Varning för välmenande amatörpsykologer – särskilt inom rättsväsendet

I det s k Kevin-fallet utpekades 1998 två bröder, 5 och 7 år, för mord på femåringens bästis – utan rättegång, bevis eller vittnen. Efter artiklar och TV-program har utredningen nu återupptagits. Då påstod man att detta var ett specialfall, men nu skriver DN om ett annat mord: i Hovsjö 2001. Det låter oroväckande likt, och åklagaren har just beslutat att förundersökningen ska granskas. Fortsättning följer.

Detta har hänt: En elvaårig pojke hittades mördad av sin tolvårige bäste vän, som omedelbart blev huvudmisstänkt. Under tre månader förhördes han minst 28 gånger, utan att juridiskt biträde, förälder eller barnpsykolog närvarade. Långt innan förhören avslutats gick polisen ut med ett pressmeddelande om att man hittat den skyldige. Det fanns varken vittnen eller bevis, och inga andra möjliga gärningsman utreddes, trots att sådana fanns.

Annonser

Ingen skulle väl erkänna ett mord man inte begått – eller?

När jag inte kan sova händer det att jag slötittar på kriminalare – oftast amerikanska och så fåniga att jag somnar av dem. De visar en okomplicerad värld där jättesmarta “good guys” alltid får fast alla “bad guys”. Det gör inget om de tar en eller annan genväg, eftersom det är för den goda sakens och rättvisans skull. Ibland undrar jag om tittare kan ta skada av att matas med den bilden.  

Min undring växer när jag ser ”The Confession Tapes” – Netflix’ dokumentärserie om människor som dömts för mord främst på grund av inspelade erkännanden som de dömda hävdar att de manipulerats till. Man får se arkivmaterial och intervjuer med poliser, advokater, åklagare, experter, jurymedlemmar samt de dömda och deras vänner och familj. Framför allt visas avsnitt ur de bandade förhören och erkännandena, som kan ge svar på den rimliga frågan: “Varför i all världen skulle någon erkänna något de inte gjort?”

TRUE EAST (1994):  Två tonåringar (18 och 19) misstänks för att ha slagit ihjäl den ena killens föräldrar och syster. Inga bevis finns och de har alibi, så de kan inte häktas. Utredarna är ändå så övertygade om att de är skyldiga att man inte bryr sig om att kontrollera andra, troligare alternativ. Och eftersom ynglingarna är kanadensiska medborgare kan den kanadensiska polisen hjälpa till med sin (mycket) speciella utredningsteknik för att få fram erkännanden: “Mr Big” – fast den egentligen är förbjudet i USA, där morden begicks.

Galningarna och bomben

En man som blir provocerad av en tweet borde inte ha fingret på bombknappen, tyckte Hillary Clinton under valkampen. Det  är väl ännu tydligare idag. Men är det verkligen sant att USAs president när som helst ensam kan utlösa den stora bomben, den som kan göra slut på världen som vi känner den? Tanken verkar ju galen, även om mannen i Vita Huset inte skulle vara det.

Men så är det tydligen. Visserligen finns det ingen knapp att trycka på, utan en väska, kallad “den nukleära fotbollen” (efter den längesen skrotade krigsplanen “Dropkick”). Men den innehåller det presidenten behöver för en kärnvapenattack. Så har det varit sen det kalla kriget och “the idea of MAD”. Förutom “galen” betyder MAD här “Mutually Assured Destruction” –  ”ömsesidig garanterad ödeläggelse”: Redan på 1950-talet hade både USA och Sovjetunionen kärnvapen nog för att utplåna varandra – och slå tillbaka även efter att motparten anfallit. Det kallades för “terrorbalans”, och borde – åtminstone teoretiskt – innebära att ingen av dem vågade anfalla den andre, eftersom det betydde självmord.

Trumps problem med läckor – och hur det kunde lösas. Om han bara ville.

Ända från början hade Trump problem med “fake news” och läckor (även om han tyckte att läckorna från motståndarens valkampanj var helt OK). Men nu verkar Trumpadministrationens läckor bli allt värre – trots bland annat kommunikationschefens frenetiska försök stoppa dem. Engagemanget kan man inte klaga på, men det verkar inte riktigt fungera. Varför? 

En artikel påstår att man har svaret:

“Det finns ett sätt att stoppa läckorna, men de kommer inte att gilla det”.

Jag läser och sammanfattar. Problemet blir förstås inte mindre av att Trump själv handskas nonchalant med hemligstämplad information, exempelvis när han avslöjade ett hemligt CIA-program – på Twitter.

Men roten till det onda är presidentens arbetssätt. I Trumps administration är det omöjligt att nå presidenten eller lösa problem via vanliga kanaler. Den enda möjligheten att vara säker på att en fråga över huvud taget blir uppmärksammad – om än inte löst – är just att läcka.

Dokusåpor – släng er i väggen! Här ligger ni i lä.

I “Vita Huset” har detta hänt (bland annat): Fem dagar in på nya jobbet ringde Trumps nya kommunikationschef Scaramucci upp Lizza, en reporter som twittrat att Scaramucci ätit middag med presidentparet och några personer från Fox News. Nu krävde kommunikationschefen att få veta vem som ”läckt” den informationen. Hans samtal har beskrivits som något man möjligen ringer när man med buller och bång lämnar ett jobb, inte när man nyss tillträtt. Och det kan man hålla med om. (I citaten nedan har jag fetat alla fula ord.)

Men rolig TV, det bli det.

