Om den svåra konsten att spola

Inga spolproblem här, inte!

Vår fina vägghängda toalett (som jag fortfarande älskar, särskilt varje gång jag tvättar golvet under!) har fått lite problem. Våra gäster hade (som tur var) just gått när jag hade ärende dit – och spolningen hängde upp sig. Det spolade och spolade… HJÄLP!

Min lugne man plockade bort spolplattan, för det var en av de två ”knapparna” (eller vaddetheter) som hakat upp sig, inte själva spolandet (guschelov!).

Eftersom det var så lätt att plocka bort spolplattan borde man helt enkelt kunna byta ut den, tänkte jag, och började kolla på nätet. Om utifall att vi inte skulle få sprutt på den.

Mycket info vart det!

Man kan inte bara välja glas eller skiffer, utan även ”sätta sin personliga touch på spolplattan genom att byta ut fronten mot en egen utformad framsida”. Det, ni! (Även om jag skulle föredra att sätta min personliga touch nån annanstans.)

Det verkar finnas tillbehör av mångahanda slag, men jag grottar i vanlig ordning fascinerat ner mig i det vi INTE behöver. Men tydligen andra. Eller?

Man kan sålunda ha ”luktutsugning”, som startas med en enkel knapptryckning och slutar av sig själv.

Läs mer

Annonser

Karnevalsveckor på Madeira

Vi hade ju rest bort för att fira makens födelsedag. Först på bussen från flygplatsen fick vi reda på att det var en perfekt tidpunkt att besöka Madeira: Blommorna började just slå ut och det var karneval! Och på Madeira firar man länge: hela stan och många människor är dekorerade i 13 dagar! Vi valde att se två karnevalståg, ett i veckan. Bilderna tog Ingemar Lindmark.

Barnen hade ett eget tåg, där ett tusental från olika skolor och förskolor tågade genom centrum i kostymer de själva och deras föräldrar gjort. Det såg vi inte, utan nöjde oss med de utklädda barnen ”på stan” och vid de vuxnas karneval. På bilden samlades en barngrupp i parken där vi ofta var.

Till födelsedagsmiddagen letade vi reda på en liten indisk restaurang, där man INTE försökte ragga upp oss. (Vi surkärringar gillar ju inte sånt! 😠) Den låg vid en liten sidogata ovanför en rent ovanligt brant backe. Jag skämtade om att inkastaren aldrig skulle släppa oss när vi så tydligt klättrat upp till just den här restaurangen. Men de hade ingen inkastare, det var en gäst vi sett utanför.

Vi hamnade i en familjär liten restaurang med vad som verkade vara stamgäster, god mat och vänligt, (ofjäskigt!) bemötande. Och så fick vi hjälp att hitta ”normalkryddade” rätter – vilket är vad vi klarar av. När vi återvände veckan efter kände man genast igen oss. (Vilket jag, som alltid, valde att uppfatta positivt. ;))

Läs mer

Mera från Madeira

Vi stannade alltså inte på balkongen hela semestern, fast det kanske lät så i mitt förra inlägg. Först utforskade vi rummet och hotellet.

I duschen hittade jag en SOS-skylt(?). Var det meningen att man skulle dra i snöret för att tillkalla personalen som på gamla tiders herrgårdar? Bra för oss gamla mänskor i så fall – och såna fanns det gott om på hotellet. Fast den hängde så högt upp att åtminstone jag måste stå för att nå den – och då kanske nöden inte är så stor.

Halkmatta i duschen var i alla fall bra. Fast det var inte duschgolvet som blev snorhalt när det blev vått utan badrumsgolvet: HJÄLP! På spegeln fanns information om att man inte skulle slösa på vattnet, och det var ju bra. Fast man fick spola länge för att få till rätt temperatur – och vill man nånsin ha kokande vatten i duschen?

Vi undrade också vad det blå ljuset betydde, som ibland lyste upp vårt rum. Och varför vi hade röd lampa utanför dörren. Så småningom hittade jag bland strömbrytarna Stör-ej-knappen vi pinsamt nog råkat trycka på. (Som tur är lät städerskan inte hejda sig av rödljuset.) Fast den blå ”dödsstrålen” fick vi aldrig någon förklaring på.

Efter en mastodontisk frukost gav vi oss ut på stan. Och märkte att alla bussar och bilar omedelbart stannade när vi klev ner på gatan, faktiskt redan när vi funderade på att göra det. Nu är vi så bortskämda att vi troligen kommer att bli överkörda så fort vi försöker gå över gatan hemma.

