”Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.

Det var rubriken på veckomailet om Imagoterapi. Det fortsatte:

  • Vi är hundraprocentigt ansvariga för oss själva, våra behov, våra val, vår glädje och vårt liv i stort.
  • Vi förstår att vi även ”smittar” varandra hela tiden, och därmed har ett ansvar för helheten.
  • Vi kan aldrig ta ansvar för vad andra känner, tänker eller gör.

Det påminde mig om samtalet på en annan blogg kring det här med hur olika vi vill leva våra liv. Och jag gillar ju att vrida och vända på egna och andras tankar, känslor och erfarenheter – när man ser på sig själv och andra “med varma ögon”, som terapeuten säger. Och så hittade jag videosnuttar på nätet.

Så nu skriver jag om Imago igen – fast jag inte får betalt! 😉 Jag har ju med både förre och nuvarande maken gått helgseminarium, som jag tyckte gav mycket. För oss handlade det, liksom i videosnuttarna, om parterapi, men Imago funkar även som individuell terapi. “Mottagaren” som man säger att vi alla behöver för att leva istället för att överleva och hitta svaret på frågan:  “Vad är det som ligger ivägen för att jag ska må bra?” kan vara vår partner, vän, kollega – eller vi själva. För den som ofta ligger i vägen för att vi ska kunna vara fullt levande är just – vi själva.

Det här kan låta flummigt, men det vi uppskattade mest var just det icke-flummiga: att vi fick med oss konkreta verktyg hem att själva använda i vår vardag. Speciellt magisk tycker vi dialogen är.

En ser ett W, en ett M. Båda har rätt.

Varje människa lever i sin egen värld, uppbyggd av de egna unika erfarenheterna, känslorna, tankarna, associationerna, relationerna, etc. I dialogen bygger man en bro mellan sina världar så att man kan besöka varandra: Man turas om att berätta vad som känns viktigt, medan den andra bara lyssnar (utan att svara eller reagera), förstår och ger respons. Låter enkelt, men ett sånt lyssnande är bland det svåraste som finns.

Dialogen är suverän för att klara ut problem, men också för att tala om vad man särskilt uppskattar hos den andre, vad man först blev kär i osv. Uppskattningsdialog kallas det i videon, på vår kurs sa man “fredagsgodis”. Och det blir godis för båda, eftersom man samtidigt påminner sig själv om det där härliga som man föll för från början – men kanske småningom börjat ta för givet.

Filmsnuttarna på Youtube kan säkert förklara bättre än jag. Terapeuten Eva ser visserligen gråblekt deprimerad ut, men det beror nog mest på ljussättning och makeup-brist. I filmerna hänvisar man till den online-utbildning man numera erbjuder.

Läs mer

Om självbilder i relationer

Ungefär ett år efter separationen insåg jag att min bekantskapskrets var helt enkönad och de enda män jag hade kontakt med var jobbarkompisar. Så hade det visserligen alltid varit, men det blev tydligare när jag inte längre ingick i ett par som umgicks med en del par. Jag bestämde mig för att göra nåt åt saken.

selfimage-2020284_640”Det är aldrig för sent!” tänkte jag käckt. Det här var ju året när jag till och med hängde med på skidresa! Visserligen fick mina väninnor lotsa ner mig till en tidigarelagd afterski, när jag vågat mig upp i en icke-barnbacke och inte kom ner… Men jag kunde i alla fall bocka av skidåkning på min “bucket list” – om jag haft någon.

Så hur får man manliga vänner? Jag är inte så social att jag ens vet hur man får kvinnliga vänner, men i lokalpressen såg jag kontaktannonser. (Det här var på papperstidningarnas tid.) Så jag satte in en sån. Stressande många män ringde och jag insåg att man måste vara snabb för att få tag i dem innan de hunnit få napp på annat håll. Så snabb var inte jag, men några lyckades jag ändå välja ut och träffa. Jag promenerade eller åt middag med bland annat en forskare, en datakille, och en som kallade sig fallskärmshoppare (dvs tidig pensionär). Mest givande att prata med var clownen.