När reportern (förstås) vägrade att avslöja sin källa hotade Scaramucci omedelbart att ”eliminera” samtliga i Vita Husets kommunikationsstab (utom pressekreteraren, som redan slutat och de som han hunnit sparka). Han passade på att “läcka” att även Trumps stabschef Priebus mycket snart skulle försvinna, den man han var övertygad om var den främste av alla dem som konspirerade mot honom, och han härmade: “Let me leak the fucking thing and see if I can cock-block these people the way I cock-blocked Scaramucci.” Priebus hade nämligen ända fram till nu lyckats förhindra Scaramuccis utnämning, trots Trumps löfte direkt efter valet.

Skräms man i onödan? Om medicinsk cannabis

Nu får svenska läkare tillstånd att skriva recept på cannabis, läser jag. I Danmark kommer man inte bara att få det utskrivet, utan det blir dessutom tillåtet att odla. I USA är det som vanligt olika i olika stater, men i princip fritt fram för alla över 21 år att röka, äta och odla cannabis för eget bruk.

Samtidigt hör jag att det är ett beroendeframkallande knark, som kan orsaka hjärnskador leda till tyngre droger. Hur går det här ihop? Ska man verkligen få röka på fritt, bara man lyckats få recept?  🤔 Jag bestämmer mig för att läsa på och titta på Vetenskapens värld.

Det korta svaret verkar vara: ”Nej”. Men som vanligt är det mer komplicerat än så. Så här uppfattar jag det.

Cannabis är ett samlingsnamn för marijuana, hasch, hascholja och har använts som drog och medicin i tusentals år. Det innehåller många olika substanser, av vilka THC är den som verkar berusande. Vid  odling för medicinskt bruk väljer man därför sorter med låg THC-halt.

Forskning pågår bland annat i Sydney, där barn med epilepsi får oljebaserad cannabis i tablettform. Medicinen har låg THC-halt (barnen blir alltså inte berusade). Hittills har forskarna trott att den mest aktiva substansen i tabletterna var CBD, som man vet minskar ångest och kan vara inflammationsdämpande – men inte berusande. Nu undersöker man om mera okända cannabinoider kan ha ännu bättre inverkan mot epilepsi. I ett annat försök får vuxna epileptiker pröva CBD i en gel att gnida in på armen. Och på ett sjukhus provas THC-läkemedel på döende patienter för att lindra deras smärta och stimulera aptiten.

Fredrik von Kieseritzky är forskare i läkemedelskemi och har arbetat med de licensansökningar som nu godkänts av Läkemedelsverket. Han sammanfattar vad som nu hänt:

I Sverige har två personer fått tillåtelse av Läkemedelsverket att få medicinsk cannabis utskrivet. Ett sådant godkännande förutsätter bland annat att den sammantagna nyttan överväger riskerna och att alla godkända läkemedel redan testats på patienten. Båda dessa patienter har ryggmärgsskador som orsakar svår nervsmärta – något som vanliga läkemedel (exempelvis morfin) inte är särskilt effektiva mot. Det här godkännandet gör det också möjligt att göra kliniska försök här i Sverige, så att man framöver förhoppningsvis kan hjälpa flera. Det är alltså inte del i någon allmän legaliseringskampanj.

Att skrämmas i onödan – om missbildningar

Det är knepigt att presentera forskning för allmänheten – det vet jag, som jobbat på ett forskningsinstitut. Aldrig glömmer jag när vi skulle göra en liten broschyr i fickformat, med många vackra bilder om intresseväckande forskningsprojekt. Det fanns gott om lämpliga projekt, men när vi skulle få korta, klatschiga texter godkända av forskarna var totalkrocken nära: ALLT skulle med, särskilt alla förbehåll. Till slut tror jag vi fick till en fungerande kompromiss.

Den gången anlitade vi till och med proffsöversättare. Det gick så där. Vår forskning om  ytkarakterisering hade mycket att erbjuda förutom bilder på läckra ytor. Därför löd texten bredvid bilden: “Inte bara en vacker yta.” Den (kvinnliga) forskaren blev inte särskilt förtjust över den (idiomatiskt korrekta) översättningen: “Not just a pretty face.”… Hon övertog översättningen – med utmärkt resultat, flerspråkig som hon var. Den översättningen jag minns är dock den första, som vi fnittrade mycket åt en tid. 🙂

Fast skrämdes gjorde vi faktiskt aldrig i våra nyheter.

Om man verkligen vill göra sig hörd i dagens mediabrus behövs det kanske hårdare tag. För några år sen kollade jag sambandet mellan vällingmatade barn och övervikt – som inte verkade finnas, när man tittade närmare. Och antalet ungdomar med diabetes ökade – eller hur var det nu?

Nyligen slog Ekot larm: “En ny stor studie (1,2 milj kvinnor) visar att även lätt övervikt hos mamman kan ge allvarliga missbildningar hos barnet!” Det låter ju verkligen oroande, lätt övervikt verkar väl de flesta av oss ha nuförtiden (åtminstone om man får tro media). Inte blir det bättre när man hör att vanligast är hjärtmissbildningar, som “kan kräva kirurgi tidigt i livet.” 😱

Sen lyssnade jag på Medierna i P1. där en doktor i epidemiologi påpekar att studiens uppläggning gör det svårt att övertyga sig om att det verkligen är övervikten som är orsaken till missbildningarna, och inte bakomliggande samband. Det främsta problemet är dock att man uppmärksammar en riskökning som är “extremt liten i absoluta tal”.

Det visar sig nämligen att (den möjliga) riskökningen enligt studien är en promille: för en normalviktig mamma är missbildningsrisken 3,4 procent, för en med lätt övervikt 3,5. Men det sa man inte i Ekot.