Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!

Hösthostan har slagit till med full kraft, jag inhalerar pulver av olika slag (med långtids- och korttidsverkan) och konsumerar halstabletter i vild förtvivlan. Sömn? Inte mycket.

Sur och vresig orkar jag bara kryssa mellan TV-program, men krockar ideligen med den obligatoriska matlagaren, som verkar återkomma som en sur uppstötning i vartenda j-la program. Jag är INTE intresserad, och nu när jag är sjuk borde man ta hänsyn till mig. Tycker surkärringen. /😡mutter/

När jag försöker kolla åtminstone nyheterna omgärdas de av matlagninginslag på alla sidor – allt för att jag inte ska slippa undan. Grrr. Varvat med information om hur man ska hålla sig i form genom träning och nyttig mat så fördjupar man sig vällustigt  i hur man ska göra riktigt smarriga godisar/bakverk/efterrätter. Men det är säkert uträknat så: Att det ska bli en evighetsmaskin.  /😡muttermutter/.  Och jag har faktiskt expertstöd, för jag råkar veta att självaste Magdalena Ribbing ondgjorde sig över idén att programledare absolut ska stoppa in mat “i gapet” och försöka prata samtidigt. Så det  så!

Säkert inte Ribbing, men jag, min suris, LÄNGTAR efter att någon enda ska säga – inte precis att det smakar jätteäckligt, men nånting annat än detta eviga “Fantastiskt! jättegott! ÅÅÅHHH! och MMM!” Det kunde räcka med att man inte gillar just den kryddan. Men så ska det tydligen inte vara nuförtiden, sa surkäringen. Detsamma gäller program där  inredare fixat någon annans hem (fånig idé, tycker jag). En enda gång var det åtminstone en av deltagarna som INTE WOWade resultatet utan ganska tydligt visade att han inte tyckte att det blivit särskilt bra. WOW! tyckte jag.

Läs mer

Annonser

Att skaffa hjälp när man mår dåligt: PÅ’T IGEN!

Jag fortsätter att tampas med mina icke-livshotande, men jävligt segdragna och jobbiga bältrosefterskalv, sex veckor ”and  counting”. Klarade en kort pensionärspromenad, men när jag måste vänta på apoteket resulterar det i darrande ben. Oklart om det  beror mest på taskig kondis eller sömnbrist. Det är åtminstone sällan jag börjar gråta numera, det är mera ocharmigt sur och otrevlig som gäller: ständig klåda och sömnbrist är IRRITERANDE! 😡 (Arma omgivning.)

Lista över krämpor: Tandilningar och “flådd” läpp och tunga = svårt att  äta och prata. Värk och ömhet på hakan upp mot örat, som fortfarande känns obehagligt (fast hörseln verkar vara tillbaka). Och så det värsta: KLÅDAN och stickningarna! Alla krämpor tillsammans gör att jag inte sovit en hel natt sen Valborg, försöker nu få ihop några tvåtimmarspass sömn per natt, helst utan vanebildande insomningstabletter. Det går så där.

Husläkaren verkar som sagt rätt oimponerad av allt detta, ungefär: “Ja, det kan vara besvärligt. Men det finns inget att göra.”  När jag efter fyra veckors värk och två veckors KLÅDA ringde två förtvivlade samtal samma eftermiddag för att åtminstone få hjälp till några timmars sömn lämnade det inga spår: Jag blev inte som utlovat uppringd och min husläkare kontaktades inte heller. I journalen finns inte ens en anteckning om samtalen. (!?) Däremot ser jag att mitt tillstånd beskrivs som ”opåverkat”. (Brukar jag verkligen storböla i telefon och hos doktorn? Det kanske slog sig på hjärnan/minnet i alla fall?)

Av vårdguiden fick jag hjälp att överleva ännu en tid.

Och nu lägger jag upp min egen vårdplan. Jag har bokat tid hos tandläkaren – möjligen kan jag ju ha tandtrubbel också, som man misstänkte i tiden före kopporna. 😦  Hur den undersökningen ska kunna genomföras i den här onda munnen begriper jag inte, men vi  får väl hjälpas åt, tandläkaren och jag. Det brukar vi.

