Ibland kan det visst vara härligt att vara rasande.

Om man använder ilskan konstruktivt kan den dessutom ge kraft till att orka ta itu med något trots att det är obekvämt. Man kanske rentav våga agera i en situation fast man är rädd, exempelvis säga ifrån om någon blir mobbad. Och det finns så många anledningar att vara arg och så mycket som behöver ändras i vår ofullkomliga värld.

Men det verkar inte räcka. Varför skulle vi annars behöva fabricera eller förvanska anledningar?  Det är som om vi ibland utgår ifrån att vi vill vi bli arga och sen letar efter en väldigt tydlig anledning till en ilska,  helt utan frågetecken och komplikationer. Varför det?

Jag behöver ingen hjälp för att bli arg, men såg ändå en filmsnutt som efter sedvanlig varning för upprörande bilder visade hur en polis skjuter ihjäl vad som senare visade sig vara en obeväpnad tvåbarnspappa: I en hotellkorridor tvingas en man och en kvinna lägga sig på golvet och därefter krypa fram mot polisen. Hotfulla instruktioner haglar: “Om du rör dig kommer vi att se det som ett hot. Vi kommer att hantera det hotet och du kanske inte överlever.” “Gör du så där igen skjuter vi dig, är det uppfattat?!” “Händerna rakt upp i luften. Ta inte ner dina händer av någon anledning!” och slutligen: “Om du sänker dina händer kommer vi att skjuta dig!”

Mannen kryper mot polisen – och filmen klipps plötsligt. På svart botten kommer istället texten: “Krypandes mot polisen skjuts han ihjäl med fem skott. Han dog omedelbart. Han var inte beväpnad. En jury frikände nyligen samtliga poliser.”

Det låter verkligt upprörande. Och lite konstigt: Dök polisen bara upp och trakasserade oskyldiga hotellgäster? Om man inte bara tittar på filmen utan även läser artikeltexten får man veta lite mer. Polisen hade kallats till platsen av oroliga gäster som sett en man med vapen i ett fönster på femte våningen – vilket  kan stämma, för i hotellrummet hittades två luftgevär. Poliserna hade alltså skäl att misstänka att mannen var beväpnad.

Och längst ner i artikeln står, som i förbigående: …  “vid ett tillfälle sträcker han bak ena handen, eventuellt för att dra upp sina shorts. Då skjuts han ihjäl.”

Det här gör en viss skillnad, åtminstone för mig.

Läs mer

Annonser

Stopp i leken! 🤚

Så sa min dotter ibland när hon var liten. När hennes fyraårige son nyss hälsade på oss busade han och min man gärna. Båda hade roligt, men ibland kunde det bli lite för “läskigt” en stund – och fyraåringens lekkamrat hade lite svårt att uppfatta subtila signaler mitt i leken, med spökskynke över huvudet. 😉 Så jag tipsade barnbarnet att säga “Stopp!” och hålla upp handen när han ville ha en paus. Senare såg hans mamma honom göra samma sak mot en kompis på dagis.

Nu läser jag att en (annan) förskola sedan i våras lär barnen att säga ”Stopp, min kropp!” om någon slår eller tar på privata områden. Samma namn har Rädda barnens handbok om hur vi kan prata med barnen om vad man får och inte får göra mot eller med andras kroppar. Och tredjeklassare har gjort en video:

Och det är väl där nånstans man måste börja för att ändra den allmänna inställningen som åtminstone de flesta blivit medvetna om nu efter #metoo. Det vore ju synd om det skulle stanna vid det gamla reflexmässiga bespottandet av några vid skampålar fjättrade, när det kan bli något betydligt mera spännande: En förändring av de attityder som hittills varit självklara, och som inte bara kan vara inkörsporten till rena olagligheter utan även klämmer in oss i trånga könsroller – alla, inte bara kvinnorna.

Läs mer

Fast i syndens garn – fast utan synd, då

Jag har inte varit så bloggaktiv på sistone. Plötsligt blev jag nämligen jättesugen på att sticka, och nuförtiden kan jag ju snöa in på saker utan att störas av arbete och liknande petitesser. Endast musarmen sätter gränser. Problemet är bara att det är svårt att blogga OCKSÅ. Läsa medan jag stickar (åtminstone på raksträckorna) kunde jag redan i tolvårsåldern, när jag hjälpte mamma att sticka upp provplagg till garnaffärer, men det är svårare att scrolla och skriva. Det är ju samma fingrar som ska användas.

F d del av överkast.

