta

När jag skrev om våra moraliska kompasser påmindes jag om hur det kändes då, i början av sextiotalet, när jag 14 år gammal började intressera mig för killar – och till min häpna glädje insåg att intresset verkade ömsesidigt.

Reglerna var tydliga: Killarna förväntades göra vad vi kallade “närmanden” – och tjejerna avvärjde dem (olika länge…). Det var pirrigt spännande att utforska det nya som kommit in mitt liv – både killarnas reaktioner och mina egna. En ung man gjorde just inte några “försök”. Och jag minns min reaktion: “Vad är det för fel på honom? Eller på mig?” (Och då var jag ändå jätteprydpräktig.)

När jag tänker efter inser jag att förutsättningen för att detta skulle vara pirrigt spännande istället för skrämmande var att jag aldrig nånsin var rädd för att de skulle fortsätta mot min vilja. Trots att jag då var ännu längre ifrån “stor och stark” än idag, och  ganska lättskrämd av mig. Och jag råkade heller aldrig illa ut i den situationen, inte ens när jag en gång – till min egen förvåning! – följde med en okänd kille hem.

Däremot hände något obehagligt när jag och en kompis en dag åkt till Gröna Lund. Vi kan ha varit tretton-fjorton år, prydligt klädda, små och spinkiga, och det var mitt på dan. (På kvällen hade vi aldrig vågat – eller fått – åka till Grönan!) Plötsligt tog ett gäng okända killar fast oss och började slita i våra kläder. Det som skrämde oss den gången var inte killarna, utan de omgivande präktiga barnfamiljernas reaktion: de mötte våra vädjande blickar med förakt(?), och gick oberört förbi. Som om vi var del i ett gängbråk.

Jag funderar på hur jag kunde känna mig så säker med killar, för jag vistades inte i särskilt skyddade miljöer: bodde i förort och gick på dans i Stockholm, där killarna ofta var fulla, men inte (de präktiga) tjejerna. Hade jag bara JÄTTEtur? Eller var reglerna så tydliga?

Och hur är de i så fall idag? Vid senaste Peace & Love-festivalen polisanmäldes sju fall av sexuella ofredanden. Jag försöker kolla vad som egentligen hände, men det mest konkreta jag hittar är ”Det kan handla om en hand på fel ställe mitt under dansen” och ”Flera personer avvisades när de bildade dansringar. När personer tränger in andra personer i en dansring kan det finnas risk att det sker sexuella ofredande.”

Läs mer