En liten människa utforskar sin plats i världen

Lille B, 3,5, var på besök i stugan samtidigt med många okända, vuxna och STORA barn (10-12 år). Han tog genast itu med situationen. Mormor fick äran och nöjet att vara följeslagare.

När onödigt många okända människor plötsligt dyker upp kan det vara bra att först dra sig undan lite, för att kolla läget. Kanske uppför vindstrappan med nån man känner? Om man träffar ett enda stort barn där går det bra. Ner igen – och ännu fler människor har samlats i hallen. B funderar högt: “Det kanske är bäst att vi går upp igen?” Men sen får han annat att tänka på: ansvaret för en blombukett och koll att det blir lagom mycket vatten i vasen.

Läs mer

Annonser

Med barnbarn på museum

Vi skulle få följa med barnbarn B, två år och sju månader, på museum. Första försöket gick inte så bra, han tyckte inte att han skulle behöva ta på sig byxor, nu när han just fått semester från förskolan. Vi förklarade klädkoden på museer och kollade då och då om han ångrat sig, men det var “Nä!” Inga byxor på semestern.

Men bara vi slutade tjata underhöll han oss älskvärt: Byggde jättehöga legotorn och knölade in tre strumpor i tre plastbägare och radade upp på bordet (glass?). Och berättade för oss att ringsvanslemurens ungar får rida på axlarna. Jag visste inte att såna djur fanns, men han hade bilderboksbevis.

När det var kaffedags hörde han ordet pepparkaka och ville inte vänta på mamma, utan frågade hoppfullt: “Kanske mormor kan ta fram peppakaaka?” Mormor tyckte att han fick ha lite tålamod.

“Vad är ålamod?” Bra fråga, men innan någon  hunnit försöka förklara hade han sin teori klar: Pekar på en påse som hänger högt upp, antagligen för att han inte ska nå innehållet: “DÄR är ålamod!” Och det kan ju ligga något i det – utom räckhåll är både pepparkakorna och påsen. Man får tålmodigt vänta på att någon tar ner dem.

Han lyssnar när vi pratar om våra telefoner,  säger: ”Det ringer!” och springer till porttelefonen för att svara. Men: ”Det var bara ett sms.”

Ungefär när museet stänger kommer han med ett vänligt förslag, som om tanken just slagit honom: “Ska vi gå på museum?”

Nästa dag går det bättre. Vi ska bara vänta tills mamma är färdig, sen ska vi på museum. Med byxor på. Och han hämtar papper och färgpennor för att hjälpa oss att fördriva väntetiden: “Ska vi rita på papperet innan vi går på museum?”

Läs mer

Perfekta föräldrar – finns det?

Jag hörde ett radioprogram om pappan som försökte få vårdnad om sin son. Föräldrarna hade inte bott ihop, men när sonen togs ifrån mamman, ville pappan att ta hand om honom istället för att han skulle hamna i ett familjehem. Det blev början till en lång historia om övervakad samvaro, som bedömdes på olika sätt av olika instanser. 

I ett annat fall läser jag att mamman ”kan ha haft en för stor ambition att komma sin son nära och därför ha uppfattats som påträngande” – enligt de tre personer som övervakade mammans besök i jourhemmet. Pappan har alkoholproblem och anses inte lämplig som “boende-förälder”, men han får ändå ensam vårdnad om åttaåringen, som fortsätter att bo i jourhemmet.

Jag börjar fundera på hur många “vanliga”, biologiska föräldrar som skulle bli godkända som föräldrar. Om de kollades. Hur skulle det ha gått för mig själv?

Eftersom mitt första barn kom en månad för tidigt hamnade hon på specialavdelning, så vi fick inte lära känna varann på BB. När vi åkte hem minns jag starkt känslan av att ha fått henne “på prov”, och att experterna snart skulle komma och kolla om jag gjort rätt. Trots att jag ju visste att det inte var så.

Känslan gick snabbt över, när jag hemma med stöd av mormor fick lära känna dottern. Hormonerna(?) gjorde mig mera ko-aktig och mindre nervös än vanligt, men det var i lugnet och ostördheten jag lärde mig att känna in vad de olika skriken betydde och få den där starka ögonkontakten, den som man samtalar med innan orden kommer.

Läs mer

Att få känna alla sina känslor

Tillsammans med barnbarnet lyssnar vi på barnvisor på Youtube. Det är de vanliga, så en mormor kan sjunga med då och då. Det tycker åtminstone hon är kul. 😉 Men småningom växer irritationen.

