En riktigt God Jul på er alla! 🤶

Mellan två julfiranden kommer här en snabb (men välment!) julhälsning med det gamla kära jultornet, a k a Favorit i repris. 

Annonser

Vad ska vi egentligen ha språket till? 

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Jag har s k ”språköra”: Utan att ha lärt mig särskilt många regler ”hör” jag om det låter rätt och ”ser” hur ord ska stavas (nästan jämt). Eftersom jag själv tappade sugen när skrivreglerna blev allt fler kunde jag känna med dem som fick fullt med röda bockar i kanten på uppsatserna. En klasskompis berättar att hon inte lät sig avskräckas av lärarens påpekande: ”Glöm inte att det finns skiljetecken!” utan oförfärat skrev på, bara för att det var kul.

Men alla var nog inte lika tuffa. Femtio år senare sprudlar minnena när vi pratar, men när jag vill samla dem i Enskedebilder.com verkar den överdrivna respekten för det skrivna ordet slå till hos en del. Och det är väl synd. Senare har jag hört att man inte längre dyker ner på alla språkliga fel i uppsatserna utan uppmuntrar berättarglädjen, så kan man ta språkputsen sen. Hoppas det stämmer.

Läs mer

Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall 

Sommarens ögonpärs visade sig ju vara glaskroppsblödning och -avlossning, samt hål på näthinnan (utan avlossning). I juli lasersvetsades hålet på näthinnan, men ”spindelnätet” som fladdrar runt i utkanten av synfältet kvarstår oförändrat.

I mitten av september, när det gått tre månader, ringde jag till St Eriks för att kolla hur länge det kunde tänkas förbli så och – framför allt – om man borde göra något. För jag vill INTE i efterhand få veta att det hade man bort, livrädd som jag är om mitt ”starka” öga.

De sa att det är kvarvarande blod, och det brukar man inte operera. Antingen tar kroppen hand om det eller så vänjer sig hjärnan, så att man inte längre ser det. Om det däremot blir sämre ska jag åka direkt in till ögonakuten.

Det är fortfarande oförändrat, och nu gick jag till optikern för att se till att jag åtminstone har bästa möjliga hjälp av mina brillor – och för att få en extra koll. För det har ändå känts lite oroligt.

Läs mer

Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter

Om det verkar som om jag slöat till i bloggandet beror det på att jag för tillfället istället snöat in på min andra blogg, Enskedebilder.com. Den startade jag för knappt ett år sen för att med hjälp av gamla klassisar från nian (anno 1962!) samla minnen från vår barndoms hembygd, det jag kallar Enskede.

Jag har lärt mig mycket, bl a att det är – och har varit – olika vad man egentligen menar med ”Enskede”. För mig är det förstås mitt gamla hem på Skärmarbrinksvägen 1 och de platser jag rörde mig mellan då, i åldern från 0 till 12 år, när vi flyttade till en större lägenhet i Farsta. I bloggen valde jag till slut hembygdsföreningens generösa definition i ”Enskede 100 år”: ”hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar”. Man vill ju att alla som vill bidra med egna minnen ska få vara med!

Jag tänkte göra som när jag startade den här bloggen med spridda barndomsminnen – och började se hur mitt lilla liv utgör en del av historien, både Folkhemmet och världshändelserna. Och om jag får skryta – och det får jag, det är min blogg 😉 – kallade den första kommentaren det faktiskt en ”kulturgärning” att ”samla all denna historiska/nostalgiska information”. Men mest är det kul! Och om nån utanför detta ”Enskede” skulle ha något roligt minne tänker jag ta in det också. Bloggen är fri! Men den har levt ett stillsamt liv. Hittills.

Jag är ju ingen hängiven Facebook-besökare – jag vill skriva långsamt och eftertänksamt. Men nyligen fick jag ett roligt vykort från femtiotalet, som visade Nytorps skolgård med en massa delvis gymnastikklädda ungar på. Observera de piffiga gympabrallorna! (Det finns närbilder på Enskedebilder.)

Läs mer

Varför är det så härligt att bli skrämd? Om min långa relation med hemsökta Hill House.

