Vi har blivit med robot!

Vi bestämde oss för att skämma bort oss lite med en robotdammsugare. Började självklart med att jämföra testresultat – man är väl medveten konsument, åtminstone ryckvis. En av modellerna beskrivs så här: “Den är också ovanligt kommunikativ och pratar muntert om sig själv i tredje person vid särskilda händelser. Exempelvis deklarerar den stolt med både melodi och ett upprymt anförande när den är klar. Det är kul och gör roboten lite mer personlig.” FY TUSAN! tänkte jag spontant, som får utslag och rysningar av låtsaskompisar. Den gick omedelbart bort.

Istället valde vi en variant som “pratar” med display, kommer från ett företag som tillverkar “smarta, kapabla robotar som hjälper människor att leva ett bättre liv.” (WOW!), och beskrivs som: “en högeffektiv robotdammsugare specialbyggd för att klara alla typer av hår—perfekt för hushåll med husdjur.” Vi har visserligen inga djur, men hår har vi. Och damm. Så här ska det gå till:

“Rummet delas upp i zoner som betas av en efter en i ett systematiskt mönster med räta linjer innan Botvac D85 fortsätter till nästa rum. Om roboten måste avbryta för att ladda batteriet så minns den var den slutade dammsuga, och tar vid på samma plats när energin fyllts på. Robotdammsugaren navigerar försiktigt runt möbler och hinder men är samtidigt skoningslöst effektiv mot damm, grus, långa hårstrån och djurhår, både på hårda golv och tjocka mattor. “

SUCK! Tänk om man själv var hälften så välorganiserad…

När roboten är färdig ska den egentligen ta sig tillbaka till laddaren, men det är inte alltid så lätt:

Läs mer

Vad en lat äggula kan berätta om livet – och oss själva

Jag har alltid tyckt att “Hello Kitty” är för tuttenuttig. Och inser givetvis att det snarare är mina barnbarn än jag som tillhör målgruppen. Men nu hittar jag en artikel om en ”släkting” till Kitty – och tycke uppstår omedelbart: “How Gudetama, a lazy egg yolk with a butt, became an unstoppable cultural phenomenon”.

Gudetama beskrivs som en seriefigur som nån verkar ha börjat rita, men snabbt tröttnat på. Det blev bara en sladdrig könlös äggula(!), utan händer, fötter och hals och med prickar till ögon. Men mun och rumpa har den. Jag hittar en Youtubefilm om hur det kommer choklad ur den ena änden och vaniljsås ur den andra… Känsliga personer behöver INTE titta på videon.

Gudetama föddes 2013 till “en värld den skulle ha föredragit att undvika”. En loser redan från början kom den tvåa i en tävling om matinspirerade seriefigurer. Men blev sen – helt oväntat – mycket populärare än den numera ganska bortglömda segraren. Varför? undrar man i artikeln. (Förutom då att segraren var en ständigt leende laxfilé(!) – vilket jag personligen tycker är en skrämmande tanke.)

Läs mer

VARNING: Nu tänker surkäringen kräkas på Bredbandsbolaget!

Vår bostadsrättsförening har Bredbandsbolaget som leverantör för telefon, internet och e-mail. Det har funkat OK, när vi haft problem med vår router har vi fått hjälp per telefon.

E-mailen har i och för sig länge känts svajig – ibland kommer man inte in direkt, ibland är det avstängt några timmar ”för förbättringsarbete” – utan förvarning och utan att nån förbättring märkts, möjligen en långsam försämring. Men mailen har kvicknat till igen, och det är ju bara vår privata, så några timmar klarar vi oss.

I början av mars var det tvärstopp. Jag såg bara en röd varningstext, hittade ingen information på bolagets hemsida, i föreningen visste ingen nåt. Och egentligen känns det ännu svajigare att exempelvis makens mail funkar – vi delar ju abonnemang.

Efter tre dygn kollar jag åter hemsidan efter driftstörningar. Fortfarande finns det inga. (!)

Men på Facebooksidan finns det minsann driftstörningar. Rasande kunder kräver besked, somliga är utan TV, nät och telefon. En del sköter kundkontakter via mail som nu försvinner – utan att varken avsändare eller mottagare får något felmeddelande. De ber att man åtminstone ska lägga ut info om driftstörning på hemsidan, så att de ska slippa ringa kundsupport för att kolla hur det går.

Fast det får man inte veta där heller: Jag sitter själv i telefonkö för att hamna hos en supportkille, som vet mindre än jag. Jag får tala om för honom att deras telefonsvarare just bekräftat ATT det är mailproblem. Någon information har han inte, bara: ”Tekniken strular ju ibland”. Och så ska jag få sms-besked när det funkar igen.

