Karnevalsveckor på Madeira

Vi hade ju rest bort för att fira makens födelsedag. Först på bussen från flygplatsen fick vi reda på att det var en perfekt tidpunkt att besöka Madeira: Blommorna började just slå ut och det var karneval! Och på Madeira firar man länge: hela stan och många människor är dekorerade i 13 dagar! Vi valde att se två karnevalståg, ett i veckan. Bilderna tog Ingemar Lindmark.

Barnen hade ett eget tåg, där ett tusental från olika skolor och förskolor tågade genom centrum i kostymer de själva och deras föräldrar gjort. Det såg vi inte, utan nöjde oss med de utklädda barnen ”på stan” och vid de vuxnas karneval. På bilden samlades en barngrupp i parken där vi ofta var.

Till födelsedagsmiddagen letade vi reda på en liten indisk restaurang, där man INTE försökte ragga upp oss. (Vi surkärringar gillar ju inte sånt! 😠) Den låg vid en liten sidogata ovanför en rent ovanligt brant backe. Jag skämtade om att inkastaren aldrig skulle släppa oss när vi så tydligt klättrat upp till just den här restaurangen. Men de hade ingen inkastare, det var en gäst vi sett utanför.

Vi hamnade i en familjär liten restaurang med vad som verkade vara stamgäster, god mat och vänligt, (ofjäskigt!) bemötande. Och så fick vi hjälp att hitta ”normalkryddade” rätter – vilket är vad vi klarar av. När vi återvände veckan efter kände man genast igen oss. (Vilket jag, som alltid, valde att uppfatta positivt. ;))

Läs mer

Annonser

Mera från Madeira

Vi stannade alltså inte på balkongen hela semestern, fast det kanske lät så i mitt förra inlägg. Först utforskade vi rummet och hotellet.

I duschen hittade jag en SOS-skylt(?). Var det meningen att man skulle dra i snöret för att tillkalla personalen som på gamla tiders herrgårdar? Bra för oss gamla mänskor i så fall – och såna fanns det gott om på hotellet. Fast den hängde så högt upp att åtminstone jag måste stå för att nå den – och då kanske nöden inte är så stor.

Halkmatta i duschen var i alla fall bra. Fast det var inte duschgolvet som blev snorhalt när det blev vått utan badrumsgolvet: HJÄLP! På spegeln fanns information om att man inte skulle slösa på vattnet, och det var ju bra. Fast man fick spola länge för att få till rätt temperatur – och vill man nånsin ha kokande vatten i duschen?

Vi undrade också vad det blå ljuset betydde, som ibland lyste upp vårt rum. Och varför vi hade röd lampa utanför dörren. Så småningom hittade jag bland strömbrytarna Stör-ej-knappen vi pinsamt nog råkat trycka på. (Som tur är lät städerskan inte hejda sig av rödljuset.) Fast den blå ”dödsstrålen” fick vi aldrig någon förklaring på.

Efter en mastodontisk frukost gav vi oss ut på stan. Och märkte att alla bussar och bilar omedelbart stannade när vi klev ner på gatan, faktiskt redan när vi funderade på att göra det. Nu är vi så bortskämda att vi troligen kommer att bli överkörda så fort vi försöker gå över gatan hemma.

(Ingemar Lindmark tog de flesta bilderna.)

Läs mer

Den inkompetenta resenären

Tänk ”streetsmart äventyrslysten kick-människa” – och ta motsatsen. Där har ni mig. Alltså ingen lyckad resenär. Jag kallar det för resfeber, men det är mer ”Tänk om jag kommer bort?” Känslan, inte tanken, för jag inser ju att jag inte gärna kan komma bort när jag aldrig åker till ödemarken och inga problem har att be om – och få! – hjälp. Det här är mer liksom – existentiellt. Och eftersom jag inte söker yttre dramatik och upplevelser så finns inget som lockar. Resa är alltså INTE något jag gärna-vill-men-inte-vågar.

