När Beatles utmanade – och slog igenom

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Med enkla medel, kan jag tillfoga: Det lär ha börjat med att tjejen sa till en av dem som just tvättat håret att han väl kunde kamma det framåt istället för i den berömda tjusarvågen som alla hade (eller åtminstone försökte ha), exempelvis den unge Elvis Presley på bilden.

Så här såg Beatles ut vid sitt svenska genombrott. Året var 1963 och de hade varit på svensk turné, som avslutades den 30 oktober i TV-programmet ”Drop In” (som alla som var med på den tiden såg – och minns):

Läs mer

Annonser

TÄNK om mamma vetat… 😱

Jag var en skötsam skolflicka. När jag var tolv flyttade vi till Farsta och där fick jag inga riktiga kompisar – var liksom mitt emellan liten och stor. En tid var jag med och lekte i nybyggen och brädhögar nära det som småningom skulle bli Farsta Centrum. Kojor i höga brädstaplar har sina faror, även om jag inte känner till någon olycka, och när vi sprang uppför trappan i det blivande höghuset minns jag att man fick tvärnita när trappan tog slut – utan skyddsräcke… Inte helt ofarligt, alltså.

När jag var 14 blev det lite farligt på annat sätt.

skolresa till Bremen återfick jag kontakt med tidigare kompisar, lite äldre än jag, och sen hängde jag med dem (och ännu äldre killar!) ut och dansade några år. Fast bara på lördagarna, för jag var fortfarande lagom skötsam.

(På bilden från Bremen iförd bardotrutig klänning och mohairkofta – båda elegant ljuslila och handgjorda av mamma och mig.)

Mamma var ändå orolig ibland, och nu som vuxen, kan jag förstå henne. Då blev jag ordentligt irriterad på att min kusin (som var vuxen och gift) hade talat om för mamma att det förekom att killarna drack sprit(!) på ”skivor”. För mig var det självklart att killarna ofta(st?) var fulla, lika självklart som att tjejerna aldrig var det. Utom en eller annan urspårad individ, som inte fick vara med oss andra. (Jag rodnar när jag läser tonårens dagbok.)

Läs mer

Om oss statister i svensk skolhistoria

Tillsammans med några gamla klasskompisar håller jag på att utforska barndomen söder om Söder (enskedebilder.com). Nyligen såg en klassis att vår minnesvärda klassresa till Bremen 1961 (som jag – förstås – också skrivit om) fanns omnämnd i minnesorden efter vår dåvarande rektor, Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder.

När jag läser om henne inser jag att hon var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare i 23 år blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan – och en entusiastisk sådan. Hon fortsatte det hennes företrädare året innan hade startat: försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Företrädaren hette Anna-Maja Edstam och var en av de första kvinnliga skolledarna. Ur minnesorden över henne läser jag om Nytorpsskolan vid starten:

”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Sen kan man i pressen följa hur den svenska enhetsskolan internationellt uppmärksammades – och våran rektor var med. I minnesorden efter henne står: ”För henne var den examensfria nioåriga enhetsskolan ett socialt genombrott.”

Sent omsider inser jag att jag för 50-60 år sen deltog i ett visionärt experiment – utan att ha en aaaning om det! Läs mer om ”Nytorps experimentbarn”.

Läs mer

Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?

Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Firma E. Carneholms Livsmedel, Hötorgshallen 1953, av Petersens, Lennart af (CC-BY) via Stockholmskällan

Läs mer

Vi och våra affärer

I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

1958 flyttade vi till Farsta. Då hade inte tunnelbanan hunnit byggas ända dit ut, utan man fick ta matarbussen från den provisoriska hållplatsen mellan Hökarängen och Farsta.

På bilden står jag med skolväska och hemsydd slöjdpåse med korsstygnsmonogram (tror jag) och läser mammas tidning när hon mött mig efter skolan.

På platsen där centrum skulle byggas låg fortfarande en gammal skola, som vi ungar utforskade. Den var ganska tom och hade väl stått öppen ett tag, men vi hittade bland annat fina gamla skolplanscher, minns jag.

Läs mer

Hygien och anständighet – på gott och ont

Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

I det gamla bondesamhället tvättade man sig inte särskilt ofta. En del ansåg att smuts utgjorde ett visst skydd mot sjukdomar, och julbadet, där alla i hushållet badade i turordning i samma vatten, var nog mer rituellt än hygieniskt. (Åtminstone för den siste badaren.)

Det moderna badrummet kom till Sverige på 1860-talet. Då hade Stockholm – som en av de sista huvudstäderna i Europa – börjat bygga vattenledningar i större skala. Efter den sista koleraepidemi insåg man att förorenat vatten kunde vara en smittohärd. Först hämtades vattenledningsvattnet från kranar på gårdarna, men småningom leddes det ända in i husen. Där avskärmades ett särskilt rum för att i (anständig) enskildhet kunna sköta den personliga hygienen, med tvättställ (”lavoar) och möjligen badkar. Men först i slutet av 1800-talet kom de första gasvärmda varmvattenberedarna, innan dess måste vattnet värmas på spisen. Fortfarande saknades dock  wc. Ända fram till 1909 var det i Stockholm förbjudet att använda kommunalt vatten till WC-anläggningarna. Det fanns ett fåtal anläggningar kopplade till septitankar, men det var en dyr och utrymmeskrävande lösning.

Läs mer

När skit(bärar)kärring hade en annan innebörd

Ända sen småskolans rad av toalettbås UTAN DÖRRAR har jag haft ett lätt traumatiskt förhållande till toaletter, med mardrömmar om att behöva sitta inför publik (igen). På gamla dass ser jag rader med hål och nu har jag läst att Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s fruar – inte lämnade bordet när hon behövde gå på toa vid kröningsmiddagen 1533, hon skyldes bara med en tygbit.

SvD skriver om 1800-talets Kungsgatan, som då hette Lutternsgatan och var en undanskymd backe från Brunkebergsåsen ner till Stureplan. En tidigare hyresgäst minns en smutsig och ruskig kullerstensgata.som han sprang nerför för att lämna port- och dörrnyckel till latrintömmarna. På budningskontoret satt en äldre dam “vars standardsvar med gravlik stämma alltid var:  Di kommer i natt.” 😱 Det lät ju spännande.

Och jag inser vilket jätteproblem det måste ha varit att göra sig av med all skit och annat avfall från en stor stad. Det räcker med att ha varit gäst i en stuga efter att toan egentligen skulle ha tömts för säsongen…

Den osignerade akvarellen nedan är från 1800-talets början och visar folklivet på Packartorget (senare Norrmalmstorg). Bakom planket till höger (som soldaterna verkar använda till urinoar) låg ett latrinupplag, och de kvinnliga ”pudrettkärringarna” i bakgrunden bär en latrintunna mellan sig.

Ur ”Ladugårdslandet och Tyskbagarbergen blir Östermalm” av Boström, Raoul F. 2008, Trafik-Nostalgiska Förlaget (CC-BY) via Stockholmskällan

Läs mer