Hjälp! Håller vi på att kvadda våra hjärnor? 🤯😱

Nyligen presenterades resultatet av senaste “PIRLS”, den internationella studien som vart femte år jämför fjärdeklassares kunskaper i och attityder till läsning. Det var lite nervöst, för fram till nu hade trenden för Sverige varit nedåtgående: från att 2001 ha legat i topp var vi 2011 medelmåttiga.

Här hittade jag Skolverkets inbjudan till eleverna inför PIRLS:

(Observera den käcka bakgrundsmusiken och de korta inslagen – inga långtexter här, inte. Trodde man att ingen skulle hänga med annars? Tänkte surkäringen ganska högt.)

I väntan på årets rapport lyssnade jag på hjärnforskaren Julia Uddén i P1-morgon: ”Därför blir vi dummare av att läsa kortare.”: Det som kan förändras när vi ägnar alltmera tid åt sociala media är vår förmåga till ”uthållig uppmärksamhet”.

Läs mer

Annonser

Och så lite upplyftande nyheter – det kan behövas. 😀

Panikslagna fullblodsegoister. Det är vad man har hört att katastrofer förvandlar oss människor till. Men det är en myt, åtminstone enligt krisforskarna Ann Enander och Misse Wester, som fördjupat sig i hur vi agerar i krissituationer.

Vid musikfestivalen i Las Vegas, där över 600 personer sköts ihjäl, trodde många i publiken att smattret från skyn var fyrverkerier och bandet fortsatte att spela en stund – innan man började inse att någon eller några höll på att skjuta ihjäl dem.

Och den reaktionen är helt logiskt: När något händer letar vi först i minnet: ”Har jag varit med om detta förut?” och de allra flesta som lever i den här delen av världen förväntar sig snarare fyrverkerier än skottsalvor. När jag var en av åskådarna till flygkraschen vid Vattenfestivalen 1993 begrep jag inte vad som hände förrän planet gått i backen och svart rök bolmade upp. I det längsta trodde jag att allt ingick i uppvisningen: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong som steg uppåt (när piloten sköt ut sig med fallskärm). Och då var jag ändå aldrig i fara, bara ögonvittne.

När vi är i akut fara agerar människor förvånansvärt likartat: vi flyr, blir handlingsförlamade eller tar strid. I terrorsituationer flyr de flesta, men inte alla: vid attentaten på strandpromenaden i Nice 2016 exempelvis fanns det människor som istället försökte hoppa upp på lastbilen och stoppa den.

Vår hjärnas överlevnadsprogram verkar fungera bäst när det gäller att hantera kortvariga och akuta hot. ”Många blir förvånade över sina reaktioner när de ser tillbaka. En del berättar om hur coola och fokuserade de var i situationen” säger forskarna. Vi känner ingen smärta, våra sinnen skärps tillfälligt. En konsekvens av detta är tunnelseende: vi är helt inställda på det centrala och missar allt som händer runt omkring. I en del katastrofstudier har man misstolkat tunnelseendet som egoism: att vi räddar vårt eget skinn på bekostnad av andra, som trampas ned eller lämnas kvar. Men när alla springer i klungor mot utrymningsvägarna kan adrenalinpåslaget faktiskt göra att man inte ens ser människor som ligger på marken. Och det som ser ut som en panikreaktion behöver inte vara det. “Vi har en tendens att tolka andras beteenden som mindre rationella än vårt eget” säger forskarna. Men att springa är oftast det mest rationella agerandet i stunden. Riktningen är inte heller slumpartad: Vi springer åt det håll vi tror är säkrast.

Läs mer

En liten människa utforskar sin plats i världen

Lille B, 3,5, var på besök i stugan samtidigt med många okända, vuxna och STORA barn (10-12 år). Han tog genast itu med situationen. Mormor fick äran och nöjet att vara följeslagare.

När onödigt många okända människor plötsligt dyker upp kan det vara bra att först dra sig undan lite, för att kolla läget. Kanske uppför vindstrappan med nån man känner? Om man träffar ett enda stort barn där går det bra. Ner igen – och ännu fler människor har samlats i hallen. B funderar högt: “Det kanske är bäst att vi går upp igen?” Men sen får han annat att tänka på: ansvaret för en blombukett och koll att det blir lagom mycket vatten i vasen.

Läs mer

Tänk om… vi håller på att sabba vår fantastiska förmåga att känna in varann? 😦 

För mig känns det konstigt och lite skrämmande när människor inte tar in omgivningens signaler – ens när de är mycket tydliga. Man blir liksom hjälplös. Jag tänker på en dålig chef på ett jobb för länge sen. När vår mest temperamentsfulle medarbetare ursinnigt stormade ut ur hans rum och smällde igen dörren så att putsen (bokstavligen!) rasade från väggarna antydde jag viss oro. Men chefen var fullständigt oförstående: han tyckte att de kom ”utmärkt väl överens”. ❓❗

För Trump verkar även den närmaste omgivningens betänkligheter lika ovidkommande som flugsurr. Blir det för irriterande slår han dem med (twitter)flugsmällan. Och han anser sig ha ”utmärkt goda relationer” till alla statschefer. ❓❗

Fast när jag tänker efter är det väl egentligen konstigare att vi (i allmänhet) faktiskt ÄR så fantastiska på att läsa av varandras känslor. Nu ser jag att det finns risk att vi äventyrar den förmågan.

Redan från början är den lilla människan fenomenal på att avläsa och härma andras ansiktsuttryck. Det är lätt att förstå nyttan för överlevnaden: det gäller att skapa kontakt för att vara säker på  att bli omhändertagen. Vem kan motstå en bebis leende – även när man misstänker att det mest beror på magknip?

