Funderingar kring det här med att ”jobba på relationen”

I frågespalter och relationsprogram hittar jag ofta varianter av: ”För att ha en bra och fungerande relation måste man jobba för det.” Nu senast läser jag om det ”känslomässiga arbetet” att vårda relationen och hur orättvist det är att bara kvinnorna har ansvaret för det:

Kavla upp ärmarna och sluta se ditt förhållande som en fritidssyssla.
Ojämnt fördelat känslomässigt arbete kan göra oss sjuka.”

Såvitt jag vet lever jag i en riktigt bra relation, och har goda relationer till människor som är viktiga för mig. Men jag tycker inte att jag jobbar för varken det ena eller det andra – som tur är, för jag är av naturen en ganska lat person, som tar lätt på mycket av det som andra verkar se som sin plikt. Nu, som pensionär, gör jag nästan bara det jag tycker är kul. Mitt nya jobb har blivit att läsa, fundera, prata och skriva. Och så träffar jag människor jag vill träffa, och hemma fixar vi tillsammans det som behöver göras för att vardagen ska fungera. Den blandningen mår jag väldigt bra av.

Läs mer

Annonser

Långvarig kärlek och attraktion  – finns det?

Forskarna verkar tvivla, men jag vet bättre – åtminstone för egen del.

När forskaren  Emma Frans ser äldre par som håller varann i handen utgår hon ifrån att de förmodligen funnit varandra på äldre dagar och alltså är nyförälskade. Hon tvivlar visserligen inte på att det går att tycka om en person hela livet och “kanske stå ut med vederbörande tills döden skiljer oss åt” – men, undrar hon:

Kan verkligen förälskelse eller passionerad kärlek, som får oss att ständigt vilja ha kroppskontakt, bestå hela livet?

Man har inte lyckats hitta någon särskild kombination av personlighetsdrag som resulterar i långvarig romantisk attraktion. Däremot verkar det som om de som idealiserar sin partners egenskaper fortsätter hålla ihop. Fast så är det inte för mig.

Många forskare delar in kärlek och attraktion i tre faser – lust, förälskelse och anknytning. Lust kan infinna sig snabbt och lär påverkas av våra könshormoner. Förälskelsen riktar sig mot en speciell person, som plötsligt blir universums mitt. Den förälskade vill vara nära just den personen, på alla plan. Den närheten i sin tur skapar förutsättningar för ett djupare band mellan parterna och småningom – ibland – en långvarig förbindelse. Och det är lätt att förstå hur långvariga relationer rent biologiskt har varit en fördel när människan under så många år måste ta hand om sin totalt hjälplösa avkomma. Vi behöver hjälpas åt, helt enkelt.

Läs mer

Att vilja välja närhet – eller inte

Nyligen läste jag en intervju med Inger Liljefors, som levde ihop med Hans Nestius från 1965 ända till hans död 2005. Han var journalist, sexliberal, abortförespråkare och porrmotståndare, hon skådespelare, regissör och socialist. De hade en överenskommelse om fri sex – först efter hans död började hon fundera på varför hon egentligen gått med på den.

Men då, på sextiotalet, tyckte hon att deras överenskommelse var djärv och tilltalande. Fri sexualitet var ett politiskt ställningstagande, ett radikalt sätt att leva ihop i stället för att gifta sig, vilket ansågs småborgerligt. Hur hon reagerade innerst inne kan hon inte komma ihåg, men hon var karsk på ytan.

“Det var Hans som sa att han inte kunde garantera trohet. Han tyckte att man skulle kunna ha medglädje när ens partner var med någon annan, men jag kände nog snarare acceptans.” Men ”hade han varit trogen hade han nog varit för snäll för mig då. Det här passade mig, omedvetet. Fast i dag inser jag att det egentligen passade mig så synnerligt illa.” 

Det hon nu kan se är att inställningen till det fria sexet i hennes fall nog hade att göra med händelser i barndomen. När hon var åtta år talade hennes mamma om att pappan hade lämnat dem, “och nu talar vi aldrig mer om det!” och det gjorde de inte heller. Därmed kände hon det som att hon  förlorat även sin mamma. Det gjorde henne extremt rädd för att bli övergiven. Parterapeuten förklarade att det var just därför hon med osviklig intuition hade valt en man som ständigt övergav henne: det kallas upprepningstvång och bekräftelsebehov – och psykiskt självskadebeteende.

