Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Vi pratar vidare med Walter Frankenstein, 94-årig överlevande från Förintelsen, som jag skrivit om tidigare. När vi börjar gå igenom hans arkiv hittar vi den gamla arbetsboken. På en av sidorna finns en prydlig stämpel (”Bezirksbürgermeister” i Neukölln, Berlin) och det framgår att Walter redan den 1 juli 1945, alltså omedelbart efter kriget, började jobba heltid som oavlönad fritidsledare för skolungdom.

Det var många judar som inte förstod att han ville ha något att göra med tyskar, speciellt direkt efter kriget. Men som Walter såg det var det i den unga generationen hoppet fanns om att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Idag fortsätter han att i samtal med tysk skolungdom – och alla andra han träffar – förklara hur viktigt det är att inte lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. Kort sagt: ”Tänk själv!”.

Jag hade världens bästa barndom, säger Walter – tills allt plötsligt förändrades 1933, när Hitler tog makten.

Pingsten 1930: Familjen Frankenstein och anställda vid kaffebordet (Walter i mammas knä)

Läs mer

Annonser

Jultrubbel

Tänker ofta på hur bra jag har det. Läser och hör om mångas måsten och konflikter, speciellt i samband med storhelger. Själv verkar jag ha lyckats ordna det för mig, så att jag har det precis som jag vill.

När jag var barn har jag vaga minnen av att vi träffade släktingar, och att det var kul med kusiner och sånt. Det hände att vi ungar sov under stora bordet i vårt enda rum, så jag antar att hela familjer övernattade i vår etta. Som vuxen kan jag undra hur det gick till. Och hur det var för min mamma som hade ansvaret för att allt skulle funka. För oss ungar var det jättemysigt att somna till de vuxnas allt avlägsnare röster.

Som vuxen firade jag jul hos föräldrarna, senare vartannat år hos svärföräldrarna. Ganska snart efter att vi fått första barnet skaffade vi lantställe i Dalarna, med riktiga julkortsvintrar: vit snö och blå himmel. Och så brasa och färsk julgran på det. Vi hade båda stressiga jobb, så det var toppen att bara lata sig, med böcker, pussel och sån mat vi alla gillade. Det här var dessutom före mobilernas tid – min man hade visserligen en tidig, väskstor variant (för jobbet), men den fick bo i bilen. Julklappar köpte vi bara till barnen. När de blev större fick de välja var vi skulle vara, och båda föredrog (precis som vi) jul på landet framför att fira med kusiner och morföräldrar i stan: ”Annars blir det ju ingen riktig jul!”

På gamla dar och i äktenskap nr 2 fortsätter det (sen 20 år) lika avspänt: Vi köper julklappar till alla barnbarn och firar jul ensamma eller med barnbarn, på (nuvarande) land eller hemma, som det faller sig. I år firade vi först lilljul med tillresta barn och barnbarn, som sen åkte vidare till sin far/morfar (på vårt gamla land), medan vi var hos andra barn och barnbarn. Allt jättetrevligt.

MEN SÅ: Just när jag sitter där och känner mig ganska trygg – möjligen rentav liiite självbelåten över hur bra jag ordnat det för mig – så händer det.

Läs mer

När vinden viner

Igår eftermiddag sprang en ekorre fram och tillbaka på husväggen och längs fönsterblecket utanför köksfönstret. Det händer ibland, men inte så frenetiskt – kan den ha känt av den annalkande stormen? På kvällen hörde vi att det blåste ordentligt, på morgonen verkade det lugnare. Och inga strömavbrott – peppar-peppar-ta-i-trä!

När jag gör frukost tittar jag ut för att kolla om den avbrutna grenen utanför fönstret blåst ner. Det var åratal sen den n-ä-s-t-a-n gick av, men ger sig inte, utan hänger envist kvar i en allt smalare ”slamsa”.

Just när jag tittar ut hör jag ett KLONK! – och ser hur ett av DE ANDRA träden brakar till marken. (Det som på bilden helt pedagogiskt markeras av fotoblixten.) Den avbrutna grenen hänger kvar, lätt svajande…

Jag tror detta säger något om livet – undrar bara vad?

Den mäktiga kraften i goda samtal: Walter Frankenstein

Maken och jag har fått ett hedersuppdrag. Efter ringa förmåga ska vi hjälpa en av Förintelsens överlevande att sortera bilder och papper. Walter Frankenstein har nämligen starkt nedsatt syn. 94 år gammal, efter att ha överlevt på ett sätt som vore för osannolikt för en film, är hans rygg böjd men han själv fullständigt obruten, fylld av kraft och glädje. Vi började med att träffas och prata. Efter några timmars intensivt samtal, när vi inte ens tog oss tid att dricka kaffe, är vi lite trötta, men inte Walter.