Sen bokade jag tid på en allergimottagning för att få en genomgång av hur jag ska hantera mina olika allergier. Jag har inga såna där spännande, livshotande allergier, utan lite träliga skvättar här och där: tidigare ofta allergisk snuva och nästäppa, numera återkommande bråkiga luftrör “nästan-astma”. Där har jag lärt mig att jag ska sätta in långtidsverkande vid första hackhostan, och turbohaler vid behov. Då eskalerar det inte. Senaste gången jag slarvade med det vaknade jag av att jag rusade upp i full panik, eftersom jag faktiskt INTE KUNDE ANDAS. Så det var ju i och för sig ganska dramatiskt – åtminstone för mig…

Läs mer

Lite segt är det allt… Varning för onödigt gnäll.

Kämpar fortfarande i bältrosens efterdyningar. Av någon anledning kommer jag att tänka på det enda jag minns från “Tre män i en båt”: Han som läste igenom en dåtida läkarbok och hade symptom på samtliga sjukdomar utom vatten i knäna. Och funderade på att bli lite förorättad över att han inte hade vatten i knäna också.

Lite som med såna gamla läkarböcker kan det bli med nätet i dessa dagar: Ovärderligt när det gäller att få information, men man hittar också ALLA möjliga komplikationer och följdsjukdomar.

Inte ens när det såg ut så här rev jag av några koppor! 🙂

Fast desto flera goda nyheter blir det ju då! tillfogade hon i ett möjligen hysteriskt försök till positivt tänkande: Hörseln är tillbaka, ögat verkar ha klarat sig och jag verkar inte ha fått “minnesstörningar eller andra kognitiva problem”, trots min höga ålder. (Åtminstone inte som jag märker själv, ska jag kanske försiktigtvis tillägga.) Efter nästan fyra veckor har smärtan gått tillbaka så mycket att jag har hopp om att inte, som en del, behöva dras med den resten av mitt liv. Jag har inte heller rivit sönder koppor och fått ärr för livet, som damen jag läste om, eftersom min klåda kom efter kopporna.

Vårdguiden och vårdcentralen har gett mig bra hjälp. På 1177 kan man dessutom nu se sina journalanteckningar,  vilket jag tycker är utmärkt. Med Apoteket uppstod dock några frågetecken. När kopporna tömts och ramlat av sprängvärkte det döva örat så att jag insåg att en del av problemet måste vara att det var fullproppat av klegg. Ringde vårdcentralen och fick tid för spolning. Inför besöket skulle jag mjuka upp med vaxpropplösning i tre dagar. Så jag skickade min villige löpare (TACK!) till apoteket med instruktioner om att hämta vaxpropplösande medel och gummituta för sköljning. (Jag har spolats förr.) Han talade om för apotekaren hur det skulle användas – och blev hemskickad med en spray för att FÖREBYGGA proppar. “Det är lite sent påtänkt!” kved jag i min värkande förtvivlan. Nästa gång blev det rätt. Efter spolningen kom hörseln tillbaka och öronvärken gick ner till uthärdlig nivå. En nästintill religiös upplevelse. Men sen var det där med klådan…

Läs mer

PostNord – plattityder och prioriteringar

Den gamla goda tiden…

I dessa elektroniska tider använder vi posten väldigt lite. Våra erfarenheter när vi gör det avskräcker oss dessutom.

Jag skrev i ilska om våra märkliga erfarenheter när vårt betalda turistkort – efter att ha kunnat spåras genom Tyskland – spårlöst försvann så fort det kommit fram till svenska PostNord. Kundtjänst hade ingen aaaning om vart, för inget syntes på hans skärm.

Det vi reagerade mest mot var att den stackars nyanställde(?) kundtjänstpojken inte hade någon att hänvisa ett knepigt ärende till. Han fick(?) inte tala om vad hans chef hette eller vilken avdelning han jobbade på, inte ens vad han själv hette i efternamn.

Detta tyckte vi var extra konstigt eftersom det inte heller då var direkt OVANLIGT med klagomål på posten.

Nu är det värre, bland annat Aftonbladet samlar klagomål under rubriken “Postupproret” och antalet klagomål till Post- och telestyrelsen har tredubblats jämfört med förra året. Då uttalar sig VD (min fetning):

Det sägs mycket i media att många brev försvinner, men vi mäter det här externt och efter tre dagar har en lång bit över 99 procent levererats. Vi kommer jobba stenhårt inte bara på den fysiska kvalitén, utan också på den upplevda kvalitén. Det kan jag definitivt lova.”

