När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Kevin-fallet: Hur kunde det gå så illa?

När jag inte kan sova roar jag mig ibland med att titta på (sövande) stereotypa amerikanska deckare. Där framträder ofta Psykologen med stort P, kastar en magisk (psykolog)blick på ett förhör och fastslår triumferande: “Han ljuger! Han tittar nämligen uppåt mot höger/vänster.”

Tänk om det vore så enkelt i den riktiga världen. En del verkar ibland lyckas tro det. 

Dokumentären “Fallet Kevin” handlar om två bröder som vuxit upp i skuggan av att vid 5 respektive 7 års ålder ha utpekats som mördare. Offret var dessutom femåringens bästis. Jag tänker inte fördjupa mig i fakta eller de fruktansvärda tredjegraden-förhören med barnen. De är svåra att ens titta på, och fördöms idag av alla – inklusive psykologiprofessorn C, som poliserna säger lärde dem förhörstekniken…

Detta vet man: En augustikväll hittades fyraårige K död på en lastpall ett par meter ut i vattnet. Man trodde att han drunknat och gjorde återupplivningsförsök, men det visade sig att pojken kvävts. Först morgonen efter spärrades platsen av och undersöktes av tekniker.

Det går knappt att föreställa sig hur den lilla orten måste ha surrat av oro och rykten, både bland barn och vuxna. Polisen gjorde omfattande dörrknackning och höll hundratals förhör med barn och vuxna. Efter en knapp vecka sa storebror C att han sett några större killar tillsammans med K på bryggan och föräldrarna åkte till polisen för att han skulle få berätta vad han visste. I bilen sa lillebror R plötsligt: “Jag såg också något, jag såg när de mördade K.”

Typiskt småsyskon, tänker jag, som säkert också (helt naivt?) hade velat hjälpa polisen att klara upp mordet på lillebrors bästis. Ingen kunde väl då förutse hur det skulle gå – det går egentligen inte att begripa ens i efterhand.

Trots många förhör och möjliga misstänkta verkade utredningen snart ha gått i stå. Men sen fick man hjälp av den kände psykologiprofessor C (med stort P). En redovisning av fallet, skriven av förundersökningsledaren RS i samarbete med en frilansjournalist, handlar mycket om hur oerhört stolt man är över det unika samarbetet mellan barnpsykiatrin, de sociala myndigheterna och polisen. Gång på gång återkommer man till hur viktig professor Cs specialkompetens kom att bli för utredningen och vilket stöd han utgjorde under hela det svåra arbetet. Redan vid det första telefonsamtalet sa C till förhörsledaren att den äldre pojken (som då alltså bara var möjligt vittne) var ”en mycket stark kandidat till det här”. Det måste ha varit en enorm lättnad.

Om Assange – en amatörspanares uppdatering

Jag roar mig med att emellanåt grotta ner mig i diverse rättsfall för att – sent omsider – lära mig lite om hur vårt samhälle fungerar. (Eller inte?) Hittills har jag avverkat rättsfallen om  den oskyldige massmördaren Quick, Macchiarini och hans konstgjorda luftstrupe – och så Assange.

Wikileaks grundare Julian Assange (JA) är alltså sedan augusti 2010 misstänkt för våldtäkt i Stockholm. Jag har skrivit om det med länkar till förhör mm, här bara ett kort sammandrag.

---

UPPDATERING 2017-04-14: En månad senare har åklagaren återigen ändrat(!) i sin pressrelease. (Får en åklagare göra det, utan att markera/datera ändringen?) Datum är fortfarande 2017-03-15, och rubriken oförändrad: ”Rapporten från Assangeförhöret översatt”. Men ett stycke har lagts till (vilket gör rubriken felaktig):

”Åklagarna väntar fortfarande på översättning av vissa mindre delar av rapporten. Dessa beräknas vara färdiga inom kort.”

Det står alltså inte bara still – det går långsamt bakåt…

---

Så här beskriver kvinnan i förhör den misstänkta våldtäkten: Efter en natt med mycket sex vaknar hon av att JA börjar ha samlag med henne igen. Hon är orolig för HIV och frågar om han har kondom. Han svarar att det har han inte. Hon säger inget mer eftersom hon känner att det är för sent att stoppa honom. Efteråt gör hon frukost och skjutsar honom till tåget.

2010

I augusti anhölls JA i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt. Fem dagar senare beslöt chefsåklagaren att lägga ner förundersökning avseende våldtäkt, men utreda ofredande (vilket fem år senare preskriberades).

I september beslöt den nuvarande åklagaren att återuppta förundersökning om våldtäkt och i november häktades JA i sin frånvaro. I december greps han i London.

2012

Efter att förgäves ha överklagat begäran om utlämning till Sverige sökte JA i juni asyl på Ecuadors ambassad i London.

Där finns han sen dess, medan åren går.

Assange vill inte åka till Sverige eftersom han är rädd att bli utlämnad till USA, där en brottsutredning om spioneri pågår mot honom, med anledning av hans roll i Wikileaks. Om det finns orsak till hans rädsla vet inte jag, men ju längre detta drar ut på tiden desto bättre kan jag förstå att han söker dolda motiv. För icke-agerandet är obegripligt.

