Årstafrun och eftervärlden

När Årstafrun Märta Helena Reenstierna 1743 – 1839 skrev sin dagbok riktade hon sig ibland direkt till ”den gunstige läsaren” och hon verkar ha räknat med att böckerna skulle bli lästa av eftervärlden, så att alla fick veta sanningen, bland annat om alla hon var arg på.

Årstafruns sista dagboksanteckning 1839, Nordiska museet [Public domain]

Och det blev med åren många, inte bara tjänstefolk. Hon beskrev i målande ordalag även vänner och bekanta som fallit i onåd, däribland sin ende bror. Åtminstone numera får hon stå oemotsagd, eftersom vi inte har tillgång till någon annans dagbok.

Och det var nära att vi inte hade denna heller.

I Årstafruns moderna dagbok, på Facebook, läser jag att dagböckerna fram till våra dagar följt hennes närmaste arvingar, prydligt förvarade i ett schatull. Märta Helenas brorsdotterson, överste J. H. Lemke, hade planer på att publicera ett urval, och hennes brorsons dotterdotter, Lie Wistrand, berättade i Personhistorisk tidskrift 1907 om 1794 års slåtterfest med Bellman som sångare.

Men det skulle ta 100 år innan dagboken blev känd utanför den närmaste släkten, och då med hjälp av vännen Bellman.

Någon gång på trettiotalet läste nämligen Lie Wistrand en tidningsartikel om Bellman, där hon hittade ett fel. Från dagboken visste hon att Bellman en viss dag varit på slåtteröl på Årsta och ingen annanstans. Hon skrev en insändare om detta och kom i kontakt med forskare på Nordiska museet, vilket småningom ledde till att de fick dagboken i gåva. Arbetslösa arkivarbetare var sedan i flera år sysselsatta med att skriva ut vad som totalt blev 5000 maskinskrivna foliosidor (29 x 40 cm) – inbundna 18 foliovolymer.

Ett urval publicerades 1946–53 som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″. Det var den som Lars Widding på sextiotalet hade som underlag för sina böcker om Årstafrun. Och 2010 skrev Kristina Ekero Eriksson ”Årstafruns dolda dagböcker”, som bygger på hela materialet, även det tidigare ”bortcensurerade”.

Tänk vilken tur att ingen under mellantiden ”dö-städat” bland gamla papper!

Läs mer

Annonser

Att umgås med Årstafrun – före och efter hennes död

Jag minns så väl hur roligt det var när mamma och jag på femtiotalet cyklade ner till bibblan i Enskede. Vi gillade båda att läsa även oplanerat: knalla runt bland hyllorna, greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta. Själv hängiver jag mig efter pensionen ganska skamlöst åt det stora läs- och skrivintresse, som vi hade gemensamt.

Årstafrun 1796, av Jacob Henric Rönngren [Public domain]

Jag visste att mamma intresserat läste Årstafruns dagbok, även om jag aldrig riktigt förstod varför. Fast vi bodde förstås ganska nära Årsta Gård, mammas tvillingbror t o m i själva Årsta. När jag nu, liksom många andra, på gamla dar blivit hembygdsintresserad (se Enskedebilder.com), lånade jag (numera på Stadsbiblioteket), ”Årstafruns dolda dagböcker” av Kristina Ekero Eriksson.

Den kom ut 2010 och bygger på ALLA dagböckerna, inte bara det urval som Eriksson skriver att ”tre kunniga folklivsforskare iklädda kavaj och fluga” gjorde för 70 år sen, och som verkar ha hoppat över sånt som nog ansågs vara moraliskt känsligt. Det var det urvalet som 1946–53 publicerades som ”Årstadagboken – journaler från åren 1793-1839″, och som Lars Widding hade som underlag för sina böcker om Årstafrun.

Märta Helena Reenstierna levde 1753-1841. Tjugoett år gammal kom hon till Årsta Gård, nygift med dubbelt så gamle ryttmästare Christian Henrik von Schnell, som just tagit lån för att kunna köpa gården. Platsen har, enligt vissa, varit bebyggd sedan 1100-talet, och enligt traditionen ska gården ha ägts av Birger jarl på 1200-talet och sedan av hans barnbarn Hertig Valdemar. Som störst sträckte sig dess ägor – om än inte sammanhängande – från Hägersten till Älgö och Neglinge i Saltsjöbaden.

