Jag har bott i en förort i hela mitt liv

… eller hur det nu var han sjöng, Edvard Persson:

Jag är ute på en nostalgitripp och tillbringar mycket tid med att samla egna och andras minnen på Enskedebilder.com. Alltfler bidrar till en heltäckande bild av hur det var där och då: Visionerna för den nya stadsdelen och hur verklighetens vardag såg ut. Min familj flyttade ju därifrån när jag var tolv, och jag reflekterade (förstås) inte då över hur det var och varför.

MEN NU SÅ!

Det är inte ens klart vad ”Enskede” är. Hembygdsföreningens ordförande sammanfattade: ”Det varierar vad olika människor menar med Enskede.” 1931 bröts Enskede församling ur Brännkyrkas. 1957 blev Farsta, Vantör, Skarpnäck egna församlingar. Senare flyttades Årsta från Brännkyrka till Enskede och bildade Enskede-Årsta. Nu heter stadsdelen Enskede-Årsta-Vantör.

Jag bestämmer mig för att forska i saken och hittar översiktskarta över Stockholms stadsdelsförvaltningar och en zoombar karta.

Läs mer

Annonser

Om hur en dam bör uppträda

SextiotalsmodellI stugan har vi hittat gamla tidningar – d v s från vår ungdoms sextiotal. Där kan jag, sent omsider, lära mig mycket som jag aldrig lärde mig då. Om jag vill. 

Jag har inte hittat tidningen där jag hade kunnat lära mig hur en kvinna bör gå och stå. Fast hur modeller skulle stå visste alla på den tiden – även småtjejer. Precis som här till höger: Observera särskilt fötternas ställning – för att benen ska se slanka ut. När man satt skulle de hållas tätt ihop,  och något snett.

I den tidning jag har hittat får jag veta mer om hur man ska ta sig från stående ställning till sittande. Inte  så enkelt som det kanske låter:

Sitt vackert: ”Det är viktigt att balansera ryggraden, så att vi inte blir trötta och ser sura och förgrämda ut över det”. (Det gör alltså inget om man är trött, bara det inte syns.) ”Öva många, många gånger. Efter ett par veckor ska ni märka att det blivit till en naturlig vana att sätta sig och resa sig upp mjukt och graciöst.”

Det framgår inte om man måste sitta kvar på yttersta kanten eller småningom får luta sig mot ryggstödet.

Sittövning-sextiotal.jpg

Läs mer

Två gånger har vi lyckats missa våren – samma år!

Först var det vinter, sen sommar. Vi åkte till stugan i Bohuslän för att möta den tidiga våren och fira påsk där. Men kortade snart av besöket – där var mer snö än hemma och riktigt grått och råkallt. Även vattnet hade frusit, vilket det aldrig brukar göra. Så vi åkte hem igen.

Sju veckor senare återvände vi – och hamnade mitt i en ovanligt varm högsommar. I början hade vi visserligen bara kallvatten, men det löste sig snabbt och utan problem – vi slapp ju frysa! 🙂 Nu är enda nackdelen att jag varken tagit med sandaler eller tunnare byxor, däremot det varma fodret till (regn)jackan. Man har ju varit med ett tag och vet hur början av maj kan se ut, tänkte jag. Juni med, för den delen – glömmer aldrig den stora internationella konferensen när de utländska gästerna huttrade på Vaxholmsbåten i sina tunna sommarkläder, medan vi plockat fram både strumpor och tjocktröjor igen. (Det hade varit internationellt uppmärksammat värmerekord veckan innan.)

Vid uppfarten grönskar nu vårt ena stora träd, lönnen, för fullt.

Läs mer

Konsten att samla minnen

Om jag verkar ovanligt lat i blogg och kommentarer: Nu jobbar vi på att på allvar veva igång enskedebilder.com! 🙂

I början av maj träffades några av oss som gick ut Nytorpsskolans klass 9G anno 1962. (Hur gamla ÄR vi egentligen!?). 45 år senare stötte vi ihop vid ett skoljubileum, och sen dess träffas vi några gånger om året. 2013 upprepade några av oss till och med 1961 års skolresa till Bremen. (Jag bloggade.)

Denna gång var vi nio som träffades över en god middag med mycket prat och skratt. Det var flera som gärna velat komma, men någon bor utomlands, någon var krasslig, andra är mera aktiva pensionärer än jag, och har annat för sig – särskilt kanske så här i början av sommaren. Å andra sidan bilade en av oss frivilligt 1,5 timme enkel resa för att få träffa oss och åka hem igen. Imponerande, tycker jag som bara tog tunnelbanan in till stan.

