Jultrubbel

Tänker ofta på hur bra jag har det. Läser och hör om mångas måsten och konflikter, speciellt i samband med storhelger. Själv verkar jag ha lyckats ordna det för mig, så att jag har det precis som jag vill.

När jag var barn har jag vaga minnen av att vi träffade släktingar, och att det var kul med kusiner och sånt. Det hände att vi ungar sov under stora bordet i vårt enda rum, så jag antar att hela familjer övernattade i vår etta. Som vuxen kan jag undra hur det gick till. Och hur det var för min mamma som hade ansvaret för att allt skulle funka. För oss ungar var det jättemysigt att somna till de vuxnas allt avlägsnare röster.

Som vuxen firade jag jul hos föräldrarna, senare vartannat år hos svärföräldrarna. Ganska snart efter att vi fått första barnet skaffade vi lantställe i Dalarna, med riktiga julkortsvintrar: vit snö och blå himmel. Och så brasa och färsk julgran på det. Vi hade båda stressiga jobb, så det var toppen att bara lata sig, med böcker, pussel och sån mat vi alla gillade. Det här var dessutom före mobilernas tid – min man hade visserligen en tidig, väskstor variant (för jobbet), men den fick bo i bilen. Julklappar köpte vi bara till barnen. När de blev större fick de välja var vi skulle vara, och båda föredrog (precis som vi) jul på landet framför att fira med kusiner och morföräldrar i stan: ”Annars blir det ju ingen riktig jul!”

På gamla dar och i äktenskap nr 2 fortsätter det (sen 20 år) lika avspänt: Vi köper julklappar till alla barnbarn och firar jul ensamma eller med barnbarn, på (nuvarande) land eller hemma, som det faller sig. I år firade vi först lilljul med tillresta barn och barnbarn, som sen åkte vidare till sin far/morfar (på vårt gamla land), medan vi var hos andra barn och barnbarn. Allt jättetrevligt.

MEN SÅ: Just när jag sitter där och känner mig ganska trygg – möjligen rentav liiite självbelåten över hur bra jag ordnat det för mig – så händer det.

Läs mer

Annonser

Ska man nöja sig med nåt halvbra?

Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.

”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)

Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.

Det jag däremot kan förstå är att nutidens ökade valmöjligheterna kan ställa till det, särskilt i kombination med en orealistisk syn på lycka. Via dejtingappar är det enklare än någonsin att svepa vidare så fort något inte r-i-k-t-i-g-t stämmer. Och den som förväntar sig att bli tvärkär och därefter leva lycklig i alla sina dar tillsammans med en drömpartner som uppfyller alla livets behov – ja, den ligger nog risigt till. Om man tänker efter inser man väl att man själv inte heller kan – eller ens vill – vara ”hela världen” för någon.

Läs mer

Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.

I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

Läs mer

Om den progressive liberalen som ofrivilligt(?) hjälpte Trump att bli president

I min strävan att begripa hur vi funkar på nätet läser jag om mannen som byggde propagandavapnet som hjälpte Trump till Vita huset. Osannolikt nog, för Chris Wylie beskriver sig som vegan och queer, har knallorange hår och ring i näsan. Men han berättar om hur han som 23-åring hjälpte Trump till Vita huset – trots att han alltså är övertygad liberal. 

När han insåg att ”väljarna behandlades som terrorister” blev han visselblåsaren som avslöjade den s k ”Cambridge Analytica-skandalen”, och därmed Facebooks värsta mardröm. Nu försöker han förklara för allmänheten hur taktiken fungerar, så att vi bättre ska kunna värja oss.

Han förklarar hur detta skiljer sig från vanlig valpropaganda: Sociala medier som Facebook känner dig bättre än både vänner, släkt och arbetskamrater, för till skillnad från människor minns datorer ALLT, ner till minsta ”like”, och sammanställer det till psykologiska profiler, med människors svaga punkter, största rädslor, etc. Med den informationen kan man lätt skapa skräddarsydda budskap, som bekräftar hur farligt just det du är räddast för verkligen är – speciellt som avsändaren verkar vara någon du litar på, en person, en blogg eller en objektiv nyhetssida.

Läs mer

Om det viktiga skitsnacket – IRL och på Facebook

Vi vilar ut efter att ha trängts på Bokmässan i Göteborg. Jag fortsätter att fascineras av hur vi agerar i sociala medier, så vi lyssnade bland annat på Jack Werner, som pratade om sin bok ”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”, som jag både läst och skrivit om

Här ger han en snabbkurs i källkritik:

På Bokmässan hjälpte han mig att begripa varför det blev så fel efter Anders Borgs FB-inlägg förra sommaren. Som de flesta kanske minns hade Anders Borg varit på fest och gjort bort sig riktigt ordentligt i fyllan (inga detaljer här!). När det började skrivas om att en (namnlös) toppolitiker gjort skandal gick Borg direkt ut i Facebook, talade om att det var han och bad om ursäkt.

Det är ju precis som man ska göra, tänkte jag som aldrig upphör att irritera mig på alla som blånekar tills de steg för steg blir överbevisade (ända fram till ”Vi har filmat dig när du gör det”). Det verkar ju korkat att aldrig lära sig att när medierna fått korn på något kommer de INTE att ge sig: Ju mer man sprattlar desto mer skrivs det.

