Efter Berlinresan kom jag fram till varför jag är så dåligt ägnad att resa. Det var en tröstande och hjälpsam insikt. Under själva resan blev jag dessutom påmind om den hjälpsamhet vi (så gott som) alltid stöter på när vi är på resande fot.
Redan på Arlańda hade jag planerat att vi skulle hävda “särskilda behov” (vår höga ålder) för att slippa checka in bagage i automat. För det vet jag inte hur man gör. Men vi hann inte ens fråga någon innan en leende kvinna kom fram och fixade alltihop. Och då reser vi ändå lågprisflyg. 🙂
I hissen på hotellet måste man använda sitt nyckelkort för att kunna åka upp. Vi klarade det – ända till den gången vi blev övermodiga. Någon annan hade redan visat kortet och två våningsknappar var intryckta. Vår skulle bli den tredje, och det accepterade inte systemet. Eftersom vi hade en del att bära tänkte vi att det var enklare att ta trappan ner en våning än att rota fram kortet redan i hissen. Numera vet vi: In i trapphuset kommer man, men inte ut. 😦 Åtminstone inte på vår våning. Hjälp, vi är fångar här! Vänliga människor hjälpte oss. (Men kortläsaren VAR rucklig – jag lovar!)
På väg till Sanssouci träffade vi en dam som egentligen sålde biljetter till turistbussen, men tog sig tid att noggrant beskriva för oss hur vi på bästa sätt kunde ta vanlig buss sista biten. Hon påpekade särskilt att den ju var gratis för oss med Berliner card.
Vi fick även god hjälp att hitta rätt tåg. Av två tillfrågade hänvisade visserligen en till en perrong, den andra till en annan… Men det berodde på att det var så många ändringar i trafiken på grund av alla byggen. En av dessa vänliga människor ville visserligen att vi skulle läsa (antagligen köpa) hans tidning, men det var först när vi fått information och var på språng uppför trappan till perrongen. Och jag hade faktiskt inga tyska pengar.
“Ich helfe jedem. Ich bin ein freundlicher Bürger”, sa han glatt.
(Jag hjälper alla. Jag är en vänlig medborgare)