När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Läs mer

OK, jag erkänner: Jag gillar lagom!

Jag lever nog i det bespottade Mellanmjölkslandet, sen väldigt länge dessutom. För det är så mycket jag blir storögt förvirrad över att läsa om.

Nyligen blev en kvinna i hårdträning beskylld för att vara en dålig förebild, eftersom hon skyltar med sin träning “i en tid när många är missnöjda med sina kroppar”. De som inte gillar hennes bilder lägger som kontrast ut egna av allt godis de matar sina barn med, eftersom man ska njuta av livet, så “här har vi fredagsgodis varje dag!”.

Jättetjocka människor som faktiskt vill (eller måste) gå ner i vikt gör det inför publik med extrema metoder och under förödmjukande former – bara för att oftast snabbt gå upp i vikt minst lika mycket som de gått ner. Vilket jag inte förvånas över, särskilt sen jag sett den superläbbiga hälsodrycken någon grönsakshatare tvingades dricka. Och då gillar jag ändå grönsakerna som ingick, den färdiga sörjan däremot hade jag totalvägrat.

Läs mer

Funderingar kring det här med skoj(?)mobbning

Jag följde ivrigt TV-programmet “Morgans mission” redan förra säsongen, när det handlade om mobbning i skolan. I den nya omgången tog man upp mobbning på jobbet, och hur viktigt det är inser jag när jag läser att mobbning eller kränkande särbehandling är orsak till att minst 10.000 personer i Sverige blir långtidssjukskrivna varje år och att 100-300 av totalt 1500 självmord har samband med mobbning.

Jag gillar Morgans angreppssätt. Experter medverkar, men det är inte de som (“uppifrån”) föreläser för oss andra hur vi bör vara (vilket vi ju redan vet – åtminstone teoretiskt). Inte heller är man ute efter att peka ut förövare att bestraffa. Istället säger man att mobbning “inte handlar om onda människor, utan om onda mönster”. De medverkande som vill delar med sig av egna erfarenheter, även Morgan och inbjudna kändisar. Och det är OK att göra fel – om man lär sig något av det.

När jag letar efter hur Morgan formulerade tanken på att alla har ansvar för situationen – även de som ”bara” tittar på – hittar jag ett citat av Martin Luther King, som passar lika bra:

Problemet är inte de onda människornas ondska
utan de goda människornas tystnad.

Och då blir det ju extra tydligt hur viktigt det är att alla är med, att vi inte hänvisar till experter, ansvariga chefer och abstrakta värdegrunder.

Men jag fick funderingar kring det här med “skojmobbning”, eftersom jag ju vet att det kan bli problematiskt. Och eftersom det ändå ligger mig så varmt om hjärtat.

Läs mer

Kroppsspråk – kulturella skillnader och likheter  

Häromdan läste jag om ett exempel på kulturella missförstånd: En svensk affärsman höll en presentation för ett japanskt företags ledningsgrupp – vilka samtliga omgående verkade somna. Trist. Han fortsatte ändå, sammanbitet, och efteråt förklarade hans chef att åhörarna i själva verket velat visa respekt: De lutade sig framåt för att markera att de lämnade över kommandot till honom och blundade för att bättre koncentrera sig.

Bara att hälsa på varann kan kräva en utbildning:

Men det är inte alltid helt lyckat med ambitiösa förberedelser heller: Min chef berättade en gång hur det gick när japanska och amerikanska affärsmän hade gått kurs för att bättre förstå varandras kroppsspråk. När de träffades ansträngde sig japanerna lydigt för att få ögonkontakt, medan amerikanerna desperat slingrade sig för att undvika den. Fast det var ju fint tänkt.

Jag läser mer om det här med kroppsspråk i olika kulturer och ser att det är först nyligen man börjat forska på hur vi kommunicerar med kroppen, trots att gester troligen var det första vi “talade” med, så fort vi lärde oss att stå så att händerna blev fria, dvs för kanske en miljon år sen. Hur man nu vet det, kan jag undra.

Läs mer

Den svåra konsten att bekräfta sig själv

Såg en Telia-reklam, som jag innerligen hoppas var ironisk: Vi ser den allra första, magiska ögonkontakten med en nyfödd – och jag återupplever omedelbart den starka känslan, trots att det är 43 respektive 37 år sen. I reklamen säger en röst: “Kanske den mest fantastiska stunden i livet”. OCH FORTSÄTTER: “Vad kan kanske göra ögonblicket ännu större? LIKES! Massor av likes!” – och så sliter föräldern fram plattan. 

Själv kräks jag lite i munnen.

Och läser en bok av Linus Jonkman, han som har skrivit om att det kan vara bra att vara introvert även i en tid som vår, där till och med medierna är “sociala”… Han citerar en twittrare, som lär ha lånat citatet (från sociala medier?). Det är ändå bra:

Jag såg en kille på tåget idag. Han hade ingen smartphone, surfplatta eller bärbar dator. Han bara satt där och åkte tåg. Som en psykopat.

