Har Trump lyckats bli vald till president – utan att behöva vara det?

Inför presidentvalet funderade jag på om Trump i själva verket var livrädd för att bli vald. Han kanske bara hade velat gå in som stark man och röra om i grytan, så när det började verka som om han faktiskt riskerade att vinna försökte han desperat  ”straffa ut” sig. Det misslyckades, tyvärr. Sen dess pågår en svart fars i Vita Huset, där presidenten duschar omvärlden med märkliga, aggressiva budskap/förolämpningar/krigsförklaringar, som hans medarbetare kämpar för att försöka rätta till. Varpå han gör om det.

Och medarbetare åker ur Vita Huset som på ett löpande band.

Senast ut var chefsstrategen Steve Bannon, högerpopulisten som först lyckades få ihop Trumps spretiga valkampanj och sedan blev chefsstrateg i Vita Huset, där han har kallats “den egentlige presidenten.” Bannon återgår nu till Breitbart, den högerextrema sajt som liknas vid svenska “Avpixlat”.

Läs mer

Våra robotvänner 2.0: Uppkopplad! :) 😁

Lite snopet blev det allt när jag började skryta om vår robotdammsugare för sonen (som inte kände till den, eftersom han inte läser min blogg.) Så fort han fick en syl i vädret talade han om att han själv var inne på sin andra robot… När han nu hälsade på oss på landet visade han rapporterna från den lille städhjälpen där hemma, som träget skötte dammsugandet även utan övervakning. För sonen har givetvis en Wi-Fi-aktiverad variant, men samma märke som vi: Neato. (Det verkar som om vi kollat samma testresultat.)

Barnbarnet uppskattade det förra robotdammsugarklippet. So, this is for you: 🐻

Vi fick se den fina ritningen över sonens lägenhet. När Neato stolt avrapporterade städningen hade han märkt ut var han inte kommit åt att dammsuga – hans artiga sätt att säga: “Plocka undan bättre nästa gång!”. Och sonen erkände omedelbart att han inte flyttat undan stolarna, men ställde sig tvekande till att det verkade som om Neato även velat komma ut genom  fönstret(?). Det är visserligen tak utanför, men där hade han inte tänkt få dammsuget. ??

Vi stod vid Älvsborgs fästning när nödropet kom: “Kom och hjälp mig, jag har fastnat!” Jag frågade vad man gör då. “Ja, det är bara att kasta sig på båten/tåget/flyget hem,” sa sonen allvarligt. För det fanns mycket att göra. Vid det här meddelandet förväntas man först försöka lösa problemet själv – i åtta steg. Om det inte går ska man klicka på chat-ikonen för att få hjälp eller gå till kundtjänsts kontaktsida för ännu fler alternativ.

Läs mer

Tänk om… vi håller på att sabba vår fantastiska förmåga att känna in varann? 😦 

För mig känns det konstigt och lite skrämmande när människor inte tar in omgivningens signaler – ens när de är mycket tydliga. Man blir liksom hjälplös. Jag tänker på en dålig chef på ett jobb för länge sen. När vår mest temperamentsfulle medarbetare ursinnigt stormade ut ur hans rum och smällde igen dörren så att putsen (bokstavligen!) rasade från väggarna antydde jag viss oro. Men chefen var fullständigt oförstående: han tyckte att de kom ”utmärkt väl överens”. ❓❗

För Trump verkar även den närmaste omgivningens betänkligheter lika ovidkommande som flugsurr. Blir det för irriterande slår han dem med (twitter)flugsmällan. Och han anser sig ha ”utmärkt goda relationer” till alla statschefer. ❓❗

Fast när jag tänker efter är det väl egentligen konstigare att vi (i allmänhet) faktiskt ÄR så fantastiska på att läsa av varandras känslor. Nu ser jag att det finns risk att vi äventyrar den förmågan.

Redan från början är den lilla människan fenomenal på att avläsa och härma andras ansiktsuttryck. Det är lätt att förstå nyttan för överlevnaden: det gäller att skapa kontakt för att vara säker på  att bli omhändertagen. Vem kan motstå en bebis leende – även när man misstänker att det mest beror på magknip?

Läs mer

Tänk om… vi hade guldstjärnor istället för status, rikedom och makt? ⭐🌟

Vid fikat på glasveranda tittar grannen in, f d kommendörkapten samt freds- och miljöaktivist. Som pensionär har han skapat ett ekologiskt hem tillsammans med sin hustru, som nu bland annat hjälper till på odlingen intill – giftfri och alltså arbetsintensiv. En del av arbetet görs av volontärer mot mat och husrum, som del i en utbildning om ekologisk odling. Handelsbod och servering finns det också, och ibland går vi ner med barnbarnen och plockar lite sallad (med tillåtelse och mot betalning, förstås!). Själv ägnar sig grannen alltmera åt Wikipedia – bara för att det är roligt! Nu berättar han stolt att han fått pris för en del av sina artiklar. Han liknar det själv vid guldstjärnorna i gamla tiders småskola.

Och i trappan hänger min femtioåriga ryamatta. Minns som igår hur mitt flickrum (och mina näsborrar!) täcktes av mörkt garndamm medan fingrarna kroknade av ryanålen. Men framför allt minns jag hur roligt det var. Jag gjorde två ryor åt mina föräldrar också och har haft många andra handarbetsprojekt genom livet, stickat åt familjen och andra. Bara för att det  är kul.