När vi började prata minnen sa någon omedelbart att han inte minns nåt alls. Så kan jag också känna ibland, så jag svarade att just därför är det bra att skriva ner minnena – fort, innan de försvinner. (Det var faktiskt därför jag började skriva här, på mitt ”externminne”.) Sen nämnde någon ”idrott” – och det var rätt knapp: Hans minnen började genast flöda. Tyvärr är jag fel person att intervjua honom – vet absolut inget om idrott, och är faktiskt inte ens intresserad av att lära mig mer om just det.

Läs mer

Om olika sätt att genomföra förändringar

Utan att veta mycket om (nya) Karolinska Sjukhuset läser jag en artikel om SR Kalibers intervjuer med runt 40 läkare och sjuksköterskor om hur Karolinska (inte) fungerar efter omorganisationen:

”De anställda säger att de inte förstår vad syftet med omorganisationen är. De vittnar om hur konsulter och nya chefer utan medicinsk utbildning förstärkt stuprör och byråkrati, och att utvecklingen går åt fel håll. ” En fd chef säger: ”Men det värsta var ickereponsen, när vi pekade på vad som inte fungerade så hände ingenting. ” Och han beskriver hur ”den nya verksamhetsmodellen togs fram på sjukhuset utan medarbetarnas medverkan. För att sedan presenteras som ett färdigt paket.”

Jag tycker att jag känner igen mig. Och gräver i mina (ur)gamla minnen från ett annat århundrade.

Det måste ha varit sent sextiotal när jag knäckte extra som korrespondent medan jag pluggade på halvtid. Bland arbetsuppgifterna fanns att regelbundet per telex skicka meterlånga beställningar, innehållande bara kemiska beteckningar och siffror.

Siemens telex, av Flominator (CC BY-SA 2.5) från Wikimedia Commons

Läs mer

Svenska Akademien och hunden Totte

Ibland kommer jag att tänka på ”Sov lilla Totte”, där Hasse och Tage vyssar den otäcka hunden Totte till sömns. Precis när han änteligen verkar somna väcker de honom helt självdestruktivt med ett käckt: RIPAPPILO!

Nu senast påmindes jag om det när jag läser om Horace Engdahls agerande i samband med Svenska Akademiens kris. Just när allt verkar lugna ner sig något agerar Engdahl: RIPAPPILO!

En kort sammanfattning för den som eventuellt lyckats missa bakgrunden till krisen i Svenska Akademien: Den s k Kulturprofilen är gift med en av akademiledamöterna och tillsammans äger makarna ”Klubben”, som akademien under många år givit stora ekonomiska bidrag till, och haft ett nära samarbete med – ett samarbete som enligt advokatutredningen 2017 ”fördjupats under senare år”.

Redan 1997 skrev Expressen tre artiklar om ekonomiska oegentligheter på Klubben och – framför allt – om flera unga praktikanter som anklagat Kulturprofilen för bland annat sexuella trakasserier. En ung konstnär skrev brev till flera myndigheter och kulturinstitutioner som stött mannens verksamhet. Arbetsförmedlingens Kultur och Media avbröt allt samarbete, men Svenska Akademien lade brevet åt sidan.

Läs mer

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

”… och det gör du också” fortsätter omslagstexten på Jack Werners bok. (Skiter i att det är fejk, antar jag.)

Citatet kommer från den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Historien var hämtad från en satirsajt, men spreds blixtsnabbt på Facebook. Strax under kommentarerna som påpekar att artikeln är fejk skriver ”Mats” sitt berömda: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.” Det skrattade många åt. Vilket är lätt att förstå.

Men, skriver Werner, många av dem som drev med Mats publicerade några månader senare själva ett falskt Trump-citat (att han ställde upp som kandidat för republikanerna, eftersom de är dummare). När de som spritt citatet fick veta att det var falskt avfärdade många av dem det med att ”Trump HADE kunnat säga det”.  – även de som var namnkunniga journalister.

Och jag märker till min förfäran att jag spontant håller med, för han HAR ju faktiskt sagt betydligt värre saker. Men om jag tänker efter inser jag förstås att då resonerar man på precis samma sätt som Mats: ”Jag skiter i att det är fejk, det är förjävligt ändå.” Ganska tankeväckande – och lite läskigt, faktiskt.

Läs mer