Nu har jag hållit föredrag! Eller vad det nu blev.

Det gick ganska bra. Tror jag. Till slut. Men ett tag var det svettigt.
Mitt minne av att hålla föredrag i skolan är ju traumatiskt.: På tre sekunder rabblade jag upp allt jag skrivit ner, antagligen utan att någon hörde något. Och fick veta att det inte dög. Vilket jag höll med om. Därför skulle jag aldrig åta mig att göra om det, även om jag har ett svagt minne av att jag senare höll föredrag om intressantare ämnen, som åtminstone inte underkändes, .

Men när hembygdsföreningen frågade kändes det dumt (och fegt!) att bara nobba, så jag frågade några av klassisarna. När Elisabeth kom med de förlösande orden: Vi håller inte föredrag, vi berättar bara om vårt gamla plugg – och avbryter varann, som vanligt, började det rentav kännas lite kul. Vi var/är ju båda duktiga, pålitliga skolflickor.

Hembygdsföreningen

Vid kaffet berättade Tomas skolminnen

Sen blev Elisabeths man sjuk. Själv hade jag i det läget ställt in, eftersom mitt huvud varit tomt på annat än oro, men hon ville ha något roligt och normalt att tänka på, så vi körde vidare. Fast vi hann inte träffas och gå igenom upplägget och det var ju inte riktigt säkert att vi skulle bli två. Elisabeth hade, helt förståeligt, inte ro att skriva ner något, utan hade allt i huvudet. Det är ju bra, sa jag, men det bygger på att ditt huvud finns i lokalen när det är dags

Så jag skrev upp allt jag kunde komma på för att i nödfall åtminstone kunna läsa innantill. Trots rådet från vanare föredragshållare än jag (dvs alla andra) att inte förbereda mig för mycket läste jag texten ungefär 27 000 gånger. Jag vet nämligen hur jag funkar: Inför skrivningar och tentor måste jag alltid veta att jag förberett mig på allra bästa sätt, annars blev jag så nervös att jag inte kom ihåg ens det jag egentligen visste. Med gott samvete däremot blev jag lugn när det väl var dags. Den ambitiösa skolflickan igen! (Och det traumatiska föredraget VAR faktiskt dåligt förberett.)

Teknik är definitivt inte min grej, och eftersom jag jobbat med att organisera informationsaktiviteter vet jag hur mycket som kan strula när föredragshållarna dyker upp med sina olika laptops. Då såg jag alltid till att det fanns tekniker på plats. Nu skickade jag i god tid bilderna till ordföranden.

Så kom den stora dagen. Klasskompisen Tomas, som tänkte vara publik, ringde och föreslog att han skulle berätta lite skolanekdoter till kaffet, när vi ordentliga skolflickor var färdiga. Och det lät ju kul. Det var nästan så att allt kändes under kontroll. Nästan.

Läs mer

Annonser

När Beatles utmanade – och slog igenom

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Med enkla medel, kan jag tillfoga: Det lär ha börjat med att tjejen sa till en av dem som just tvättat håret att han väl kunde kamma det framåt istället för i den berömda tjusarvågen som alla hade (eller åtminstone försökte ha), exempelvis den unge Elvis Presley på bilden.

Så här såg Beatles ut vid sitt svenska genombrott. Året var 1963 och de hade varit på svensk turné, som avslutades den 30 oktober i TV-programmet ”Drop In” (som alla som var med på den tiden såg – och minns):

Läs mer

TÄNK om mamma vetat… 😱

Jag var en skötsam skolflicka. När jag var tolv flyttade vi till Farsta och där fick jag inga riktiga kompisar – var liksom mitt emellan liten och stor. En tid var jag med och lekte i nybyggen och brädhögar nära det som småningom skulle bli Farsta Centrum. Kojor i höga brädstaplar har sina faror, även om jag inte känner till någon olycka, och när vi sprang uppför trappan i det blivande höghuset minns jag att man fick tvärnita när trappan tog slut – utan skyddsräcke… Inte helt ofarligt, alltså.

När jag var 14 blev det lite farligt på annat sätt.

skolresa till Bremen återfick jag kontakt med tidigare kompisar, lite äldre än jag, och sen hängde jag med dem (och ännu äldre killar!) ut och dansade några år. Fast bara på lördagarna, för jag var fortfarande lagom skötsam.

(På bilden från Bremen iförd bardotrutig klänning och mohairkofta – båda elegant ljuslila och handgjorda av mamma och mig.)

Mamma var ändå orolig ibland, och nu som vuxen, kan jag förstå henne. Då blev jag ordentligt irriterad på att min kusin (som var vuxen och gift) hade talat om för mamma att det förekom att killarna drack sprit(!) på ”skivor”. För mig var det självklart att killarna ofta(st?) var fulla, lika självklart som att tjejerna aldrig var det. Utom en eller annan urspårad individ, som inte fick vara med oss andra. (Jag rodnar när jag läser tonårens dagbok.)

