Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor

När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Stackars jävlar, nu när de äntligen slipper muntan! tänker jag spontant. För den var INTE rolig – och absolut meningslös. Tycker jag i alla fall.

Läs mer

Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Under Berlinmurens år 1961-89 reste vår familj ofta med bil genom DDR till Västberlin, där min mans familj bodde. Hur övervakade var vi egentligen? Jag visste ju att det kollades hur lång tid genomfarten tog, och vi måste skriva upp exakt hur mycket pengar vi hade vid in- och utresa. Vi skulle inte umgås med lokalbefolkningen, så om pengarna minskat eller resan tagit längre tid än beräknat måste vi förklara varför, visa kvitto på måltider, bilreparationer etc. När vår lille son på en rastplats klättrat upp på stenbordet svängde omgående en polisbil in och vi blev beskyllda för ”möjlig nedsmutsning av statens egendom”. Jag antar att rastplatsen var kameraövervakad, men hur kunde de vara på plats så snabbt?

Nu finns mängder av Stasis material tillgängligt på Stasi Mediatech, och där hittar jag bland annat en video som visar en bil från Västberlin på väg genom DDR, filmat av Stasimedarbetare i bilen framför. Utan ljud skumpar man i 7 minuter och 7 sekunder fram på ojämna vägar, ofta kantade av de trafikfarliga alléer som en gång höll på att bli vår död. Jag känner precis igen mig, även om jag inte begriper vad man skulle använda filmen till. ”Som ett led i personkontrollen dokumenterade Stasi ibland alla observationsobjektets rörelser” läser jag.

Liten historielektion: Efter andra världskriget delade segermakterna Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet upp Tyskland mellan sig. Huvudstaden Berlin hamnade i Sovjets del, men västmakterna fick varsin sektor. Tysklands västliga delar blev småningom ”BRD (Bundesrepublik Deutschland)”, den sovjetiska ”DDR (Deutsche Demokratische Republik)”, och de båda Tyskland skildes åt av en välbevakad gräns. I Berlins tre västliga sektorer markerades gränserna bara med skyltar, medan Sovjet 1961 byggde en mur mellan sin del och den övriga staden: Berlinmuren, som ända till 1989 säkrades av den östtyska säkerhetspolisen, kallad Stasi.

Skyltarna står kvar, vid Checkpoint Charlie kompletterade med anvisningen att ockupanterna ska följa trafikregler och inte bära vapen när de inte är i tjänst. Bilden är från 1989, natten när muren öppnades.

Bild: Bundesarchiv, Bild 183-1989-1110-018 / Oberst, Klaus / CC-BY-SA 3.0

Läs mer

Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det

Vi satt förstås som klistrade framför TVn när det var 30-årsjubileum av Berlinmurens fall. Jag har ju så att säga varit med hela vägen: mina barns far, som är från Västberlin, mindes när muren byggdes 1961 och han blev erbjuden att stanna kvar i Västtyskland, där han var på scoutmöte. Många trodde att detta var slutet för Västberlin, isolerat mitt inne i Östtyskland.

Så var det inte: från sent 60-tal åkte vi regelbundet dit och känner igen det man visade i TV-dokumentären, exempelvis östtyska gränskontrollen med speglar under bilarna och pinnar i bensintanken. Vi måste också lossa och lyfta upp baksätet för inspektion. Strax efter murens fall åkte vi tillbaka, och dottern var en av dem som försökte hacka murbitar. Den var dock för hård…

Det enda jag riktigt saknade i dokumentären var den berömda presskonferensen där Schabowski sa fel när han berättat att det skulle bli lättare att resa ut ur DDR och på en journalistfråga svarade att detta såvitt han kunde se skulle börja gälla ”sofort, unverzüglich”, dvs omedelbart. Östtyskarna såg detta på TV och många av dem gick direkt till muren för att kolla. Och vakterna som man inte hunnit instruera släppte igenom dem. Muren försvann lika överraskande som den kommit.

