Om vänliga människor – och alla tafatta som gör sitt bästa

Efter Berlinresan kom jag fram till varför jag är så dåligt ägnad att resa. Det var en tröstande och hjälpsam insikt. Under själva resan blev jag dessutom påmind om den hjälpsamhet vi (så gott som) alltid stöter på när vi är på resande fot.

Redan på Arlańda hade jag planerat att  vi skulle hävda “särskilda behov” (vår höga ålder)  för att slippa checka in bagage i automat. För det vet jag inte hur man gör. Men vi hann inte ens fråga någon innan en leende kvinna kom fram och fixade alltihop. Och då reser vi ändå lågprisflyg. 🙂

I hissen på hotellet måste man använda sitt nyckelkort för att kunna åka upp. Vi klarade det – ända till den gången vi blev övermodiga. Någon annan hade redan visat kortet och två våningsknappar var intryckta. Vår skulle bli den tredje, och det accepterade inte systemet. Eftersom vi hade en del att bära tänkte vi att det var enklare att ta trappan ner en våning än att rota fram kortet redan i hissen. Numera vet vi: In i trapphuset kommer man, men inte ut. 😦  Åtminstone inte på vår våning. Hjälp, vi är fångar här! Vänliga människor hjälpte oss. (Men kortläsaren VAR rucklig –  jag lovar!)

På väg till Sanssouci träffade vi en dam som egentligen sålde biljetter till turistbussen, men tog sig tid att noggrant beskriva för oss hur vi på bästa sätt kunde ta vanlig buss sista biten. Hon påpekade särskilt att den ju var gratis  för oss med Berliner card.

Vi fick även god hjälp att hitta rätt tåg. Av två tillfrågade hänvisade visserligen en till en perrong, den andra till en annan… Men det berodde på att det var så många ändringar i trafiken på grund av alla byggen. En av dessa vänliga människor ville visserligen att vi skulle läsa (antagligen köpa) hans tidning, men det var först när vi fått information och var på språng uppför trappan till perrongen. Och jag hade faktiskt inga tyska pengar.

“Ich helfe jedem. Ich bin ein freundlicher Bürger”, sa han glatt.
(Jag hjälper alla. Jag är en vänlig medborgare)

Annonser

Spridda spaningar i Berlin 2016

Ankomstkvällen gick vi ut och tog en öl innan det var sängdags. Kollade intresserat vår servitör, som verkade vara lite mer estradör än servitör: Han kryssade smidigt mellan borden, slängde käft lite till höger och vänster. Men hade ingen vidare koll på om gästerna ville beställa – eller rentav betala.

Senare  i veckan gick vi på stan och hamnade mitt i ett stim cyklister. I täten “vår” estradör-servitör. Med stora gester kryssade han lika snabbt och elegant som på restaurangen, nu mellan bilar och fotgängare vid välbesökta turistmål. Efter honom följde turisterna – som ankungar efter ankmamman. Ju längre bakåt i “flocken”, desto ovanare cyklist. Men det verkade deras ledare suveränt omedveten om. Längst bak kämpade en svettig, vinglande tjej och bad oavbrutet och nervöst om ursäkt till alla hon höll på att köra in i. Jag känner omedelbart släktskap.

Annars verkar det ju vara en smart grej, det där med cyklande turister.

Här ser man ett gäng, där ledaren är VÄLDIGT lik “vår” servitör… 🙂

Ordnung muss sein! hade vi ju stött på tidigare, från “Hausordning” vid festplats och tågstation, till dagboken från krigets allra sista dagar, där ordningsmakten skyddar maten från de hungriga invånarna ända in i det sista – och lite till. Men ibland blir det uppror även i Tyskland, som i räddningsaktionen för Ampelmännchen.

En dag hittade vi en skylt som visar att även busschaufförernas vilopauser inte sker hur och när som helst.

Berlinerbjörnen är död. 😭 Länge leve Ampelmännchen! 😀

Den sista officiella berlinerbjörnen dog ju förra året, vid 34 års ålder och vi tyckte nog att man såg mindre av den även i turistiska sammanhang. På vårt hotell satt visserligen en nalle i jätteformat, full med klistermärken, men vi har inga bildbevis – en bild man “kan ta när som helst” blir sällan tagen…

Däremot började vi se små gröna gubbar vart vi gick. Inte från Mars då, utan jag kände igen dem från gamla DDR. Det var östtyska “Herr Gårman”, men nu fanns han inte bara på trafikljus, utan hade invaderat hela gatubilden, med egna affärer, och förstås, on-line-shopping.

Vet inte om det bidragit till hans popularitet eller om det bara är jag, men nog tycker jag att han ser ut som om han är VÄLDIGT glad att se mig. Och varför har han inga armar? 😉

Däremot hade han till och med Rickshaw-reklam.

Jag läser mer om ”Ampelmännchen”, skapad 1961, alltså samtidigt som muren restes. Skillnaden är att han överlevt och verkar frodas som aldrig förr. Det sägs att japanerna är intresserade och en app lär vara på väg…

På spaning efter (möjligen) snuskiga statyer

Vi är inte så proffsiga som turister, men eftersom vi är likadana så går det bra ändå. 😊  Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att turista vid slottet Sanssouci, som uppfördes 1745–1747 som Fredrik den stores sommarresidens. Det ligger utanför Berlin, i Potsdam, så det blev en ganska lång resa.