Boken heter: “SJÄLV – kraften i egentid”. Först måste jag erkänna att min språkkänsla inte klarar av den här nya användningen av “själv” som en positiv motpol till “ensam”. Inte ens efter att ha läst hela boken hade jag lyckats vänja mig vid formuleringar som: “Jag tycker om att vara själv”. Möjligen kan det hänga ihop med att jag egentligen inte uppfattar “ensam” som negativt? Jag trivs ju (oftast) i ensamhet. Samma språkpolis blir också löjligt irriterad över en del slarvigheter i boken. Tyskans olika ord för positiv och negativ ensamhet stavas faktiskt “allein” respektive “einsam” – utan Z!

Så småskuret fyrkantig kan jag vara. Tänkte skylla på min höga ålder, men sen ser jag i samma bok att det beror på att jag är så “öppen” (se nedan). Och då låter det ju genast mycket bättre! 🙂 Men jag förstår och sympatiserar med tanken på ett positivt ord för ensam, det gör jag.

Egentligen är jag inte mycket för snabbtester, men i boken hittar jag ett test som inte är antingen – eller: Med utgångspunkt från tio påståenden ska man bedöma var på en femgradig skala man finns när det gäller tre olika personlighetsdrag: öppenhet, introversion och neuroticism. Och glidande skalor tror jag vi alla befinner oss på, sladdande fram och tillbaks efter bästa förmåga. Så jag använder mig själv som testperson.

Läs mer

Det här med ångest och depression – igen

Själv har jag ju varit förskonad från depression och ångest. Men jag levde länge nära – till slut kanske alltför nära – min mammas kamp. Och jag är fortfarande intresserad av att försöka förstå. Så jag tittade naturligtvis på Idévärldens: “Det ska göra ont att leva” för ett tag sen. 

Utgångspunkten var Fredrik Svenaeus bok “Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid”: Människan har alltid varit en lidande varelse, utan kriser hade inga stora upptäckter gjorts. Det är alltså något vi måste förhålla oss till. Kroppslig smärta har den medicinska vetenskapen till stor del lyckats bota eller tämja. Då ligger det nära till hands att försöka ta itu med den själsliga smärtan på samma framgångsrika sätt, och utgå ifrån att det alltid finns något biologiskt/patologiskt bakom lidandet: “Homo patalogicus”.

Men använd på det sättet funkar inte den medicinska vetenskapen så bra. Vid kroppsliga sjukdomar ställer man diagnos genom provtagning, men psykiatriska diagnoser bygger på tolkning av symptom. Och eftersom vi alla befinner oss på en glidande skala blir det svårt att dra gränsen mellan sjukt och frisk variation. Hur introvert, glad, lessen, lat, känslig, temperamentsfull, neurotisk, etc får man vara och fortfarande vara “normal”? 🤔 Hmm..

Läs mer

Änglar, finns dom? Och demoner? Eller är det bara vi?

angel-demonDet har blivit ännu roligare att titta på film nu när jag på imdb.com kan få tillgång till onyttigt vetande om skådisar, filmens handling, tabbar under inspelningen, etc. Och en mängd kommentarer, från analyserande filmnördar till knäppgökar – och allt däremellan. Sånt gillar ju jag.

Nyligen såg jag en dokumentär som ifrågasätter om en dömd mördare verkligen var skyldig. Bland många kommentarer skriver någon att det inte är mycket att diskutera, klart att han gjorde det, dokumentären visar ju att det här inte är nån “nice guy”.

Och DÄR dök det upp igen, sättet att tänka som ofta verkar ställa till det för oss: Å ena sidan varianter på: “Jag såg direkt på ögonen att han var skyldig” 👿, å den andra: “Det skulle han aldrig göra, jag känner honom” 😇. (Och jag som inte ens vet vad jag själv skulle kunna göra i en situation jag aldrig varit i…)

I förundersökningen om Julian Assange kunde jag inte hitta några spår av våldtäkt – och då är det ändå förhören med de möjliga offren och deras vänner jag läst. Däremot verkar han ha behandlat kvinnorna som en bortskämd popidol sina groupies. (Och han var ju faktiskt ganska idoliserad när han kom till Sverige, särskilt av den yngre kvinnan.) Ingen “nice guy” alltså. Men det gör honom inte automatiskt till våldtäktsman.

Under åren 1994 – 2001 fälldes Bergwall/Quick för åtta mord och misstänktes för ytterligare tio (varav minst två offer levde). 2012 hade han fått resning och frikänts från samtliga mord, men en högt uppsatt domare i Högsta Domstolen anser fortfarande att det finns en “ursprungssannolikhet” för hans skuld, eftersom han i slutet av sextiotalet gjort sig skyldig till överfall och grovt rån. Samma logik som bidrog till att han tidigare fällts för mord efter mord: eftersom han dömts för det första var det troligt att han begått även nästa, och så vidare. Samma personer utredde alla morden – och kom till samma resultat, varje gång. Hur kan det bli så?

Läs mer