Då blir jag lite nervös: Hur ändrar man kundens “upplevda kvalitet”? Kommer det torpeder på hembesök och hjärntvättar missnöjda kunder? 😨

Läs mer

Förr hade vi Posten, nu har vi Postnord. Vad har vi gjort för ont? 😕

Maken har slutligen lyckats övertala mig att åka utomlands igen. När man som innekatt lämnar det trygga hemmet åker man gärna till en plats, där man också känner sig lite hemma. Så 9 juni åker vi till Berlin – igen. Denna gång tänkte vi koncentrera oss på mur-historia. Jag var ju regelbundet där under hela murens livstid, 1961-90. Dessutom vill jag gärna kolla in mina ex-svärföräldrars hemkvarter, där vi alltid bodde. Men vi får se, återkommer om detta.

För att slippa ankomststrulet förra gången
beställde vi i god tid våra behändiga Berliner Welcome Cards på nätet. Det var väldigt enkelt och jag kunde följa kuvertets snabba färd från Tyskland till Malmö.

Där blev det liggande.

När vi kom hem från landet den 4 juni insåg vi att korten låg i Malmö sen den 1. Vi måste agera! Men Postnords kundtjänst går tyvärr bara att nå vardagar på kontorstid, så helgen och nationaldagen gick. Strax efter 08.00 första vardag ringer jag och får vänta på de 19 som varit ännu snabbare.

Den unge kundtjänstmannen säger sitt förnamn när han svarar, men vägrar att uppge hela sitt namn. Han ser på sin skärm detsamma som jag: Kuvertet ligger i Malmö sen nästan en vecka. Varför? Han försöker utan framgång kolla med kolleger. Ingen vet vad som hänt.

Jag förklarar att om kortet kommer efter den 9 är det värdelöst för oss. Så: “Vad gör vi?” Svar:

För att Postnord ska försöka hitta försändelsen och se vad som hänt måste AVSÄNDAREN först skicka en reklamation.

Alltså: Jag (kunden) måste kontakta onlineförsäljningen i Tyskland och få dem att reklamera försändelsen för att Postnord över huvud taget ska försöka kolla vad som hänt. Innebär det att man bör göra en reklamation varje gång man skickar nåt med Postnord? Utifall att försändelsen måste spåras?

Läs mer

Instängd i Aftonbladet – och riktigt förbARGad! 👿

Jag har haft Aftonbladet Plus ett bra tag, bland annat för att kunna reta maken med att läsa det han inte kunde. 😉 Nu började Aftonbladssidan gå allt s-e-g-a-r-e och det dök upp konstiga grejer som jag skulle vänta på utan att ha bett om det.

Gillar inte, börjar utreda: Hos maken funkar det och vi har samma läsare (Chrome). Kan det bero på att jag blockerar annonser? Nä, det gör han också.

Går över i den läsaren som följde med burken – Microsoft Edge. Där funkar det bättre. Fast jag gillar inte den läsaren. Så jag undrar: Varför funkar det bättre där? Kan det vara att jag inte är inloggad i Aftonbladet där? Loggar in även där – segare. Så det verkar stämma. Går tillbaka till Chrome för att logga ut där.

DET GÅR INTE! Upptäcker att loggknappen har försvunnit. Jag är alltså inloggad, och kan inte logga ut. Har man sabbat sidan samtidigt som man låst dörrn o slängt bort nyckeln?

HJÄLP, jag vill bli fri! Jag har ju faktiskt cellskräck. Minns paniken när jag blev inlåst på toan på landet och bankade hysteriskt på dörren tills vredet lossnade så att spån och plankor, eller åtminstone spån, flög. Precis som när far gick genom väggen  i gamla “34:an”.

Den gången tog jag mig ut. Det måste gå även nu, tänker jag sammanbitet.

Läs mer

Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?

Riktiga barn

Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

OK, jag tycker inte heller det känns som en bra idé att slänga av nån långt från all ära och redlighet. Men jag blir nyfiken på hur det egentligen gick till.

Läs mer