Från andra sidan ”me-too”

Hämndgudinnan Nemesis, Art Gallery of South Australia [Public domain]

För en fyrtiotalist som mig är det spännande att se om det efter metoo-rörelsen är möjligt att, som Åsa Beckman skrev, skapa en mentalitetsförändring som gör att flickor och kvinnor snabbare vågar lita på obehagsimpulsen och, när det behövs, freda sig. Alltså ändra normen för vad som är OK, ungefär på samma sätt som majoriteten numera är enig om att det inte är OK att aga barn.

Själv minns jag bara en gång när jag en kort stund verkligen kände mig hotad. På ett sommarjobb höll två män fast den spinkiga fjortonåringen och började treva upp under kjolen. Vi var ensamma i personalutrymmet och jag kände en liten panikunge darra till – innan de släppte mig och flabbade. För det var ju bara på skoj, och jag berättade det heller aldrig för någon.

Det jag numera (mycket tack vare metoo!) inser är hur även jag oreflekterat har anpassat mig till att ”män är såna”: haft tekniker för att hålla kladdaren på någorlunda avstånd, gått hem tidigare från firmafesten, innan kladdandet började. För den som stannade kvar hade gett sin tillåtelse, liksom den som klätt sig ”fel”. Jag var alltså aldrig utsatt för något brottsligt, men i efterhand känns det sorgligt begränsande med de där oskrivna reglerna – för båda könen.

En av de inflytelserika män, som fått hållas i decennier, trots att så många verkar ha vetat att särskilt unga kvinnor i beroendeställning utsatts för vad Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius kallade ”otillbörliga närmanden”, är gift med akademiledamoten Frostenson. Sammanfattningsvis är han nu i två instanser dömd för våldtäkt efter att ett trettiotal kvinnor oberoende av varandra berättat om trakasserier och övergrepp. Men hans agerande verkar länge ha varit allmänt känt. Redan på nittiotalet skrevs artiklar och anklagelserna ledde då till att Arbetsförmedlingen slutade skicka praktikanter till hans verksamhet. Den dåvarande ständige sekreteraren viftade bort alltihop, liksom Frostenson.

Nyligen kom två böcker, en av Arnaults vän Engdahl och en av hans hustru Frostenson. Jag läste nyfiket alla recensioner jag hittade. Engdahl skriver tydligen som vanligt för att provocera, så hans bok hoppar jag över. Men Frostensons bok intresserar mig. Hon har varit tyst hela den här tiden, medan hon följt sin man utomlands. När hennes bok beskrivs som ”intertextuell” fick jag slå upp ordet och undrade om jag skulle klara av att läsa den. Men man kan ju kolla på nätet! tänker jag djärvt och beställer hem e-boken. Och i början skriver Frostenson att hon alltid haft svårt att förstå och minnas böckers handlingar. Det känns ju sympatiskt förlåtande för en som jag, så jag fortsätter att läsa – och reflektera.

För som jag ser det har Frostenson här en fantastisk möjlighet att inifrån beskriva hur det känns att vara inne i skitstormen, trots att man inte själv egentligen är den jagade. Men man gör det för kärleks skull. Och hur påverkas känslorna av allt som kommer fram? En levande skildring kanske till och med kunde få några av ”svansens” skitkastande hatare att ifrågasätta vad de håller på med?

Läs mer

Annonser

Änteligen bältrosvaccinerad – dock icke utan komplikationer. Förstås.

För ganska exakt två år sen fick jag ju bältros i ansiktet, vilket jag skrivit om tidigare, då utan läbbiga bilder. Men så här såg det alltså ut när kopporna började trilla av, strax innan den stora klådan satte in. (OBS den typiska skarpa gränsen mot det friska området!)

Efter några månader med koppor, sprängvärk och JÄTTEklåda var den akuta fasen över, även om ansiktsnerven verkar ha tagit skada, så bedövningskänsla och viss klåda samt ömmande tänder och tunga verkar jag få leva med. (En fördel är dock att eftersom jag förblir lite svullen är rynkorna färre på den sidan. 😜 ) Jag varnade länge, inte bara  på bloggen, utan alla jag träffade (inklusive tandläkare och -sköterska): Vaccinera er! 

Men själv har jag inte kommit iväg förrän nu, möjligen delvis eftersom min husläkare verkade skeptisk till vaccination – inte för att det har biverkningar, utan för att det inte är 100% effektivt. Det hjälpte inte att jag sa att jag hade varit beredd att acceptera ganska svåra biverkningar om jag kunnat få minsta lilla lindring. Och om man drabbas fast man är vaccinerad blir symptomen lindrigare, vilket också är mycket värt. För en som varit med.

Nu äntligen har det skett. Vi skulle i alla fall till vårdcentralen för TBE-vaccination inför fästingsäsongen och passade på att fråga om man där vaccinerade även mot bältros. Det gjorde man inte, och jag fick inte ens ta min femte TBE-spruta (om jag förstod rätt var anledningen att jag haft bältros och eksem och därför borde fortsätta med samma vaccin som de tidigare gångerna, och den sorten hade man inte längre).

