Om demokratins 95-åriga förkämpar

Jag läser att 95-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried blir allt oroligare över utvecklingen i Sverige. Jag skrev om henne strax efter valet.  Då sa hon så här:

Före riksdagsvalet bjöd hon in svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem, och nu är hon särskilt besviken på moderatledaren, som hon tycker svek sitt löfte från den gången. Till DNs Wolodarski skrev Hédi:

”Nu vill jag berätta att jag tidigare imorse fick mitt första sms:
Åk tillbaka till det land du kom från, och lägg dig inte i svensk politik.”

Wolodarski fortsätter: Så länge Hédi Fried begränsade sig till att tala om sina upplevelser under Förintelsen betraktades hon som harmlös. När hon däremot började använda historien för att belysa de farliga stämningarna i vår tid, då blev hon besvärlig. Då fick hon till och med höra att hon ”hänsynslöst” utnyttjas som ”bulvan” i debatten.

Jag har inte intrycket att Hédi Fried går att utnyttja på det sättet – och jag kan garantera att den 95-årige förintelseöverlevande vi själva känner är fullständigt omanipulerbar. Walter Frankenstein började jobba som oavlönad fritidsledare för tysk skolungdom omedelbart efter kriget, trots att många judar (helt begripligt) inte ville ha något mer med tyskar att göra. Men Walter såg i den unga generationen en möjlighet att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Det jobbar han fortfarande på – som jag skrivit tidigare: Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Läs mer

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Det började med en seminarierubrik som vässades för att locka många deltagare, fortsatte med svensk radio och TVs ruggiga bild och rubrik samt gick flera varv i främst USA och Ryssland – alltmedan budskapet blev alltmera skruvat. Och alltihop gjordes för att med hjälp av upprörande rubriker locka alltflera deltagare/lyssnare/tittare/klick.

Det rör sig alltså om en typisk “factoid”, enligt Merriam-Webster Dictionary: “an invented fact believed to be true because it appears in print“. (Ett påhittat faktum man tror är sant eftersom det är tryckt.) Har påståendet sedan upprepats tillräckligt många gånger uppfattas det som en bekräftelse på att det ÄR sant.

Läs mer

Om Bokmässans strapatser och belöningar

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

  • Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Att kolla in Bokmässan och ett seminarium låter ju enkelt, särskilt som vi varit där förut, och dessutom varit med och arrangerat konferenser och utställningar. Just därför vet vi hur viktigt det är med tydlig information och skyltning. Sånt som mässor brukar vara proffs på…

Så: VARNING för gnäll! Tid och plats för seminariet visste vi – som tur var, för det var svårhittat på hemsidan. Med tanke på det obefintliga lokalsinnet ville jag i förväg kolla in kartan. Det gick inget bra: Någon sån menyknapp fanns inte, och när jag sökte på ”Hallkarta”, ”Mässkarta”, ”Kartvy” fick jag ingen träff. Försökte bakvägen: hos en utställare tryckte jag ”Visa på karta” – och kom till något man kallade ”Mässkarta” (som alltså sökningen inte hittar!). Men det såg ut som en suddig akvarellmålning. När jag zoomade in maximalt skymtade jag blekblå bokstäver på blekblå botten, men läsa dem kunde jag inte. Och det tror jag inte jag är ensam om, speciellt som många mässbesökare verkade vara i min ålder…

Läs mer

Postnord-nytt: Vuxensagan om paketen och det svarta hålet

Jag får in roliga minnen till Enskedebilder.com, därför är jag mest där för närvarande. Men nu måste jag göra en liten paus för att här berätta om min senaste kontakt med Postnord. Om det gick efter mig kunde det gärna vara den sista, men jag kan ju tyvärr (oftast) inte styra vem som ska leverera mina varor.

Motvilligt har jag tvingats inse att min efterklimaktefigur kräver tantbyxor med midjeresår. Resten av mig är (oftast) storlek 40, men INTE midjan/magen. Det är bara att tugga i sig. Men nu när jag hittat en leverantör på underbara nätet så borde allt vara frid och fröjd. Det är det inte. Jo, brallorna funkar bra, men inte leveranserna.

Förra veckan beställde jag nya byxor. Av någon anledning fick jag ingen beställningsbekräftelse och kunde inte följa beställningen på butikens hemsida, men när jag mejl-frågade kom snabbt svar: Beställningen fanns och skulle levereras inom några dagar. Jag hittar den även på Postnords spårningssida. Som vanligt löper allt smärtfritt från Tyskland genom Danmark och fram till Veddesta. Där är den ”på väg”. Och det fortsätter den att vara – precis som vid tidigare leveranser.

Finns ens Veddesta? Är det ett svart hål? 😱

Om svarta hål har jag läst: ”Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen.” Precis som Veddesta, alltså.

