Nostalgivandring bland barndomens butiker

På hitta.se (där jag hämtat bilderna) ser jag att det fortfarande finns affärer i min barndoms kvarter – eller åtminstone restauranger och företag. På femtiotalet fanns det mesta av det vi behövde i denna gatukorsning.

blasutv-shops2-bVårt hus är det till vänster. På kortsidan låg en kemtvätt med stora fräsande strykmaskiner. Där jobbade män med uppkavlade skjortärmar, det var jättevarmt och luktade väldigt speciellt därinne. Åtminstone på sommaren stod dörren öppen så att ångorna bolmade ut (vilka ångor? kan man undra). Vi kikade nyfiket in, när vi inte bollade tvåbolls bondtolva mot väggen utanför eller plockade av vresrosens blomblad och låtsades att det var läppstift.

På kortsidan till huset mittemot låg ett kondis med bageri. En sommar var en tjej där på besök, som jag blev lite kompis med. Hon åt så mycket kaffebröd att hon fick sura uppstötningar, minns jag avundsjukt. Jag fick också smaka, men inte riktigt så mycket.

blasutvagen-shops-b

Tvärsöver gatan låg i huset till vänster Wahlbergs mataffär. Av hygieniska skäl (tror jag) var den uppdelad i två delar. I den ena avdelningen såldes mjölkprodukter och i den andra övrig mat. Man fick alltså köa två gånger för att handla över disk, men det gjorde inget, för det var bara hemmafruar som handlade, eller möjligen skickade barn, båda med gott om tid. Dessutom fanns ett fönster vid fiskdisken (var låg den?) på vars glasruta det ständigt rann vatten, utan att jag kunde begripa vart det tog vägen.

Läs mer

Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?

Min studentskylt ritad av morbror Göte

Min studentskylt, ritad av morbror Göte

Som jag skrivit om tidigare tog jag studenten på den tiden som brukar beskrivas som “den gamla goda” – eller i mitt fall kanske den “halvgamla halvgoda” – tiden. Jag var nämligen en av dem som placerats i den experimentella enhetsskolan och därmed hade mycket sämre kunskaper inför gymnasiet än de från “gamla goda realskolan”. Det påpekade i alla fall våra gymnasielärare ständigt med viss irritation. “Hur kunde det vara vårt fel?” undrade jag redan då. Men det var inte många som ifrågasatte lärarna på den tiden, och jag gjorde det inte.

Mogenhetsexamen kallades det. När vi ifrågasatte meningen med muntan, det slutliga muntliga förhöret, (för det gjorde vi faktiskt!) sa lärarna att det visade om vi var mogna nog att klara pressen att inför stränga censorer från Skolöverstyrelsen sammanfatta det kunnande vi inhämtat under tre-fyra gymnasieår i svaret på en enda fråga.

“När i livet har man användning för den förmågan?” kan man undra. Själv har jag aldrig haft det.

Men jag kommer ihåg alltihop – fast inte det sätt det var tänkt, tror jag. Så här var det:

Man skulle förhöras i tre eller fyra ämnen. Jag fick förstås fyra, och så fort jag fått reda på vilka pluggade jag all vaken tid. Som mycket ambitiös elev läste in på band och lyssnade även medan jag åt, minns jag.

Till slut var dagen inne. 😰

Läs mer

Mellan två skolsystem

Vi fyrtiotalister blev även utsatta för en del experiment. Själv kom jag i kläm mellan det gamla skolsystemet och det nya – som delvis aldrig blev som tänkt. Vilket kanske gäller flera skolsystem, när jag tänker efter…  

Men en gammaldags studentexamen blev det. Inklusive ”munta” – något som jag aldrig begripit meningen med – varken då eller nu. 😉

Först gick jag nio år i enhetsskolan – en försöksverksamhet som jag nu läser avslutades så fort jag gått ut nian…(samband ? 😉 ) Sen vidtog treårigt gymnasium, där lärarna ständigt beklagade sig över lite vi kunde jämfört med dem som gått fyraårig realskola. Jag begriper fortfarande inte vad de tyckte att vi skulle kunna göra åt det. Läs mer

Tonåring – och precis lagom

I början av sextiotalet hade jag blivit tonåring på allvar. 

Och det eviga grunnandet på hur killar/män tänker och känner började… Småningom fick jag förmånen att dela funderingarna med min nuvarande man.

I den röda dagboken kan jag följa hur jag långsamt tuffar till mig… Utvecklades från att vara tacksam för att nån ville vara med mig till ”Jag tänker göra slut, han är nog för snäll för mig”.  Läs mer

Farsta – ända fram till den viktiga Bremenresan

I Bremen

När jag var tolv år flyttade vi till Farsta, där vi efter ett antal år i bostadskön hade fått en trerummare. Och  lite senare åkte jag på klassresa till Bremen.

Efter den började jag hitta vem jag skulle vara när jag inte var barn längre.

I dagboken ser jag att det var den 16 maj 1958 vi flyttade till vår nya, större lägenhet i Farsta. Den var visserligen inte så stor som jag fantiserat om – mina ritningar innehöll bl a ett lekrum (jag hade tydligen längtat till något större…) Men nu kunde jag på morgonen sätta mig upp och svänga benen över sängkanten istället för att klättra över kanten på bäddsoffan. Det kändes vuxet.

Fast jag var inte mer vuxen än att jag var mörkrädd när jag nu för första gången skulle sova i eget rum. Mamma fick sitta uppe i köket med lampan tänd i början. Läs mer

Enskede efter kriget

Hos fotografen

Jag föddes 1946 och växte upp i Enskede. Fick småningom syskon, men innan dess var jag egentligen inte heller enda barnet. Jag hade nämligen en fosterbror. Under några år.

Jag har inga minnen från min mormorsmor, utom att jag tror det var där jag lekte med telefonen och dåtidens telefonist började prata i luren. Skrämt la jag på.  (La det grunden till min telefonskräck? 🙂 Vi hade ingen telefon förrän mycket senare, och inte mormor och morfar heller. Läs mer