Årstafrun och eftervärlden

När Årstafrun Märta Helena Reenstierna 1743 – 1839 skrev sin dagbok riktade hon sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och hon verkar ha räknat med att böckerna skulle bli lästa av eftervärlden, så att alla fick veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på.

Årstafruns sista dagboksanteckning 1839, Nordiska museet [Public domain]

Och det blev med åren många, inte bara tjänstefolk. Hon beskrev i målande ordalag även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Åtminstone numera får hon stå oemotsagd, eftersom vi inte har tillgång till någon annans dagbok.

Och det var nära att vi inte hade denna heller.

I Årstafruns moderna dagbok, på Facebook, läser jag att dagböckerna fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull. Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Men det skulle ta 100 år innan dagboken blev känd utanför den närmaste släkten, och då med hjälp av vännen Bellman.

Någon gång på trettiotalet läste nämligen Lie Wistrand en tidningsartikel om Bellman, där hon hittade ett fel. Från dagboken visste hon att Bellman en viss dag varit på slåtteröl på Årsta och ingen annanstans. Hon skrev en insändare om detta och kom i kontakt med forskare på Nordiska museet, vilket småningom ledde till att de fick dagboken i gåva. Arbetslösa arkivarbetare var sedan i flera år sysselsatta med att skriva ut vad som totalt blev 5000 maskinskrivna foliosidor (29 x 40 cm) – inbundna 18 foliovolymer.

Ett urval publicerades 1946–53 som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″. Det var den som Lars Widding på sextiotalet hade som underlag för sina böcker om Årstafrun. Och 2010 skrev Kristina Ekero Eriksson ”Årstafruns dolda dagböcker”, som bygger på hela materialet, även det tidigare ”bortcensurerade”.

Tänk vilken tur att ingen under mellantiden ”dö-städat” bland gamla papper!

Läs mer

Annonser

Att umgås med Årstafrun – före och efter hennes död

Jag minns så väl hur roligt det var när mamma och jag på femtiotalet cyklade ner till bibblan i Enskede. Vi gillade båda att läsa även oplanerat: knalla runt bland hyllorna, greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta. Själv hängiver jag mig efter pensionen ganska skamlöst åt det stora läs- och skrivintresse, som vi hade gemensamt.

Årstafrun 1796, av Jacob Henric Rönngren [Public domain]

Jag visste att mamma intresserat läste Årstafruns dagbok, även om jag aldrig riktigt förstod varför. Fast vi bodde förstås ganska nära Årsta Gård, mammas tvillingbror t o m i själva Årsta. När jag nu, liksom många andra, på gamla dar blivit hembygdsintresserad (se Enskedebilder.com), lånade jag (numera på Stadsbiblioteket), ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson.

Den kom ut 2010 och bygger på ALLA dagböckerna, inte bara det urval som Eriksson skriver att ”tre kunniga folklivsforskare iklädda kavaj och fluga” gjorde för 70 år sen, och som verkar ha hoppat över sånt som nog ansågs vara moraliskt känsligt. Det var det urvalet som 1946–53 publicerades som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″, och som Lars Widding hade som underlag för sina böcker om Årstafrun.

Märta Helena Reenstierna levde 1753-1841. Tjugoett år gammal kom hon till Årsta Gård, nygift med dubbelt så gamle ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som just tagit lån för att kunna köpa gården. Platsen har, enligt vissa, varit bebyggd sedan 1100-talet, och enligt traditionen ska gården ha ägts av Birger jarl på 1200-talet och sedan av hans barnbarn Hertig Valdemar. Som störst sträckte sig dess ägor – om än inte sammanhängande – från Hägersten till Älgö och Neglinge i Saltsjöbaden.

Ända fram till slutet av 1800-talet var det en riktigt stor gård. På Årstafruns tid fanns här bortemot 40 invånare om man räknar pigor, drängar, dränghustrur, drängarnas barn, brännmästarens folk, rättaren och hans familj och mjölnaren med fru och barn. Vid behov tog man dessutom in extrapersonal, exempelvis de vandrande dalkullorna.

