Dåligt ser man, och inte syns man. Suck! ☹

Man ska nog inte gå till doktorn fredagen den 13. Det började inte så bra.

Väntrumstavla med inbyggd depression

Som vanligt var jag ute i god tid, för att hinna anmäla mig i receptionen. Men där ville de inte notera att jag kommit, utan skickade upp mig till receptionen på vårdavdelningen.

Jag tänkte visserligen inte bli inlagd på nån vårdavdelning, men förra gången stod det Ögononkolog på skylten utanför väntrummet. Hellre inlagd än cancerdrabbad tänkte jag och tog hissen upp.

Vårdavdelningens reception var semesterstängd. ”Vänta här” stod det under den informationen. Efter en stund tog vi oss friheten att sätta oss på stolarna i korridoren, alldeles mitt emot semesterskylten.

Där satt vi. Länge.

För första gången insåg jag vad det kan innebära att som äldre (dvs gammal) kvinna ha ”blivit osynlig.” Jag har aldrig upplevt det så, möjligen för att jag inte känt mig särskilt uppmärksammad av omgivningen som ung heller.

Men nu så fick jag känna på! Personal gick oupphörligen fram och tillbaks i korridorerna. (Hade de stegräknare?)  Ingen närmade sig dock receptionen, utom en vilsen praktikant. Maken och jag började tävla om att försöka fånga någons blick. Ingen vann.

En farbror dök upp i korridoren. Han hade glömt att be om intyg när han var där tidigare. När jag talade om att jag laserbehandlats sa han: ”Det kan vara början till en lång resa”. Det kändes olycksbådande. Själv var han ”färdigbehandlad” – och tyckte det lät olycksbådande. Efter en stund lyckades farbrorn hejda en läkare han kände igen, och han gick genast med på att skriva ett intyg.

Själv satt jag kvar.

Läs mer

Annonser

Del 3: Laser i ögat 👀‼

Åter i Stockholm var det dags för återbesök på St Eriks. Där var inte många patienter – och inga läkare. Småningom fick vi veta att flera blivit sjuka, och det kan jag ha förståelse för, speciellt i semestertider.

En medpatient tyckte att de åtminstone borde kunna göra en uppskattning av hur lång tid det skulle ta. Själv var jag nöjd med att veta vad förseningen berodde på och att jag skulle bli undersökt till sist – hellre ordentligt än snabbt. För det kan väl vara svårt att veta hur lång tid de olika patienterna skulle ta, tänkte jag.

Jag fick oväntat rätt.

När det blev min tur bad den stressade läkaren om ursäkt för förseningen – flera var sjuka, så hon tvingades springa emellan. Men undersökningen stressade hon inte med. Precis som tidigare i Mölndal tvekade även denna läkare: Fanns något hål på näthinnan eller inte? Nu hade ju åtminstone en del blod försvunnit, så sikten borde vara bättre.

Ytterligare en läkare tillkallades och trodde efter noggrann undersökning att det inte var något hål. Ändå var ”min” doktor tveksam, granskade igen och sa (ursäktande?) att hon även ville kolla med en kirurg. Men när kirurgen kom hade hon egentligen redan bestämt sig, och de enades om att det ändå var ett litet hål på näthinnan, som borde laserbehandlas. Annars finns risk att man – snabbt! – kan bli blind.

Och laserbehandlar gör man tydligen direkt nuförtiden. Häpp!

När jag änteligen var klar och kom ut i väntrummet igen satt patienten efter mig där, hon som var otålig redan innan. Hon såg INTE glad ut. Tror jag, för då såg jag sämre än nånsin – svårt bländad efter alla undersökningar och laserstrålar.

Läs mer

Del 2: Efter midsommar på ögonakuten, med bästa ögat blint

När man är nr 43 i telefonkön kvällen före midsommarafton tar det ungefär trekvart att komma fram till sköterskan. Sen blir det ny väntan.

Jag talade om att jag nu inte såg någonting alls på mitt välfungerande öga och efter några frågor fick jag vänta medan sköterskan sökte en ögonspecialist.

Vid det här laget hade jag lite kramp i handen av att hålla i telefonen, men hon lugnade mig med att om samtalet skulle brytas skulle de ringa upp igen. Till slut fick jag ändå lägga på för att bli uppringd av en sköterska, som gav mig en akuttid morgonen efter, trots att det var midsommarafton. Och ja, jag frågade vad som hände om vi åkte in direkt: Då får ni vänta tills de öppnar, och den vanliga akuten hänvisar bara till ögon. Vi väntade hellre hemma, till min egen förvåning sov jag till och med.

