När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Läs mer

Annonser

BACKA ALDRIG! Det är ett svaghetstecken. Eller?

En gång  för länge sen hade min mamma av den auktoritäre läkaren fått en medicin som långsamt verkade stänga ner alla hennes livsfunktioner. När den inte hjälpte henne – tvärtom! – höjde läkaren dosen, med ännu sämre resultat. Till slut ingrep någon orolig anhörig – var det jag eller en moster? – och frågade försynt om inte medicineringen borde kollas upp. Nästa läkarbesök sa läkaren indignerat till min redan skrämda mamma:

“Det verkar som om fru NN försöker styra MIN(!) medicinering.”

På något sätt påminner detta mig om ytterligare en aspekt av Macchiarinifallet, som jag ju nyligen snöade in på: Den världsberömde stjärnkirurgen på Karolinska, som opererade in plaststrupar på människor utan att ha testat på djur om det ens var möjligt. Det var det inte. Men när patienterna dog under svåra plågor ändrade kirurgen helt enkelt bilder och uppgifter i sina rapporter om den revolutionerande metoden. (Enligt principen ”Backa ALDRIG!”) Rapporterna om hans framgångsrika operationer ligger fortfarande ute, bland annat på välrenommerade tidskriften Lancets hemsida.

När skandalen briserat och KIs rektor slutligen avgår kommenterar styrelseordföranden: “Eftersom rektor inser att han haft fel när han friade är det naturligt att han avgår.”

Där är det igen! Är verkligen det enda naturliga att man in i det sista kämpar för ett dåligt underbyggt beslut – och sen avgår? Vore det inte smartare att istället ifrågasätta om man möjligen har gjort fel och i så fall försöka rätta till det? På ett tidigare stadium än när man tvingats in i ett hörn som det blir allt svårare att ta sig ur.

Läs mer

När alla är dumma utom man själv kanske man bör tänka efter lite?

När jag vid köksbordet retar upp mig på något jag varit med om brukar min man le milt mot mig och säga: “Du har inte funderat över vad som är den minsta gemensamma nämnaren?” Då blir jag arg – i det läget vill jag ju få MEDHÅLL!  Men sen brukar jag faktiskt  tänka efter, ifrågasätta mitt eget agerande och tänkande.

Så gör aldrig Lambertz. Och han talar gärna om varför: Jag har rätt! Helt enkelt.

Hur tänker han då? En arbetskamrat beskrev en gång professorssyndromet : “En professor tror sig lätt vara bäst i sitt ämne – och ibland inom de flesta andra  områden också. Speciellt om omgivningen består av ja-sägare”. I själva verket behöver ju inte ens det första stämma. 😉

Läs mer

Hjälp – Det är en evighetsmaskin!

Tänk er att det vi ser till vänster är en skymt av en försvinnande liten del av det ENORMA material som tagits fram i Quick-ärendet. (Jag menar inte att antyda att det skulle vara oordentigt staplat, det är bara en symbolisk bild. 😉  )

Domstolarna har jobbat färdigt, domarna är fällda. Men efterspelet blir oerhört förvirrande för icke-jurister – åtminstone är det så för mig…

Speciellt då eftersom domarna som sagt redan är fällda…

Uppdatering: Nu har Dan Josefsson underlättat för den som själv vill kolla med underlagen.

Läs mer

Lambertz’ villfarelse

Jag kan inte låta bli att tänka på hur förvirrade människor måste bli när ett aktat svenskt justitieråd fortsätter att hävda att ett fyrtiotal personer (mest journalister) har lurat in oss i  en villfarelse – den att det begicks allvarliga fel när Quick dömdes för åtta mord. Han hävdar att mördaren frigavs trots att domarna var helt korrekta och bevisningen kvarstår . Justitierådet säger att han vill ha en öppen diskussion om detta, men motståndarna “vågar inte”.

Det låter ju oroande! Har man lättvindigt släppt ut en överbevisad massmördare?  Och försöker nu ilsket dölja det? För motståndarna verkar ju ibland lite aggressiva, speciellt om man jämför med den blitt leende Lambertz. Efter att ha sett debattprogram och läst artiklar tycker jag att motståndarnas frustration är begriplig.

För det jag ser är att Lambertz (när han över huvud taget blir konkret) gång på gång upprepar samma bevis som granskats och underkänts i resningsdomarna. Alltid lika blitt leende. Jag, som har kort stubin, skulle bli gaaalen… 👿  Så är jag heller ingen debattör. Men kan ändå inte låta bli att fråga mig:

Går det inte att avförvirra det hela?

Läs mer

Tänk om… Lambertz tagit sabbatsår efter ”Felaktigt dömda”.

Om inte om hade varit (4)

Jag fortsätter att fundera kring “Hjälte OCH skurk”?

Rättshaveristernas rättshaverist?

“Ständigt denne Lambertz”… I april 2015 blir Göran Lambertz återigen aktuell, nu på grund av sin bok ”Quickologi”.

Detta har hänt i Quickmålet: 1993 började Quick, som satt i sluten psykiatrisk vård på Säters sjukhus, att erkänna mord. Till slut blev det ett 30-tal. Under åren 1994 – 2001 fälldes han för åtta av dem, och fortsatte att utredas för flera. Han blev rikskänd som Sveriges värsta seriemördare.

2006 utredde dåvarande justitiekansler Lambertz om Quickutredningarna borde granskas och förundersökning om brott inledas.  Redan efter en vecka avskrev han ärendet eftersom han ansåg att utredarna tvärtom gjort “ett skickligt arbete”. Han fick kritik från flera håll. Senare framkom att han bara läst själva domarna, inte underlag och förhör.

2008 granskade journalisten Hannes Råstam Quickutredningarna och fick Quick att medge att hans erkännanden varit falska. Det blev stor skandal. På riksåklagarens uppdrag kom överåklagaren fram till att det fanns anledning att begära resning för samtliga morddomar.

Läs mer

Om inte om hade varit – Hjälte OCH skurk?

“Ständigt denne Lambertz”, för att travestera Ture Sventons replik om sin favoritbov.  

Just när Quickfallet verkar avslutat börjar han om. Lambertz har skrivit en bok, där han tar alltihop från början. Igen. Ingen (annan) verkar begripa varför. Och jag blir fascinerad. Igen. (Försöker hitta ett annat ord för “fascinerad”, som jag kanske använder väl ofta. Men det är det jag blir när jag funderar över hur olika vi fungerar och tänker.) 

Människans komplexitet – igen!

Läs mer