(Ingemar Lindmark tog de flesta bilderna.)

Läs mer

Den inkompetenta resenären

Tänk ”streetsmart äventyrslysten kick-människa” – och ta motsatsen. Där har ni mig. Alltså ingen lyckad resenär. Jag kallar det för resfeber, men det är mer ”Tänk om jag kommer bort?” Känslan, inte tanken, för jag inser ju att jag inte gärna kan komma bort när jag aldrig åker till ödemarken och inga problem har att be om – och få! – hjälp. Det här är mer liksom – existentiellt. Och eftersom jag inte söker yttre dramatik och upplevelser så finns inget som lockar. Resa är alltså INTE något jag gärna-vill-men-inte-vågar.

Men nu fyllde maken jämnt och ville gärna att vi skulle åka nånstans. Så vi åkte till Madeira, bodde bekvämt i ett klimat som svensk sommar. Så här såg det ut när vi kom i slutet av februari. Sen började det blomma på allvar…

I efterhand funderade vi båda: Varför i all världen bestämde vi oss för att resa med bara handbagage? Sen mindes jag: Vi hade bara tänkt vara borta en vecka och jag har rest så förut. Man slipper oroa sig för förkommet bagage och kan t o m checka in on-line, så att man inte blir försenad till planet. (Allt detta ingår naturligtvis i min plan för att minska den där ”resfebern” jag talar om. )

Fast förra gången jag reste med handbagage hade jag ingen laptop med, och den är numera ett måste. Dessutom visade det sig att vikt- och måttgränserna för väskan hade ändrats sen dess. Och helt självdestruktivt fick vi plötsligt för oss att vi skulle stanna längre än tänkt. Läge för vissa problem, alltså.

Men till att börja med gick det bra: Vi checkade in på nätet, seglade stolt förbi hela incheckningen, liksom alla som vid resmålet väntade på bagaget. Bara för att upptäcka att vi inte hittade till utgången, och att strömmen vi följde skulle på toa. Och sen fick vi i alla fall invänta alla andra i transferbussen.

Småningom stod vi i hotellreceptionen med våra små väskor bland alla alla andras ”flyttlass”. Och upptäckte att 20 grader var JÄTTEVARMT!

Läs mer

Nu har jag hållit föredrag! Eller vad det nu blev.

Det gick ganska bra. Tror jag. Till slut. Men ett tag var det svettigt.
Mitt minne av att hålla föredrag i skolan är ju traumatiskt.: På tre sekunder rabblade jag upp allt jag skrivit ner, antagligen utan att någon hörde något. Och fick veta att det inte dög. Vilket jag höll med om. Därför skulle jag aldrig åta mig att göra om det, även om jag har ett svagt minne av att jag senare höll föredrag om intressantare ämnen, som åtminstone inte underkändes, .

Men när hembygdsföreningen frågade kändes det dumt (och fegt!) att bara nobba, så jag frågade några av klassisarna. När Elisabeth kom med de förlösande orden: Vi håller inte föredrag, vi berättar bara om vårt gamla plugg – och avbryter varann, som vanligt, började det rentav kännas lite kul. Vi var/är ju båda duktiga, pålitliga skolflickor.

Hembygdsföreningen

Vid kaffet berättade Tomas skolminnen

Sen blev Elisabeths man sjuk. Själv hade jag i det läget ställt in, eftersom mitt huvud varit tomt på annat än oro, men hon ville ha något roligt och normalt att tänka på, så vi körde vidare. Fast vi hann inte träffas och gå igenom upplägget och det var ju inte riktigt säkert att vi skulle bli två. Elisabeth hade, helt förståeligt, inte ro att skriva ner något, utan hade allt i huvudet. Det är ju bra, sa jag, men det bygger på att ditt huvud finns i lokalen när det är dags

Så jag skrev upp allt jag kunde komma på för att i nödfall åtminstone kunna läsa innantill. Trots rådet från vanare föredragshållare än jag (dvs alla andra) att inte förbereda mig för mycket läste jag texten ungefär 27 000 gånger. Jag vet nämligen hur jag funkar: Inför skrivningar och tentor måste jag alltid veta att jag förberett mig på allra bästa sätt, annars blev jag så nervös att jag inte kom ihåg ens det jag egentligen visste. Med gott samvete däremot blev jag lugn när det väl var dags. Den ambitiösa skolflickan igen! (Och det traumatiska föredraget VAR faktiskt dåligt förberett.)