Bland sånt jag inte kan: Det här med IS och islam

Ibland skriver jag om sånt jag inte vet nåt om – för att försöka lära mig. Även om livet kanske känns enklare ju  mindre man vet. Som Monica Zetterlund sjöng redan 1974:

Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

Eller just därför. Vi som har varit med ett tag tycker inte det var så bra att vi inte trodde att det just fanns några pedofiler förr, åtminstone inte i vår närhet. Samtidigt minns min man ledaren på 4H (jordbrukets scoutrörelse) som kladdade på killarna på 40-talet. Alla visste, men “det var väl inte så farligt”.

Så jag fortsätter nog ihärdigt att lära mig saker – även om det är jobbigt och antagligen komplicerar min tillvaro. Kanske gör den mera lik den komplicerade verkligheten?

Jag är helt oreligiös. Och trots att jag är både döpt och konfirmerad kan jag inte mycket ens om den religion jag själv på papperet tillhör. Men jag har förståelse för att andra tror – så länge det inte går ut på att tvinga andra till något. Mycket ont har begåtts i olika religioners namn, med stöd i deras heliga skrifter. Kristendomens häxjakter, heliga krig och sekter tycker jag inte är särskilt goda ideer.

Ännu mindre vet jag förstås om islam. När jag gick i skolan hade vi först “Kristendom” på schemat, och även när det senare kallades “Religionskunskap” ingick bara korta stycken om “övriga religioner”. (Om man sen betänker hur pinsamt lite jag egentligen vet även om kristendomen… 😦 )

Det är synd om kvinnorna! Eller?

De flesta har väl inte kunnat undgå att höra talas om att Wikileaks’ Julian Assange i ett antal år varit anhållen i sin frånvaro, misstänkt för våldtäkt. 2014 läste jag polisförhören för att (förgäves) försöka förstå hur det som hänt kunde vara våldtäkt.

Nu, i december 2016, när förhöret med Assange äntligen hållits publicerar han för första gången sin version. Som vanligt skrivs betydligt mer om detta utomlands än i Sverige. Och jag börjar fundera kring vad en kvinnlig journalist skriver om Assange bristande empati för kvinnor.

Julian Assange is not alone in his lack of empathy for women

In fact, he said one of the women was so “very clear” that she wanted to have intercourse that he “felt concerned about the intensity of her interest”.

An emotionally healthy person would understand that this concern was something to be heeded, and that it was a situation to be avoided. Assange did not choose to take that course.

Assange’s leaked document illustrates a lack of empathy for the women he slept with.

Och där hänger inte jag med. Om jag som vuxen och ej omyndigförklarad (här till och med nykter!) kvinna tydligt visar att jag vill ha ihop det med en karl – har då han ansvar för att sätta stopp för detta, eftersom han borde inse att jag inte kan vara riktigt frisk. Av det enda skälet att jag tydligt visar att jag vill ha sex med honom? Hur tänker man då? 😲

Populister och demagoger – vad är det egentligen?

I dessa dagar talas det mycket om populister och demagoger, både till höger och vänster, men alltid med negativ laddning. Varför egentligen? börjar jag undra, språkligt har väl orden med “folk”  att göra, precis som “demokrati”? Jag googlar och wikipediar och ser att båda orden verkar ha sjangserat under årens lopp:

En demagog var i antiken en ledare som förde folkets talan. Numera är det en talare som skaffar sig makt och inflytande genom att appellera till känslor och fördomar. Demagogi är att argumentera utifrån slående men osakliga argument. 

Populism, (lat. populus, ”folk”), politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

I en Guardian-artikel om vad som hänt med den traditionella konservatismen citeras Jan-Werner Müllers bok “What Is Populism?” om vad som kännetecknar de moderna populisterna, nämligen:

Övertygelsen att de är de enda som representerar “folket”.
I deras värld är därför alla ANTINGEN del av detta autentiska, enade “folk” ELLER samma “folks” fiende.

Spaning: De försvunna assistanstimmarna

Jag läser upprörande berättelser om följderna av indragna assistanstimmar och försöker utan framgång förstå vad som händer. Vem som helst av oss kan ju få ett barn med särskilda behov, eller drabbas av olycka eller sjukdom som gör oss eller närstående beroende av hjälp.

Därför måste alla vi medborgare, väljare, skattebetalare kunna förstå och känna trygghet i hur systemet fungerar. Annars pajar det.

Nu läser jag om en tvååring med en utvecklingsnivå lägre än ett nyfött barns. Han kan varken styra sin kropp, hålla uppe huvudet, prata, skratta eller kommunicera. ”Vi har aldrig fått kontakt med honom och vi är tveksamma till att han känner igen oss”, säger mamman. Han måste sondmatas, har en kraftig synnedsättning och en inte behandlingsbar epilepsi, med upp till 40 livshotande anfall per dygn. En del anfall är våldsamma, andra nästan omärkliga, han slutar bara att andas. Han måste alltså ha ständig tillsyn.

Efter en prejudicerande dom (se nedan) gjorde Försäkringskassan en helt ny bedömning: Pojken får ingen assistans alls. Hjälpen med att äta och dricka, hygien, klädsel och kommunikation ingår i “normalt föräldraansvar”. Hans omfattande behov av tillsyn beror enbart på epilepsin – som han inte får någon assistans för eftersom den klassas som ett “medicinskt tillstånd”.

Det låter nästan som ett trolleritrick: Simsalabim, så är vi nere på noll assistanstimmar!

Sen kollar jag den prejudicerande domen, som även ministern hela tiden hänvisar till. Det gör mig inte klokare.