En man ringde jag aldrig upp, eftersom han var så målmedvetet inriktad på en “härlig tvåsamhet”, och det var ju inte jag. Men småningom märkte jag att de jag träffade nog också var ute efter nåt sånt, och – framförallt – att jag själv inte kunde låta bli att fundera på hur de skulle vara som partner, och vad de månne tyckte om mig på det sättet… Är det jag som är fyrkantig eller är vi fyrtiotalister uppfostrade så? Vet ej, men så var det i alla fall.

Så när den tvåsamme återkom svarade jag honom. Vi brevväxlade (först på papper!), hade roliga telefonsamtal, hälsade på varann – och småningom tänkte jag, trots vissa frågetecken: “OK, vi gör ett försök!” Då backade han. Raskt. En lärorik upplevelse, särskilt som vi fortsatte att ha kontakt ett tag till för att kolla vad som egentligen hände. (Honom hade det hänt förr, kan jag avslöja.)

Läs mer

Att växa ifrån eller med varann – det är frågan

Jag har ju tillbringat mitt vuxna liv i långa relationer. (Det trodde jag inte som 18-åring…) Och det blir bara bättre. Hur kommer det sig? Är det annorlunda för andra? Vill man leva på olika sätt från början eller beror det på tidigare erfarenheter- goda eller dåliga? En blandning, förstås, men min man och jag funderar ofta kring sånt här. 

Vi är olika på många sätt, och i allmänhet griper olikheterna in i varann, som kugghjul som driver oss framåt. Men när de INTE gör det kan det kännas som om en trampmina exploderar (KABOOM!  💣 )! Troligen just för att det händer så sällan att det alltid kommer som en chock: “Vad hände nu?! Vi som förstår varann så bra?”  Våra spontana (försvars)reaktioner är att jag klättrar på väggarna och måste PRATA!, medan maken ligger på golvet och spelar död. Det funkar inget vidare, kan jag säga.

Men det har blivit mycket bättre, för vi har jobbat på det. Och när vi jobbar på det tillsammans kommer vi närmare varann – bonus!

back-to-back-707506_640Det viktigaste är att man inte vänder ryggen mot varann och låser sig i det man själv behöver. Jag behöver “tala ut” – OMEDELBART! – och begriper egentligen inte riktigt att det kan vara annorlunda för andra. Speciellt om den andre är min man, som förstår mig så bra, och som jag kan prata med om allt. Annars. Men i ”trampminesituationen” kan han inte ge mig det samtalet – inte just då. Ju mer jag ligger på, desto mer drar han sig undan. Det finns till och med ett målande uttryck för det: “hagelskuren och sköldpaddan”. (Tänk, vad hagelsmattret ska eka hos den stackars sköldpaddan under skalet…)

Numera vet jag av erfarenhet att jag kommer att få ett bra samtal om detta, fast inte just nu. Det gör att jag kan lugna ner mig och vänta, försöka desarmera minan. Det är svårt, men det går.

Ett par i Skavlan beskrev sin relation väldigt fint. (Inslaget kommer ca 15.12 in i programmet.)

Läs mer

Reflektioner kring kärlekens språk och sånt

rondpotato-IMG_0309

Vardagens kärlekspotatis

 Läser om (ytterligare) en bloggare som upptäckt att mannen är ”precis tvärt om mot vad jag alltid inbillat mig att jag vill ha och behöver”. (Du vet vem du är 😉 ).

Sen ser jag på “Bör de gifta sig?” – programmet där experter ska förhindra att folk väljer fel partner.

Tankar på det? Jajamensann!

Även jag fattar ju att såna här program måste förenkla, men kan ändå inte låta bli att jämföra med egna erfarenheter och – ja, komplicera.

I programmet går man först igenom fem centrala personlighetsdrag:

Utåtriktad eller inåtvänd / Empatisk / Kontrollbehov / Temperament / Nyfiken och öppen

De fyrkantiga beskrivningarna och exemplen gör det väldigt tydligt åtminstone för mig hur man bör vara: utåtriktad, empatisk, icke kontrollerande, lugn samt nyfiken och öppen. Men jag finns liksom inte med i listan… Visserligen får jag lätt kontakt med andra, men tankar energi gör jag i ensamhet. Jag kan känna stor empati, men det yttrar sig inte genom pyssligt omvårdande. Kontrollbehov har jag inte, och det verkar vara positivt, men däremot kort stubin – dåligt. Nyfiken och öppen är jag, men inte genom att “ständigt söka nya upplevelser”.  Sammanfattningsvis är det nog så att jag tänker och snackar mer än agerar…

Så jag verkar vara ganska “fel” redan från början. 😟 Vilken tur är att varken jag eller min man tycker det! 😊

Läs mer

Om mina långlivade tvåsamheter  

Handihand-IMG_6862I dessa dagar skrivs det mycket om att vara tvåsam eller singel. Så här kommer min historia.