Efter flera omförhandlingar av “överenskommelsen” verkade det ha slutat med att Hans gick ut ensam och ”skötte det snyggt”. För honom var förförelsen det viktiga – han sa att han aldrig fick känslor för någon annan. Medan hon blev förälskad de få gånger hon tillämpade den fria kärleken. “Vi hade ett bra sexliv, var intresserade av varandras jobb och hade alltid roligt, så jag förstod inte varför han behövde gå till andra.” 

Läs mer

”Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.

Det var rubriken på veckomailet om Imagoterapi. Det fortsatte:

  • Vi är hundraprocentigt ansvariga för oss själva, våra behov, våra val, vår glädje och vårt liv i stort.
  • Vi förstår att vi även ”smittar” varandra hela tiden, och därmed har ett ansvar för helheten.
  • Vi kan aldrig ta ansvar för vad andra känner, tänker eller gör.

Det påminde mig om samtalet på en annan blogg kring det här med hur olika vi vill leva våra liv. Och jag gillar ju att vrida och vända på egna och andras tankar, känslor och erfarenheter – när man ser på sig själv och andra “med varma ögon”, som terapeuten säger. Och så hittade jag videosnuttar på nätet.

Så nu skriver jag om Imago igen – fast jag inte får betalt! 😉 Jag har ju med både förre och nuvarande maken gått helgseminarium, som jag tyckte gav mycket. För oss handlade det, liksom i videosnuttarna, om parterapi, men Imago funkar även som individuell terapi. “Mottagaren” som man säger att vi alla behöver för att leva istället för att överleva och hitta svaret på frågan:  “Vad är det som ligger ivägen för att jag ska må bra?” kan vara vår partner, vän, kollega – eller vi själva. För den som ofta ligger i vägen för att vi ska kunna vara fullt levande är just – vi själva.

Det här kan låta flummigt, men det vi uppskattade mest var just det icke-flummiga: att vi fick med oss konkreta verktyg hem att själva använda i vår vardag. Speciellt magisk tycker vi dialogen är.

En ser ett W, en ett M. Båda har rätt.

Varje människa lever i sin egen värld, uppbyggd av de egna unika erfarenheterna, känslorna, tankarna, associationerna, relationerna, etc. I dialogen bygger man en bro mellan sina världar så att man kan besöka varandra: Man turas om att berätta vad som känns viktigt, medan den andra bara lyssnar (utan att svara eller reagera), förstår och ger respons. Låter enkelt, men ett sånt lyssnande är bland det svåraste som finns.

Dialogen är suverän för att klara ut problem, men också för att tala om vad man särskilt uppskattar hos den andre, vad man först blev kär i osv. Uppskattningsdialog kallas det i videon, på vår kurs sa man “fredagsgodis”. Och det blir godis för båda, eftersom man samtidigt påminner sig själv om det där härliga som man föll för från början – men kanske småningom börjat ta för givet.

Filmsnuttarna på Youtube kan säkert förklara bättre än jag. Terapeuten Eva ser visserligen gråblekt deprimerad ut, men det beror nog mest på ljussättning och makeup-brist. I filmerna hänvisar man till den online-utbildning man numera erbjuder.

Läs mer

Om självbilder i relationer

Ungefär ett år efter separationen insåg jag att min bekantskapskrets var helt enkönad och de enda män jag hade kontakt med var jobbarkompisar. Så hade det visserligen alltid varit, men det blev tydligare när jag inte längre ingick i ett par som umgicks med en del par. Jag bestämde mig för att göra nåt åt saken.

selfimage-2020284_640”Det är aldrig för sent!” tänkte jag käckt. Det här var ju året när jag till och med hängde med på skidresa! Visserligen fick mina väninnor lotsa ner mig till en tidigarelagd afterski, när jag vågat mig upp i en icke-barnbacke och inte kom ner… Men jag kunde i alla fall bocka av skidåkning på min “bucket list” – om jag haft någon.

Så hur får man manliga vänner? Jag är inte så social att jag ens vet hur man får kvinnliga vänner, men i lokalpressen såg jag kontaktannonser. (Det här var på papperstidningarnas tid.) Så jag satte in en sån. Stressande många män ringde och jag insåg att man måste vara snabb för att få tag i dem innan de hunnit få napp på annat håll. Så snabb var inte jag, men några lyckades jag ändå välja ut och träffa. Jag promenerade eller åt middag med bland annat en forskare, en datakille, och en som kallade sig fallskärmshoppare (dvs tidig pensionär). Mest givande att prata med var clownen.

