Trumps problem med läckor – och hur det kunde lösas. Om han bara ville.

Ända från början hade Trump problem med “fake news” och läckor (även om han tyckte att läckorna från motståndarens valkampanj var helt OK). Men nu verkar Trumpadministrationens läckor bli allt värre – trots bland annat kommunikationschefens frenetiska försök stoppa dem. Engagemanget kan man inte klaga på, men det verkar inte riktigt fungera. Varför? 

En artikel påstår att man har svaret:

“Det finns ett sätt att stoppa läckorna, men de kommer inte att gilla det”.

Jag läser och sammanfattar. Problemet blir förstås inte mindre av att Trump själv handskas nonchalant med hemligstämplad information, exempelvis när han avslöjade ett hemligt CIA-program – på Twitter.

Men roten till det onda är presidentens arbetssätt. I Trumps administration är det omöjligt att nå presidenten eller lösa problem via vanliga kanaler. Den enda möjligheten att vara säker på att en fråga över huvud taget blir uppmärksammad – om än inte löst – är just att läcka.

Dokusåpor – släng er i väggen! Här ligger ni i lä.

I “Vita Huset” har detta hänt (bland annat): Fem dagar in på nya jobbet ringde Trumps nya kommunikationschef Scaramucci upp Lizza, en reporter som twittrat att Scaramucci ätit middag med presidentparet och några personer från Fox News. Nu krävde kommunikationschefen att få veta vem som ”läckt” den informationen. Hans samtal har beskrivits som något man möjligen ringer när man med buller och bång lämnar ett jobb, inte när man nyss tillträtt. Och det kan man hålla med om. (I citaten nedan har jag fetat alla fula ord.)

Men rolig TV, det bli det.

När reportern (förstås) vägrade att avslöja sin källa hotade Scaramucci omedelbart att ”eliminera” samtliga i Vita Husets kommunikationsstab (utom pressekreteraren, som redan slutat och de som han hunnit sparka). Han passade på att “läcka” att även Trumps stabschef Priebus mycket snart skulle försvinna, den man han var övertygad om var den främste av alla dem som konspirerade mot honom, och han härmade: “Let me leak the fucking thing and see if I can cock-block these people the way I cock-blocked Scaramucci.” Priebus hade nämligen ända fram till nu lyckats förhindra Scaramuccis utnämning, trots Trumps löfte direkt efter valet.

Skräms man i onödan? Om medicinsk cannabis

Nu får svenska läkare tillstånd att skriva recept på cannabis, läser jag. I Danmark kommer man inte bara att få det utskrivet, utan det blir dessutom tillåtet att odla. I USA är det som vanligt olika i olika stater, men i princip fritt fram för alla över 21 år att röka, äta och odla cannabis för eget bruk.

Samtidigt hör jag att det är ett beroendeframkallande knark, som kan orsaka hjärnskador leda till tyngre droger. Hur går det här ihop? Ska man verkligen få röka på fritt, bara man lyckats få recept?  🤔 Jag bestämmer mig för att läsa på och titta på Vetenskapens värld.

Det korta svaret verkar vara: ”Nej”. Men som vanligt är det mer komplicerat än så. Så här uppfattar jag det.

Cannabis är ett samlingsnamn för marijuana, hasch, hascholja och har använts som drog och medicin i tusentals år. Det innehåller många olika substanser, av vilka THC är den som verkar berusande. Vid  odling för medicinskt bruk väljer man därför sorter med låg THC-halt.

Forskning pågår bland annat i Sydney, där barn med epilepsi får oljebaserad cannabis i tablettform. Medicinen har låg THC-halt (barnen blir alltså inte berusade). Hittills har forskarna trott att den mest aktiva substansen i tabletterna var CBD, som man vet minskar ångest och kan vara inflammationsdämpande – men inte berusande. Nu undersöker man om mera okända cannabinoider kan ha ännu bättre inverkan mot epilepsi. I ett annat försök får vuxna epileptiker pröva CBD i en gel att gnida in på armen. Och på ett sjukhus provas THC-läkemedel på döende patienter för att lindra deras smärta och stimulera aptiten.

