Dåligt ser man, och inte syns man. Suck! ☹

Man ska nog inte gå till doktorn fredagen den 13. Det började inte så bra.

Väntrumstavla med inbyggd depression

Som vanligt var jag ute i god tid, för att hinna anmäla mig i receptionen. Men där ville de inte notera att jag kommit, utan skickade upp mig till receptionen på vårdavdelningen.

Jag tänkte visserligen inte bli inlagd på nån vårdavdelning, men förra gången stod det Ögononkolog på skylten utanför väntrummet. Hellre inlagd än cancerdrabbad tänkte jag och tog hissen upp.

Vårdavdelningens reception var semesterstängd. ”Vänta här” stod det under den informationen. Efter en stund tog vi oss friheten att sätta oss på stolarna i korridoren, alldeles mitt emot semesterskylten.

Där satt vi. Länge.

För första gången insåg jag vad det kan innebära att som äldre (dvs gammal) kvinna ha ”blivit osynlig.” Jag har aldrig upplevt det så, möjligen för att jag inte känt mig särskilt uppmärksammad av omgivningen som ung heller.

Men nu så fick jag känna på! Personal gick oupphörligen fram och tillbaks i korridorerna. (Hade de stegräknare?)  Ingen närmade sig dock receptionen, utom en vilsen praktikant. Maken och jag började tävla om att försöka fånga någons blick. Ingen vann.

En farbror dök upp i korridoren. Han hade glömt att be om intyg när han var där tidigare. När jag talade om att jag laserbehandlats sa han: ”Det kan vara början till en lång resa”. Det kändes olycksbådande. Själv var han ”färdigbehandlad” – och tyckte det lät olycksbådande. Efter en stund lyckades farbrorn hejda en läkare han kände igen, och han gick genast med på att skriva ett intyg.

Själv satt jag kvar.

Läs mer

Annonser

Del 3: Laser i ögat 👀‼

Åter i Stockholm var det dags för återbesök på St Eriks. Där var inte många patienter – och inga läkare. Småningom fick vi veta att flera blivit sjuka, och det kan jag ha förståelse för, speciellt i semestertider.

En medpatient tyckte att de åtminstone borde kunna göra en uppskattning av hur lång tid det skulle ta. Själv var jag nöjd med att veta vad förseningen berodde på och att jag skulle bli undersökt till sist – hellre ordentligt än snabbt. För det kan väl vara svårt att veta hur lång tid de olika patienterna skulle ta, tänkte jag.

Jag fick oväntat rätt.

När det blev min tur bad den stressade läkaren om ursäkt för förseningen – flera var sjuka, så hon tvingades springa emellan. Men undersökningen stressade hon inte med. Precis som tidigare i Mölndal tvekade även denna läkare: Fanns något hål på näthinnan eller inte? Nu hade ju åtminstone en del blod försvunnit, så sikten borde vara bättre.

Ytterligare en läkare tillkallades och trodde efter noggrann undersökning att det inte var något hål. Ändå var ”min” doktor tveksam, granskade igen och sa (ursäktande?) att hon även ville kolla med en kirurg. Men när kirurgen kom hade hon egentligen redan bestämt sig, och de enades om att det ändå var ett litet hål på näthinnan, som borde laserbehandlas. Annars finns risk att man – snabbt! – kan bli blind.

Och laserbehandlar gör man tydligen direkt nuförtiden. Häpp!

När jag änteligen var klar och kom ut i väntrummet igen satt patienten efter mig där, hon som var otålig redan innan. Hon såg INTE glad ut. Tror jag, för då såg jag sämre än nånsin – svårt bländad efter alla undersökningar och laserstrålar.

Läs mer

Del 2: Efter midsommar på ögonakuten, med bästa ögat blint

När man är nr 43 i telefonkön kvällen före midsommarafton tar det ungefär trekvart att komma fram till sköterskan. Sen blir det ny väntan.

Jag talade om att jag nu inte såg någonting alls på mitt välfungerande öga och efter några frågor fick jag vänta medan sköterskan sökte en ögonspecialist.

Vid det här laget hade jag lite kramp i handen av att hålla i telefonen, men hon lugnade mig med att om samtalet skulle brytas skulle de ringa upp igen. Till slut fick jag ändå lägga på för att bli uppringd av en sköterska, som gav mig en akuttid morgonen efter, trots att det var midsommarafton. Och ja, jag frågade vad som hände om vi åkte in direkt: Då får ni vänta tills de öppnar, och den vanliga akuten hänvisar bara till ögon. Vi väntade hellre hemma, till min egen förvåning sov jag till och med.

