Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.

Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet

Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Vi hade varit hemma hela den dan, så jag blev jättenervös: VEM HAR FÅTT MIN BOK?! 😱  Här gäller det att stoppa tjuven, tänkte jag, skickade omedelbart Citymails formulär – och mejlade, eftersom formuläret används även av dem som bara ”har synpunkter”. Den 25 fick jag bekräftelse: ”Enligt lokalkontoret har paketet lämnats till mottagaren. Kontakta avsändaren.”

Jag svarade att JAG var mottagaren, och jag hade varken fått bok eller SMS. Och så mejlade jag till Bokus och talade om vad som hänt.

CityMail svarade: ”Vi skickar inga SMS.” Ehh??? undrade jag:

Läs mer

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Det började med en seminarierubrik som vässades för att locka många deltagare, fortsatte med svensk radio och TVs ruggiga bild och rubrik samt gick flera varv i främst USA och Ryssland – alltmedan budskapet blev alltmera skruvat. Och alltihop gjordes för att med hjälp av upprörande rubriker locka alltflera deltagare/lyssnare/tittare/klick.

Det rör sig alltså om en typisk “factoid”, enligt Merriam-Webster Dictionary: “an invented fact believed to be true because it appears in print“. (Ett påhittat faktum man tror är sant eftersom det är tryckt.) Har påståendet sedan upprepats tillräckligt många gånger uppfattas det som en bekräftelse på att det ÄR sant.

Läs mer

Vafan är ”laddÅNGEST”? 🤬

Ursäkta språket hos en gammal mänska, men i vissa lägen är jag lite överkänslig. Som när jag läste att ”elbilister kan känna laddÅNGEST, alltså att de inte vågar lita på att snabbladdning är tillgängligt när de behöver det.” Eller när SVTskriver: ”Så hanterar du din ÅNGEST över att Game of thrones är slut – en psykolog ger tips.” (I en videosnutt, utifall att man inte kan läsa.)

Ett gratistips från mig: Det finns många utmärkta ord, som har fördelen att man kan gradera känslan man har, exempelvis: rädsla, nervositet, oro, stress, nedstämdhet, sorg, bakfylla (för ja, det har också kallats ångest).

Depression och ångest betyder något helt annat. Tro mig, jag har sett det på nära håll.

En av orsakerna till att flera våldtäkter anmäls lär vara att fler inser vad som inte är ”OK” och vågar anmäla brott. I så fall är det bra, ju. Lika bra är det om siffrorna på ökande psykisk ohälsa kan hänga ihop med att det inte är lika skämmigt som förr att söka hjälp.

Men vad är egentligen ”psykisk ohälsa”?

Tre forskare skriver apropå uppgifterna om att skett en kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga: ”Vi behöver lära oss att livet innehåller både sorg och glädje, hopp och förtvivlan. Alla behöver, själva eller med hjälp av andra, utveckla redskap för att hantera denna mix av erfarenheter som är livet självt. På så sätt kan vi rädda de ändliga resurserna inom vården till dem som har det allra svårast med sina liv.” 

Läs mer

Om en femårig författare och regissör

Av mitt femåriga barnbarn fick jag i år både födelsedagskort och julkort.

Mera nyligen kom ett mejl, från honom via hans mor. Där stod:

Björn skriver:
ATAKEB°£?[ <©®™¶pv$[?¢v¢¥}?®\~™•|~£zgg00)+?:%#13900
(BJÖ€ .SE001002) ;%$¶<?®$KAN

”Kod?” frågade jag, och fick instruktioner per telefon. Jag förstod inte alla, men man skulle i alla fall läsa nerifrån och upp. Och så berättade han att han hade gjort en ny bokstav ”som jag alltid gör!”, och den såg ut ”som ett C med två streck på.

Det första ordet inom parentesen innehåller den nya bokstaven: BJÖ€. Femåringen förklarade att eftersom man inte uttalar R:et i Björn, hade han gjort en egen bokstav för det ljudet. Smart! Nu skulle man bara ha samma eleganta lösning för sje-ljudet.

Han förklarade också att mejlet handlade om en grupp som attackerar en annan grupp. ”Dom attackerar lite var som helst. Han tillade lugnande: ”Men det är bara i en bok!” Han hade gjort en egen muminbok också: ”För jag kan göra böcker, faktiskt! ” Och så visade han upp sin bok i telefonen(!).

Den verkade handla mycket om zombies, med och utan huvud, som ibland blev monster – och då ”kan de inte föröka sig”. En kung var också inblandad. En femårings liv verkar fullt av zombies. Tills mormor berättade att vi nu ätit upp ”majskorvarna” (som vi faktiskt köpte inför barnbarnsbesöket, mest för att det var så likt ett visst annat ord.) Så resten av det det telefonsamtalet blev det mest bajskorvs-prat.

Läs mer

Jultrubbel

Tänker ofta på hur bra jag har det. Läser och hör om mångas måsten och konflikter, speciellt i samband med storhelger. Själv verkar jag ha lyckats ordna det för mig, så att jag har det precis som jag vill.

