Det har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.
Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.
Och DÄR dök det upp igen, sättet att tänka som ofta verkar ställa till det för oss: Å ena sidan varianter på: “Jag såg direkt på ögonen att han var skyldig” 👿, å den andra: “Det skulle han aldrig göra, jag känner honom” 😇. (Och jag som inte ens vet vad jag själv skulle kunna göra i en situation jag aldrig varit i…)
I förundersökningen om Julian Assange kunde jag inte hitta några spår av våldtäkt – och då är det ändå förhören med de möjliga offren och deras vänner jag läst. Däremot verkar han ha behandlat kvinnorna som en bortskämd popidol sina groupies. (Och han var ju faktiskt ganska idoliserad när han kom till Sverige, särskilt av den yngre kvinnan.) Ingen “nice guy” alltså. Men det gör honom inte automatiskt till våldtäktsman.
Under åren 1994 – 2001 fälldes Bergwall/Quick för åtta mord och misstänktes för ytterligare tio (varav minst två offer levde). 2012 hade han fått resning och frikänts från samtliga mord, men en högt uppsatt domare i Högsta Domstolen anser fortfarande att det finns en “ursprungssannolikhet” för hans skuld, eftersom han i slutet av sextiotalet gjort sig skyldig till överfall och grovt rån. Samma logik som bidrog till att han tidigare fällts för mord efter mord: eftersom han dömts för det första var det troligt att han begått även nästa, och så vidare. Samma personer utredde alla morden – och kom till samma resultat, varje gång. Hur kan det bli så?
Läs mer →