Nyligen fick jag tips från Netflix om en ny version av Hill House. Jag visste att jag sett en långfilm om det för länge sen – och inser nu att det måste ha varit för 55 år sen! Nu ser jag att 63 års film fått kultstatus som en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna, men när jag såg den fick jag intrycket att det bara var jag och en gammal tant som var rädda. Tanten satt bredvid mig och bad att få hålla mig i handen, men jag tror att jag nobbade.

Var jag möjligen påverkad av scenen där det visar sig att handen som höll så hårt inte var den man trodde… ??? 😱

Den scenen är med även i 2018 års serie, men annars är handlingen annorlunda. Och ändå på något sätt besläktad. Personnamnen är exempelvis desamma i alla versionerna – för det finns flera.

1959 kom boken ”The Haunting of Hill House”, vars första stycke slutar:

“Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; it had stood for eighty years and might stand for eighty more. Within, walls continued upright, bricks met neatly, floors were firm, and doors were sensibly shut; silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone.

Läs mer

Ibland försöker jag faktiskt lyssna på valdebatter. Det går inte så bra.

Det verkar liksom inte vara mig man riktar sig till. Det känns trist: Visserligen är jag gammal, men rösträtt har jag.

Som utmattade gladiatorer hetsas de arma partiledarna mot varann. Ibland är det paus för lekar och ”lustiga” frågor, sen återupptas striden, ofta inför en högljudd publik. Och så recenseras föreställningen.

Jag känner inte förtroende varken för politiker eller nån annan bara för att de är bra på att ”agera” – charma, leka lekar, slänga käft, spotta ur sig oneliners och verbalt dräpa motståndare. Och de som är tuffast av alla på lekplatsen när det gäller att slå de andra på käften går bort direkt. För mig.

När det (som nu) är allvar vill jag att den som vill ha min röst så konkret som möjligt förklarar för mig hur man vill göra och varför (”vision”). Om det har blivit fel vill jag att man talar om det, förklarar varför det blev fel samt hur och när man tänker rätta till det. Eller varför det inte går att rätta till – omständigheterna kanske har ändrats, så att man får göra på annat sätt. Precis samma agerande som jag förväntar mig från alla människor, alltså.

Och den dialogen vill jag ha hela tiden, inte bara veckorna före valet. Jag klarar det, jag lovar! 😜

Det är faktiskt precis som jag vill ha det hos doktorn: Ett vuxet resonemang kring min krämpa för att sen kunna fatta ett välinformerat beslut.

Men det kanske bara är jag som tänker så? Kan det vara åldern, tro? 🤔

När vi försöker rädda världen kan vårt eget tänkande sätta krokben för oss! 😧

I kampen mot klimathotet måste vi tyvärr kämpa även mot vår egen psykologi, anpassad till det stamtänkande vi behövde för 50 000 år sen. I en artikel undrar psykologen Tor Wennerberg : ”Kan vi utsträcka denna tribalism till att omfatta hela människosläktet?”

Samma fråga ställer sig den amerikanske psykiatern Allen Frances, den man som formulerade kriterierna för bland annat narcissism, diagnosen som många vill ge Trump. Dock inte Frances. I sin bok, ”Twilight of American sanity”, ser han istället Trumps valseger som ett symtom på en allmänmänsklig brist på rationalitet och långsiktighet:

”Trump is bad, not mad.”
Och den verkliga frågan är hur vi som land kunnat välja honom till vår ledare.

Vi lever på ett sätt som inte är hållbart, och vi har stora svårigheter att ta in och reagera rationellt på de akuta existentiella hot vi som art står inför. Frances skriver att vi iscensätter ”the tragedy of the commons” (allmänningens dilemma/tragedi) – nu i global skala, och på sätt som hotar att göra slut på den mänskliga civilisationen. Fast de flesta av oss vet bättre.

Allmänningens tragedi” kallas det när långsiktigt samarbete är rationellt och den bästa lösningen för alla, men var och en på kort sikt kan gynna egna intressen genom att INTE samarbeta – och gör det.

Läs mer