Vid 18 års ålder insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva ihop med någon. Jag hade då tillbringat en sommar med en kompis som jag känt hela mitt liv: först delade vi sommarjobb, sen åkte vi på semester tillsammans. Efter det tror jag vi var överens om att inte ses på väldigt länge…

Någon vecka senare träffade jag en kille från Berlin – och allt var självklart. I tur och ordning flyttade vi ihop, gifte oss, fick två fina barn, skaffade hus. Och hade det bra ihop. Tror jag. 30 år senare verkade något ha slocknat. Vi försökte hitta tillbaks till varann, men till slut  skildes vi, vänligt och sorgset. Tror jag.

Nu tänkte jag leva som singel, jag hade ju haft en längre och bättre tvåsamhet än någon jag kände. Jag funderade mycket kring vem singel-jag var, eftersom jag varit en barnslig 18-åring när jag träffade min man som, trots att han var något yngre, var betydligt mindre barnslig och med tiden nog blev lite storebror.

Läs mer

De onda 😈  och de goda 😇 . Eller?

Nu blev jag fundersam igen. Jag har ju förut brottats med att försöka förstå även aggressiva feminister. Men det går inte, resonemanget blir för enkelt. Mycket enklare än livet.

Ilska är jättebra när man behöver få kraft och mod att säga ifrån. Men den är inget tillstånd man vill fastna i. Då blir det destruktivt, och i längden självdestruktivt. Åtminstone enligt min erfarenhet.

Det är helt förståeligt att efter exempelvis en brutal våldtäkt känna att man skulle vilja slå ihjäl alla män. T o m den behärskade Hilary Clinton, som stannade kvar hos sin otrogne man, sa i en intervju: ”As his wife, I wanted to wring Bill’s neck!“  Men det känns inte bra när omvärlden applåderar en ung tjejs offentliga: ”Jag hatar män!”. För man riskerar att fastna i en återvändsgränd. Det blir för enkelt.

Hur gör man exempelvis för att övertyga sig själv om att motståndet mot Hilary Clinton uteslutande(?) kommer från kvinnohatande män? Utan att fördjupa mig i det amerikanska valet (den galne clownen skrämmer skiten ur mig!) ser jag på TV massor av skränande kvinnor som verkar hata Clinton, mest för att hon är “oärlig och korrupt”.

Läs mer

Om hur lite man vet om hur andra har det

Det kanske bara är jag, men jag ser allt fler exempel på att människor tycker till (och förväntas tycka till) om saker de inte har en aning om – och alltså skulle kunna slippa bry sig om. Det tycker jag verkar lite, ja, jobbigt.

Mitt intryck kan förstås också bero på att det här blir tydligare när “alla” hela tiden kan se vad “alla” tycker om “alla”. Eftersom snacket går på nätet istället för i fikarummet.

Jag minns lättnaden när jag märkte att jag vågade litade till mig själv: “Vad känns rätt för mig?” Antog att det hade med min stigande ålder att göra – kanske t o m mognad…? 😉 Men även i mera mogen ålder verkar en del fortsätta att ställa den eviga frågan: ”Vad tycker ni?” Speciellt konstigt tycker jag att det blir när det gäller relationer.

För min erfarenhet är att människors relationer är unika och ständigt förändras eftersom vi samspelar och påverkar varann. Därför ser relationer väldigt olika ut inifrån och utifrån. Åtminstone de jag har sett – från båda hållen.


OBS: Det här handlar INTE om relationer där någon farit så illa att man inte kan inse att det som händer är oacceptabelt. Då är det jämförbart med utsatta barns situation: Det  behövs hjälp från någon med perspektiv.


Men annars.

Läs mer