Men nu fyllde maken jämnt och ville gärna att vi skulle åka nånstans. Så vi åkte till Madeira, bodde bekvämt i ett klimat som svensk sommar. Så här såg det ut när vi kom i slutet av februari. Sen började det blomma på allvar…

I efterhand funderade vi båda: Varför i all världen bestämde vi oss för att resa med bara handbagage? Sen mindes jag: Vi hade bara tänkt vara borta en vecka och jag har rest så förut. Man slipper oroa sig för förkommet bagage och kan t o m checka in on-line, så att man inte blir försenad till planet. (Allt detta ingår naturligtvis i min plan för att minska den där ”resfebern” jag talar om. )

Fast förra gången jag reste med handbagage hade jag ingen laptop med, och den är numera ett måste. Dessutom visade det sig att vikt- och måttgränserna för väskan hade ändrats sen dess. Och helt självdestruktivt fick vi plötsligt för oss att vi skulle stanna längre än tänkt. Läge för vissa problem, alltså.

Men till att börja med gick det bra: Vi checkade in på nätet, seglade stolt förbi hela incheckningen, liksom alla som vid resmålet väntade på bagaget. Bara för att upptäcka att vi inte hittade till utgången, och att strömmen vi följde skulle på toa. Och sen fick vi i alla fall invänta alla andra i transferbussen.

Småningom stod vi i hotellreceptionen med våra små väskor bland alla alla andras ”flyttlass”. Och upptäckte att 20 grader var JÄTTEVARMT!

Läs mer

Bland skeppare och svalungar på Gullholmen

Det händer att vi gör små utflykter från stugan. Nu senast åkte vi till Gullholmen, ett av Bohusläns äldsta fiskesamhällen, där människor bodde redan på 1200-talet. Under de stora sillperioderna på 1700- och 1800-talen växte samhället. Man fiskade makrill och exporterade till USA via Norge, där den röktes för att bli tilltugg till whisky. Efter första världskriget avtog fisket på grund av försämrad lönsamhet, och numera finns ett hundratal åretruntboende, resten är sommargäster.

I den idylliska omgivningen med alla prydliga vita hus klättrande på klipporna i strålande sol är det lätt att glömma att det var ett tufft liv här ute. Men på kyrkogården påminner gravstenen om dem som ”under stormar och ofred föllo i havets kyrkogård”. Och lite senare hittade vi den gamla stenstugan dit en familj tog sin tillflykt sen sillen slagit fel.

Men först besökte vi Skepparhuset från Gullholmens storhetstid. Det syns inte så bra på bilden, men flaggan är försedd med unionstecknet (gemenligen kallat “sillsalladen”) som är symbolen för den svensk-norska unionen 1814-1905. Och det var 1893, under den sista sillperioden, som nygifta Albert och Andriette Arvidsson flyttade in i sitt nybyggda hus.

Läs mer

På promenad i Stockholms stad 🎵 🎶

Plötsligt hade jag lyckats leka sönder mitt Googledokument med bloggutkast och idéer. Google frågade om jag ville rapportera felet till dem, men jag tackade nej. När jag sen testade ”bakvägar” att åtminstone kunna kopiera texten fick jag ett skrämmande meddelande: ”Google har blivit underrättat och söker en lösning”. HJÄLP! Vem har tjallat?  Var är de? (Kikar mig skrämt över axeln). 😱

Bestämmer mig för att lugna ner nerverna med att lägga ut lite bilder från vår promenad i solens sken för några veckor sen. Så mycket sol faktiskt att jag tog bilderna i blindo, så de blev som de blev. Men fint var det, några minuter ifrån vår port om vi går åt andra hållet än till galleria, T-bana, bussar, bio etc.

På bryggan verkade and-madamerna ha siesta. De bevärdigade oss inte med en blick, utan vände mest rumpan till.