Läs mer

Om oss statister i svensk skolhistoria

Tillsammans med några gamla klasskompisar håller jag på att utforska barndomen söder om Söder (enskedebilder.com). Nyligen såg en klassis att vår minnesvärda klassresa till Bremen 1961 (som jag – förstås – också skrivit om) fanns omnämnd i minnesorden efter vår dåvarande rektor, Signe Bengtsson, död 1992 vid 90 års ålder.

När jag läser om henne inser jag att hon var en anmärkningsvärd kvinna: efter att ha varit folkskollärare i 23 år blev hon 1952 överlärare/rektor vid Nytorpsskolan – och en entusiastisk sådan. Hon fortsatte det hennes företrädare året innan hade startat: försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Företrädaren hette Anna-Maja Edstam och var en av de första kvinnliga skolledarna. Ur minnesorden över henne läser jag om Nytorpsskolan vid starten:

”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen till den nya stadsdelen. Då sammankallade hon kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som skulle börja följande vecka. Med fast ledning och klara riktlinjer gick man till verket.”

Sen kan man i pressen följa hur den svenska enhetsskolan internationellt uppmärksammades – och våran rektor var med. I minnesorden efter henne står: ”För henne var den examensfria nioåriga enhetsskolan ett socialt genombrott.”

Sent omsider inser jag att jag för 50-60 år sen deltog i ett visionärt experiment – utan att ha en aaaning om det! Läs mer om ”Nytorps experimentbarn”.

Läs mer

Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?

Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Firma E. Carneholms Livsmedel, Hötorgshallen 1953, av Petersens, Lennart af (CC-BY) via Stockholmskällan

Läs mer

Vi och våra affärer

I min barndoms Enskede handlade vi i kvartersbutikerna, och såna fanns det gott om. På andra sidan tvärgatan låg Wahlbergs Livs och Sigfridssons tobaksaffär, och på båda sidor om vår port fanns i tur och ordning en kemtvätt, ”Zarahs hattaffär”, ”Thors leksaker och bohag” samt ”Helmstedts sybehör”, och mitt emot låg Bratts konditori.

Det här är bara de affärer jag har egna minnen från: jag följde med mamma och handlade mat eller sybehör, tittade på Zarahs hattar och pratade lite med henne eller köpte filmisar och presenter till mamma hos Thors. Vi ungar pratade med gubbarna i kemtvätten på hörnet medan vi bollade och stod på händer mot deras vägg. Och ibland skickade mamma mig till tobaks för att köpa tidning och cigarretter(!). Då kunde jag få lov att läsa i tidningarna av Sigfridsson, som flera på nätet nu minns med värme som en mycket vänlig man.

1958 flyttade vi till Farsta. Då hade inte tunnelbanan hunnit byggas ända dit ut, utan man fick ta matarbussen från den provisoriska hållplatsen mellan Hökarängen och Farsta.

På bilden står jag med skolväska och hemsydd slöjdpåse med korsstygnsmonogram (tror jag) och läser mammas tidning när hon mött mig efter skolan.

På platsen där centrum skulle byggas låg fortfarande en gammal skola, som vi ungar utforskade. Den var ganska tom och hade väl stått öppen ett tag, men vi hittade bland annat fina gamla skolplanscher, minns jag.

Läs mer

Hygien och anständighet – på gott och ont

Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

I det gamla bondesamhället tvättade man sig inte särskilt ofta. En del ansåg att smuts utgjorde ett visst skydd mot sjukdomar, och julbadet, där alla i hushållet badade i turordning i samma vatten, var nog mer rituellt än hygieniskt. (Åtminstone för den siste badaren.)

Det moderna badrummet kom till Sverige på 1860-talet. Då hade Stockholm – som en av de sista huvudstäderna i Europa – börjat bygga vattenledningar i större skala. Efter den sista koleraepidemi insåg man att förorenat vatten kunde vara en smittohärd. Först hämtades vattenledningsvattnet från kranar på gårdarna, men småningom leddes det ända in i husen. Där avskärmades ett särskilt rum för att i (anständig) enskildhet kunna sköta den personliga hygienen, med tvättställ (”lavoar) och möjligen badkar. Men först i slutet av 1800-talet kom de första gasvärmda varmvattenberedarna, innan dess måste vattnet värmas på spisen. Fortfarande saknades dock  wc. Ända fram till 1909 var det i Stockholm förbjudet att använda kommunalt vatten till WC-anläggningarna. Det fanns ett fåtal anläggningar kopplade till septitankar, men det var en dyr och utrymmeskrävande lösning.

Läs mer