I “Mors lilla Olle” rör videons (dock)mamma inte en min när hon får syn på björnen. Meh! Det står ju till och med i texten att hon ska ge till ett SKRII – i SKRÄCK OCH FASA! Det gör ju jag (OK, lite nedtonat) när jag sjunger den för barn och barnbarn.

Och sen kommer en katastrofal “Björnen sover” – med en björn som BARA SOVER! Gång på gång sjungs samma mesiga rader: “Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man ska dock honom aldrig tro.” Och björnen blinkar lite sömnigt. Det blir ju ingen story, bara tjatigt. Mormor blir tvungen att göra en insats som björn med rätt avslutning: “ALDRIG TROOO!” Och så rusa på med utspärrade fingrar och skrämmas så där att det nästannärapå är jätteläskigt, men förblir kiknande, hissnande roligt.

Fast Astrid Lindgren var tuffare, läser jag i “Denna dagen ett liv”. När hon lekte häxa med barnbarnen VAR hon häxa, minns de. De minsta låg och grät av skräck under den säng, som var den enda säkra platsen i huset när häxan körde igång.

Läs mer

Om tryggheten i att kunna uttrycka sig

När vi är barnvakter den här gången har barnet inte ens tid att säga “Hej då!” när mamma går. Han kollar nämligen på flodhästen. (Och ville INTE att mormor skulle dansa som hunden, kan jag avslöja.) 

Han gillar ju att vara på dagis, så jag inser att han numera – till skillnad från förra gången vi var barnvakt – vet att mamma brukar komma tillbaka. Varje gång hittills, faktiskt. Men jag är övertygad om att det också beror på orden. Att det ligger en trygghet i att veta att man kan uttrycka sin undran, oro, och få svar som man förstår. 

Så är det ju för mig. Om jag sätter ord på det som känns svårt blir det hanterbart – ibland spricker det som ett troll i solsken. Och jag har svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna må bra om jag istället snabbt försökte tänka på nåt annat. Gror inte känslan då, där i skymundan, och blir allt svårare att överrösta – eller dränka i något? Jag tänker inte ens försöka.

Åter till barnet.

Läs mer

Att ångra sitt föräldraskap

Jag läste delar av SvDs serie om dem som av olika skäl ångrar att de blivit föräldrar, och kan förstå behovet av att anonymt få skriva av sig om en så förbjuden känsla. En del har känt omgivningens barnförväntan så starkt att de gett efter för pressen. Det måste ju vara fruktansvärt, med tanke på vilket hundraprocentigt åtagande det är att ha barn.

Som storasyster visste jag något om det och väntade tills min barnlängtan blev oemotståndlig. Och har (därför?) aldrig  ett ögonblick ångrat det, trots att jag inte är nån bullbakare och jobbat heltid utom det då lagstiftade halvåret föräldraledighet per födsel. Hade det inte fungerat att jobba så hade barnens behov gått före. Självklart.

Trots att jag alltså sluppit uppleva det kan jag förstå att det måste vara oerhört plågsamt att inse att man inte borde ha skaffat barn och alltså – av yttre eller inre skäl – inte kan ge barnen en bra barndom.

Så när morgonprogrammet tar upp samma ämne tittar jag, för att lyssna på och försöka förstå en som upplevt annat än jag.

Läs mer

Om handfallenhet vid mobbning

Mobbning – igen!

Läser en blogg av pappan till ett mobbat barn, som medverkat i programserien “Det handlar om oss”.  Inte i bloggen, men i en del (anonyma) kommentarer dyker det förstås upp: “Sverige sjunker snabbt nu.” “Man ängslas för sina ljushåriga barn.” Etc.

Så jag funderar: Var det verkligen bättre förr? Jag gamla människan borde ju veta…

Minns en mellanstadieklass i mitten av 80-talet, i ett välanpassat, homogent  villasamhälle. Barnen hade haft samma lärare hela småskolan, lite sträng, men rättvis och omtyckt. I mellanstadiet fick de en ny och deras gamla fröken blev barnledig.

Den nya läraren var, såvitt jag vet, också omtyckt, men höll inte lika mycket ordning. Kanske tyckte hon att de borde kunna ta större eget ansvar nu i mellanstadiet, jag vet inte. Samtidigt var ungarna på väg in i förpuberteten, vilket jag kan misstänka spelar in i vad som hände.

För småningom nåddes vi föräldrar av orossignaler. Någonting var inte bra i klassen.

Läs mer