Nu förklarade Jack Werner varför det blev fel, trots att han också tyckte att Anders Borg gjorde helt rätt i att gå ut och ursäkta sig efter fyllan – man kan säga att han använde sitt Facebook-konto för att skriva en pressrelease om saken.

Läs mer

Det gäller att inte låta sig luras av algoritmerna❗

Jaron Lanier anses vara en av dem som uppfann det moderna internet. Nu har insidern blivit en outsider och hans senaste bok heter ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier.” Jag blir förstås nyfiken, och eftersom det handlar om algoritmer läser jag även ”Algoritmer – så påverkar de din vardag” av Jutta Haider, docent vid Lunds universitet. Så det här kanske blir ett långt inlägg.

Av Ilkant [CC-BY-SA-3.0], via Wikimedia Commons

Vad är algoritmer egentligen?  Jag har stött på ordet förr utan att kolla, men nu hittar jag (i Wikipedia, förstås!) en bild på dem, eller åtminstone ett flödesschema, som sägs ge ”en grafisk representation av algoritmer”.

Haider sammanfattar: ”Algoritmer är reglerna som styr vad du får se på nätet. De påverkar oss och vår vardag mer än du tror och makten över dessa algoritmer är väldigt koncentrerad.”

Det är med algoritmer Google avgör i vilken ordning dina sökresultat visas, och Facebook bestämmer hur ditt nyhetsflöde ser ut och vilken reklam du ser.

Algoritmerna belönar det mest kontroversiella, det som får mest likes och kommentarer. På så sätt förstärks positiva eller negativa bilder, medan de nyanserade mellanlägena suddas ut. Även spridningen av fejknyheter hänger ihop med hur algoritmerna fungerar.

När jag skulle köpa robotdammsugare märkte jag ju att jag fick väldigt mycket information om såna, och jag inser förstås att sidor jag själv skrivit inte hamnar lika högt upp i andras sökresultat som i mina egna. Då är jag ändå inte särskilt sociala-media-social, och har inte något hjärtligt förhållande till Facebook. När jag går in frågar FB: ”Vad funderar du på, Lena?”, och jag svarar högt och ohyfsat: ”Det ska du skita i!” Det hjälper inte, de mailar vänligt inbjudande: ”Mycket har hänt sen du senast loggade in, Lena.” Stayfriends lockar med bilder på ”mina vänner” – inte många namn jag känner igen (möjligen för att jag inte är så medie-social?) och vad skulle jag förresten med bilder av dem till? muttrar jag kärringilsket och tvärvägrar.

Men de ihärdas. Vilket väl just är skillnaden mellan människa och maskin: De senare tröttnar ALDRIG. Facebook & Co kämpar outtröttligt för att locka in oss. Funkar inte robotdammsugare eller snygga bilder kanske jag lockas av upprörande texter om hur jävligt allting är?

Varför vill Twitter och Facebook till varje pris locka in även oss ovilliga?  Därför att det inte är vi som är deras kunder, vi är bara (gratis)användare. Kunderna är företagen som de har sålt vår information till. Det är ungefär som om vi fick läsk gratis – och det var fettsugningsindustrin som betalade.

Läs mer

Vad skiljer människan från schimpansen? Egentligen?

Det har länge diskuterats vad som egentligen skiljer människan från schimpansen. Vi är ju båda flockdjur och lika nära släkt med varandra som hästar och zebror.

Enligt senare års forskning hänger det ihop med den för människan speciella ”vi-känsla”, som gjort att vi kunnat samarbeta för att bygga katedraler och smarta telefoner. Samt skapa kärnvapen och orsaka klimatkatastrof , vilket nu utgör hot mot både oss själva och vår planet. Men det är också ”vi:et” som ger hopp om att vi ska kunna överleva, skriver psykologen Tor Wennerberg i en artikel.

Den amerikanske psykologen Michael Tomasello har gjort ett antal experiment. I ett fick en schimpans välja mellan två uppochnervända hinkar, varav den ena innehöll god mat. När experimentledaren hjälpsamt pekade ut rätt hink förstod inte apan. Om han däremot låtsades vilja ta den ena hinken insåg schimpansen genast att maten måste finnas där – och försökte komma åt den först. Ett ettårigt barn däremot förstod omedelbart den vuxnes hjälpsamma gest mot rätt hink.

Schimpanser förstår orsak och verkan och kan därför lösa komplicerade problem. Men deras sociala intelligens är utvecklad för konkurrens: De använder den för att förstå och agera på hur deras medtävlare tänker i kampen om status, mat och sex.

Man tror att det var för ungefär två miljoner år sen som de tidiga människorna blev beroende av varandra för att överleva. Ekologiska förändringar gjorde att tillgången på frukt minskade, och de tvingades samarbeta för att få tag på mer svåråtkomlig föda.

De som klarade sig bäst i den nya situationen – och alltså fick möjlighet att föra sina gener vidare – var de som kunde se andras perspektiv, som var hjälpsamma och hyfsat osjälviska, och därför valdes till samarbetspartners.

Läs mer