Vi var vi där i god tid och jag blev genast undersökt av en undersköterska, som höll upp en tavla med enstaka JÄTTEbokstäver framför min näsa. När jag sa: ”Du, jag ser varken tavlan eller dig” hörde jag honom förskräckt viska till den mera rutinerade sköterskan att han inte visste vad han skulle skriva. Det kändes liite ängsligt, men hon viftade med handen framför mig – och längst ut till höger skymtade något i dimman. ”Skriv HR – handrörelse” sa hon lugnt.

Efter förberedande dropp blev jag grundligt undersökt av en ögonläkare, som förklarade att det är svårt att se pga den kraftiga blödningen, möjligen kan det vara hål i näthinnan som kan behöva opereras. Fast det var visst svårt att operera också, med så mycket blod i vägen.

Läs mer

Plötsligt hände det: Mitt enda välfungerande öga la av. PANIK! 😱

glasses-492319_640Jag är ju nojjigt rädd om mitt högra öga. Det andra var redan från början så dåligt att hjärnan aldrig kopplade på det: En kort glimt, sen bara flimmer.

Senare generationer har i det läget fått ”lapp för ögat”, men på min tid upptäcktes det först i skolan. Och då var det för sent att åtgärda: ”Det räcker ju med ETT fungerande öga” sa man.

Men när jag var i tidiga tonåren spände en ögonläkare ögonen i mig och sa strängt(?): ”Har du tänkt på att om det händer nånting med ditt högeröga är du så gott som blind?” Jag tror att hon egentligen var irriterad över att min lugg trillade ner i ögonen när hon skulle undersöka, men eftersom jag inte visste att det då var ALLDELES för sent började jag uppskrämt träna på egen hand: höll för det friska ögat exempelvis varje gång jag satt i T-banan. Småningom tog det allt längre tid innan flimret kom, så jag fortsatte ihärdigt.

Under många år kunde jag sen använda det högra (småningom alltmera närsynta) ögat på nära håll och det svaga, översynta på avstånd – även om jag fick anstränga mig och aldrig såg lika klart med det, ens med brillor. Jag kunde visserligen inte koppla ihop båda ögonen för att se tredimensionellt, och nu på äldre dar har det svaga ögat blivit allt tröttare. Men blind på det är jag inte längre. (Fast den enda ögonläkare som trott på att jag började träna upp ögat så sent var en vars dotter hade gjort precis likadant. De andra experterna visste bättre.)

Säkert är att min livskvalitet skulle sjunka som en sten om jag vore tvungen att klara mig med bara det ögat, för läsa och skriva går bara med stor ansträngning och MYCKET stor och tydlig text. Och inte särskilt länge i taget…

Alltså är jag oerhört rädd om det närsynta, men fungerande ögat, som med åren har fått lite märken och ytliga blodutgjutningar. Jag vet att det inte är farligt (”Som blåmärken”, sa doktorn). Men varför måste allt hända i det välfungerande ögat? (”Bra fråga”, sa doktorn.)

Och plötsligt hände det jag fruktat mest – givetvis på landet, och givetvis sent en sommarfredag. 😦 Först syntes några mörka strimlor längst ner, sen spred sig stora böljande maskar över synfältet. Spindelväv och lite småflugor tillkom samt allmänt dis. Jag mindes omedelbart min arbetskamrat för väldigt många år sen: ”Mitt öga är degenererat. De lappar och lagar näthinnan, men småningom kommer jag att bli blind”, sa han lakoniskt.

Läs mer

Om hur en dam bör uppträda

SextiotalsmodellI stugan har vi hittat gamla tidningar – d v s från vår ungdoms sextiotal. Där kan jag, sent omsider, lära mig mycket som jag aldrig lärde mig då. Om jag vill. 

Jag har inte hittat tidningen där jag hade kunnat lära mig hur en kvinna bör gå och stå. Fast hur modeller skulle stå visste alla på den tiden – även småtjejer. Precis som här till höger: Observera särskilt fötternas ställning – för att benen ska se slanka ut. När man satt skulle de hållas tätt ihop,  och något snett.

I den tidning jag har hittat får jag veta mer om hur man ska ta sig från stående ställning till sittande. Inte  så enkelt som det kanske låter:

Sitt vackert: ”Det är viktigt att balansera ryggraden, så att vi inte blir trötta och ser sura och förgrämda ut över det”. (Det gör alltså inget om man är trött, bara det inte syns.) ”Öva många, många gånger. Efter ett par veckor ska ni märka att det blivit till en naturlig vana att sätta sig och resa sig upp mjukt och graciöst.”

Det framgår inte om man måste sitta kvar på yttersta kanten eller småningom får luta sig mot ryggstödet.