En otrolig historia, alltså, som jag ville skriva mer om här. Och jag hittade omedelbart ett nytt youtube-klipp med HELA presskonferensen, i tyskt original, där man kan se journalisternas reaktion vid beskedet. Längst fram sitter dessutom SVTs Ingrid Thörnqvist, som även rapporterade från 30-årsjubileet (och som vi råkar känna).
För den som bara vill se avsnittet om de nya utresereglerna kommer det 61 minuter in.

Läs mer

Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

Precis som på bilden minns jag min mormor, i egnahemmet där vi var på somrarna. Även om hon inte ofta var i kammarn – det lilla finrummet som låg bakom den stängda dörren i det stora köket/allrummet, där man alltid var. Här sitter hon i alla fall i soffan, mellan kuddarna vars dekoration hon virkat. På väggen bakom henne hänger bröllopsfotot i mitten och till vänster en bild jag minns mycket väl: Första gången hela familjen var samlad framför kameran när alla nio barnen kommit hem till julen 45, ett knappt år innan jag föddes.

Bilden kan jag tacka Marie för, dottern till en av mina många kusiner, som hittade min blogg och vad jag tidigare skrivit om min mormor omslagsflickan, som var socialdemokraternas affischnamn inför valet 1973. Marie kände igen sin gammelfarmor och skickade en intervju med Erik Goland från samma valår, med förord av Olof Palme.

Jag läser intervjun, fiskar upp mina spridda barndomsminnen – och inser plötsligt att det handlar om folkhemmets uppkomst, alltså HISTORIA! Ett ämne som jag i plugget hoppade över så mycket det gick, eftersom det bara handlade om att plugga årtal för kungar och krig – boooring! Men nu har jag tydligen upptäckt meningen med att lära sig historia. Jag börjar med mormor, hon upplevde ju nästan hela 1900-talet, åtminstone till 1986.

Läs mer

Den obekväma eldsjälen Anna Lindhagen och hennes lilla museum

En söndag för inte så länge sen fick vi komma in bakom det röda planket till en av de gamla söderkåkarna: vi var på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus. På hemvägen promenerade vi längs Fjällgatan för att se var Anders Fogelström bodde (nr 30) – och såg på 34ans port en skylt: ”Stigbergets Borgarrum”. Det var bara en kvart kvar av öppettiden, så vi återkom en annan söndag. Borgarrummen visas av frivilliga, när vi var där tjänstgjorde ett pensionerat(?) par, och besökarna var vi två och ytterligare en pensionär. Så det blev en ”privat”visning med mycket prat och kunskapsutbyte. Ingemar Lindmark tog bilderna.

Stigbergets Borgarrum skapades av Anna Lindhagen (1870–1941), dotter till Albert Lindhagen, som gett namn åt bl a Lindhagensplan eftersom han ledde det stora projektet att förvandla småstaden Stockholm till en storstad. Hennes bror Carl Lindhagen var riksdagsman och borgmästare i Stockholm. Anna Lindhagen själv var utbildad sjuksköterska och socialdemokratisk politiker, djupt engagerad i många olika frågor, bland annat kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering och barns rättigheter. Mest känd är hon kanske för att ha startat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige, men hon arbetade också för bevarandet av Stockholms gamla miljöer, med små stugor och täppor. Redan 1912 hade hon börjat arbeta på att få till stånd de borgarrum som invigdes tjugo år senare.

Huset på Fjällgatan 34 är sannolikt från 1720-talet, med den översta våningen tillbyggd 1837. Museet består av en lägenhet, som Anna Lindhagen utrustade bland annat med saker från sitt eget hem. 1929 startade hon föreningen Stigberget, och de sista åren av sitt liv bodde hon i två av muséets rum. Tanken var att skapa en enkel miljö, som visade hur vanliga borgarna levde i mitten av 1800-talet, alltså ”inte ett hem från kretsar av börd eller med gott om pengar.” Men när man nyligen besökt Blockmakarens hus på Stigbergsgatan alldeles intill kan man inte låta bli att fundera över den relativa betydelsen av ”gott om pengar”, speciellt med tanke på att blockmakaren inte räknades som fattig – han hade ju både fast anställning, eget hus och intäkter från hyresgäster.