Redan för en tid sen dök det blå garnet upp, det som aldrig verkar ta slut. I stugan står en träsoffa, som vid behov kan dras ut och användas till extrasäng – mycket praktiskt! På den ligger ett vitt överkast, som jag gjort i mitt tidigare liv, för 45 år sen eller så. Jag stickade remsor, alla vita men med olika mönster – den typ av “bortslösad kvinnokraft” jag älskar att ägna mig åt – onyttigt och terapeutiskt lugnande.

Från början täckte överkastet en dubbelsäng, men snålsam som jag är köpte jag billigt garn (det skulle ju gå åt så MYCKET!), så det blev mindre och filtigare för varje tvätt. Småningom täckte det inte längre hela soffan, trots att jag virkat till en bred spetskant. Men fortfarande varmt och gott som extratäcke! Efter att ha irriterat mig ett tag bestämde jag mig för att göra ett nytt, köpte blått bomullsgarn (till normalpris denna gång!), stickade remsor – varannan fläta, varannan mönsterstickad – och sydde ihop.

Det blev garn över. Då stickade jag åt barnbarnet ett par randiga sparkbyxor i bermudaslängd, precis likadana som jag gjorde åt hans mor en gång. Det blev garn över. Då stickade jag till samma barnbarn en randig långärmad tröja, typ islandströja. Det blev garn över. Då stickade jag en tröja åt mig själv, först smalt fram- och backstycke (om garnet skulle ta slut), som jag sen förlängde, för garnet tog inte slut, tvärtom. Det blev lite garn över.

Det blå överkastet hade jag gjort lite väl långt, vis av erfarenheten från det gamla. Men detta krympte minsann inte i tvätten, snarare tvärtom. Med tiden blev det onödigt stort att hantera. Jag funderade ett tag: Det var ju ett väldigt skönt bomullstyg som jag gärna ville göra något av. Men jag ville inte gärna riva upp hopsyningen mer än nödvändigt – just när jag fäster trådar är jag nämligen alldeles onödigt ordentlig…

Läs mer

Man skulle också kunna…

Sen bältrosen lugnat ner sig (men det känns fortfarande!) åkte vi till stugan i en dryg månad. Väl hemma igen låste vi upp dörren – och insåg omedelbart att kylen och frysen (båda helskåp) varit utan ström sen vi åkte. Strömbrytaren på grendosan var – borta. (Hur det gått till undrar vi också.) Som tur var hade lukten inte tagit sig ut i trapphuset – för min inre syn kunde jag se grannarna larma om lukten från lägenheten: ”Ingen öppnar och där bor ett gammalt par som inte synts till på minst en månad”…  😱

Det här gamla paret var emellertid i stånd att kavla upp ärmarna, tömma båda skåpen och försöka sanera dem. Kylen gick guschelov småningom att använda ett tag till, men i frysen fortsatte det att lukta skunk – efter att vi testat husmorsknepet ättika luktade det skunk med ättika. URRK! Sen kollade vi tester och köpte nytt för hemleverans, allt via nätet. Behändigt!

Och så kom vi på att vi kunde ha ett grunt väggskåp på väggen för glas och muggar, som det medfarna arvegodset vi använder i stugan. Så vi började botanisera på Blocket, som vanligt öppna för olika möjligheter: Om vi gillar ett högt skåp kanske man kan dela upp det? Kapa bakre delen av ett djupare? Det är i såna lägen jag alltid kommer  att tänka på Lorrysketchen där medarbetare försöker hitta på en riktigt fin present till direktören: “En fantasipresent kanske? Eller en jättebulle med inbakad tanks?”

Läs mer

Våra robotvänner 2.0: Uppkopplad! :) 😁

Lite snopet blev det allt när jag började skryta om vår robotdammsugare för sonen (som inte kände till den, eftersom han inte läser min blogg.) Så fort han fick en syl i vädret talade han om att han själv var inne på sin andra robot… När han nu hälsade på oss på landet visade han rapporterna från den lille städhjälpen där hemma, som träget skötte dammsugandet även utan övervakning. För sonen har givetvis en Wi-Fi-aktiverad variant, men samma märke som vi: Neato. (Det verkar som om vi kollat samma testresultat.)

Barnbarnet uppskattade det förra robotdammsugarklippet. So, this is for you: 🐻

Vi fick se den fina ritningen över sonens lägenhet. När Neato stolt avrapporterade städningen hade han märkt ut var han inte kommit åt att dammsuga – hans artiga sätt att säga: “Plocka undan bättre nästa gång!”. Och sonen erkände omedelbart att han inte flyttat undan stolarna, men ställde sig tvekande till att det verkade som om Neato även velat komma ut genom  fönstret(?). Det är visserligen tak utanför, men där hade han inte tänkt få dammsuget. ??