Vi var vi där i god tid och jag blev genast undersökt av en undersköterska, som höll upp en tavla med enstaka JÄTTEbokstäver framför min näsa. När jag sa: ”Du, jag ser varken tavlan eller dig” hörde jag honom förskräckt viska till den mera rutinerade sköterskan att han inte visste vad han skulle skriva. Det kändes liite ängsligt, men hon viftade med handen framför mig – och längst ut till höger skymtade något i dimman. ”Skriv HR – handrörelse” sa hon lugnt.

Efter förberedande dropp blev jag grundligt undersökt av en ögonläkare, som förklarade att det är svårt att se pga den kraftiga blödningen, möjligen kan det vara hål i näthinnan som kan behöva opereras. Fast det var visst svårt att operera också, med så mycket blod i vägen.

Läs mer

Plötsligt hände det: Mitt enda välfungerande öga la av. PANIK! 😱

glasses-492319_640Jag är ju nojjigt rädd om mitt högra öga. Det andra var redan från början så dåligt att hjärnan aldrig kopplade på det: En kort glimt, sen bara flimmer.

Senare generationer har i det läget fått ”lapp för ögat”, men på min tid upptäcktes det först i skolan. Och då var det för sent att åtgärda: ”Det räcker ju med ETT fungerande öga” sa man.

Men när jag var i tidiga tonåren spände en ögonläkare ögonen i mig och sa strängt(?): ”Har du tänkt på att om det händer nånting med ditt högeröga är du så gott som blind?” Jag tror att hon egentligen var irriterad över att min lugg trillade ner i ögonen när hon skulle undersöka, men eftersom jag inte visste att det då var ALLDELES för sent började jag uppskrämt träna på egen hand: höll för det friska ögat exempelvis varje gång jag satt i T-banan. Småningom tog det allt längre tid innan flimret kom, så jag fortsatte ihärdigt.

Under många år kunde jag sen använda det högra (småningom alltmera närsynta) ögat på nära håll och det svaga, översynta på avstånd – även om jag fick anstränga mig och aldrig såg lika klart med det, ens med brillor. Jag kunde visserligen inte koppla ihop båda ögonen för att se tredimensionellt, och nu på äldre dar har det svaga ögat blivit allt tröttare. Men blind på det är jag inte längre. (Fast den enda ögonläkare som trott på att jag började träna upp ögat så sent var en vars dotter hade gjort precis likadant. De andra experterna visste bättre.)

Säkert är att min livskvalitet skulle sjunka som en sten om jag vore tvungen att klara mig med bara det ögat, för läsa och skriva går bara med stor ansträngning och MYCKET stor och tydlig text. Och inte särskilt länge i taget…

Alltså är jag oerhört rädd om det närsynta, men fungerande ögat, som med åren har fått lite märken och ytliga blodutgjutningar. Jag vet att det inte är farligt (”Som blåmärken”, sa doktorn). Men varför måste allt hända i det välfungerande ögat? (”Bra fråga”, sa doktorn.)

Och plötsligt hände det jag fruktat mest – givetvis på landet, och givetvis sent en sommarfredag. 😦 Först syntes några mörka strimlor längst ner, sen spred sig stora böljande maskar över synfältet. Spindelväv och lite småflugor tillkom samt allmänt dis. Jag mindes omedelbart min arbetskamrat för väldigt många år sen: ”Mitt öga är degenererat. De lappar och lagar näthinnan, men småningom kommer jag att bli blind”, sa han lakoniskt.

Läs mer

Det är faktiskt inte meningen att man ska vara perfekt. Bra va?

I december 2017 rapporterade Socialstyrelsen att andelen unga (10–24 år) som fått någon form av psykiatrisk vård nästan fördubblats under perioden 2006–2016. Nu kommer organisationen Mind (som förebygger psykisk ohälsa och självmord) med en ny rapport, som visar att även om ungas psykiska ohälsa är ett folkhälsoproblem, har förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa inte ökat under det senaste decenniet. Däremot är det flera som får vård. Och Sven Bremberg, en av Sveriges främsta forskare på ungas psykiska hälsa, håller med.

Hur hänger det här ihop egentligen?

Jag hörde nyheten i P1, men ingen tidning verkar ta upp den (alarmistiska nyheter säljer kanske bättre?) och Socialstyrelsen säger att man vill sätta sig in i de nya uppgifterna innan man svarar. Jag kan ju inte ha en aning om vad som är rätt. Men som vanlig gammal tant skulle jag bara vilja tala om för alla ungdomar (och andra):

Det finns inga perfekta människor – varken inuti eller utanpå.
Hur det än ser ut på Instagram.