Ända fram till slutet av 1800-talet var det en riktigt stor gård. På Årstafruns tid fanns här bortemot 40 invånare om man räknar pigor, drängar, dränghustrur, drängarnas barn, brännmästarens folk, rättaren och hans familj och mjölnaren med fru och barn. Vid behov tog man dessutom in extrapersonal, exempelvis de vandrande dalkullorna.

Läs mer

Den skrivande maskinen – nästa generation

Advokatfirman där jag i början av 70-talet fick mitt första jobb hade samma rutiner som på 30-talet. Till skillnad från då hade dock alla sekreterare elektriska skrivmaskiner – utom en av de äldre. Hon smörjde och vårdade sin gamla manuella ömt, eftersom hon visste att man inte skulle kosta på den någon reparation om den gav upp. Då skulle hon tvingas övergå till elektrisk, och det innebar en helt annan skrivteknik än den hon till fulländning behärskade när hon med vältränade fingrar (även lillfingrarna!) i rekordfart hamrade ut handlingar med många karbonkopior.

Hela hennes yrkeskunnande var i fara.

Manuella skrivmaskiner kunde identifieras på hur bokstäverna slitits, ungefär som människors fingeravtryck. Ett av indicierna i det s k Helandermålet var exempelvis att hotelsebreven var skrivna på skrivmaskiner som Helander hade tillgång till. Och TV-advokaten Perry Masons sekreterare Della Street kunde direkt avgöra om en text skrivits av en rutinerad maskinskriverska som tryckt ner alla tangenter med samma kraft.

Nedan: Perry Mason i ”The Case of The Twice-Told Twist” (tyvärr i färg)

Läs mer

Om den skrivande maskinen – från början och framåt

Jag vet inte om sena tiders barn förstår vad det handlar om när Kalle Anka och Musse i julaftonsprogrammet äter majs på sin husvagnssemester. Inslaget kanske t o m är borttaget för att ingen förstår skämtet?

I Youtube-parodin nedan är ljudet ändrat och plinget förvanskat, men efter ungefär 4 minuter gnager de ändå på sina majskolvar, rad efter rad, med ett PLING! när det är dags för radbyte.

Vi som var med vet hur viktigt det plinget var! Jag återkommer till det, men först mer om skrivmaskinen, som faktiskt är ännu äldre än jag. Jag har läst på.

Redan 1714 hade ingenjör Mill i England fått patent på en maskin för skrivande. Trots patentet finns det dock inga ritningar, så man vet inte hur den såg ut. Hans namn har levt kvar på annat sätt: I USA blev ordet ”mill” beteckningen för skrivmaskiner i allmänhet, och eftersom ”mill” även betyder kvarn skapades uttrycket ”papperskvarn” för tidsödande byråkratisk hantering.

Den första skrivmaskin som gjorde det möjligt att skriva fortare på maskin än för hand uppfanns 1854 .

Läs mer

Nu har jag hållit föredrag! Eller vad det nu blev.

Det gick ganska bra. Tror jag. Till slut. Men ett tag var det svettigt.
Mitt minne av att hålla föredrag i skolan är ju traumatiskt.: På tre sekunder rabblade jag upp allt jag skrivit ner, antagligen utan att någon hörde något. Och fick veta att det inte dög. Vilket jag höll med om. Därför skulle jag aldrig åta mig att göra om det, även om jag har ett svagt minne av att jag senare höll föredrag om intressantare ämnen, som åtminstone inte underkändes, .

Men när hembygdsföreningen frågade kändes det dumt (och fegt!) att bara nobba, så jag frågade några av klassisarna. När Elisabeth kom med de förlösande orden: Vi håller inte föredrag, vi berättar bara om vårt gamla plugg – och avbryter varann, som vanligt, började det rentav kännas lite kul. Vi var/är ju båda duktiga, pålitliga skolflickor.

