Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande

Om “vi och dom” – motsättningar och sammanhållning, förändring och utveckling…

När jag läser om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras” känns formuleringen väldigt aktuell. Fast i boken om Hammarbyhöjden – “Den vita staden” – handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså.

handskriftI en polisrapport från 1914 är det istället suspekta stadsbor som invaderar villasamhället (mina fetningar):

Enskede folkpark hade tillstånd att ”från klockan 7 till 11 eftermiddagen anordna dans och folklekar.” Men nu har ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål”: … ”att musiken och ovesendet från folkparken på söndagseftermiddagarna är störande för jordfästningarna å Södra begrafningsplatsen samt att folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare.

Dessutom ”hafva klagandena uppställt den frågan, huruvida en offentlig dansbana ur moralisk synpunkt kunde anses lämplig för ett samhälle med så mycket barn och ungdom.” (Här undrar jag helt oseriöst hur lämpligt/meningsfullt det vore med en dansbana där det INTE fanns några ungdomar. Vem skulle då dansa?)

Inte nog med det, den rapporterande polismannen tillfogar: ”Flera af klaganden hafva till undertecknad muntligen påvisat, att den å dansbanan förekommande dansen icke är att härföra till anständig dans, utan består af liderliga rörelser med kroppen och bör betraktas såsom osedlig och amoraliserande.”

Läs mer

Annonser

Den långa vägen mot Folkhemmet

Även om jag som sagt knappast längtar tillbaka till folkhemmet kan jag förstå att det  upplevdes positivt – när man tänker på hur det var innan. Det känns som långt borta och längesen, men det är vägen till förorten, där jag bott i hela mitt liv. Jag fortsätter att läsa, bland annat i  “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. 

trangbodd-1901

1895 bodde mer än 2/3 av Stockholms befolkning i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. 42 % av enrumslägenheterna var överbefolkade, medan motsvarande siffra för Berlin var 26 %. Och Berlin var inte precis känt för sin höga bostadsstandard. Det vet den som sett Zilles teckningar med kommentarer på “berlinerisch”. Jag har inte längre kvar mina ölunderlägg med Zille-bilder, men jag hittade en typisk teckning, besläktad med den svenska, även om berlinarna verkar frodigare och mera slängda i käften…

(Här skrev jag lite mer om Zille och översatte bildtexten).

Läs mer

Det  svenska folkhemmet – skulle vi verkligen vilja ha tillbaka det?  

Barnrikehusen jag skrev om tidigare var en del av det som kallas det svenska folkhemmet, det som en del idag verkar längta tillbaka till. Och för oss som var barn då är det lätt att bara minnas idyllen när vi tittar tillbaka och kollar gamla kort.

nordiska-veckotidn2-img_7287Men sen går vi på Nordiska Museets utställning “Folkhemslägenheten” och ser veckotidningsomslaget med den lilla flickan vid tvättbrädan och texten: “Vilka flickor blir först gifta?”.

Tidningen ligger på ett tidningsställ exakt likadant som min mammas och flickan har flätorna uppsatta med rosetter – precis som jag hade när jag skulle vara fin. (Fast jag hade fluffigare rosetter.) Själva artikeln ”Vilka flickor blir först gifta?” börjar visserligen: “Lär er ett yrke, flickor, eller ta ett arbete. Och gift er sen”. Men det hjälps inte – det var inte det budskapet de sålde tidningen med. Jag känner hur det samhället skulle strama över höfterna.

Även när det gäller värre saker än trånga könsroller.

Läs mer

Barnrikehus – vad var det egentligen?

En vän till oss har ibland skojskrutit med att han minsann vuxit upp i ett barnrikehus på Östermalm, som en något udda fågel i den förnäma stadsdelen. Det jag hade läst om barnrikehus var att de byggdes av allmännyttiga bolag för att erbjuda barnrika familjer bostad till kraftigt reducerade hyror. Och jag minns ju att de fanns i min hembygd söder om söder – men på Östermalm?

ostermalmbarnrikehus-2

Barndaghem med lekterrass i kv Körsbärskärnan, Östermalm. Ur ”Bostäder för barnrika familjer”, 1939.

I “Den vita staden” hittar jag både bild och information:

”I oktober 1936 var de första barnrikehusen på Östermalm, i Kristineberg och i södra Hammarby klara att flytta in i. Minimistandarden för en lagenhet avsedd för ”barnrik familj” var 2 rok och det blev den vanligaste lägenhetsstorleken i de första barnrikehusen. Hyrorna var låga.”

