Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Vi pratar vidare med Walter Frankenstein, 94-årig överlevande från Förintelsen, som jag skrivit om tidigare. När vi börjar gå igenom hans arkiv hittar vi den gamla arbetsboken. På en av sidorna finns en prydlig stämpel (”Bezirksbürgermeister” i Neukölln, Berlin) och det framgår att Walter redan den 1 juli 1945, alltså omedelbart efter kriget, började jobba heltid som oavlönad fritidsledare för skolungdom.

Det var många judar som inte förstod att han ville ha något att göra med tyskar, speciellt direkt efter kriget. Men som Walter såg det var det i den unga generationen hoppet fanns om att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Idag fortsätter han att i samtal med tysk skolungdom – och alla andra han träffar – förklara hur viktigt det är att inte lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. Kort sagt: ”Tänk själv!”.

Jag hade världens bästa barndom, säger Walter – tills allt plötsligt förändrades 1933, när Hitler tog makten.

Pingsten 1930: Familjen Frankenstein och anställda vid kaffebordet (Walter i mammas knä)

Läs mer

Annonser

När vinden viner

Igår eftermiddag sprang en ekorre fram och tillbaka på husväggen och längs fönsterblecket utanför köksfönstret. Det händer ibland, men inte så frenetiskt – kan den ha känt av den annalkande stormen? På kvällen hörde vi att det blåste ordentligt, på morgonen verkade det lugnare. Och inga strömavbrott – peppar-peppar-ta-i-trä!

När jag gör frukost tittar jag ut för att kolla om den avbrutna grenen utanför fönstret blåst ner. Det var åratal sen den n-ä-s-t-a-n gick av, men ger sig inte, utan hänger envist kvar i en allt smalare ”slamsa”.

Just när jag tittar ut hör jag ett KLONK! – och ser hur ett av DE ANDRA träden brakar till marken. (Det som på bilden helt pedagogiskt markeras av fotoblixten.) Den avbrutna grenen hänger kvar, lätt svajande…

Jag tror detta säger något om livet – undrar bara vad?

Den mäktiga kraften i goda samtal: Walter Frankenstein

Maken och jag har fått ett hedersuppdrag. Efter ringa förmåga ska vi hjälpa en av Förintelsens överlevande att sortera bilder och papper. Walter Frankenstein har nämligen starkt nedsatt syn. 94 år gammal, efter att ha överlevt på ett sätt som vore för osannolikt för en film, är hans rygg böjd men han själv fullständigt obruten, fylld av kraft och glädje. Vi började med att träffas och prata. Efter några timmars intensivt samtal, när vi inte ens tog oss tid att dricka kaffe, är vi lite trötta, men inte Walter.

I Walters hängivna arbete som historiskt ögonvittne är samtalet viktigt. Han berättar för oss att när han pratar inför tyska skolbarn håller han inte föredrag (”då somnar de kanske”), utan ber dem läsa på i förväg om nazitiden och sen ställa frågor. Och så bjuder han in frågeställarna till ett samtal, där alla är välkomna att delta.

Jag läser om skillnaden mellan ”överlevare” och ”överlevande”: ”En överlevare är en person som vet hur man gör för att överleva, en fighter. En överlevande är en som har överlevt, rätt och slätt.” Frankensteins är överlevande. Nedan beskriver Walter ”de fyra pelarna” som räddade hans lilla familj under deras ständiga flykt 1943-45: ”Vi var fräcka, vi visade ingen rädsla (det kunde Gestapo lukta sig till), vi hade enorm tur, och – det allra viktigaste: vi hade vänner som hjälpte oss.”

Man kan säga att hans arbete nu går ut på att skapa flera såna vänner, för: ”Det fanns vänner. De var inte många, men de räddade oss och andra trots att det innebar fara för deras eget liv. Det måste vi hålla fast vid.” Även okända kunde ge stöd i olika form. Budskapet han förmedlar till barn och ungdom är att de inte ska lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. De ska tänka själva.