Fredrik von Kieseritzky är forskare i läkemedelskemi och har arbetat med de licensansökningar som nu godkänts av Läkemedelsverket. Han sammanfattar vad som nu hänt:

I Sverige har två personer fått tillåtelse av Läkemedelsverket att få medicinsk cannabis utskrivet. Ett sådant godkännande förutsätter bland annat att den sammantagna nyttan överväger riskerna och att alla godkända läkemedel redan testats på patienten. Båda dessa patienter har ryggmärgsskador som orsakar svår nervsmärta – något som vanliga läkemedel (exempelvis morfin) inte är särskilt effektiva mot. Det här godkännandet gör det också möjligt att göra kliniska försök här i Sverige, så att man framöver förhoppningsvis kan hjälpa flera. Det är alltså inte del i någon allmän legaliseringskampanj.

Att skrämmas i onödan – om missbildningar

Det är knepigt att presentera forskning för allmänheten – det vet jag, som jobbat på ett forskningsinstitut. Aldrig glömmer jag när vi skulle göra en liten broschyr i fickformat, med många vackra bilder om intresseväckande forskningsprojekt. Det fanns gott om lämpliga projekt, men när vi skulle få korta, klatschiga texter godkända av forskarna var totalkrocken nära: ALLT skulle med, särskilt alla förbehåll. Till slut tror jag vi fick till en fungerande kompromiss.

Den gången anlitade vi till och med proffsöversättare. Det gick så där. Vår forskning om  ytkarakterisering hade mycket att erbjuda förutom bilder på läckra ytor. Därför löd texten bredvid bilden: “Inte bara en vacker yta.” Den (kvinnliga) forskaren blev inte särskilt förtjust över den (idiomatiskt korrekta) översättningen: “Not just a pretty face.”… Hon övertog översättningen – med utmärkt resultat, flerspråkig som hon var. Den översättningen jag minns är dock den första, som vi fnittrade mycket åt en tid. 🙂

Fast skrämdes gjorde vi faktiskt aldrig i våra nyheter.

Om man verkligen vill göra sig hörd i dagens mediabrus behövs det kanske hårdare tag. För några år sen kollade jag sambandet mellan vällingmatade barn och övervikt – som inte verkade finnas, när man tittade närmare. Och antalet ungdomar med diabetes ökade – eller hur var det nu?

Nyligen slog Ekot larm: “En ny stor studie (1,2 milj kvinnor) visar att även lätt övervikt hos mamman kan ge allvarliga missbildningar hos barnet!” Det låter ju verkligen oroande, lätt övervikt verkar väl de flesta av oss ha nuförtiden (åtminstone om man får tro media). Inte blir det bättre när man hör att vanligast är hjärtmissbildningar, som “kan kräva kirurgi tidigt i livet.” 😱

Sen lyssnade jag på Medierna i P1. där en doktor i epidemiologi påpekar att studiens uppläggning gör det svårt att övertyga sig om att det verkligen är övervikten som är orsaken till missbildningarna, och inte bakomliggande samband. Det främsta problemet är dock att man uppmärksammar en riskökning som är “extremt liten i absoluta tal”.

Det visar sig nämligen att (den möjliga) riskökningen enligt studien är en promille: för en normalviktig mamma är missbildningsrisken 3,4 procent, för en med lätt övervikt 3,5. Men det sa man inte i Ekot.

När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Kevin-fallet: Hur kunde det gå så illa?

När jag inte kan sova roar jag mig ibland med att titta på (sövande) stereotypa amerikanska deckare. Där framträder ofta Psykologen med stort P, kastar en magisk (psykolog)blick på ett förhör och fastslår triumferande: “Han ljuger! Han tittar nämligen uppåt mot höger/vänster.”

Tänk om det vore så enkelt i den riktiga världen. En del verkar ibland lyckas tro det. 

Dokumentären “Fallet Kevin” handlar om två bröder som vuxit upp i skuggan av att vid 5 respektive 7 års ålder ha utpekats som mördare. Offret var dessutom femåringens bästis. Jag tänker inte fördjupa mig i fakta eller de fruktansvärda tredjegraden-förhören med barnen. De är svåra att ens titta på, och fördöms idag av alla – inklusive psykologiprofessorn C, som poliserna säger lärde dem förhörstekniken…

Detta vet man: En augustikväll hittades fyraårige K död på en lastpall ett par meter ut i vattnet. Man trodde att han drunknat och gjorde återupplivningsförsök, men det visade sig att pojken kvävts. Först morgonen efter spärrades platsen av och undersöktes av tekniker.