Och i “Stockholmskällan” hittar jag information om min egen gata.
(Text från en informationstavla på Skärmarbrinks tunnelbanestation kulturhuvudstadsåret 1998)

I Aftonbladet den 8 april 1947 beskrivs det nya området Skärmarbrink: ”Hela stadsdelen är hållen i gul färgton, med undantag för de tio barnrikehusen utmed Skärmarbrinksvägen, som har tegelfasader.” Barnrikehusen bestod ursprungligen av tio hus i tre våningar med utrymme för 218 familjer. På dagarna kunde yrkesarbetande föräldrar lämna sina småttingar i ”storbarnkammaren”, där husets anställda ”syster Karin” tog hand om dem.

Läs mer

Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.

Jag läser vidare om Hammarbyhöjden i “Den vita staden” att de flesta som flyttade in i de nya husen var unga nygifta par och barnfamiljer, så det fanns många barn. Och så sent som 1930 var andelen gifta par där kvinnorna var hemma 93 %.

barnpar

Min  mamma var lite modern på den punkten, för hon slutade inte att jobba så fort hon gift sig, utan först när hon fått barn. Det var inte uppskattat av alla, minns jag att hon sa. En del tyckte att hon skulle vara hemma och ta hand om sin man. “Men han var väl inte hemma?” frågade jag troskyldigt.

På bilderna från den första tiden ser jag ett oerhört elegant par med välklädda barn. Eller vad tycks om kortet på mig och min fosterbror iklädda matchande pepitarutig rock/kappa med mörkblå sammetskrage och guldmärkes-keps/hatt? Jag minns tydligt hur fin jag var, och att kissdockan i mitt knä hette Sussie.

Från senare tid minns jag mammas ständiga kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att hon sydde våra kläder trots att hon inte gillade att sy, och att hon hade diverse extraknäck. Var det när barnen kommit som det blev skralare? För dyra vanor hade vi inte, fortfarande idag längtar jag inte ens efter ett lyxigt liv. Ärftlig förnöjsamhet?

Läs mer

Och vi såg lekplatser vart vi såg 😁

I albumet som mamma gjorde iordning åt mig hittar jag många bilder på utflykter, där barn och vuxna (mest mammor, förstås) sitter på filtar med saft, kaffetermosar och cigarretter. Så i sällskap med vuxna kom vi redan som barn över stora vägen och till ängen som fanns ungefär där Globen nu ligger.

e-gropen

Där fanns också det jag nu fått veta hette Ödledammarna, där vatten hämtades till närbelägna Slakthuset. Då hade jag inte hört talas om vare sig om ödlor eller slakthus – i så fall hade jag kanske haft mina betänkligheter. Men i det vi kallade “Gropen” badade jag gärna, naken förstås, det gjorde alla barn på den tiden. Vattnet sägs ha varit kallt, men sånt märker man väl inte som barn.

Mina gamla klasskompisar berättade nyligen att man som minne av dammarna länge hade en liten fontän vid hotellet som ligger där nu. Klassens killar hade personliga erfarenheter från cykelspeedwaybanan som låg alldeles bredvid och som jag bara vagt minns.

Däremot minns jag hur vi i närheten plockade och åt surblad. Över huvud taget smakade vi på allt möjligt i skogen – ibland mådde man lite illa, då åt man inte den sorten nästa gång. (Som jag antar det gick till i mänsklighetens barndom.) Jag testade till och med att smaka på sand, eftersom jag såg andra göra det: INTE gott! Möjligen kan det ha berott på att jag plockat det ur rännstenen. Och plötsligt minns jag tuggummina som jag skrapade upp från trottoaren(!) Jag tror knappt det är sant, för jag var pinsamt renlig och kräsmagad som barn – i andra sammanhang. Men det här tycket jag var gott, det minns jag.

Läs mer

Alla dessa ungar söder om söder 

Jag fortsätter att läsa “Den vita staden” och jämför Hammarbyhöjden med min del av Enskede: Johanneshov. De här förorterna byggdes för barnfamiljer, läser jag. En normal familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet av två rum och kök. I Hammarbyhöjden hade bara 8 % av lägenheterna tre rum och kök eller mera, medan 45 % hade två och 47 % ett rum och kök eller mindre.

Mina föräldrar tror jag bodde “mindre”, dvs i en etta med kokvrå (möjligen kokskåp) innan de flyttade till ettan, antagligen för att bilda familj. Ettan låg i ett av de nya “smalhusen”, som  enligt visionen skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft” (dvs tre våningar) och “så smala att husen blev ”genomluftsbara” “. Av samma skäl – för att få mer sol och luft än i den gamla stenstaden – låg husen också öppet och luftigt, utan kringbyggda, mörka gårdar.

enskede-bakgard-img_7203

Läs mer