Läs mer

Vad ska vi egentligen ha språket till? 

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Jag har s k ”språköra”: Utan att ha lärt mig särskilt många regler ”hör” jag om det låter rätt och ”ser” hur ord ska stavas (nästan jämt). Eftersom jag själv tappade sugen när skrivreglerna blev allt fler kunde jag känna med dem som fick fullt med röda bockar i kanten på uppsatserna. En klasskompis berättar att hon inte lät sig avskräckas av lärarens påpekande: ”Glöm inte att det finns skiljetecken!” utan oförfärat skrev på, bara för att det var kul.

Men alla var nog inte lika tuffa. Femtio år senare sprudlar minnena när vi pratar, men när jag vill samla dem i Enskedebilder.com verkar den överdrivna respekten för det skrivna ordet slå till hos en del. Och det är väl synd. Senare har jag hört att man inte längre dyker ner på alla språkliga fel i uppsatserna utan uppmuntrar berättarglädjen, så kan man ta språkputsen sen. Hoppas det stämmer.

Läs mer

Alltid lika viktigt att VETA och FÖRSTÅ – för mig i alla fall 

Sommarens ögonpärs visade sig ju vara glaskroppsblödning och -avlossning, samt hål på näthinnan (utan avlossning). I juli lasersvetsades hålet på näthinnan, men ”spindelnätet” som fladdrar runt i utkanten av synfältet kvarstår oförändrat.

I mitten av september, när det gått tre månader, ringde jag till St Eriks för att kolla hur länge det kunde tänkas förbli så och – framför allt – om man borde göra något. För jag vill INTE i efterhand få veta att det hade man bort, livrädd som jag är om mitt ”starka” öga.

De sa att det är kvarvarande blod, och det brukar man inte operera. Antingen tar kroppen hand om det eller så vänjer sig hjärnan, så att man inte längre ser det. Om det däremot blir sämre ska jag åka direkt in till ögonakuten.

Det är fortfarande oförändrat, och nu gick jag till optikern för att se till att jag åtminstone har bästa möjliga hjälp av mina brillor – och för att få en extra koll. För det har ändå känts lite oroligt.

Läs mer

Om bloggeri och Facebook – goda och dåliga erfarenheter

Om det verkar som om jag slöat till i bloggandet beror det på att jag för tillfället istället snöat in på min andra blogg, Enskedebilder.com. Den startade jag för knappt ett år sen för att med hjälp av gamla klassisar från nian (anno 1962!) samla minnen från vår barndoms hembygd, det jag kallar Enskede.

Jag har lärt mig mycket, bl a att det är – och har varit – olika vad man egentligen menar med ”Enskede”. För mig är det förstås mitt gamla hem på Skärmarbrinksvägen 1 och de platser jag rörde mig mellan då, i åldern från 0 till 12 år, när vi flyttade till en större lägenhet i Farsta. I bloggen valde jag till slut hembygdsföreningens generösa definition i ”Enskede 100 år”: ”hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar”. Man vill ju att alla som vill bidra med egna minnen ska få vara med!

Jag tänkte göra som när jag startade den här bloggen med spridda barndomsminnen – och började se hur mitt lilla liv utgör en del av historien, både Folkhemmet och världshändelserna. Och om jag får skryta – och det får jag, det är min blogg 😉 – kallade den första kommentaren det faktiskt en ”kulturgärning” att ”samla all denna historiska/nostalgiska information”. Men mest är det kul! Och om nån utanför detta ”Enskede” skulle ha något roligt minne tänker jag ta in det också. Bloggen är fri! Men den har levt ett stillsamt liv. Hittills.

Jag är ju ingen hängiven Facebook-besökare – jag vill skriva långsamt och eftertänksamt. Men nyligen fick jag ett roligt vykort från femtiotalet, som visade Nytorps skolgård med en massa delvis gymnastikklädda ungar på. Observera de piffiga gympabrallorna! (Det finns närbilder på Enskedebilder.)

Läs mer