Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska): Vaccinera er! 

Men själv har jag inte kommit iväg förrän nu, möjligen delvis eftersom min husläkare verkade skeptisk till vaccination – inte för att det har biverkningar, utan för att det inte är 100% effektivt. Det hjälpte inte att jag sa att jag hade varit beredd att acceptera ganska svåra biverkningar om jag kunnat få minsta lilla lindring. Och om man drabbas fast man är vaccinerad blir symptomen lindrigare, vilket också är mycket värt. För en som varit med.

Nu äntligen har det skett. Vi skulle i alla fall till vårdcentralen för TBE-vaccination inför fästingsäsongen och passade på att fråga om man där vaccinerade även mot bältros. Det gjorde man inte, och jag fick inte ens ta min femte TBE-spruta (om jag förstod rätt var anledningen att jag haft bältros och eksem och därför borde fortsätta med samma vaccin som de tidigare gångerna, och den sorten hade man inte längre).

Läs mer

Annonser

Omgiven av konspirationsteorier

Jag läste en artikel om konspirationsteorier – och började hitta dem överallt, kanske även i mitt eget huvud? 🤯 I det gamla Grekland och Rom handlade det mest om kejsarna: särskilt Nero sades ha levt länge efter sin död – ungefär som Elvis. I Sverige har vi ryktena om Karl XII: Blev han i själva verket mördad?

För en riktig konspiration behövs en grupp inflytelserika konspiratörer, en hemlig plan och ett illasinnat syfte. Konspirationsteoretikerna tror alltså inte på den verklighet vi (tror att vi) ser utan är övertygade om att det finns en bakomliggande sammansvärjning som styr vad som händer. De enda som genomskådar detta är just konspirationsteoretikerna, och de ser som sin uppgift att avslöja SANNINGEN för den ovetande allmänheten – under ständigt hot om att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Jag som gillar skrämmande berättelser om att verkligheten i själva verket är helt annorlunda än den ser ut 😱 (science fiction, ”Sjätte sinnet”) tycker förstås att tanken är spännande. Åtminstone som ämne för böcker och filmer. Och ibland kan det kanske kännas lite lockande att leva i konspirationsteoretikernas välordnade värld: Där finns en plan, allt har en enkel förklaring och inget av det slumpartade kaos och de klavertramp som präglar ”vår” verklighet existerar.

För att komplicera det hela avslöjas ju ibland existerande hemliga projekt och mörkläggningar. Watergateaffären, som ledde till president Nixons avgång 1974, visar samtidigt hur svårt det är (eller åtminstone var) att hemlighålla en stor komplott i länder med fri press och fri åsiktsbildning. Nyligen kom Muellerutredningen fram till att ryssarna faktiskt hade konspirerat för att påverka presidentvalet – även om man inte kunde bevisa Trumps skuld i just det. Men Trump hjälper ivrigt till att twittra konspirationsteorier och lär ha tagit med sig konspirationsteoretiker till Vita Huset. Det låter ju inte så bra.

Läs mer

Om meningen med livet – för mig och andra

Nyligen läste jag en intervju med 28-åriga Blondinbella – den framgångsrika bloggaren (eller om det heter influencer nuförtiden?), vars blogg ”utvecklats till ett mediehus”. Innehållet i hennes sociala medier (därmed hennes liv) styrs in i minsta detalj för att uppnå så stor avkastning som möjligt. Under intervjun är det ”content-dag” i trettiomiljonersvillan. Det verkar innebära att hon fixas till av makeup- och hårstylist för att sen filmas när hon, mellan klädbyten, läser upp korta reklamsnuttar, som tydligen miljoner tittar på.

Jag läser och blir beklämd. Inte i första hand över hennes beskrivning av hur påfrestande det är att leva ett så offentligt liv att man får ont i magen av ett blombud, eller ens för att hon varit utsatt för stalkning och numera överallt följs av en säkerhetsvakt. Utan jag läser skildringen av ett för mig främmande liv och fastnar i samma fråga som under min korta tid i fastighetsbubblan:

Och vad GÖR ni sen med alla dessa pengar? Alltså: Vad är meningen?

Bella vill bli världens mäktigaste kvinna, vilket inte verkar vara så avlägset som det låter, för hon är tydligen redan utnämnd till Sveriges mäktigaste. Hon vill ha inflytande och bygga en bolagsgrupp som ska bli globala jättar. Men målet är inte att sälja så mycket deodoranter som möjligt, utan att vara en förebild för andra unga kvinnor. Eller inte ”en förebild”, utan ”The förebild.” (Det står så!): ”Jag vill visa för varenda jäkla ung kvinna att man kan ta sig från noll till det här.”

Vad är då ”det här”? (Och vad är förresten ”noll” – ett vanligt liv?) Många frågor blir det.

