Om demokratins 95-åriga förkämpar

Jag läser att 95-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried blir allt oroligare över utvecklingen i Sverige. Jag skrev om henne strax efter valet.  Då sa hon så här:

Före riksdagsvalet bjöd hon in svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem, och nu är hon särskilt besviken på moderatledaren, som hon tycker svek sitt löfte från den gången. Till DNs Wolodarski skrev Hédi:

”Nu vill jag berätta att jag tidigare imorse fick mitt första sms:
Åk tillbaka till det land du kom från, och lägg dig inte i svensk politik.”

Wolodarski fortsätter: Så länge Hédi Fried begränsade sig till att tala om sina upplevelser under Förintelsen betraktades hon som harmlös. När hon däremot började använda historien för att belysa de farliga stämningarna i vår tid, då blev hon besvärlig. Då fick hon till och med höra att hon ”hänsynslöst” utnyttjas som ”bulvan” i debatten.

Jag har inte intrycket att Hédi Fried går att utnyttja på det sättet – och jag kan garantera att den 95-årige förintelseöverlevande vi själva känner är fullständigt omanipulerbar. Walter Frankenstein började jobba som oavlönad fritidsledare för tysk skolungdom omedelbart efter kriget, trots att många judar (helt begripligt) inte ville ha något mer med tyskar att göra. Men Walter såg i den unga generationen en möjlighet att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Det jobbar han fortfarande på – som jag skrivit tidigare: Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Läs mer

Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor

När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Stackars jävlar, nu när de äntligen slipper muntan! tänker jag spontant. För den var INTE rolig – och absolut meningslös. Tycker jag i alla fall.

Läs mer

Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.

Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet

Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Vi hade varit hemma hela den dan, så jag blev jättenervös: VEM HAR FÅTT MIN BOK?! 😱  Här gäller det att stoppa tjuven, tänkte jag, skickade omedelbart Citymails formulär – och mejlade, eftersom formuläret används även av dem som bara ”har synpunkter”. Den 25 fick jag bekräftelse: ”Enligt lokalkontoret har paketet lämnats till mottagaren. Kontakta avsändaren.”

Jag svarade att JAG var mottagaren, och jag hade varken fått bok eller SMS. Och så mejlade jag till Bokus och talade om vad som hänt.

CityMail svarade: ”Vi skickar inga SMS.” Ehh??? undrade jag:

Läs mer

Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Under Berlinmurens år 1961-89 reste vår familj ofta med bil genom DDR till Västberlin, där min mans familj bodde. Hur övervakade var vi egentligen? Jag visste ju att det kollades hur lång tid genomfarten tog, och vi måste skriva upp exakt hur mycket pengar vi hade vid in- och utresa. Vi skulle inte umgås med lokalbefolkningen, så om pengarna minskat eller resan tagit längre tid än beräknat måste vi förklara varför, visa kvitto på måltider, bilreparationer etc. När vår lille son på en rastplats klättrat upp på stenbordet svängde omgående en polisbil in och vi blev beskyllda för ”möjlig nedsmutsning av statens egendom”. Jag antar att rastplatsen var kameraövervakad, men hur kunde de vara på plats så snabbt?

Nu finns mängder av Stasis material tillgängligt på Stasi Mediatech, och där hittar jag bland annat en video som visar en bil från Västberlin på väg genom DDR, filmat av Stasimedarbetare i bilen framför. Utan ljud skumpar man i 7 minuter och 7 sekunder fram på ojämna vägar, ofta kantade av de trafikfarliga alléer som en gång höll på att bli vår död. Jag känner precis igen mig, även om jag inte begriper vad man skulle använda filmen till. ”Som ett led i personkontrollen dokumenterade Stasi ibland alla observationsobjektets rörelser” läser jag.

Liten historielektion: Efter andra världskriget delade segermakterna Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet upp Tyskland mellan sig. Huvudstaden Berlin hamnade i Sovjets del, men västmakterna fick varsin sektor. Tysklands västliga delar blev småningom ”BRD (Bundesrepublik Deutschland)”, den sovjetiska ”DDR (Deutsche Demokratische Republik)”, och de båda Tyskland skildes åt av en välbevakad gräns. I Berlins tre västliga sektorer markerades gränserna bara med skyltar, medan Sovjet 1961 byggde en mur mellan sin del och den övriga staden: Berlinmuren, som ända till 1989 säkrades av den östtyska säkerhetspolisen, kallad Stasi.

Skyltarna står kvar, vid Checkpoint Charlie kompletterade med anvisningen att ockupanterna ska följa trafikregler och inte bära vapen när de inte är i tjänst. Bilden är från 1989, natten när muren öppnades.

Bild: Bundesarchiv, Bild 183-1989-1110-018 / Oberst, Klaus / CC-BY-SA 3.0

Läs mer

Mannen som öppnade Berlinmuren – utan att inse det

Vi satt förstås som klistrade framför TVn när det var 30-årsjubileum av Berlinmurens fall. Jag har ju så att säga varit med hela vägen: mina barns far, som är från Västberlin, mindes när muren byggdes 1961 och han blev erbjuden att stanna kvar i Västtyskland, där han var på scoutmöte. Många trodde att detta var slutet för Västberlin, isolerat mitt inne i Östtyskland.