Hembygdsföreningen

Vid kaffet berättade Tomas skolminnen

Sen blev Elisabeths man sjuk. Själv hade jag i det läget ställt in, eftersom mitt huvud varit tomt på annat än oro, men hon ville ha något roligt och normalt att tänka på, så vi körde vidare. Fast vi hann inte träffas och gå igenom upplägget och det var ju inte riktigt säkert att vi skulle bli två. Elisabeth hade, helt förståeligt, inte ro att skriva ner något, utan hade allt i huvudet. Det är ju bra, sa jag, men det bygger på att ditt huvud finns i lokalen när det är dags

Så jag skrev upp allt jag kunde komma på för att i nödfall åtminstone kunna läsa innantill. Trots rådet från vanare föredragshållare än jag (dvs alla andra) att inte förbereda mig för mycket läste jag texten ungefär 27 000 gånger. Jag vet nämligen hur jag funkar: Inför skrivningar och tentor måste jag alltid veta att jag förberett mig på allra bästa sätt, annars blev jag så nervös att jag inte kom ihåg ens det jag egentligen visste. Med gott samvete däremot blev jag lugn när det väl var dags. Den ambitiösa skolflickan igen! (Och det traumatiska föredraget VAR faktiskt dåligt förberett.)

Teknik är definitivt inte min grej, och eftersom jag jobbat med att organisera informationsaktiviteter vet jag hur mycket som kan strula när föredragshållarna dyker upp med sina olika laptops. Då såg jag alltid till att det fanns tekniker på plats. Nu skickade jag i god tid bilderna till ordföranden.

Så kom den stora dagen. Klasskompisen Tomas, som tänkte vara publik, ringde och föreslog att han skulle berätta lite skolanekdoter till kaffet, när vi ordentliga skolflickor var färdiga. Och det lät ju kul. Det var nästan så att allt kändes under kontroll. Nästan.

Läs mer

När Beatles utmanade – och slog igenom

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Med enkla medel, kan jag tillfoga: Det lär ha börjat med att tjejen sa till en av dem som just tvättat håret att han väl kunde kamma det framåt istället för i den berömda tjusarvågen som alla hade (eller åtminstone försökte ha), exempelvis den unge Elvis Presley på bilden.

Så här såg Beatles ut vid sitt svenska genombrott. Året var 1963 och de hade varit på svensk turné, som avslutades den 30 oktober i TV-programmet ”Drop In” (som alla som var med på den tiden såg – och minns):

Läs mer

TÄNK om mamma vetat… 😱

Jag var en skötsam skolflicka. När jag var tolv flyttade vi till Farsta och där fick jag inga riktiga kompisar – var liksom mitt emellan liten och stor. En tid var jag med och lekte i nybyggen och brädhögar nära det som småningom skulle bli Farsta Centrum. Kojor i höga brädstaplar har sina faror, även om jag inte känner till någon olycka, och när vi sprang uppför trappan i det blivande höghuset minns jag att man fick tvärnita när trappan tog slut – utan skyddsräcke… Inte helt ofarligt, alltså.

När jag var 14 blev det lite farligt på annat sätt.

skolresa till Bremen återfick jag kontakt med tidigare kompisar, lite äldre än jag, och sen hängde jag med dem (och ännu äldre killar!) ut och dansade några år. Fast bara på lördagarna, för jag var fortfarande lagom skötsam.

(På bilden från Bremen iförd bardotrutig klänning och mohairkofta – båda elegant ljuslila och handgjorda av mamma och mig.)

Mamma var ändå orolig ibland, och nu som vuxen, kan jag förstå henne. Då blev jag ordentligt irriterad på att min kusin (som var vuxen och gift) hade talat om för mamma att det förekom att killarna drack sprit(!) på ”skivor”. För mig var det självklart att killarna ofta(st?) var fulla, lika självklart som att tjejerna aldrig var det. Utom en eller annan urspårad individ, som inte fick vara med oss andra. (Jag rodnar när jag läser tonårens dagbok.)

Läs mer