En man ringde jag aldrig upp, eftersom han var så målmedvetet inriktad på en “härlig tvåsamhet”, och det var ju inte jag. Men småningom märkte jag att de jag träffade nog också var ute efter nåt sånt, och – framförallt – att jag själv inte kunde låta bli att fundera på hur de skulle vara som partner, och vad de månne tyckte om mig på det sättet… Är det jag som är fyrkantig eller är vi fyrtiotalister uppfostrade så? Vet ej, men så var det i alla fall.

Så när den tvåsamme återkom svarade jag honom. Vi brevväxlade (först på papper!), hade roliga telefonsamtal, hälsade på varann – och småningom tänkte jag, trots vissa frågetecken: “OK, vi gör ett försök!” Då backade han. Raskt. En lärorik upplevelse, särskilt som vi fortsatte att ha kontakt ett tag till för att kolla vad som egentligen hände. (Honom hade det hänt förr, kan jag avslöja.)

Läs mer

Att växa ifrån eller med varann – det är frågan

Jag har ju tillbringat mitt vuxna liv i långa relationer. (Det trodde jag inte som 18-åring…) Och det blir bara bättre. Hur kommer det sig? Är det annorlunda för andra? Vill man leva på olika sätt från början eller beror det på tidigare erfarenheter- goda eller dåliga? En blandning, förstås, men min man och jag funderar ofta kring sånt här. 

Vi är olika på många sätt, och i allmänhet griper olikheterna in i varann, som kugghjul som driver oss framåt. Men när de INTE gör det kan det kännas som om en trampmina exploderar (KABOOM!  💣 )! Troligen just för att det händer så sällan att det alltid kommer som en chock: “Vad hände nu?! Vi som förstår varann så bra?”  Våra spontana (försvars)reaktioner är att jag klättrar på väggarna och måste PRATA!, medan maken ligger på golvet och spelar död. Det funkar inget vidare, kan jag säga.

Men det har blivit mycket bättre, för vi har jobbat på det. Och när vi jobbar på det tillsammans kommer vi närmare varann – bonus!

back-to-back-707506_640Det viktigaste är att man inte vänder ryggen mot varann och låser sig i det man själv behöver. Jag behöver “tala ut” – OMEDELBART! – och begriper egentligen inte riktigt att det kan vara annorlunda för andra. Speciellt om den andre är min man, som förstår mig så bra, och som jag kan prata med om allt. Annars. Men i ”trampminesituationen” kan han inte ge mig det samtalet – inte just då. Ju mer jag ligger på, desto mer drar han sig undan. Det finns till och med ett målande uttryck för det: “hagelskuren och sköldpaddan”. (Tänk, vad hagelsmattret ska eka hos den stackars sköldpaddan under skalet…)

Numera vet jag av erfarenhet att jag kommer att få ett bra samtal om detta, fast inte just nu. Det gör att jag kan lugna ner mig och vänta, försöka desarmera minan. Det är svårt, men det går.

Ett par i Skavlan beskrev sin relation väldigt fint. (Inslaget kommer ca 15.12 in i programmet.)

Läs mer

Reflektioner kring kärlekens språk och sånt

rondpotato-IMG_0309

Vardagens kärlekspotatis

 Läser om (ytterligare) en bloggare som upptäckt att mannen är ”precis tvärt om mot vad jag alltid inbillat mig att jag vill ha och behöver”. (Du vet vem du är 😉 ).

Sen ser jag på “Bör de gifta sig?” – programmet där experter ska förhindra att folk väljer fel partner.

Tankar på det? Jajamensann!

Även jag fattar ju att såna här program måste förenkla, men kan ändå inte låta bli att jämföra med egna erfarenheter och – ja, komplicera.

I programmet går man först igenom fem centrala personlighetsdrag:

Utåtriktad eller inåtvänd / Empatisk / Kontrollbehov / Temperament / Nyfiken och öppen

De fyrkantiga beskrivningarna och exemplen gör det väldigt tydligt åtminstone för mig hur man bör vara: utåtriktad, empatisk, icke kontrollerande, lugn samt nyfiken och öppen. Men jag finns liksom inte med i listan… Visserligen får jag lätt kontakt med andra, men tankar energi gör jag i ensamhet. Jag kan känna stor empati, men det yttrar sig inte genom pyssligt omvårdande. Kontrollbehov har jag inte, och det verkar vara positivt, men däremot kort stubin – dåligt. Nyfiken och öppen är jag, men inte genom att “ständigt söka nya upplevelser”.  Sammanfattningsvis är det nog så att jag tänker och snackar mer än agerar…

Så jag verkar vara ganska “fel” redan från början. 😟 Vilken tur är att varken jag eller min man tycker det! 😊

Läs mer