Så var det inte: från sent 60-tal åkte vi regelbundet dit och känner igen det man visade i TV-dokumentären, exempelvis östtyska gränskontrollen med speglar under bilarna och pinnar i bensintanken. Vi måste också lossa och lyfta upp baksätet för inspektion. Strax efter murens fall åkte vi tillbaka, och dottern var en av dem som försökte hacka murbitar. Den var dock för hård…

Det enda jag riktigt saknade i dokumentären var den berömda presskonferensen där Schabowski sa fel när han berättat att det skulle bli lättare att resa ut ur DDR och på en journalistfråga svarade att detta såvitt han kunde se skulle börja gälla ”sofort, unverzüglich”, dvs omedelbart. Östtyskarna såg detta på TV och många av dem gick direkt till muren för att kolla. Och vakterna som man inte hunnit instruera släppte igenom dem. Muren försvann lika överraskande som den kommit.

En otrolig historia, alltså, som jag ville skriva mer om här. Och jag hittade omedelbart ett nytt youtube-klipp med HELA presskonferensen, i tyskt original, där man kan se journalisternas reaktion vid beskedet. Längst fram sitter dessutom SVTs Ingrid Thörnqvist, som även rapporterade från 30-årsjubileet (och som vi råkar känna).
För den som bara vill se avsnittet om de nya utresereglerna kommer det 61 minuter in.

Läs mer

Storyn om den svenska kannibalismen

Rubriker har alltid riskerat att bli missvisande, eftersom de inte formuleras av artikelförfattarna, utan av särskilda rubriksättare, som ofta inte haft tid att läsa igenom texten, men ändå förväntas hitta en formulering som ska locka till läsning. På papperstidningarnas tid var problemet mindre: Den som såg en intresseväckande rubrik fortsatte i allmänhet med att läsa artikeln, och kunde inse ev missuppfattningar.

Så är det inte på nätet: Vi scrollar runt bland rubriker, och många sprider upprörande uppgifter utan att själva ha läst mer än just rubriken. Inte blir det bättre om ”riktiga” journalister dessutom ägnar sig åt en vild jakt på klickar.

Jack Werner skrev i en artikel: Om en rubrik kan misstolkas kommer vissa alltid att göra det – och använda den för att stödja den egna åsikten. Journalistiken bör tänka igenom sin egen roll i detta kretslopp av bekräftelsejäv och vredesklick. Och så länkar han till ett verkligt drastiskt exempel i en tidning, som åtminstone jag inte brukar läsa. Jag läser fascinerat hur lögnen spreds om människoköttet och klimatet.

Det började med en seminarierubrik som vässades för att locka många deltagare, fortsatte med svensk radio och TVs ruggiga bild och rubrik samt gick flera varv i främst USA och Ryssland – alltmedan budskapet blev alltmera skruvat. Och alltihop gjordes för att med hjälp av upprörande rubriker locka alltflera deltagare/lyssnare/tittare/klick.

Det rör sig alltså om en typisk “factoid”, enligt Merriam-Webster Dictionary: “an invented fact believed to be true because it appears in print“. (Ett påhittat faktum man tror är sant eftersom det är tryckt.) Har påståendet sedan upprepats tillräckligt många gånger uppfattas det som en bekräftelse på att det ÄR sant.

Läs mer

Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

Precis som på bilden minns jag min mormor, i egnahemmet där vi var på somrarna. Även om hon inte ofta var i kammarn – det lilla finrummet som låg bakom den stängda dörren i det stora köket/allrummet, där man alltid var. Här sitter hon i alla fall i soffan, mellan kuddarna vars dekoration hon virkat. På väggen bakom henne hänger bröllopsfotot i mitten och till vänster en bild jag minns mycket väl: Första gången hela familjen var samlad framför kameran när alla nio barnen kommit hem till julen 45, ett knappt år innan jag föddes.

Bilden kan jag tacka Marie för, dottern till en av mina många kusiner, som hittade min blogg och vad jag tidigare skrivit om min mormor omslagsflickan, som var socialdemokraternas affischnamn inför valet 1973. Marie kände igen sin gammelfarmor och skickade en intervju med Erik Goland från samma valår, med förord av Olof Palme.

Jag läser intervjun, fiskar upp mina spridda barndomsminnen – och inser plötsligt att det handlar om folkhemmets uppkomst, alltså HISTORIA! Ett ämne som jag i plugget hoppade över så mycket det gick, eftersom det bara handlade om att plugga årtal för kungar och krig – boooring! Men nu har jag tydligen upptäckt meningen med att lära sig historia. Jag börjar med mormor, hon upplevde ju nästan hela 1900-talet, åtminstone till 1986.

Läs mer