När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Läs mer

Annonser

Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?

angel-demonDet har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.

Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.

Och DÄR dök det upp igen, sättet att tänka som ofta verkar ställa till det för oss: Å ena sidan varianter på: “Jag såg direkt på ögonen att han var skyldig” 👿, å den andra: “Det skulle han aldrig göra, jag känner honom” 😇. (Och jag som inte ens vet vad jag själv skulle kunna göra i en situation jag aldrig varit i…)

I förundersökningen om Julian Assange kunde jag inte hitta några spår av våldtäkt – och då är det ändå förhören med de möjliga offren och deras vänner jag läst. Däremot verkar han ha behandlat kvinnorna som en bortskämd popidol sina groupies. (Och han var ju faktiskt ganska idoliserad när han kom till Sverige, särskilt av den yngre kvinnan.) Ingen “nice guy” alltså. Men det gör honom inte automatiskt till våldtäktsman.

Under åren 1994 – 2001 fälldes Bergwall/Quick för åtta mord och misstänktes för ytterligare tio (varav minst två offer levde). 2012 hade han fått resning och frikänts från samtliga mord, men en högt uppsatt domare i Högsta Domstolen anser fortfarande att det finns en “ursprungssannolikhet” för hans skuld, eftersom han i slutet av sextiotalet gjort sig skyldig till överfall och grovt rån. Samma logik som bidrog till att han tidigare fällts för mord efter mord: eftersom han dömts för det första var det troligt att han begått även nästa, och så vidare. Samma personer utredde alla morden – och kom till samma resultat, varje gång. Hur kan det bli så?

Läs mer

Kommunikationskunskap på schemat, tack! 😊

Mycket av det man lärde sig i skolan har man inte haft så stor nytta av. När jag skulle beställa mat på franska hade jag ingen hjälp av den vackra dikten jag fortfarande kan utantill. Det blev ofrivilliga grodlår i alla fall. Och jag tuggade i mig det. 😉

Men en del annat skulle jag gärna ha velat lära mig grunderna till i skolan, istället för att behöva tugga i mig allt under resans gång. Det viktigaste är kommunikation. Och då pratar jag inte bussar, utan samtal och dialog. Visserligen är små barn kommunikationsgenier.  Men småningom blir kraven mer sofistikerade.

Överallt stöter jag på människors förtvivlade försök att kommunicera med varann. Jag bortser nu ifrån alla som av nån anledning gör en sport av att provocera eller vränga till vad någon sagt för att visa hur dumma alla andra är. Nä, jag tänker på dem som verkligen försöker förstå, och få andra att förstå.

Varför är det så svårt? För det är det. Jag märker att jag återkommer till detta gång på gång, helt enkelt för att det dyker upp i relationer av alla slag: mellan människor, grupper, länder. Överallt ser jag varianter på:

Du lyssnar aldrig på mig! Du förstår mig inte! Så var det faktiskt inte alls! Det har jag aldrig sagt! Du minns fel! Ska du säga! …och så vidare…

Som jag förstår det lever var och en lever i sin verklighet, med sina minnen och tolkningar. Om man utgår från det kommer det som härliga överraskningar och ger en djup samhörighet när man kan känna igen varandras verkligheter. Men om man sorterar i ”mitt-sätt-eller-fel-sätt” så får man ett ensamt och trist liv, omgiven av idioter som man bittert ser ner på från den upphöjda plats man (tror att man) befinner sig på.

Läs mer

Vår största fördom: Att vi ingen har  

En stor del av mitt yrkesliv tillbringade jag på en arbetsplats där många inte hade blek hy och råttfärgat hår (som jag) utan andra varianter. Min närmaste arbetskamrat var från Libanon och vi umgicks även en del familjevis.

En dag för många år sen mötte jag i korridoren en mycket lång, mycket musklig ung man med det kolsvarta håret i avancerad frisyr. Han gick med svängande armar, som bredaxlade unga män gärna gör, och såg definitivt inte ut som någon av mina arbetskamrater. Jag (som är mycket kort) hann bli lite rädd: Vem är han? Vad gör han här? Sen kom (närsynta) jag närmare – och såg de snälla bruna ögonen jag kände igen så väl. Det var kollegans äldste son, som vuxit mycket snabbt sen sist och spelade amerikansk fotboll.

Läs mer

När alla är dumma utom man själv kanske man bör tänka efter lite?

När jag vid köksbordet retar upp mig på något jag varit med om brukar min man le milt mot mig och säga: “Du har inte funderat över vad som är den minsta gemensamma nämnaren?” Då blir jag arg – i det läget vill jag ju få MEDHÅLL!  Men sen brukar jag faktiskt  tänka efter, ifrågasätta mitt eget agerande och tänkande.

Så gör aldrig Lambertz. Och han talar gärna om varför: Jag har rätt! Helt enkelt.

Hur tänker han då? En arbetskamrat beskrev en gång professorssyndromet : “En professor tror sig lätt vara bäst i sitt ämne – och ibland inom de flesta andra  områden också. Speciellt om omgivningen består av ja-sägare”. I själva verket behöver ju inte ens det första stämma. 😉

Läs mer

Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?

Det började med att jag tänkte göra en “Lambertz”. 😉 : Yttra mig utan att ha läst in mig ordentligt. (Skillnaden är att jag står för det… ) Inte noggrannare än en “vanlig mänska” läste jag alltså Zarembas artikelserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende: “Rättvisans demoner”

Om hur vi människor gör vårt bästa, men just vår mänsklighet och vårt känslomässiga engagemang ställer till det, speciellt när det som här handlar om barn. Det är lätt – och mänskligt! – att ta (känslomässig) ställning för en part, och svårt att därefter vara objektiv.

Läs mer