Tänk om… vi håller på att sabba vår fantastiska förmåga att känna in varann? 😦 

För mig känns det konstigt och lite skrämmande när människor inte tar in omgivningens signaler – ens när de är mycket tydliga. Man blir liksom hjälplös. Jag tänker på en dålig chef på ett jobb för länge sen. När vår mest temperamentsfulle medarbetare ursinnigt stormade ut ur hans rum och smällde igen dörren så att putsen (bokstavligen!) rasade från väggarna antydde jag viss oro. Men chefen var fullständigt oförstående: han tyckte att de kom ”utmärkt väl överens”. ❓❗

För Trump verkar även den närmaste omgivningens betänkligheter lika ovidkommande som flugsurr. Blir det för irriterande slår han dem med (twitter)flugsmällan. Och han anser sig ha ”utmärkt goda relationer” till alla statschefer. ❓❗

Fast när jag tänker efter är det väl egentligen konstigare att vi (i allmänhet) faktiskt ÄR så fantastiska på att läsa av varandras känslor. Nu ser jag att det finns risk att vi äventyrar den förmågan.

Redan från början är den lilla människan fenomenal på att avläsa och härma andras ansiktsuttryck. Det är lätt att förstå nyttan för överlevnaden: det gäller att skapa kontakt för att vara säker på  att bli omhändertagen. Vem kan motstå en bebis leende – även när man misstänker att det mest beror på magknip?

Läs mer

Det här med respekt för auktoriteter

Summer of Love 1967 och 68 års revolution skrivs det mycket om nu när det är femtioårsjubileum. De borde ha påverkat mig: Carlberg, som ledde kårhusockupationen i Stockholm (och småningom grundade Fryshuset) gick i min parallellklass i “röda Gubbängen”. Innan han tog studenten i röd studentmössa satt han på vårat fik och planerade revolutionen tillsammans med åtminstone en av mina klassisar (idag läkare och moderat, sägs det). När kårhuset ockuperades pluggade jag på universitetet, men ändå kollade jag aldrig in ockupationen, inte ens av nyfikenhet. Jag skötte mina studier. Varken den politiska eller den sexuella revolutionen verkar ha satt några spår i mitt stillsamma liv.  

Eller? Finns det något i vanliga vardan som numera verkar självklart, men som kan ha fötts på det glada sextiotalet?

Det jag spontant kommer på är ifrågsättandet av auktoriteter. I tidningar från tidigt sextiotal och gamla TV-program är det slående hur stelt alla uppför sig. Och det beror inte bara på du-reformen, även om den kom i samma veva. Det var inte bara det att vi inte sa “du” till lärarna förrän efter studentexamen (och då bara om vi på gubbskivan lagt bort titlarna!) – varken vi eller våra föräldrar ifrågasatte dem heller, inte på allvar. Vi snackade skit om dem och en del av oss vågade möjligen vara lite uppkäftiga, men inte mer än så.

Läs mer

Förr och  nu – moralisk kompass del 2

I bardotrutig klänning, brett skärp och ljuslila mohairkofta

När jag skrev om våra moraliska kompasser påmindes jag om hur det kändes då, i början av sextiotalet, när jag 14 år gammal började intressera mig för killar – och till min häpna glädje insåg att intresset verkade ömsesidigt.

Reglerna var tydliga: Killarna förväntades göra vad vi kallade “närmanden” – och tjejerna avvärjde dem (olika länge…). Det var pirrigt spännande att utforska det nya som kommit in mitt liv – både killarnas reaktioner och mina egna. En ung man gjorde just inte några “försök”. Och jag minns min reaktion: “Vad är det för fel på honom? Eller på mig?” (Och då var jag ändå jätteprydpräktig.)

När jag tänker efter inser jag att förutsättningen för att detta skulle vara pirrigt spännande istället för skrämmande var att jag aldrig nånsin var rädd för att de skulle fortsätta mot min vilja. Trots att jag då var ännu längre ifrån “stor och stark” än idag, och  ganska lättskrämd av mig. Och jag råkade heller aldrig illa ut i den situationen, inte ens när jag en gång – till min egen förvåning! – följde med en okänd kille hem.

Däremot hände något obehagligt när jag och en kompis en dag åkt till Gröna Lund. Vi kan ha varit tretton-fjorton år, prydligt klädda, små och spinkiga, och det var mitt på dan. (På kvällen hade vi aldrig vågat – eller fått – åka till Grönan!) Plötsligt tog ett gäng okända killar fast oss och började slita i våra kläder. Det som skrämde oss den gången var inte killarna, utan de omgivande präktiga barnfamiljernas reaktion: de mötte våra vädjande blickar med förakt(?), och gick oberört förbi. Som om vi var del i ett gängbråk.