Läs mer

Den skrivande maskinen – nästa generation

Advokatfirman där jag i början av 70-talet fick mitt första jobb hade samma rutiner som på 30-talet. Till skillnad från då hade dock alla sekreterare elektriska skrivmaskiner – utom en av de äldre. Hon smörjde och vårdade sin gamla manuella ömt, eftersom hon visste att man inte skulle kosta på den någon reparation om den gav upp. Då skulle hon tvingas övergå till elektrisk, och det innebar en helt annan skrivteknik än den hon till fulländning behärskade när hon med vältränade fingrar (även lillfingrarna!) i rekordfart hamrade ut handlingar med många karbonkopior.

Hela hennes yrkeskunnande var i fara.

Manuella skrivmaskiner kunde identifieras på hur bokstäverna slitits, ungefär som människors fingeravtryck. Ett av indicierna i det s k Helandermålet var exempelvis att hotelsebreven var skrivna på skrivmaskiner som Helander hade tillgång till. Och TV-advokaten Perry Masons sekreterare Della Street kunde direkt avgöra om en text skrivits av en rutinerad maskinskriverska som tryckt ner alla tangenter med samma kraft.

Nedan: Perry Mason i ”The Case of The Twice-Told Twist” (tyvärr i färg)

Läs mer

Om den skrivande maskinen – från början och framåt

Jag vet inte om sena tiders barn förstår vad det handlar om när Kalle Anka och Musse i julaftonsprogrammet äter majs på sin husvagnssemester. Inslaget kanske t o m är borttaget för att ingen förstår skämtet?

I Youtube-parodin nedan är ljudet ändrat och plinget förvanskat, men efter ungefär 4 minuter gnager de ändå på sina majskolvar, rad efter rad, med ett PLING! när det är dags för radbyte.

Vi som var med vet hur viktigt det plinget var! Jag återkommer till det, men först mer om skrivmaskinen, som faktiskt är ännu äldre än jag. Jag har läst på.

Redan 1714 hade ingenjör Mill i England fått patent på en maskin för skrivande. Trots patentet finns det dock inga ritningar, så man vet inte hur den såg ut. Hans namn har levt kvar på annat sätt: I USA blev ordet ”mill” beteckningen för skrivmaskiner i allmänhet, och eftersom ”mill” även betyder kvarn skapades uttrycket ”papperskvarn” för tidsödande byråkratisk hantering.

Den första skrivmaskin som gjorde det möjligt att skriva fortare på maskin än för hand uppfanns 1854 .

Läs mer

När Beatles utmanade – och slog igenom

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Med enkla medel, kan jag tillfoga: Det lär ha börjat med att tjejen sa till en av dem som just tvättat håret att han väl kunde kamma det framåt istället för i den berömda tjusarvågen som alla hade (eller åtminstone försökte ha), exempelvis den unge Elvis Presley på bilden.

Så här såg Beatles ut vid sitt svenska genombrott. Året var 1963 och de hade varit på svensk turné, som avslutades den 30 oktober i TV-programmet ”Drop In” (som alla som var med på den tiden såg – och minns):

Läs mer

Om oss statister i svensk skolhistoria

Tillsammans med några gamla klasskompisar håller jag på att utforska barndomen söder om Söder (enskedebilder.com). Nyligen såg en klassis att vår minnesvärda klassresa till Bremen 1961 (som jag – förstås – också skrivit om) fanns omnämnd i minnesorden efter vår dåvarande rektor, Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder.

När jag läser om henne inser jag att hon var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare i 23 år blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan – och en entusiastisk sådan. Hon fortsatte det hennes företrädare året innan hade startat: försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Företrädaren hette Anna-Maja Edstam och var en av de första kvinnliga skolledarna. Ur minnesorden över henne läser jag om Nytorpsskolan vid starten:

”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Sen kan man i pressen följa hur den svenska enhetsskolan internationellt uppmärksammades – och våran rektor var med. I minnesorden efter henne står: ”För henne var den examensfria nioåriga enhetsskolan ett socialt genombrott.”

Sent omsider inser jag att jag för 50-60 år sen deltog i ett visionärt experiment – utan att ha en aaaning om det! Läs mer om ”Nytorps experimentbarn”.

Läs mer

Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?

Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Firma E. Carneholms Livsmedel, Hötorgshallen 1953, av Petersens, Lennart af (CC-BY) via Stockholmskällan

Läs mer