Läs mer

Omgiven av konspirationsteorier

Jag läste en artikel om konspirationsteorier – och började hitta dem överallt, kanske även i mitt eget huvud? 🤯 I det gamla Grekland och Rom handlade det mest om kejsarna: särskilt Nero sades ha levt länge efter sin död – ungefär som Elvis. I Sverige har vi ryktena om Karl XII: Blev han i själva verket mördad?

För en riktig konspiration behövs en grupp inflytelserika konspiratörer, en hemlig plan och ett illasinnat syfte. Konspirationsteoretikerna tror alltså inte på den verklighet vi (tror att vi) ser utan är övertygade om att det finns en bakomliggande sammansvärjning som styr vad som händer. De enda som genomskådar detta är just konspirationsteoretikerna, och de ser som sin uppgift att avslöja SANNINGEN för den ovetande allmänheten – under ständigt hot om att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Jag som gillar skrämmande berättelser om att verkligheten i själva verket är helt annorlunda än den ser ut 😱 (science fiction, ”Sjätte sinnet”) tycker förstås att tanken är spännande. Åtminstone som ämne för böcker och filmer. Och ibland kan det kanske kännas lite lockande att leva i konspirationsteoretikernas välordnade värld: Där finns en plan, allt har en enkel förklaring och inget av det slumpartade kaos och de klavertramp som präglar ”vår” verklighet existerar.

För att komplicera det hela avslöjas ju ibland existerande hemliga projekt och mörkläggningar. Watergateaffären, som ledde till president Nixons avgång 1974, visar samtidigt hur svårt det är (eller åtminstone var) att hemlighålla en stor komplott i länder med fri press och fri åsiktsbildning. Nyligen kom Muellerutredningen fram till att ryssarna faktiskt hade konspirerat för att påverka presidentvalet – även om man inte kunde bevisa Trumps skuld i just det. Men Trump hjälper ivrigt till att twittra konspirationsteorier och lär ha tagit med sig konspirationsteoretiker till Vita Huset. Det låter ju inte så bra.

Läs mer

Om meningen med livet – för mig och andra

Nyligen läste jag en intervju med 28-åriga Blondinbella – den framgångsrika bloggaren (eller om det heter influencer nuförtiden?), vars blogg ”utvecklats till ett mediehus”. Innehållet i hennes sociala medier (därmed hennes liv) styrs in i minsta detalj för att uppnå så stor avkastning som möjligt. Under intervjun är det ”content-dag” i trettiomiljonersvillan. Det verkar innebära att hon fixas till av makeup- och hårstylist för att sen filmas när hon, mellan klädbyten, läser upp korta reklamsnuttar, som tydligen miljoner tittar på.

Jag läser och blir beklämd. Inte i första hand över hennes beskrivning av hur påfrestande det är att leva ett så offentligt liv att man får ont i magen av ett blombud, eller ens för att hon varit utsatt för stalkning och numera överallt följs av en säkerhetsvakt. Utan jag läser skildringen av ett för mig främmande liv och fastnar i samma fråga som under min korta tid i fastighetsbubblan:

Och vad GÖR ni sen med alla dessa pengar? Alltså: Vad är meningen?

Bella vill bli världens mäktigaste kvinna, vilket inte verkar vara så avlägset som det låter, för hon är tydligen redan utnämnd till Sveriges mäktigaste. Hon vill ha inflytande och bygga en bolagsgrupp som ska bli globala jättar. Men målet är inte att sälja så mycket deodoranter som möjligt, utan att vara en förebild för andra unga kvinnor. Eller inte ”en förebild”, utan ”The förebild.” (Det står så!): ”Jag vill visa för varenda jäkla ung kvinna att man kan ta sig från noll till det här.”

Vad är då ”det här”? (Och vad är förresten ”noll” – ett vanligt liv?) Många frågor blir det.

Läs mer

Om den svåra konsten att spola

Inga spolproblem här, inte!

Vår fina vägghängda toalett (som jag fortfarande älskar, särskilt varje gång jag tvättar golvet under!) har fått lite problem. Våra gäster hade (som tur var) just gått när jag hade ärende dit – och spolningen hängde upp sig. Det spolade och spolade… HJÄLP!

Min lugne man plockade bort spolplattan, för det var en av de två ”knapparna” (eller vaddetheter) som hakat upp sig, inte själva spolandet (guschelov!).

Eftersom det var så lätt att plocka bort spolplattan borde man helt enkelt kunna byta ut den, tänkte jag, och började kolla på nätet. Om utifall att vi inte skulle få sprutt på den.

Mycket info vart det!

Man kan inte bara välja glas eller skiffer, utan även ”sätta sin personliga touch på spolplattan genom att byta ut fronten mot en egen utformad framsida”. Det, ni! (Även om jag skulle föredra att sätta min personliga touch nån annanstans.)