Det går knappt att föreställa sig hur den lilla orten måste ha surrat av oro och rykten, både bland barn och vuxna. Polisen gjorde omfattande dörrknackning och höll hundratals förhör med barn och vuxna. Efter en knapp vecka sa storebror C att han sett några större killar tillsammans med K på bryggan och föräldrarna åkte till polisen för att han skulle få berätta vad han visste. I bilen sa lillebror R plötsligt: “Jag såg också något, jag såg när de mördade K.”

Typiskt småsyskon, tänker jag, som säkert också (helt naivt?) hade velat hjälpa polisen att klara upp mordet på lillebrors bästis. Ingen kunde väl då förutse hur det skulle gå – det går egentligen inte att begripa ens i efterhand.

Trots många förhör och möjliga misstänkta verkade utredningen snart ha gått i stå. Men sen fick man hjälp av den kände psykologiprofessor C (med stort P). En redovisning av fallet, skriven av förundersökningsledaren RS i samarbete med en frilansjournalist, handlar mycket om hur oerhört stolt man är över det unika samarbetet mellan barnpsykiatrin, de sociala myndigheterna och polisen. Gång på gång återkommer man till hur viktig professor Cs specialkompetens kom att bli för utredningen och vilket stöd han utgjorde under hela det svåra arbetet. Redan vid det första telefonsamtalet sa C till förhörsledaren att den äldre pojken (som då alltså bara var möjligt vittne) var ”en mycket stark kandidat till det här”. Det måste ha varit en enorm lättnad.

Om Assange – en amatörspanares uppdatering

Jag roar mig med att emellanåt grotta ner mig i diverse rättsfall för att – sent omsider – lära mig lite om hur vårt samhälle fungerar. (Eller inte?) Hittills har jag avverkat rättsfallen om  den oskyldige massmördaren Quick, Macchiarini och hans konstgjorda luftstrupe – och så Assange.

Wikileaks grundare Julian Assange (JA) är alltså sedan augusti 2010 misstänkt för våldtäkt i Stockholm. Jag har skrivit om det med länkar till förhör mm, här bara ett kort sammandrag.

---

UPPDATERING 2017-04-14: En månad senare har åklagaren återigen ändrat(!) i sin pressrelease. (Får en åklagare göra det, utan att markera/datera ändringen?) Datum är fortfarande 2017-03-15, och rubriken oförändrad: ”Rapporten från Assangeförhöret översatt”. Men ett stycke har lagts till (vilket gör rubriken felaktig):

”Åklagarna väntar fortfarande på översättning av vissa mindre delar av rapporten. Dessa beräknas vara färdiga inom kort.”

Det står alltså inte bara still – det går långsamt bakåt…

---

Så här beskriver kvinnan i förhör den misstänkta våldtäkten: Efter en natt med mycket sex vaknar hon av att JA börjar ha samlag med henne igen. Hon är orolig för HIV och frågar om han har kondom. Han svarar att det har han inte. Hon säger inget mer eftersom hon känner att det är för sent att stoppa honom. Efteråt gör hon frukost och skjutsar honom till tåget.

2010

I augusti anhölls JA i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt. Fem dagar senare beslöt chefsåklagaren att lägga ner förundersökning avseende våldtäkt, men utreda ofredande (vilket fem år senare preskriberades).

I september beslöt den nuvarande åklagaren att återuppta förundersökning om våldtäkt och i november häktades JA i sin frånvaro. I december greps han i London.

2012

Efter att förgäves ha överklagat begäran om utlämning till Sverige sökte JA i juni asyl på Ecuadors ambassad i London.

Där finns han sen dess, medan åren går.

Assange vill inte åka till Sverige eftersom han är rädd att bli utlämnad till USA, där en brottsutredning om spioneri pågår mot honom, med anledning av hans roll i Wikileaks. Om det finns orsak till hans rädsla vet inte jag, men ju längre detta drar ut på tiden desto bättre kan jag förstå att han söker dolda motiv. För icke-agerandet är obegripligt.