Sittövning-sextiotal.jpg

Läs mer

Två gånger har vi lyckats missa våren – samma år!

Först var det vinter, sen sommar. Vi åkte till stugan i Bohuslän för att möta den tidiga våren och fira påsk där. Men kortade snart av besöket – där var mer snö än hemma och riktigt grått och råkallt. Även vattnet hade frusit, vilket det aldrig brukar göra. Så vi åkte hem igen.

Sju veckor senare återvände vi – och hamnade mitt i en ovanligt varm högsommar. I början hade vi visserligen bara kallvatten, men det löste sig snabbt och utan problem – vi slapp ju frysa! 🙂 Nu är enda nackdelen att jag varken tagit med sandaler eller tunnare byxor, däremot det varma fodret till (regn)jackan. Man har ju varit med ett tag och vet hur början av maj kan se ut, tänkte jag. Juni med, för den delen – glömmer aldrig den stora internationella konferensen när de utländska gästerna huttrade på Vaxholmsbåten i sina tunna sommarkläder, medan vi plockat fram både strumpor och tjocktröjor igen. (Det hade varit internationellt uppmärksammat värmerekord veckan innan.)

Vid uppfarten grönskar nu vårt ena stora träd, lönnen, för fullt.

Läs mer

Den ofrivilliga teknikern

“Du som  är så teknisk”, sa ibland medlemmarna i den lilla förening där jag ansvarade för hemsidan. Jag vet inte om jag lyckades få dem att förstå hur fel det var. För det var/är det.

Att svara i mobilen är alltid lika spännande för mig – ska det gå? Ofta blir det som när jag skulle hämta passet – maskiner verkar inte godta mina fingrar. Min mobil kan ringa egna samtal från min ficka, men själv behöver jag egentligen riktiga tangenter att trycka på för att det ska bli rätt. Av samma skäl uppdaterar jag inte bloggen på mobilen, ligger lågt med sms och mailar helst från laptopen. Där går det bättre.

På väg till loppis nyligen fick jag i uppgift att kolla färdväg i mobilen. Vi som inte har nåt lokalsinne älskar GPSen, så jag satte mig i bilen, la in adress och kommenderade kaxigt: “Kör!” Det blev tyst en stund. Sen sa min GPS med en obeskrivligt mild och överseende röst, som jag dittills aldrig hört: “Du har “GÅNG” inställt. Det kanske inte är det bästa läget.” Och så fick jag en tydlig knapp att trycka på, om jag ville “ÄNDRA” till bil – svårare val var jag inte betrodd med. Mina maskiner känner mig.

På senare tid har jag ägnat mig en hel del åt bloggen Enskedebilder, som jag lyckats uppgradera till egen domän – mest för att slippa reklamen, som blev oerhört störande i den mallen. Jag funderade nervöst på att vänta med uppgraderingen tills min programmerande son kom på besök och kunde hålla mig i handen (bildligt!) om-utiall-att det skulle gå åt pipsvängen. Men slutligen tog jag mod till mig, tryckte den ena knappen efter den andra, helt enligt instruktionen, betalade, och – KLART!

Efter det har jag lyckats kontakta den support jag numera har rätt till (åtminstone för den betalda bloggen). Visserligen begrep jag inte riktigt hur man gör i chatten, utan skrev in min fråga och gick därifrån ett tag. Småningom fick jag mail där de vänligt frågade vart jag tagit vägen… Men nu har jag i alla fall kollat vad som händer med min köpta domän om jag inte betalar för den: Den återgår helt logiskt till att heta enskedebilder.wordpress.com och innehålla reklam igen. Min egentliga fråga – varför Chrome är så segt på just de sidorna – kom vi inte i mål på, åtminstone inte än så länge.

Jag vågade till och med göra en karta i Google (givetvis enligt noggranna instruktioner), lägga in bilder och länka till blogginlägg. Och till min förvåning verkar det fungera lika bra i mobilen, med GPS och allt. (Minns hur mycket jobb som förr krävdes för att mobilanpassa hemsidor.)

Visst är jag teknisk?  🙂

Så hur gick det  med loppisen? Till slut hittade vi dit – åtminstone nästan, fick en nyttig promenad på slutet. Men där berättade en vänlig förbipasserande att den loppisen hade flyttat för ganska länge sen, hela huset var tömt och skulle renoveras. (Fast det var INTE uppdaterat på webben!) Så vi gick till en annan mindre istället, där vi hittade lite roliga böcker. Och en annan dag, på en annan loppis, hittade vi böcker med gamla Stockholms-vykort, som jag genast började skriva om. Till dem återkommer jag.