Det verkar finnas tillbehör av mångahanda slag, men jag grottar i vanlig ordning fascinerat ner mig i det vi INTE behöver. Men tydligen andra. Eller?

Man kan sålunda ha ”luktutsugning”, som startas med en enkel knapptryckning och slutar av sig själv.

Läs mer

”Vi föds som original och dör som kopior” sägs det. Tycker jag inte.

Plötsligt händer det! som man säger i reklamen: Jag inser att jag åtagit mig att ”hålla föredrag” (åtminstone nästan). Det var oväntat.

Mitt traumatiska minne från att hålla föredrag i skolan: Genomsvettig och darrbent rabblade jag på tre sekunder upp det lilla jag lyckats få ihop om Dickens (detta var före Internet!) . Antagligen hörde ingen vad jag sa, och läraren kommenterade torrt: ”Detta var inget föredrag, det får du göra om.“ Jag jobbade ihop ett nytt, ambitiöst föredrag och var resten av terminen varje svensktimme jättenervös för att bli framkallad. Men läraren glömde mig – eller så insåg han att jag lärt mig min läxa…

Flera av klassisarna påstår faktiskt att jag läste upp mina uppsatser för klassen, vilket jag inte alls minns och aldrig skulle ha trott att jag vågade. Jag har också ett svagt minne av att jag senare med (något) bättre resultat hållit några föredrag om ämnen jag tyckte var intressanta. Men det är det traumatiska minnet som bitit sig fast. (Tvåan från vänster i andra raden är jag – med flätor!)

Nyligen frågade Hembygdsföreningen om någon av oss gamla enhetsskoleelever skulle vilja berätta om vårt gamla plugg, Nytorp. Förskräckt sa jag NEJ! (se ovan), fast det kändes lite trist, eftersom jag fått fina vykortsbilder av dem till Enskedebilder.com. Så jag frågade runt lite, och klassisen Elisabeth, f d lärare och rektor, svarade: ”Jag kan snacka – och det kan du också!” Svar: ”Snacka, ja!  😊Men hålla föredrag!” 😱 ”Men vi ska inte hålla nåt föredrag! Vi pratar och berättar om vår gamla skola, och avbryter varann. Som vi brukar göra när vi träffas.” Och sånt kan jag! Det började plötsligt kännas spännande och liiite roligt.

Nu är det lite tveksamt om Elisabeth kan vara med, eftersom hennes man blivit sjuk. Och jag får lite perspektiv: Här blir jag uppskärrad inför tanken att hålla föredrag. Vad är det mot att ha en sjuk man?

Läs mer

Glad nyhet: Det händer att gamla mänskor blir vänligt bemötta. Faktiskt!

Jag läser och hör ofta att gamla (särskilt kvinnor) är ”osynliga” och blir nonchalant bemötta. Jag känner inte igen mig i det, men jag kanske var lite osynlig redan från början – liten och (åtminstone förr!) lite tyst och blyg. Jag märker ju inte heller mycket av att muskelstyrkan minskar och konditionen försämras med stigande ålder: De var inte så mycket att hurra för från början.

En gång kan jag dock minnas att jag ignorerades så fullständigt att det blev komiskt: Jag skulle köpa en macka över disk, men den unga tjejen verkade inte se mig. Hennes blick irrade mellan de andra kunderna (bredvid mig), tills jag fick en bubblande och nästan obetvinglig lust att börja hoppa runt och semaforera med både händer och fötter:

”YOHOO! HÄR ÄR JAG!”

Jag misstänker att jag fnittrade högt när jag såg den bilden för mitt inre öga, och till sist fick jag handla. (Tjejen kanske blev rädd för den uppenbarligen galna tanten?)

Men bara från den sista tiden har jag flera exempel på hur unga expediter haft mer tålamod med mig än jag tror att jag själv skulle ha haft i deras ställe. Och det är inga flådiga butiker det handlar om, inte heller har de tjänat (dricks)pengar på sin extrainsats. Det känns uppiggande, så jag delar gärna med mig.

Först fick jag mobil-trubbel. Jag har aldrig varit tekniskt intresserad, vill ”bara” att mina grejer ska funka som jag vill. Därför skaffade jag en budgetmobil med gott testresultat för de funktioner jag använder. Exempelvis skriver jag bara korta texter, och bara när jag absolut måste, för mina fingrar kommer inte överens med skärmen – de vill ha gammaldags tangenter. Skriver gör jag på min laptop. Ändå är ju mobilen viktig för mig, med kalender, kontaktregister, GPS. Plötsligt kunde jag inte öppna den. Jag skrev in koden gång på gång, men hamnade i läget där jag bara får ringa nödsamtal och fotografera, inget annat. Kollade om jag betalt räkningen. Det hade jag. Gick ner till 3-butiken och sa ungefär: ”HJÄLP!” 

Läs mer