Svart hål: Event Horizon Telescope [CC BY 4.0]

Läs mer

Tänk att bli uppmärksammad i MEDIA på gamla dar ! 🤗

Tidigt i våras kontaktade SVT mig (eller åtminstone min andra blogg Enskedebilder). De sökte en kontakt för faktakoll inför ett kommande avsnitt av ”Husdrömmar”, där man skulle fixa ett hus från Enskede. Tydligen var det lättare att hitta Enskedebloggen än hembygdsföreningens hemsida, men jag hänvisade till föreningen. Och ser fram emot att se programmet, för det är ett av dem jag faktiskt brukar titta på.

Anna från Burspråksvägen i Enskede, som bott i England i fyrtio år, googlade nyligen på ”Enskede Gamla Skola” – och fick upp Enskedebilder.com som en  ”top hit”. YESS! 🤸‍♀️ Och nu skickar hon in alltfler minnen, som väcker andras minnen… osv… precis som tanken var med bloggen. Tack för marknadsföringen, Google!

OK, det är ju inte precis jag personligen som blivit uppmärksammad, men jag är ändå den gemensamma nämnaren. (Och slipper dessutom att, som andra kändisar, tvingas börja ta trut-selfies.)

Efter STV och Google var det nu radions tur.

På lördagsmorronen låg jag och slölyssnade till P1s Naturmorgon, som denna gång handlade om hur viktigt det är att hitta sitt lugn i naturen.

Läs mer

Så blev vi bluffade då. Hur är det nu?

I ett FB-inlägg läser jag på det eviga temat ”Det var bättre förr” att på sextiotalet var det minsann ingen som klagade på passiv rökning. Och inser att det faktiskt inte var så länge sen åminstone allmänheten inte visste hur farlig rökning var. Någon gång i slutet av femtiotalet höll jag föredrag om rökningens skadeverkningar – antagligen just för att det var en nyhet. 

Då rökte ”alla” (utom jag): mina föräldrar och deras vänner, mina kompisar, senare arbetskamrater. Och de rökte överallt: i bilar, vid matbordet, på toaletten, vid sammanträden och i arbetsrum. Fram till 1994 hade skolorna rökrutor och längst bak i flygplanet rökte man ända fram till 1997 (EU), 88 (SAS inrikes). När jag på 70-talet började åka Roslagsbana var halva vagnar reserverade för rökare. Man såg utifrån hur dimman låg tät därinne (och spred sig genom dörren in till icke-rökarna), så jag tror inte ens rökarna ville sitta där. På SJ lär inte heller så många ha velat sitta i rökkupéerna, de gick bara dit för att röka.

Här har en vänlig själ samlat cigarettannonser från ”den gamla goda tiden”.

De flesta annonser jag hittar på nätet är från USA, men svenskarna gjorde också sitt bästa med slogans som: Känt folk röker Kent. Jag har också gått över till Prince. Folk i farten röker Camel. Rök Griffin bara när ni har det riktigt mysigt. Nu väljer nästan en halv miljon rökare Commerce. John Silver – en riktig cigarett. 

Läs mer

Kan man dö ljust och fräscht, om man bara först noggrant döstädat? 

Direkt efter pensioneringen funderade jag på hur jag ville begravas. Inte för att det är viktigt för mig, för jag tänkte inte vara med på begravningen och tyckte att minneslund verkade enklast.

Men min man brydde sig och eftersom han ville att vi skulle ”ligga tillsammans” kollade vi alternativ och hittade askgravlund som en fungerande kompromiss. Efterlevande slipper både funderingar och förpliktelser, men vill de ha en plats att gå till finns namnen där på stenen.

Jag har även sorterat en del papper och satt på en lapp med: ”Kan kastas.” Själv kastade jag dem inte, eftersom jag kanske skulle vilja fördjupa mig i sånt utifall att jag blir ensam. För att skingra tankarna, och eventuellt skriva om det – vem vet? Jag tycker det är väldigt synd att min mamma inte lämnade mera skrivet efter sig, och vårdar ömt den gamla blommiga toalettväskan med fickkalendrar, där hon under många år skrev korta noteringar om vardagen. Jag har läst dem alla.

Om eftervärlden läser mina papper och har synpunkter på dem lär jag inte bry mig. Och om jag gjort mig skyldig till något som skulle kunna fördystra mina närmastes liv är det väl min skyldighet att klara ut det med dem medan jag lever – inte att försöka dölja det även efter min död? Risken finns ju alltid att det kommer fram på ett annat och jobbigare sätt.

Nu har jag läst att man bör förenkla för de efterlevande även genom s k ”döstädning”, som lär vara en svensk trend: ”Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Läs mer