Teknik är definitivt inte min grej, och eftersom jag jobbat med att organisera informationsaktiviteter vet jag hur mycket som kan strula när föredragshållarna dyker upp med sina olika laptops. Då såg jag alltid till att det fanns tekniker på plats. Nu skickade jag i god tid bilderna till ordföranden.

Så kom den stora dagen. Klasskompisen Tomas, som tänkte vara publik, ringde och föreslog att han skulle berätta lite skolanekdoter till kaffet, när vi ordentliga skolflickor var färdiga. Och det lät ju kul. Det var nästan så att allt kändes under kontroll. Nästan.

Läs mer

Om en femårig författare och regissör

Av mitt femåriga barnbarn fick jag i år både födelsedagskort och julkort.

Mera nyligen kom ett mejl, från honom via hans mor. Där stod:

Björn skriver:
ATAKEB°£?[ <©®™¶pv$[?¢v¢¥}?®\~™•|~£zgg00)+?:%#13900
(BJÖ€ .SE001002) ;%$¶<?®$KAN

”Kod?” frågade jag, och fick instruktioner per telefon. Jag förstod inte alla, men man skulle i alla fall läsa nerifrån och upp. Och så berättade han att han hade gjort en ny bokstav ”som jag alltid gör!”, och den såg ut ”som ett C med två streck på.

Det första ordet inom parentesen innehåller den nya bokstaven: BJÖ€. Femåringen förklarade att eftersom man inte uttalar R:et i Björn, hade han gjort en egen bokstav för det ljudet. Smart! Nu skulle man bara ha samma eleganta lösning för sje-ljudet.

Han förklarade också att mejlet handlade om en grupp som attackerar en annan grupp. ”Dom attackerar lite var som helst. Han tillade lugnande: ”Men det är bara i en bok!” Han hade gjort en egen muminbok också: ”För jag kan göra böcker, faktiskt! ” Och så visade han upp sin bok i telefonen(!).

Den verkade handla mycket om zombies, med och utan huvud, som ibland blev monster – och då ”kan de inte föröka sig”. En kung var också inblandad. En femårings liv verkar fullt av zombies. Tills mormor berättade att vi nu ätit upp ”majskorvarna” (som vi faktiskt köpte inför barnbarnsbesöket, mest för att det var så likt ett visst annat ord.) Så resten av det det telefonsamtalet blev det mest bajskorvs-prat.

Läs mer

”Vi föds som original och dör som kopior” sägs det. Tycker jag inte.

Plötsligt händer det! som man säger i reklamen: Jag inser att jag åtagit mig att ”hålla föredrag” (åtminstone nästan). Det var oväntat.

Mitt traumatiska minne från att hålla föredrag i skolan: Genomsvettig och darrbent rabblade jag på tre sekunder upp det lilla jag lyckats få ihop om Dickens (detta var före Internet!) . Antagligen hörde ingen vad jag sa, och läraren kommenterade torrt: ”Detta var inget föredrag, det får du göra om.“ Jag jobbade ihop ett nytt, ambitiöst föredrag och var resten av terminen varje svensktimme jättenervös för att bli framkallad. Men läraren glömde mig – eller så insåg han att jag lärt mig min läxa…

Flera av klassisarna påstår faktiskt att jag läste upp mina uppsatser för klassen, vilket jag inte alls minns och aldrig skulle ha trott att jag vågade. Jag har också ett svagt minne av att jag senare med (något) bättre resultat hållit några föredrag om ämnen jag tyckte var intressanta. Men det är det traumatiska minnet som bitit sig fast. (Tvåan från vänster i andra raden är jag – med flätor!)

Nyligen frågade Hembygdsföreningen om någon av oss gamla enhetsskoleelever skulle vilja berätta om vårt gamla plugg, Nytorp. Förskräckt sa jag NEJ! (se ovan), fast det kändes lite trist, eftersom jag fått fina vykortsbilder av dem till Enskedebilder.com. Så jag frågade runt lite, och klassisen Elisabeth, f d lärare och rektor, svarade: ”Jag kan snacka – och det kan du också!” Svar: ”Snacka, ja!  😊Men hålla föredrag!” 😱 ”Men vi ska inte hålla nåt föredrag! Vi pratar och berättar om vår gamla skola, och avbryter varann. Som vi brukar göra när vi träffas.” Och sånt kan jag! Det började plötsligt kännas spännande och liiite roligt.

Nu är det lite tveksamt om Elisabeth kan vara med, eftersom hennes man blivit sjuk. Och jag får lite perspektiv: Här blir jag uppskärrad inför tanken att hålla föredrag. Vad är det mot att ha en sjuk man?

Läs mer