Det var en VARM dag och det var VÄLDIGT många svettiga människor som hade kommit på samma strålande idé. Inte fick man knalla runt i slottet på egen hand heller, som vi vill, och det var en timmes kö för en audioguide. Vi tittade på varann och var eniga: “Vi skiter i det!”

Man ser ju hursomhelst bättre på nätet (här till och med på engelska):

Istället gick vi runt i parken, som är mycket vacker. Och stor. Dessutom gick vi åt fel håll 😦 , så vi kunde njuta av den längre än alla andra. 🙂 Mitt enda foto i denna fantastiska park – möjligen världens sämsta turistfoto? – är på kullerstenarna, som jag tyckte var jättefina.

Maken tog flera bilder. Centralt belägen bland statygrupperna fanns en grupp som vi tyckte var lite – ja, eljest. Tveklöst är det två män, som – ja, vad gör de egentligen?

Bernauer strasse – där husen blev en del av järnridån

Efter kriget hörde husen vid Bernauer Strasse till Östberlin, men man behövde bara gå ut genom porten för att vara i Västberlin. När muren uppfördes, den 13 augusti 1961, blev det annorlunda. För att förhindra flykt murades under hösten husens fönster igen och invånarna evakuerades. Några år senare revs husen för att inte störa sikten för skyttarna som bevakade  gränsens dödsremsa.

Elke Rosin, som bodde där med sin familj berättar om hur det var och hur de flydde.
(01:20 in i videon har en kamera råkat fånga just deras flykt.)

Hela hennes berättelse finns översatt till engelska på berliner-mauer-gedenkstätte.

I tiden före muren brukade tioåriga Elke smuggla med sig nylonstrumpor, kaffe och serietidningar i sin skolväska förbi gränsvakten.

Fyra dagar efter att muren byggts började hennes mamma och mormor att packa. Elke såg till att hennes undulat kom med och passade på att göra sig av med sin avskydda FDJ-skjorta (“Freie Deutsche Jugend” = DDRs ungdomsförbund).

Alla utom familjefadern gick ut genom porten för att ta emot de kartonger, säckar och väskor som han slängde ut genom fönstret och bära över allt till andra sidan gatan. På videon ser man hur de kryssar förbi bussar och människor som rör sig längs gatan precis som vanligt.

Det måste ha varit en overklig känsla.

Märkisches museum – och på oväntat besök hemma hos Berlins stadsbjörn

Sista dagen i Berlin hade vårt fina Berlinerkort tagit slut, så vi höll oss inom gångavstånd från hotellet. Och hamnade på Märkisches Museum, som visar Berlins historia och ligger i ett intressant borgliknande hus med fantastiska utställningssalar. Någon annan har filmat omgivningarna:

Det finns en engelsk variant av museets hemsida, men för att hitta den får man vara lite envis. När jag söker på  “Märkisches museum” kommer jag (helt logiskt) till den tyska sidan. Om jag där trycker på “English” hamnar jag (inte fullt lika logiskt, väl?) på den engelska versionen av samlingssidan “Stadtmuseum”. Där kan jag (envist!) välja “Märkisches Museum”, och DÅ ❗ kommer jag rätt.

 I recensionerna på nätet  läser jag en del klagomål över att även information på museet finns nästan bara på tyska, och det kan jag hålla med om. Personalen urskuldade sig också över det, men de registrerade oss i statistiken över hur många utlänningar som kommer och från vilket land, så det kanske finns hopp?

På besök i Steinstücken – en absurd historia

På den tiden jag ofta var i Berlin hade jag aldrig hört talas om “exklaver”, men senare har jag skrivit lite om det och länkat till en youtube-filmad busstur till Steinstücken 1989, alltså direkt efter murens fall. 

“Exklaver” uppstod när de fyra ockupationsmakterna efter krigsslutet justerade gränsen mellan sina sektorer. Några delar av det av västmakterna ockuperade Västberlin blev då ”öar” på alla sidor omgivna av sovjetsektorn, DDR. De flesta exklaverna var obebodda och innehöll odlingar eller koloniträdgårdar, en verkar ha varit del av en kyrkogård.

Steinstücken sedan det fått förbindelseväg till väst

Märkligast var just Steinstücken, eftersom det var bebott. Så 2016 bestämde vi oss för att åka dit. Och vi lyckades, efter viss förvirring för oss redan förvirrade: Två bussar med samma nummer, samma avgångstid och samma färdriktning gick ändå åt olika håll. ❓ Men, man frågar, så ordnar det sig! 🙂

Steinstücken låg alltså som en ö inne i DDR, länge utan någon förbindelse till Västberlin, dit det hörde. Efter att östtyskarna 1951 försökt ockupera området blev hela Steinstücken inhängnat av en alldeles egen gräns.

Det blev som ett mini-Berlin, och lika beroende av turerna i det kalla kriget mellan öst och väst.

Vi tog kort på en minnestavla. Minnesmärket för helikopterplattan hittade vi inte, och insåg senare att det berodde på att det låg i ortens andra del, för även Stenstücken var delat – av järnvägen.

Nedan minnestavlans text och foto från 1961:
Början av ”korridoren” genom DDR mot Steinstücken. (Här lämnar man alltså den amerikanska sektorn och går in i den sovetiska.)