När jag var barn har jag vaga minnen av att vi träffade släktingar, och att det var kul med kusiner och sånt. Det hände att vi ungar sov under stora bordet i vårt enda rum, så jag antar att hela familjer övernattade i vår etta. Som vuxen kan jag undra hur det gick till. Och hur det var för min mamma som hade ansvaret för att allt skulle funka. För oss ungar var det jättemysigt att somna till de vuxnas allt avlägsnare röster.

Som vuxen firade jag jul hos föräldrarna, senare vartannat år hos svärföräldrarna. Ganska snart efter att vi fått första barnet skaffade vi lantställe i Dalarna, med riktiga julkortsvintrar: vit snö och blå himmel. Och så brasa och färsk julgran på det. Vi hade båda stressiga jobb, så det var toppen att bara lata sig, med böcker, pussel och sån mat vi alla gillade. Det här var dessutom före mobilernas tid – min man hade visserligen en tidig, väskstor variant (för jobbet), men den fick bo i bilen. Julklappar köpte vi bara till barnen. När de blev större fick de välja var vi skulle vara, och båda föredrog (precis som vi) jul på landet framför att fira med kusiner och morföräldrar i stan: ”Annars blir det ju ingen riktig jul!”

På gamla dar och i äktenskap nr 2 fortsätter det (sen 20 år) lika avspänt: Vi köper julklappar till alla barnbarn och firar jul ensamma eller med barnbarn, på (nuvarande) land eller hemma, som det faller sig. I år firade vi först lilljul med tillresta barn och barnbarn, som sen åkte vidare till sin far/morfar (på vårt gamla land), medan vi var hos andra barn och barnbarn. Allt jättetrevligt.

MEN SÅ: Just när jag sitter där och känner mig ganska trygg – möjligen rentav liiite självbelåten över hur bra jag ordnat det för mig – så händer det.

Läs mer

Ska man nöja sig med nåt halvbra?

Jag funderar kring vad jag läst om att man bör ”nöja sig” med nåt halvbra för att ha en chans att hitta en livspartner och skaffa familj.

”Ideal och orimliga krav kan ställa till det i våra kärleksrelationer.” Det kan jag begripa. När en väninna vid 30+ drömde om en spännande musiker med tredagarsskäggstubb som lämplig pappa till blivande barn kände jag moderlig ömhet – och viss oro. (Hon hittade sin snickare småningom, och det verkar ha gått bra.)

Men jag blir tveksam när texten fortsätter: ”Fokusera inte på passion eller stark förbindelse. Neka inte en kille på grund av hans irriterande vanor, dåliga andedräkt eller usla känsla för estetik.” Njää… En stark passion är visserligen inte tillräcklig som enda förutsättning för familjebildande, men jag har svårt att se hur man kan bygga upp en intim gemenskap med någon man redan från början irriterar sig så på. Minns en juste och trevlig kille, vars lukt jag inte gillade. Och då gick det ju inte – jag kunde inte ens gå på bio med honom.

Det jag däremot kan förstå är att nutidens ökade valmöjligheterna kan ställa till det, särskilt i kombination med en orealistisk syn på lycka. Via dejtingappar är det enklare än någonsin att svepa vidare så fort något inte r-i-k-t-i-g-t stämmer. Och den som förväntar sig att bli tvärkär och därefter leva lycklig i alla sina dar tillsammans med en drömpartner som uppfyller alla livets behov – ja, den ligger nog risigt till. Om man tänker efter inser man väl att man själv inte heller kan – eller ens vill – vara ”hela världen” för någon.

Läs mer

Vofför gör di på detta viset? 😳 Svenska Akademien, alltså.

I min iver att försöka förstå hur vi människor tänker har jag varit inne på ”grupptänkande” både i Kevinfallet och Macchariniskandalen, även om jag inte fördjupade mig i det. Nu tas det upp som en möjlig förklaring till Svenska Akademiens agerande bl a i Svenska Dagbladets: ”Svenska Akademien påminner om Grisbukten” (vilket ju för en oseriös person kan låta lite nedsättande, särskilt som ”den siste grisen” ju är akademieledamot… 😏 )

Men här handlar det alltså helt seriöst om möjliga psykologiska orsaker till krisen:

”Dramaturgin kring Akademiens sönderfall har allt mer börjat likna en sämre roman. En våldtäktsdömd fransk fotograf och kulturman, hans blekkindade poet till hustru, en litterär orden vars uppdrag endast döden kan skilja en ifrån, en kung som agerar beskyddare.

Hur kunde allting raseras så snabbt?”

En möjlig förklaring kan vara grupptänkande. Begreppet introducerades i psykologin av Irving Janis 1972 som ett sätt att förklara en specell sorts destruktiv gruppdynamik. Som exempel tog han den s k Grisbuktsinvasionen 1961, när USA gjorde ett misslyckat försök att invadera Kuba med hjälp av CIA-tränade exilkubaner. De gick in i landet fullständigt övertygade om att lyckas ta kontroll – trots att en lång rad fakta tydligt pekade på motsatsen.

Nedan en kort introduktion om grupptänkande.

Läs mer