Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Vi pratar vidare med Walter Frankenstein, 94-årig överlevande från Förintelsen, som jag skrivit om tidigare. När vi börjar gå igenom hans arkiv hittar vi den gamla arbetsboken. På en av sidorna finns en prydlig stämpel (”Bezirksbürgermeister” i Neukölln, Berlin) och det framgår att Walter redan den 1 juli 1945, alltså omedelbart efter kriget, började jobba heltid som oavlönad fritidsledare för skolungdom.

Det var många judar som inte förstod att han ville ha något att göra med tyskar, speciellt direkt efter kriget. Men som Walter såg det var det i den unga generationen hoppet fanns om att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Idag fortsätter han att i samtal med tysk skolungdom – och alla andra han träffar – förklara hur viktigt det är att inte lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. Kort sagt: ”Tänk själv!”.

Jag hade världens bästa barndom, säger Walter – tills allt plötsligt förändrades 1933, när Hitler tog makten.

Pingsten 1930: Familjen Frankenstein och anställda vid kaffebordet (Walter i mammas knä)

Läs mer

Annonser

När vinden viner

Igår eftermiddag sprang en ekorre fram och tillbaka på husväggen och längs fönsterblecket utanför köksfönstret. Det händer ibland, men inte så frenetiskt – kan den ha känt av den annalkande stormen? På kvällen hörde vi att det blåste ordentligt, på morgonen verkade det lugnare. Och inga strömavbrott – peppar-peppar-ta-i-trä!

När jag gör frukost tittar jag ut för att kolla om den avbrutna grenen utanför fönstret blåst ner. Det var åratal sen den n-ä-s-t-a-n gick av, men ger sig inte, utan hänger envist kvar i en allt smalare ”slamsa”.

Just när jag tittar ut hör jag ett KLONK! – och ser hur ett av DE ANDRA träden brakar till marken. (Det som på bilden helt pedagogiskt markeras av fotoblixten.) Den avbrutna grenen hänger kvar, lätt svajande…

Jag tror detta säger något om livet – undrar bara vad?

Den mäktiga kraften i goda samtal: Walter Frankenstein

Maken och jag har fått ett hedersuppdrag. Efter ringa förmåga ska vi hjälpa en av Förintelsens överlevande att sortera bilder och papper. Walter Frankenstein har nämligen starkt nedsatt syn. 94 år gammal, efter att ha överlevt på ett sätt som vore för osannolikt för en film, är hans rygg böjd men han själv fullständigt obruten, fylld av kraft och glädje. Vi började med att träffas och prata. Efter några timmars intensivt samtal, när vi inte ens tog oss tid att dricka kaffe, är vi lite trötta, men inte Walter.

I Walters hängivna arbete som historiskt ögonvittne är samtalet viktigt. Han berättar för oss att när han pratar inför tyska skolbarn håller han inte föredrag (”då somnar de kanske”), utan ber dem läsa på i förväg om nazitiden och sen ställa frågor. Och så bjuder han in frågeställarna till ett samtal, där alla är välkomna att delta.

Jag läser om skillnaden mellan ”överlevare” och ”överlevande”: ”En överlevare är en person som vet hur man gör för att överleva, en fighter. En överlevande är en som har överlevt, rätt och slätt.” Frankensteins är överlevande. Nedan beskriver Walter ”de fyra pelarna” som räddade hans lilla familj under deras ständiga flykt 1943-45: ”Vi var fräcka, vi visade ingen rädsla (det kunde Gestapo lukta sig till), vi hade enorm tur, och – det allra viktigaste: vi hade vänner som hjälpte oss.”

Man kan säga att hans arbete nu går ut på att skapa flera såna vänner, för: ”Det fanns vänner. De var inte många, men de räddade oss och andra trots att det innebar fara för deras eget liv. Det måste vi hålla fast vid.” Även okända kunde ge stöd i olika form. Budskapet han förmedlar till barn och ungdom är att de inte ska lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. De ska tänka själva.

Läs mer

Man kan väl ändra sig – eller?

Det kanske bara gäller ifråga om ketchup?

Efter SVTs dokumentär ”Det slutna sällskapet” försöker jag förstå hur Horace Engdahl tänker kring Svenska Akademiens förhållande till J C Arnault. JCA har kallats den 19:e akademieledamoten, är gift med en ledamot, och akademien har under många år ekonomiskt stöttat deras gemensamma företag Forum. Sedan 90-talet har han upprepade gånger anklagats för att ofreda kvinnor och nyligen dömdes han för våldtäkt till två års fängelse, i hovrätten skärpt till 2,5 år. Det finns även misstankar om brott mot jävs- och sekretessregler samt ekonomiska oegentligheter, men det är för våldtäkt han är dömd. DN sammanfattar historien som skakade Svenska Akademien.

För mig är det viktiga med ”metoo” inte enstaka våldtäktsdomar, utan att vi alla fått chansen att se och frigöra oss från de trånga könsroller som deformerar både män och kvinnor. Utan att ha blivit våldtagen inser jag nu att jag under mitt drygt sjuttioåriga liv accepterat saker som jag inte borde ha accepterat: ”Dom är såna.” Det viktiga med JCAs våldtäktsdom blir då att om två rättsinstanser dömt en man till flerårigt fängelsestraff kan man inte (längre) vifta bort det hela som ”byskvaller och skitsnack”.

Eller?

Läs mer

Vad ska vi egentligen ha språket till? 

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Jag har s k ”språköra”: Utan att ha lärt mig särskilt många regler ”hör” jag om det låter rätt och ”ser” hur ord ska stavas (nästan jämt). Eftersom jag själv tappade sugen när skrivreglerna blev allt fler kunde jag känna med dem som fick fullt med röda bockar i kanten på uppsatserna. En klasskompis berättar att hon inte lät sig avskräckas av lärarens påpekande: ”Glöm inte att det finns skiljetecken!” utan oförfärat skrev på, bara för att det var kul.

Men alla var nog inte lika tuffa. Femtio år senare sprudlar minnena när vi pratar, men när jag vill samla dem i Enskedebilder.com verkar den överdrivna respekten för det skrivna ordet slå till hos en del. Och det är väl synd. Senare har jag hört att man inte längre dyker ner på alla språkliga fel i uppsatserna utan uppmuntrar berättarglädjen, så kan man ta språkputsen sen. Hoppas det stämmer.

Läs mer

Hur kommer det att gå för de arma liven? 

Ibland dyker det upp en gammal vis gumma inne i mig (alltså helt olik mig själv). Hon sitter i sin imaginära gungstol, nickar med huvet och kommenterar när jag läser tidningen och tittar på TV.

I TV-reklamen för webbläkare säger den unga tjejen kaxigt: ”Vi i vår generation vill inte vänta i telefonköer. Jag har inte tid att vara sjuk, kollar symptom med webbdoktorn medan jag packar för utlandsresan.”

Jaja, tänker gumman saktmodigt. Även du kommer att få lära dig – om du får leva tillräckligt länge. Till och med den som har oförskämd tur med hälsan blir med tiden skruttigare, krämporna går inte över helt, allt man varit med om lämnar spår; rynkor, ärr, minnen, sorger… Och det  är OK. För det är det som är livet. Det enda sättet att slippa undan är att dö tidigt.

(Och du, det är faktiskt INTE så att övriga generationer har en pervers önskan att vänta i vårdens telefonköer – OK?)

Läs mer