Det kanske bara gäller ifråga om ketchup?
Efter SVTs dokumentär ”Det slutna sällskapet” försöker jag förstå hur Horace Engdahl tänker kring Svenska Akademiens förhållande till J C Arnault. JCA har kallats den 19:e akademieledamoten, är gift med en ledamot, och akademien har under många år ekonomiskt stöttat deras gemensamma företag Forum. Sedan 90-talet har han upprepade gånger anklagats för att ofreda kvinnor och nyligen dömdes han för våldtäkt till två års fängelse, i hovrätten skärpt till 2,5 år. Det finns även misstankar om brott mot jävs- och sekretessregler samt ekonomiska oegentligheter, men det är för våldtäkt han är dömd. DN sammanfattar historien som skakade Svenska Akademien.
För mig är det viktiga med ”metoo” inte enstaka våldtäktsdomar, utan att vi alla fått chansen att se och frigöra oss från de trånga könsroller som deformerar både män och kvinnor. Utan att ha blivit våldtagen inser jag nu att jag under mitt drygt sjuttioåriga liv accepterat saker som jag inte borde ha accepterat: ”Dom är såna.” Det viktiga med JCAs våldtäktsdom blir då att om två rättsinstanser dömt en man till flerårigt fängelsestraff kan man inte (längre) vifta bort det hela som ”byskvaller och skitsnack”.
Eller?