Läs mer

Om vänliga människor – och alla tafatta som gör sitt bästa

Efter Berlinresan kom jag fram till varför jag är så dåligt ägnad att resa. Det var en tröstande och hjälpsam insikt. Under själva resan blev jag dessutom påmind om den hjälpsamhet vi (så gott som) alltid stöter på när vi är på resande fot.

Redan på Arlańda hade jag planerat att  vi skulle hävda “särskilda behov” (vår höga ålder)  för att slippa checka in bagage i automat. För det vet jag inte hur man gör. Men vi hann inte ens fråga någon innan en leende kvinna kom fram och fixade alltihop. Och då reser vi ändå lågprisflyg. 🙂

I hissen på hotellet måste man använda sitt nyckelkort för att kunna åka upp. Vi klarade det – ända till den gången vi blev övermodiga. Någon annan hade redan visat kortet och två våningsknappar var intryckta. Vår skulle bli den tredje, och det accepterade inte systemet. Eftersom vi hade en del att bära tänkte vi att det var enklare att ta trappan ner en våning än att rota fram kortet redan i hissen. Numera vet vi: In i trapphuset kommer man, men inte ut. 😦  Åtminstone inte på vår våning. Hjälp, vi är fångar här! Vänliga människor hjälpte oss. (Men kortläsaren VAR rucklig –  jag lovar!)

På väg till Sanssouci träffade vi en dam som egentligen sålde biljetter till turistbussen, men tog sig tid att noggrant beskriva för oss hur vi på bästa sätt kunde ta vanlig buss sista biten. Hon påpekade särskilt att den ju var gratis  för oss med Berliner card.

Vi fick även god hjälp att hitta rätt tåg. Av två tillfrågade hänvisade visserligen en till en perrong, den andra till en annan… Men det berodde på att det var så många ändringar i trafiken på grund av alla byggen. En av dessa vänliga människor ville visserligen att vi skulle läsa (antagligen köpa) hans tidning, men det var först när vi fått information och var på språng uppför trappan till perrongen. Och jag hade faktiskt inga tyska pengar.

Ich helfe jedem. Ich bin ein freundlicher Bürger”, sa han glatt.
(Jag hjälper alla. Jag är en vänlig medborgare)

Läs mer

Spridda spaningar i Berlin 2016

Ankomstkvällen gick vi ut och tog en öl innan det var sängdags. Kollade intresserat vår servitör, som verkade vara lite mer estradör än servitör: Han kryssade smidigt mellan borden, slängde käft lite till höger och vänster. Men hade ingen vidare koll på om gästerna ville beställa – eller rentav betala.

Senare  i veckan gick vi på stan och hamnade mitt i ett stim cyklister. I täten “vår” estradör-servitör. Med stora gester kryssade han lika snabbt och elegant som på restaurangen, nu mellan bilar och fotgängare vid välbesökta turistmål. Efter honom följde turisterna – som ankungar efter ankmamman. Ju längre bakåt i “flocken”, desto ovanare cyklist. Men det verkade deras ledare suveränt omedveten om. Längst bak kämpade en svettig, vinglande tjej och bad oavbrutet och nervöst om ursäkt till alla hon höll på att köra in i. Jag känner omedelbart släktskap.

Annars verkar det ju vara en smart grej, det där med cyklande turister.

Här ser man ett gäng, där ledaren är VÄLDIGT lik “vår” servitör… 🙂

Ordnung muss sein! hade vi ju stött på tidigare, från “Hausordning” vid festplats och tågstation, till dagboken från krigets allra sista dagar, där ordningsmakten skyddar maten från de hungriga invånarna ända in i det sista – och lite till. Men ibland blir det uppror även i Tyskland, som i räddningsaktionen för Ampelmännchen.

En dag hittade vi en skylt som visar att även busschaufförernas vilopauser inte sker hur och när som helst.

Läs mer