Om Bokmässans strapatser och belöningar

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

  • Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Att kolla in Bokmässan och ett seminarium låter ju enkelt, särskilt som vi varit där förut, och dessutom varit med och arrangerat konferenser och utställningar. Just därför vet vi hur viktigt det är med tydlig information och skyltning. Sånt som mässor brukar vara proffs på…

Så: VARNING för gnäll! Tid och plats för seminariet visste vi – som tur var, för det var svårhittat på hemsidan. Med tanke på det obefintliga lokalsinnet ville jag i förväg kolla in kartan. Det gick inget bra: Någon sån menyknapp fanns inte, och när jag sökte på ”Hallkarta”, ”Mässkarta”, ”Kartvy” fick jag ingen träff. Försökte bakvägen: hos en utställare tryckte jag ”Visa på karta” – och kom till något man kallade ”Mässkarta” (som alltså sökningen inte hittar!). Men det såg ut som en suddig akvarellmålning. När jag zoomade in maximalt skymtade jag blekblå bokstäver på blekblå botten, men läsa dem kunde jag inte. Och det tror jag inte jag är ensam om, speciellt som många mässbesökare verkade vara i min ålder…

Läs mer

Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

OK, det är ju inte precis jag personligen som blivit uppmärksammad, men jag är ändå den gemensamma nämnaren. (Och slipper dessutom att, som andra kändisar, tvingas börja ta trut-selfies.)

Efter STV och Google var det nu radions tur.

På lördagsmorronen låg jag och slölyssnade till P1s Naturmorgon, som denna gång handlade om hur viktigt det är att hitta sitt lugn i naturen.

Läs mer

Så blev vi bluffade då. Hur är det nu?

I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes). När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Här har en vänlig själ samlat cigarettannonser från ”den gamla goda tiden”.

De flesta annonser jag hittar på nätet är från USA, men svenskarna gjorde också sitt bästa med slogans som: Känt folk röker Kent. Jag har också gått över till Prince. Folk i farten röker Camel. Rök Griffin bara när ni har det riktigt mysigt. Nu väljer nästan en halv miljon rökare Commerce. John Silver – en riktig cigarett. 

Läs mer

Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? 

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Om eftervärlden läser mina papper och har synpunkter på dem lär jag inte bry mig. Och om jag gjort mig skyldig till något som skulle kunna fördystra mina närmastes liv är det väl min skyldighet att klara ut det med dem medan jag lever – inte att försöka dölja det även efter min död? Risken finns ju alltid att det kommer fram på ett annat och jobbigare sätt.

Nu har jag läst att man bör förenkla för de efterlevande även genom s k ”döstädning”, som lär vara en svensk trend: ”Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Läs mer

Om människor och fåglar 

Vi sitter i stugan och lyssnar på fågelsången – ibland på verandan, ibland på balkongen, beroende på var det är lagom varmt. Jag är bra på att lata mig.

Fast jag latar mig inte bara, även om det ibland kanske verkar så. Just nu har det inte hänt så mycket på den här bloggen. Men precis som på bildens coola anka paddlar fötterna frenetiskt utom synhåll, under ytan.

På Enskedebilder har jag nu (kanske) startat en folkstorm mot att det inte verkar finnas pengar för att fortsätta att visa en lägenhet i ett barnrikehus, som vi besökte innan vi åkte till landet. Det ligger visserligen inte i Enskede, men jag ändå känner igen mig så väl – liksom övriga besökare i den lilla gruppen. Det är en liten lägenhet, så de tar bara emot små grupper. Med hjälp av dem som bodde där har man återskapat lägenheten precis som den såg ut 1937, och vi var fria att snoka i skåp och lådor efter sånt vi kände igen. Och det gjorde vi – och berättade för varann.

Nu har jag åtminstone skrivit om det. Och en person anmälde sig genast till en av de kanske få återstående visningarna. (Tack, Maria!) Så nu är vi på G!
OBS: Begränsat deltagarantal! som det brukar stå i reklamen.

I våras såg jag ett annat exempel på personlig protest – eller kanske snarare civil olydnad. På T-banestationen i Kista har man satt upp taggar för att hindra duvor att slå sig ner och använda balkarna som toalett. Vad gör man då som uppkäftig stadsduva? Man bygger sitt bo i skydd av taggarna och börjar lugnt ruva på sina ägg. Är man dessutom en vit duva blir det ju väldigt tydligt att det rör sig om en ytterst fredlig demonstration.

Avväpnande, tycker jag, och hoppas att hon fick vara i fred där. Bajsar gör de ju ändå, duvpolarna.

Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska): Vaccinera er! 

Men själv har jag inte kommit iväg förrän nu, möjligen delvis eftersom min husläkare verkade skeptisk till vaccination – inte för att det har biverkningar, utan för att det inte är 100% effektivt. Det hjälpte inte att jag sa att jag hade varit beredd att acceptera ganska svåra biverkningar om jag kunnat få minsta lilla lindring. Och om man drabbas fast man är vaccinerad blir symptomen lindrigare, vilket också är mycket värt. För en som varit med.

Nu äntligen har det skett. Vi skulle i alla fall till vårdcentralen för TBE-vaccination inför fästingsäsongen och passade på att fråga om man där vaccinerade även mot bältros. Det gjorde man inte, och jag fick inte ens ta min femte TBE-spruta (om jag förstod rätt var anledningen att jag haft bältros och eksem och därför borde fortsätta med samma vaccin som de tidigare gångerna, och den sorten hade man inte längre).

Läs mer

Om den svåra konsten att spola

Inga spolproblem här, inte!

Vår fina vägghängda toalett (som jag fortfarande älskar, särskilt varje gång jag tvättar golvet under!) har fått lite problem. Våra gäster hade (som tur var) just gått när jag hade ärende dit – och spolningen hängde upp sig. Det spolade och spolade… HJÄLP!

Min lugne man plockade bort spolplattan, för det var en av de två ”knapparna” (eller vaddetheter) som hakat upp sig, inte själva spolandet (guschelov!).

Eftersom det var så lätt att plocka bort spolplattan borde man helt enkelt kunna byta ut den, tänkte jag, och började kolla på nätet. Om utifall att vi inte skulle få sprutt på den.

Mycket info vart det!

Man kan inte bara välja glas eller skiffer, utan även ”sätta sin personliga touch på spolplattan genom att byta ut fronten mot en egen utformad framsida”. Det, ni! (Även om jag skulle föredra att sätta min personliga touch nån annanstans.)

Det verkar finnas tillbehör av mångahanda slag, men jag grottar i vanlig ordning fascinerat ner mig i det vi INTE behöver. Men tydligen andra. Eller?

Man kan sålunda ha ”luktutsugning”, som startas med en enkel knapptryckning och slutar av sig själv.

Läs mer