Alla – utan undantag! – är osäkra och sökande under tonårs- och ungdomstiden. (Kanske speciellt de som inte visar det.) Och om man tänker efter förstår man att det måste vara så: Först är man ett litet barn, helt naturlig och omedveten. Allteftersom man blir äldre börjar man iaktta sig själv utifrån och kunna känna in sig i andra. Och SEN: POFF 💥‼  exploderar hormonerna. Kroppen förändras. Man vet inte längre vem man är/ska vara. Känner en stark, obetvinglig längtan – någonstans. Humöret går upp och ner, alldeles utan orsak.

Den goda nyheten är att alltihop är precis som det ska vara. För det är ju under den tiden man ska hitta sig själv och komma fram till hur man vill leva sitt liv. Precis som puppan blir fjäril. Eller knopparna brister – för att det ska bli blommor:

Läs mer

Tänk dig ett krig och ingen går dit.

Så skrev nån – vet ej vem. Men det får mig att fundera:

Tänk om ingen hänger på när mobbaren ger sig på sitt offer. Kompisarna tittar oförstående och med viss avsmak. Går därifrån – och tar offret med sig.

Tänk om programledaren när han drar ”skämt som går över gränsen” möts av – tystnad. Och åhörare som generat skruvar på sig och börjar prata med varann, för att skyla över hans fadäs.

Tänk om den inflytelserike mannen gör sina vanliga ”gentlemannamässiga” närmanden. Och omgivningen inte höhöar utan reagerar: ”Det där tror jag inte var så uppskattat, hörrödu.” (ungefär)

Tänk om chefen drar sina vanliga grova skämt och hånfulla kommentarer. Och ingen skrattar. Istället markerar man att det var pinsamt och byter snabbt samtalsämne.

Tänk om den upphetsade konsertbesökaren/kroggästen börjar tafsa på närmaste tjej – och hans kompisar ba: ”Vafan håller du på med? Lägg ner. Vi drar. Skämmigt ju.” (Eller hur man nu säger nuförtiden.)

Och tänk om den som gjorde så upprepade gånger fick allvarlig tillsägelse i enrum av en auktoritet, med varianter av: ”Om du fortsätter såhär kan du faktiskt inte få vara med.” Och så blev det så.

Då kanske somliga skulle ha hejdat sig i tid? Innan det spårade ur till åtalbara handlingar.

Ja, så där kan man tänka ibland…

En del säger att det var bättre förr. Eller var det bara vi som inte visste bättre? 🤔

Vid min ålder har man ju lite att jämföra med. Men jag orkar bara snudda vid gångna tiders incest- och pedofiloffer. Fullständigt utan hopp om hjälp. Det är olidligt att tänka på att de inte ens hade den lilla trösten att veta att de inte var ensamma, att det fanns flera.

För inte ens de själva fanns ju: När jag var liten varnades jag diffust för nån ”ful gubbe”, som jag inte skulle följa med. Och varför i all världen skulle man gå med en trolliknande, lortig gubbe, som lurade i buskarna vid lekplatsen? (Jag såg honom tydligt för mitt inre öga.) Föräldrar, släktingar, lärare, grannar etc skulle ju ALDRIG göra nåt ont, utan istället skydda mig. Världen var en trygg plats.

Nu berättar de som överlevt och orkar hur det egentligen var.

Det var många sanningar vi ”förskonades” ifrån på den gamla goda tiden. I de gamla veckotidningarna från sextiotalet hittar jag exempel.

TonyPerkins-flicka.jpgDär läser jag om flickornas idol, Tony Perkins.

På det illa medfarna omslaget till Hela Världen 1962 utlovas: ”Så skall min flicka se ut: Hollywoods charmigaste ungkarl Tony Perkins öppnar sitt hjärta i rolig intervju.”

I artikeln beskrivs den mörkögde tjejtjusaren, som nu dessutom bor i Paris – världens mest romantiska stad!: Tony Perkins har blivit parisare! Han släntrar omkring i sin lya vid Seine och säger: ”Vem har sagt att jag är rädd för flickor? Jag har bara inte haft tid.”

Och: ”Jag ville inte binda mig innan jag visste att jag kunde ge henne ekonomisk trygghet. När jag gifter mig vill jag vara säker på att det ska hålla. Min flicka måste vara naturlig, levande, uppriktig och förstående. Kanske blir det svårt att hitta henne – men jag vet att hon finns.”

Och så slutklämmen:

”I år tänker jag gifta mig!

Den texten måste ha sålt många biobiljetter till alla ”naturliga” som drömde om att vara ”hans flicka”.

Läs mer