Läs mer

På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden

Nyfikna på hur de röda kåkarna egentligen ser ut bakom sina höga plank gick vi på Stadsmuseets visning av Blockmakarens hus (som vi verkligen hoppas man ska ha råd att visa även framöver). Som bonus fick vi denna gång sällskap av Maria, som jag tycker mig känna så bra, fast vi hittills bara träffat per blogg. Lika kul IRL, kan jag bara säga. En halvtimmes väntan gick fort.

Blockmakarens hus visas som det såg ut 1917-23. Vi har redan varit i visningslägenheten som bara tjugo år senare byggdes i ett av de första barnrikehusen. Och då är man faktiskt framme vid min tid, även om vi inte bodde i ett barnrikehus utan i ett ”vanligt” smalhus, där vi till slut var fem personer i en etta. Men det var ljust och modernt och vi stortrivdes.

Blockmakare Gustav Andersson var inte fattig – han hade fast jobb, eget hus och extrainkomst genom sina inneboenden. Fast huset hade egentligen blockmakarens hustru ärvt, och när hon dog gick det utför med både huset och blockmakaren. Ändå kallas det ”Blockmakarens hus”…

Läs mer

På den gamla onda tiden – när unga flickor kunde vara ”obemärkta” och deras barn ”oäkta”

För länge sen hörde jag att min vackraste moster, som senare blev fint gift (och småningom skild) hade lämnat ifrån sig ett barn hon fött som mycket ung. Hennes syskon i Stockholm visste om det och alla hjälptes åt att hemlighålla det för föräldrarna i Norrland. Det pratades inte om det och jag måste ha hört det långt senare, kanske när hon försökte hitta barnet – efter skilsmässan? 

På ett enda uppslag i Husmodern från 1949 hittar jag flera småannonser om ”obemärkta” – alltså såna som liksom min moster blivit gravida utan att vara gifta – och därför måste gömmas undan. Och nyligen såg jag första delen av TV.serien ”Astrid” (Lindgren). Den heter ”Sorgfågel” och handlar om tiden som ung och ogift blivande mor när Astrid för att inte ställa till det för sina föräldrar och barnets far försökte vara just ”obemärkt”.

Astrid var 18 år när hon 1926 blev med barn med sin chef på Vimmerby tidning, 30 år äldre, gift och far till inte mindre än sju barn. Han var kär i henne, men hon var ”inte det bittersta” kär i honom, bara smickrad – för ingen hade varit kär i henne tidigare, åtminstone inte ”med någon kraft”. Ingenting visste hon om preventivmedel heller – det var inte förrän 1938 det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel.

Eftersom hon var rädd att skandalen skulle ta livet av hennes föräldrar flyttade hon till Stockholm där hon delade inackorderingsrum med några andra unga kvinnor medan hon utbildade sig till sekreterare. Hon hade tänkt föda på ett privat förlossningshem utanför Jönköping, men för att vara så obemärkt som möjligt reste hon istället till Köpenhamn och det enda sjukhuset i Skandinavien där kvinnor kunde föda i hemlighet. I Sverige skulle alla uppgifterna direkt in i kyrkböckerna, där var det sen 1917 inte längre tillåtet att vara anonym som förälder.

Fram till 1917 gällde ”Gustav IIIs barnamordsplakat”, enligt vilket båda föräldrar hade rätt att vara anonyma och lämna barnet på ett barnhem. Plakatet var ett försök att komma tillrätta med 1700-talets många barnamord, vilka i sin tur hängde ihop med att ogifta mödrar ställdes inför rätta och dessutom tvingades att inför hela församlingen erkänna sitt brott och ångra sig. För att undgå skammen och vanäran dolde många sin graviditet och dödade det nyfödda barnet.

Astrid lyckades inte vara tillräckligt obemärkt, för: ”Aldrig har så många skvallrat så länge om så lite, åtminstone inte i Vimmerby”. Barnafaderns hustru fick reda på otroheten och stämde sin man för ”horsbrott”, vilket fram till 1937 var straffbart. Han blev dömd och hustrun fick omedelbar skilsmässa samt skadestånd.

Läs mer