Varför tycker man att en del saker är så kul – utan att kunna förklara varför?

“Flow” kallas ibland den lyckokänsla vi kan få när vi fördjupar oss i en krävande men meningsfull uppgift – en “inifrån kommande belöning som känns mera äkta än andras beröm och belöningar.”

Det är väl det man kan se hos barn som ännu inte lärt sig att prestationer, för att räknas, ska mätas och värderas av andra. De bara jobbar på –  entusiastiskt och outröttligt. Tänk om vi kunde behålla barns drivkraft och kreativitet! Nu är det bara vi pensionärer som kan göra på samma sätt – och då är det väl så dags! 😦

Kan man koppla isär verksamhet och belöning (inkomst)? Är det det man kallar medborgarlön eller basinkomst? Jag läser om basinkomst: ”De flesta förslagen om basinkomst förespråkar belopp på en nivå som det går att leva på och som kräver lönearbete för att ha råd med lyxkonsumtion.”

Läs mer

Det här med respekt för auktoriteter

Summer of Love 1967 och 68 års revolution skrivs det mycket om nu när det är femtioårsjubileum. De borde ha påverkat mig: Carlberg, som ledde kårhusockupationen i Stockholm (och småningom grundade Fryshuset) gick i min parallellklass i “röda Gubbängen”. Innan han tog studenten i röd studentmössa satt han på vårat fik och planerade revolutionen tillsammans med åtminstone en av mina klassisar (idag läkare och moderat, sägs det). När kårhuset ockuperades pluggade jag på universitetet, men ändå kollade jag aldrig in ockupationen, inte ens av nyfikenhet. Jag skötte mina studier. Varken den politiska eller den sexuella revolutionen verkar ha satt några spår i mitt stillsamma liv.  

Eller? Finns det något i vanliga vardan som numera verkar självklart, men som kan ha fötts på det glada sextiotalet?

Det jag spontant kommer på är ifrågsättandet av auktoriteter. I tidningar från tidigt sextiotal och gamla TV-program är det slående hur stelt alla uppför sig. Och det beror inte bara på du-reformen, även om den kom i samma veva. Det var inte bara det att vi inte sa “du” till lärarna förrän efter studentexamen (och då bara om vi på gubbskivan lagt bort titlarna!) – varken vi eller våra föräldrar ifrågasatte dem heller, inte på allvar. Vi snackade skit om dem och en del av oss vågade möjligen vara lite uppkäftiga, men inte mer än så.

Läs mer

Plikten att slå dem som är mindre – för deras eget bästa

En enda gång skulle mamma aga mig. Antagligen hade omgivningen sagt att hon annars försummade min uppfostran, hon hade ju redan skämt bort mig eftersom hon svarade på mitt barnsliga prat – så gjorde man inte på 40/50-talet.  Jag minns att vi var i badrummet och mamma gjorde oss redo (hur vet jag inte). Sen tittade vi  på varann en lång stund – båda lika osäkra och generade. Och så gick vi därifrån. Det blev inget mer försök.

Min man däremot, född på landsbygden i slutet av 30-talet, fick ofta stryk av sin pappa. Ibland flydde han upp på taket(!) och gömde sig bakom skorstenen tills faran var över. En gång blev han hungrig, klättrade ner och snodde lite köttbullar ”men då kunde mamma inte hålla sig för skratt”. Både han själv och andra jämför med Emil i Lönneberga, för han var ganska busig en period. Pappan var och förblev ändå den förälder han stod närmast.

Det var inte bara Emil som fick pisk. I många idylliska sagor och visor ingick det helt naturligt att barnen fick ”risbastu”: Hattstugan, Kantarellvisan, Petter och Lotta,  m m. Jag kan fortfarande alla sånger utantill från brandgula “Nu ska vi sjunga”, som tryckts i många upplagor sen jag hade den i skolan. En av visorna är ”Barnen leka ”mamma och barn” (Goddag min fru)”. På youtube hittar jag den i censurerat skick:

Men i en PDF, som verkar hämtad från “Nu ska vi sjunga” finns alla verser, även den ofta utelämnade:

”Goddag, min fru, jag ser, min fru, ni lillan har i famnen!”
”O ja, min fru, o ja, min fru, jag smäller henne nu.
Oj, oj, oj, oj, oj, oj, ett sånt besvär man har
att smälla och smälla och smälla lillan sin.”

Läs mer

Trumps problem med läckor – och hur det kunde lösas. Om han bara ville.

Ända från början hade Trump problem med “fake news” och läckor (även om han tyckte att läckorna från motståndarens valkampanj var helt OK). Men nu verkar Trumpadministrationens läckor bli allt värre – trots bland annat kommunikationschefens frenetiska försök stoppa dem. Engagemanget kan man inte klaga på, men det verkar inte riktigt fungera. Varför? 

En artikel påstår att man har svaret:

Det finns ett sätt att stoppa läckorna, men de kommer inte att gilla det”.

Jag läser och sammanfattar. Problemet blir förstås inte mindre av att Trump själv handskas nonchalant med hemligstämplad information, exempelvis när han avslöjade ett hemligt CIA-program – på Twitter.

Men roten till det onda är presidentens arbetssätt. I Trumps administration är det omöjligt att nå presidenten eller lösa problem via vanliga kanaler. Den enda möjligheten att vara säker på att en fråga över huvud taget blir uppmärksammad – om än inte löst – är just att läcka.

Läs mer