Vad ska vi egentligen ha språket till? 

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Jag har s k ”språköra”: Utan att ha lärt mig särskilt många regler ”hör” jag om det låter rätt och ”ser” hur ord ska stavas (nästan jämt). Eftersom jag själv tappade sugen när skrivreglerna blev allt fler kunde jag känna med dem som fick fullt med röda bockar i kanten på uppsatserna. En klasskompis berättar att hon inte lät sig avskräckas av lärarens påpekande: ”Glöm inte att det finns skiljetecken!” utan oförfärat skrev på, bara för att det var kul.

Men alla var nog inte lika tuffa. Femtio år senare sprudlar minnena när vi pratar, men när jag vill samla dem i Enskedebilder.com verkar den överdrivna respekten för det skrivna ordet slå till hos en del. Och det är väl synd. Senare har jag hört att man inte längre dyker ner på alla språkliga fel i uppsatserna utan uppmuntrar berättarglädjen, så kan man ta språkputsen sen. Hoppas det stämmer.

Läs mer

Annonser

Hur kommer det att gå för de arma liven? 

Ibland dyker det upp en gammal vis gumma inne i mig (alltså helt olik mig själv). Hon sitter i sin imaginära gungstol, nickar med huvet och kommenterar när jag läser tidningen och tittar på TV.

I TV-reklamen för webbläkare säger den unga tjejen kaxigt: ”Vi i vår generation vill inte vänta i telefonköer. Jag har inte tid att vara sjuk, kollar symptom med webbdoktorn medan jag packar för utlandsresan.”

Jaja, tänker gumman saktmodigt. Även du kommer att få lära dig – om du får leva tillräckligt länge. Till och med den som har oförskämd tur med hälsan blir med tiden skruttigare, krämporna går inte över helt, allt man varit med om lämnar spår; rynkor, ärr, minnen, sorger… Och det  är OK. För det är det som är livet. Det enda sättet att slippa undan är att dö tidigt.

(Och du, det är faktiskt INTE så att övriga generationer har en pervers önskan att vänta i vårdens telefonköer – OK?)

Läs mer

Ska man nöja sig med nåt halvbra?

Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.

”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)

Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.

Det jag däremot kan förstå är att nutidens ökade valmöjligheterna kan ställa till det, särskilt i kombination med en orealistisk syn på lycka. Via dejtingappar är det enklare än någonsin att svepa vidare så fort något inte r-i-k-t-i-g-t stämmer. Och den som förväntar sig att bli tvärkär och därefter leva lycklig i alla sina dar tillsammans med en drömpartner som uppfyller alla livets behov – ja, den ligger nog risigt till. Om man tänker efter inser man väl att man själv inte heller kan – eller ens vill – vara ”hela världen” för någon.

Läs mer

Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall 

Sommarens ögonpärs visade sig ju vara glaskroppsblödning och -avlossning, samt hål på näthinnan (utan avlossning). I juli lasersvetsades hålet på näthinnan, men ”spindelnätet” som fladdrar runt i utkanten av synfältet kvarstår oförändrat.

I mitten av september, när det gått tre månader, ringde jag till St Eriks för att kolla hur länge det kunde tänkas förbli så och – framför allt – om man borde göra något. För jag vill INTE i efterhand få veta att det hade man bort, livrädd som jag är om mitt ”starka” öga.

De sa att det är kvarvarande blod, och det brukar man inte operera. Antingen tar kroppen hand om det eller så vänjer sig hjärnan, så att man inte längre ser det. Om det däremot blir sämre ska jag åka direkt in till ögonakuten.

Det är fortfarande oförändrat, och nu gick jag till optikern för att se till att jag åtminstone har bästa möjliga hjälp av mina brillor – och för att få en extra koll. För det har ändå känts lite oroligt.

Läs mer

Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter

Om det verkar som om jag slöat till i bloggandet beror det på att jag för tillfället istället snöat in på min andra blogg, Enskedebilder.com. Den startade jag för knappt ett år sen för att med hjälp av gamla klassisar från nian (anno 1962!) samla minnen från vår barndoms hembygd, det jag kallar Enskede.

Jag har lärt mig mycket, bl a att det är – och har varit – olika vad man egentligen menar med ”Enskede”. För mig är det förstås mitt gamla hem på Skärmarbrinksvägen 1 och de platser jag rörde mig mellan då, i åldern från 0 till 12 år, när vi flyttade till en större lägenhet i Farsta. I bloggen valde jag till slut hembygdsföreningens generösa definition i ”Enskede 100 år”: ”hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar”. Man vill ju att alla som vill bidra med egna minnen ska få vara med!

Jag tänkte göra som när jag startade den här bloggen med spridda barndomsminnen – och började se hur mitt lilla liv utgör en del av historien, både Folkhemmet och världshändelserna. Och om jag får skryta – och det får jag, det är min blogg 😉 – kallade den första kommentaren det faktiskt en ”kulturgärning” att ”samla all denna historiska/nostalgiska information”. Men mest är det kul! Och om nån utanför detta ”Enskede” skulle ha något roligt minne tänker jag ta in det också. Bloggen är fri! Men den har levt ett stillsamt liv. Hittills.

Jag är ju ingen hängiven Facebook-besökare – jag vill skriva långsamt och eftertänksamt. Men nyligen fick jag ett roligt vykort från femtiotalet, som visade Nytorps skolgård med en massa delvis gymnastikklädda ungar på. Observera de piffiga gympabrallorna! (Det finns närbilder på Enskedebilder.)

Läs mer

Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.

Nyligen fick jag tips från Netflix om en ny version av Hill House. Jag visste att jag sett en långfilm om det för länge sen – och inser nu att det måste ha varit för 55 år sen! Nu ser jag att 63 års film fått kultstatus som en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, men när jag såg den fick jag intrycket att det bara var jag och en gammal tant som var rädda. Tanten satt bredvid mig och bad att få hålla mig i handen, men jag tror att jag nobbade.

Var jag möjligen påverkad av scenen där det visar sig att handen som höll så hårt inte var den man trodde… ??? 😱

Den scenen är med även i 2018 års serie, men annars är handlingen annorlunda. Och ändå på något sätt besläktad. Personnamnen är exempelvis desamma i alla versionerna – för det finns flera.

1959 kom boken ”The Haunting of Hill House”, vars första stycke slutar:

“Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood for eighty years and might stand for eighty more. Within, walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Läs mer

Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.

I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

Läs mer