Jag funderar på hur jag kunde känna mig så säker med killar, för jag vistades inte i särskilt skyddade miljöer: bodde i förort och gick på dans i Stockholm, där killarna ofta var fulla, men inte (de präktiga) tjejerna. Hade jag bara JÄTTEtur? Eller var reglerna så tydliga?

Och hur är de i så fall idag? Vid senaste Peace & Love-festivalen polisanmäldes sju fall av sexuella ofredanden. Jag försöker kolla vad som egentligen hände, men det mest konkreta jag hittar är ”Det kan handla om en hand på fel ställe mitt under dansen” och ”Flera personer avvisades när de bildade dansringar. När personer tränger in andra personer i en dansring kan det finnas risk att det sker sexuella ofredande.”

Läs mer

Är jag lat eller korkad? Kanske bådadera? 🤔

Nu i midsommartider läser jag åter om det “nedärvda kvinnotvånget” att bära hela ansvaret för ett riktigt lyckat firande av alla familjehögtider. Även om det också innebär en “kvinnogemenskap” känns det lite sorgligt om kvinnorna i generationen efter min fortfarande känner att de måste vara de ständiga projektledarna för familjens liv “i helg och söcken”. Och jag funderar på varför jag egentligen aldrig känt av varken tvånget eller gemenskapen, fast jag är kvinna.

När jag var del av en barnfamilj var det barnens far som stod för mat och dryck, och därmed även för eventuella arrangemang. Jag hoppas det var rätt som jag trodde då: att han tyckte det var kul. Att han var intresserad av matlagning är helt klart, för det var definitivt inget som förväntades av en pojke i efterkrigstidens Berlin.

Och när jag tänker efter var vi inte så mycket för arrangemang, uppvaktning och presenter, nån av oss. Barnens födelsedagar firade vi förstås, och julklappar fick de också. Men vi gifte oss borgerligt med bara de närmaste, och bröllopsdagen tog vi mest som ursäkt att dricka mousserande. Annars förväntas visst mannen uppvakta kvinnan då? Varför har jag aldrig begripit. Men jag förstår mig inte på frierier eller brudöverlämning heller – man är väl två vuxna personer som alldeles frivilligt väljer att vara med varann? Tänker jag.

Läs mer

När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Läs mer

OK, jag erkänner: Jag gillar lagom!

Jag lever nog i det bespottade Mellanmjölkslandet, sen väldigt länge dessutom. För det är så mycket jag blir storögt förvirrad över att läsa om.

Nyligen blev en kvinna i hårdträning beskylld för att vara en dålig förebild, eftersom hon skyltar med sin träning “i en tid när många är missnöjda med sina kroppar”. De som inte gillar hennes bilder lägger som kontrast ut egna av allt godis de matar sina barn med, eftersom man ska njuta av livet, så “här har vi fredagsgodis varje dag!”.

Jättetjocka människor som faktiskt vill (eller måste) gå ner i vikt gör det inför publik med extrema metoder och under förödmjukande former – bara för att oftast snabbt gå upp i vikt minst lika mycket som de gått ner. Vilket jag inte förvånas över, särskilt sen jag sett den superläbbiga hälsodrycken någon grönsakshatare tvingades dricka. Och då gillar jag ändå grönsakerna som ingick, den färdiga sörjan däremot hade jag totalvägrat.

Läs mer

Funderingar kring det här med skoj(?)mobbning

Jag följde ivrigt TV-programmet “Morgans mission” redan förra säsongen, när det handlade om mobbning i skolan. I den nya omgången tog man upp mobbning på jobbet, och hur viktigt det är inser jag när jag läser att mobbning eller kränkande särbehandling är orsak till att minst 10.000 personer i Sverige blir långtidssjukskrivna varje år och att 100-300 av totalt 1500 självmord har samband med mobbning.

Jag gillar Morgans angreppssätt. Experter medverkar, men det är inte de som (“uppifrån”) föreläser för oss andra hur vi bör vara (vilket vi ju redan vet – åtminstone teoretiskt). Inte heller är man ute efter att peka ut förövare att bestraffa. Istället säger man att mobbning “inte handlar om onda människor, utan om onda mönster”. De medverkande som vill delar med sig av egna erfarenheter, även Morgan och inbjudna kändisar. Och det är OK att göra fel – om man lär sig något av det.

När jag letar efter hur Morgan formulerade tanken på att alla har ansvar för situationen – även de som ”bara” tittar på – hittar jag ett citat av Martin Luther King, som passar lika bra:

Problemet är inte de onda människornas ondska
utan de goda människornas tystnad.

Och då blir det ju extra tydligt hur viktigt det är att alla är med, att vi inte hänvisar till experter, ansvariga chefer och abstrakta värdegrunder.

Men jag fick funderingar kring det här med “skojmobbning”, eftersom jag ju vet att det kan bli problematiskt. Och eftersom det ändå ligger mig så varmt om hjärtat.

Läs mer