Det har jag inte fått än, och mailen har funkat åtminstone tidvis. Så pass att jag hunnit importera inboxen till gmail.

Läs mer

Shit happens

I det fantastiska (för)vårvädret åkte vi in till stan, promenerade utmed kajen i solen, och passade på och se vad som egentligen händer med Slussen. Och där händer mycket. Vi försökte komma ihåg hur det såg ut förut – och på ett ställe kunde man se gamla sunkiga Gula och Blå gången förskrämt kika ut över stupet. Nästan så man saknade dem…

Slussenportalen kan man läsa mer om de arkeologiska fynd man gör under utgrävningarna. När jag tittade på filmsnuttar hamnade jag på:

Byggnation av Slussen i Stockholm 1931-1935
Svenska betongföreningen

Och Svenska betongföreningen har jag ju faktiskt jobbat åt, även om det inte var fullt så länge sen, så den filmen tittar jag omedelbart på.

Är det månne ingenjörn som står högst upp och inspekterar, sportigt klädd i trenchcoat och äppelknyckarbyxor med rutiga strumpor?

Läs mer

Så var det på den tiden! Men många överlevde. 😁

Vår bokhylla börjar (precis som vi själva) bli lite till åren och verkar behöva lite stöd. Till att börja med tänkte vi tömma den – och hittade genast en åtta centimeter tjock bok som visade sig innehålla 1927 års Svenska Journalen i inbundet skick. (Varför äger vi den? Troligen från nån loppis.) Jag började bläddra. På den vägen är det…

När vi köpte hus 1980 fick vi en bok om trädgårdsskötsel från sextiotalet. Jösses vad man skulle spruta “för säkerhets skull” – åtminstone om man ville slippa dåligt samvete och vanrykte för sin misskötta trädgård.

Nu läser jag om 1927 års entusiasm över vetenskapligt beprövade metoder.

Under bilden av annonsens gallskrikande spädbarn och gigantiska, hotfulla mördarfluga står det bland annat:

FLUGOR DÖDA!
”6.000.000 bakterier finnas på varje fluga, enligt vad vetenskapen lär oss. Försvara Er med FLIT!”

”Ett vetenskapligt insektspreparat.
FLIT har efter ingående försök framställts under medverkan av fackmän, såväl entomologer som kemister. Det är absolut ofarligt för människor och husdjur. FLIT har ersatt tidigare använda medel, ty det dödar alla insekter – och gör det snabbt.
Skaffa Eder en FLIT-spruta – och använd den idag. Saluhålles överallt.”

Jag vet inte vad FLIT-sprutan innehöll på 20-talet, men från 40-talet var det i alla fall DDT. Jag har inga egna minnen av den, men det har andra:

“Vi bodde i Lappland när jag var liten och vi använde flitsprutan ganska flitigt. Minns bara att vi kalla det för flit men idag vet vi att det var DDT!!!

På somrarna låg min bror och jag i ett rum på vinden och varje kväll kom pappa upp med flitsprutan för att ta död på ev marodörer som kunde störa nattsömnen. Vi tyckte att det luktade gott så vi bad pappa att ge oss en extra dusch och det fick vi, varje kväll.

Gud kanske vet vad för skador vi fick av det men jag har inte märkt något, ännu.”

Läs mer

Tackolov att det inte är jag!

En del TV-program hoppar jag alltid över, andra tittar jag på alldeles frivilligt – utan att egentligen veta varför. Plötsligt slår det mig att båda sorterna kan ha något gemensamt.

Bland de program jag väljer bort finns:

  • Studier av människors absurda beteende medan det pågår – ju värre desto bättre. Med anor ända från Expedition Robinson (1997) och Big brother (2000) observeras hur försöksmänniskorna gör när de, isolerade från omvärlden, manipuleras med hjälp av svåra uppgifter och dramatiska utslagningar. Det gäller att skapa så mycket “dramatik” som möjligt – ja, mera!
    .
  • Rapporter om märkligt mänskligt beteende i efterhand – ju värre desto bättre.  “Konstiga” människor av olika slag visas upp och demonstreras: Vem är dummast? galnast? tjockast? latast? lortaktigast? mest galet slösaktig? Exempelvis “dr Phil” är pseudovetenskapligt: människor som inte mår bra visar upp sitt elände, hetsade av sin värd. Jag antar att de gör det i hopp om att få hjälp efter programmet, och hoppas de får den.

Det upplyftande budskapet för tittarna är alltså:
”Tänk vad idiotiskt de beter sig, så skulle ALDRIG jag göra.” Och det är ju skönt att veta.

Läs mer