Vi stod vid Älvsborgs fästning när nödropet kom: “Kom och hjälp mig, jag har fastnat!” Jag frågade vad man gör då. “Ja, det är bara att kasta sig på båten/tåget/flyget hem,” sa sonen allvarligt. För det fanns mycket att göra. Vid det här meddelandet förväntas man först försöka lösa problemet själv – i åtta steg. Om det inte går ska man klicka på chat-ikonen för att få hjälp eller gå till kundtjänsts kontaktsida för ännu fler alternativ.

Läs mer

Det är mycket nu, sa konvalescenten

Mina erfarenheter av bältroseländet kom slutligen in på bältros.nu. De hade haft tekniska problem, men jag trodde jag blivit bortcensurerad. För säga vad man vill, men ingen kan i alla fall beskylla mig för att kokett försköna mina selfies!  🙂

Jag har nu varit och kollat om annat behöver åtgärdas, eller om det “bara” är bältrosen som (fortfarande) spökar.

Tandis: Check! ✔  De ilande, ömmande tänderna verkar OK. Tandläkaren inspekterade även svidande tunga och tandkött: “Det är inte ens rött!” sa hon förundrat. Så det är tydligen ansiktsnerven som får för sig saker och slår larm. (Min man liknade det vid fantomsmärtorna i en amputerad kroppsdel.)

Allergiklinik: Check! ✔  Äntligen kom jag mig iväg till allergiklinik, för att få grepp om mina diffusa allergibesvär. Den kliande ansiktshalvan var, som väntat, inte mycket att göra åt: Samma bråkiga ansiktsnerv som hallucinerar. 😦  Men för den kryckiga sömnen kom doktorn på en kreativ idé: Vi kan försöka utnyttja det som annars är en oönskad bieffekt av en gammal allergimedicin: trötthet. Antingen funkade knepet eller så var det en del i det l-å-n-g-s-a-m-m-a tillfrisknandet: Sömnen blev i alla fall bättre. Kanske hjälpte den vänliga omtanken en bra bit på väg? Så tror ju jag.

Vi gick igenom mina bråkiga luftrör också, som ibland kör igång hostan från helvetet. Det är mera skonsamt för kroppen om jag hela tiden tar en pulverpuff om dan, fick jag veta, för att öka till två när hostan börjar. Då ska jag också se till att jag har akutpulvret till hands – om det skulle bli som den gången jag vaknade av att jag redan sprang mot badrummet för att jag inte kunde andas. (Vad jag nu skulle i badrummet att göra kan man undra. Diskret dö?)

Läs mer

Vi har blivit med robot!

Vi bestämde oss för att skämma bort oss lite med en robotdammsugare. Började självklart med att jämföra testresultat – man är väl medveten konsument, åtminstone ryckvis. En av modellerna beskrivs så här: “Den är också ovanligt kommunikativ och pratar muntert om sig själv i tredje person vid särskilda händelser. Exempelvis deklarerar den stolt med både melodi och ett upprymt anförande när den är klar. Det är kul och gör roboten lite mer personlig.” FY TUSAN! tänkte jag spontant, som får utslag och rysningar av låtsaskompisar. Den gick omedelbart bort.

Istället valde vi en variant som “pratar” med display, kommer från ett företag som tillverkar “smarta, kapabla robotar som hjälper människor att leva ett bättre liv.” (WOW!), och beskrivs som: “en högeffektiv robotdammsugare specialbyggd för att klara alla typer av hår—perfekt för hushåll med husdjur.” Vi har visserligen inga djur, men hår har vi. Och damm. Så här ska det gå till:

“Rummet delas upp i zoner som betas av en efter en i ett systematiskt mönster med räta linjer innan Botvac D85 fortsätter till nästa rum. Om roboten måste avbryta för att ladda batteriet så minns den var den slutade dammsuga, och tar vid på samma plats när energin fyllts på. Robotdammsugaren navigerar försiktigt runt möbler och hinder men är samtidigt skoningslöst effektiv mot damm, grus, långa hårstrån och djurhår, både på hårda golv och tjocka mattor. “

SUCK! Tänk om man själv var hälften så välorganiserad…

När roboten är färdig ska den egentligen ta sig tillbaka till laddaren, men det är inte alltid så lätt:

Läs mer