Läs mer

Det här med respekt för auktoriteter

Summer of Love 1967 och 68 års revolution skrivs det mycket om nu när det är femtioårsjubileum. De borde ha påverkat mig: Carlberg, som ledde kårhusockupationen i Stockholm (och småningom grundade Fryshuset) gick i min parallellklass i “röda Gubbängen”. Innan han tog studenten i röd studentmössa satt han på vårat fik och planerade revolutionen tillsammans med åtminstone en av mina klassisar (idag läkare och moderat, sägs det). När kårhuset ockuperades pluggade jag på universitetet, men ändå kollade jag aldrig in ockupationen, inte ens av nyfikenhet. Jag skötte mina studier. Varken den politiska eller den sexuella revolutionen verkar ha satt några spår i mitt stillsamma liv.  

Eller? Finns det något i vanliga vardan som numera verkar självklart, men som kan ha fötts på det glada sextiotalet?

Det jag spontant kommer på är ifrågsättandet av auktoriteter. I tidningar från tidigt sextiotal och gamla TV-program är det slående hur stelt alla uppför sig. Och det beror inte bara på du-reformen, även om den kom i samma veva. Det var inte bara det att vi inte sa “du” till lärarna förrän efter studentexamen (och då bara om vi på gubbskivan lagt bort titlarna!) – varken vi eller våra föräldrar ifrågasatte dem heller, inte på allvar. Vi snackade skit om dem och en del av oss vågade möjligen vara lite uppkäftiga, men inte mer än så.

Läs mer

Förr och  nu – moralisk kompass del 2

I bardotrutig klänning, brett skärp och ljuslila mohairkofta

När jag skrev om våra moraliska kompasser påmindes jag om hur det kändes då, i början av sextiotalet, när jag 14 år gammal började intressera mig för killar – och till min häpna glädje insåg att intresset verkade ömsesidigt.

Reglerna var tydliga: Killarna förväntades göra vad vi kallade “närmanden” – och tjejerna avvärjde dem (olika länge…). Det var pirrigt spännande att utforska det nya som kommit in mitt liv – både killarnas reaktioner och mina egna. En ung man gjorde just inte några “försök”. Och jag minns min reaktion: “Vad är det för fel på honom? Eller på mig?” (Och då var jag ändå jätteprydpräktig.)

När jag tänker efter inser jag att förutsättningen för att detta skulle vara pirrigt spännande istället för skrämmande var att jag aldrig nånsin var rädd för att de skulle fortsätta mot min vilja. Trots att jag då var ännu längre ifrån “stor och stark” än idag, och  ganska lättskrämd av mig. Och jag råkade heller aldrig illa ut i den situationen, inte ens när jag en gång – till min egen förvåning! – följde med en okänd kille hem.

Däremot hände något obehagligt när jag och en kompis en dag åkt till Gröna Lund. Vi kan ha varit tretton-fjorton år, prydligt klädda, små och spinkiga, och det var mitt på dan. (På kvällen hade vi aldrig vågat – eller fått – åka till Grönan!) Plötsligt tog ett gäng okända killar fast oss och började slita i våra kläder. Det som skrämde oss den gången var inte killarna, utan de omgivande präktiga barnfamiljernas reaktion: de mötte våra vädjande blickar med förakt(?), och gick oberört förbi. Som om vi var del i ett gängbråk.

Jag funderar på hur jag kunde känna mig så säker med killar, för jag vistades inte i särskilt skyddade miljöer: bodde i förort och gick på dans i Stockholm, där killarna ofta var fulla, men inte (de präktiga) tjejerna. Hade jag bara JÄTTEtur? Eller var reglerna så tydliga?

Och hur är de i så fall idag? Vid senaste Peace & Love-festivalen polisanmäldes sju fall av sexuella ofredanden. Jag försöker kolla vad som egentligen hände, men det mest konkreta jag hittar är ”Det kan handla om en hand på fel ställe mitt under dansen” och ”Flera personer avvisades när de bildade dansringar. När personer tränger in andra personer i en dansring kan det finnas risk att det sker sexuella ofredande.”

Läs mer

Är jag lat eller korkad? Kanske bådadera? 🤔

Nu i midsommartider läser jag åter om det “nedärvda kvinnotvånget” att bära hela ansvaret för ett riktigt lyckat firande av alla familjehögtider. Även om det också innebär en “kvinnogemenskap” känns det lite sorgligt om kvinnorna i generationen efter min fortfarande känner att de måste vara de ständiga projektledarna för familjens liv “i helg och söcken”. Och jag funderar på varför jag egentligen aldrig känt av varken tvånget eller gemenskapen, fast jag är kvinna.

När jag var del av en barnfamilj var det barnens far som stod för mat och dryck, och därmed även för eventuella arrangemang. Jag hoppas det var rätt som jag trodde då: att han tyckte det var kul. Att han var intresserad av matlagning är helt klart, för det var definitivt inget som förväntades av en pojke i efterkrigstidens Berlin.

Och när jag tänker efter var vi inte så mycket för arrangemang, uppvaktning och presenter, nån av oss. Barnens födelsedagar firade vi förstås, och julklappar fick de också. Men vi gifte oss borgerligt med bara de närmaste, och bröllopsdagen tog vi mest som ursäkt att dricka mousserande. Annars förväntas visst mannen uppvakta kvinnan då? Varför har jag aldrig begripit. Men jag förstår mig inte på frierier eller brudöverlämning heller – man är väl två vuxna personer som alldeles frivilligt väljer att vara med varann? Tänker jag.

Läs mer