Läs mer

Den skrivande maskinen – nästa generation

Advokatfirman där jag i början av 70-talet fick mitt första jobb hade samma rutiner som på 30-talet. Till skillnad från då hade dock alla sekreterare elektriska skrivmaskiner – utom en av de äldre. Hon smörjde och vårdade sin gamla manuella ömt, eftersom hon visste att man inte skulle kosta på den någon reparation om den gav upp. Då skulle hon tvingas övergå till elektrisk, och det innebar en helt annan skrivteknik än den hon till fulländning behärskade när hon med vältränade fingrar (även lillfingrarna!) i rekordfart hamrade ut handlingar med många karbonkopior.

Hela hennes yrkeskunnande var i fara.

Manuella skrivmaskiner kunde identifieras på hur bokstäverna slitits, ungefär som människors fingeravtryck. Ett av indicierna i det s k Helandermålet var exempelvis att hotelsebreven var skrivna på skrivmaskiner som Helander hade tillgång till. Och TV-advokaten Perry Masons sekreterare Della Street kunde direkt avgöra om en text skrivits av en rutinerad maskinskriverska som tryckt ner alla tangenter med samma kraft.

Nedan: Perry Mason i ”The Case of The Twice-Told Twist” (tyvärr i färg)

Läs mer

Om den skrivande maskinen – från början och framåt

Jag vet inte om sena tiders barn förstår vad det handlar om när Kalle Anka och Musse i julaftonsprogrammet äter majs på sin husvagnssemester. Inslaget kanske t o m är borttaget för att ingen förstår skämtet?

I Youtube-parodin nedan är ljudet ändrat och plinget förvanskat, men efter ungefär 4 minuter gnager de ändå på sina majskolvar, rad efter rad, med ett PLING! när det är dags för radbyte.

Vi som var med vet hur viktigt det plinget var! Jag återkommer till det, men först mer om skrivmaskinen, som faktiskt är ännu äldre än jag. Jag har läst på.

Redan 1714 hade ingenjör Mill i England fått patent på en maskin för skrivande. Trots patentet finns det dock inga ritningar, så man vet inte hur den såg ut. Hans namn har levt kvar på annat sätt: I USA blev ordet ”mill” beteckningen för skrivmaskiner i allmänhet, och eftersom ”mill” även betyder kvarn skapades uttrycket ”papperskvarn” för tidsödande byråkratisk hantering.

Den första skrivmaskin som gjorde det möjligt att skriva fortare på maskin än för hand uppfanns 1854 .

Läs mer

Om den svåra konsten att spola

Inga spolproblem här, inte!

Vår fina vägghängda toalett (som jag fortfarande älskar, särskilt varje gång jag tvättar golvet under!) har fått lite problem. Våra gäster hade (som tur var) just gått när jag hade ärende dit – och spolningen hängde upp sig. Det spolade och spolade… HJÄLP!

Min lugne man plockade bort spolplattan, för det var en av de två ”knapparna” (eller vaddetheter) som hakat upp sig, inte själva spolandet (guschelov!).

Eftersom det var så lätt att plocka bort spolplattan borde man helt enkelt kunna byta ut den, tänkte jag, och började kolla på nätet. Om utifall att vi inte skulle få sprutt på den.

Mycket info vart det!

Man kan inte bara välja glas eller skiffer, utan även ”sätta sin personliga touch på spolplattan genom att byta ut fronten mot en egen utformad framsida”. Det, ni! (Även om jag skulle föredra att sätta min personliga touch nån annanstans.)

Det verkar finnas tillbehör av mångahanda slag, men jag grottar i vanlig ordning fascinerat ner mig i det vi INTE behöver. Men tydligen andra. Eller?

Man kan sålunda ha ”luktutsugning”, som startas med en enkel knapptryckning och slutar av sig själv.

Läs mer

Karnevalsveckor på Madeira

Vi hade ju rest bort för att fira makens födelsedag. Först på bussen från flygplatsen fick vi reda på att det var en perfekt tidpunkt att besöka Madeira: Blommorna började just slå ut och det var karneval! Och på Madeira firar man länge: hela stan och många människor är dekorerade i 13 dagar! Vi valde att se två karnevalståg, ett i veckan. Bilderna tog Ingemar Lindmark.

Barnen hade ett eget tåg, där ett tusental från olika skolor och förskolor tågade genom centrum i kostymer de själva och deras föräldrar gjort. Det såg vi inte, utan nöjde oss med de utklädda barnen ”på stan” och vid de vuxnas karneval. På bilden samlades en barngrupp i parken där vi ofta var.

Till födelsedagsmiddagen letade vi reda på en liten indisk restaurang, där man INTE försökte ragga upp oss. (Vi surkärringar gillar ju inte sånt! 😠) Den låg vid en liten sidogata ovanför en rent ovanligt brant backe. Jag skämtade om att inkastaren aldrig skulle släppa oss när vi så tydligt klättrat upp till just den här restaurangen. Men de hade ingen inkastare, det var en gäst vi sett utanför.

Vi hamnade i en familjär liten restaurang med vad som verkade vara stamgäster, god mat och vänligt, (ofjäskigt!) bemötande. Och så fick vi hjälp att hitta ”normalkryddade” rätter – vilket är vad vi klarar av. När vi återvände veckan efter kände man genast igen oss. (Vilket jag, som alltid, valde att uppfatta positivt. ;))

Läs mer