I Walters hängivna arbete som historiskt ögonvittne är samtalet viktigt. Han berättar för oss att när han pratar inför tyska skolbarn håller han inte föredrag (”då somnar de kanske”), utan ber dem läsa på i förväg om nazitiden och sen ställa frågor. Och så bjuder han in frågeställarna till ett samtal, där alla är välkomna att delta.

Jag läser om skillnaden mellan ”överlevare” och ”överlevande”: ”En överlevare är en person som vet hur man gör för att överleva, en fighter. En överlevande är en som har överlevt, rätt och slätt.” Frankensteins är överlevande. Nedan beskriver Walter ”de fyra pelarna” som räddade hans lilla familj under deras ständiga flykt 1943-45: ”Vi var fräcka, vi visade ingen rädsla (det kunde Gestapo lukta sig till), vi hade enorm tur, och – det allra viktigaste: vi hade vänner som hjälpte oss.”

Man kan säga att hans arbete nu går ut på att skapa flera såna vänner, för: ”Det fanns vänner. De var inte många, men de räddade oss och andra trots att det innebar fara för deras eget liv. Det måste vi hålla fast vid.” Även okända kunde ge stöd i olika form. Budskapet han förmedlar till barn och ungdom är att de inte ska lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. De ska tänka själva.

Läs mer

När Beatles utmanade – och slog igenom

Det är nog åldern: När den gamla gumman i mig ser en del människor i TV-soffor blir hon inte provocerad (fast hon inser att det är meningen), utan kan bara med viss trött medkänsla tänka: ”Det verkar lite jobbigt att få till det där, lilla vän.” Ändå anstränger de sig, med JÄTTEkonstiga outfits (tror jag det heter), märkliga hattar och underliga hårarrangemang – nyligen trodde jag att en man hade blommor i håret tills jag insåg att det var en konstfullt utformad frisyr prydd med små rosetter(?). En del, särskilt åldrande popstjärnor, kan knappt röra sig i sina utmanande munderingar.

Fast: Kan det nånsin bli utmanande när det är PRECIS det man väntar sig? Att det ska vara utmanande, alltså.  Hmm🤔

Det var enklare att väcka uppmärksamhet och provocera förr, när gränserna var snävare. Jag minns när Beatles slutade ha brylkräm i håret, lät det hänga och svängde med det när de spelade. DET var utmanande för samtiden, kan jag säga. Annars var de superprydligt klädda, i likadana mörka kostymer (Cardin läser jag nu), vita välknäppta skjortor och smala slipsar. Men det alla (äldre, alltså!) undrade var:

”Vad i all världen har de gjort med HÅRET?!?”

Med enkla medel, kan jag tillfoga: Det lär ha börjat med att tjejen sa till en av dem som just tvättat håret att han väl kunde kamma det framåt istället för i den berömda tjusarvågen som alla hade (eller åtminstone försökte ha), exempelvis den unge Elvis Presley på bilden.

Så här såg Beatles ut vid sitt svenska genombrott. Året var 1963 och de hade varit på svensk turné, som avslutades den 30 oktober i TV-programmet ”Drop In” (som alla som var med på den tiden såg – och minns):

Läs mer

Man kan väl ändra sig – eller?

Det kanske bara gäller ifråga om ketchup?

Efter SVTs dokumentär ”Det slutna sällskapet” försöker jag förstå hur Horace Engdahl tänker kring Svenska Akademiens förhållande till J C Arnault. JCA har kallats den 19:e akademieledamoten, är gift med en ledamot, och akademien har under många år ekonomiskt stöttat deras gemensamma företag Forum. Sedan 90-talet har han upprepade gånger anklagats för att ofreda kvinnor och nyligen dömdes han för våldtäkt till två års fängelse, i hovrätten skärpt till 2,5 år. Det finns även misstankar om brott mot jävs- och sekretessregler samt ekonomiska oegentligheter, men det är för våldtäkt han är dömd. DN sammanfattar historien som skakade Svenska Akademien.

För mig är det viktiga med ”metoo” inte enstaka våldtäktsdomar, utan att vi alla fått chansen att se och frigöra oss från de trånga könsroller som deformerar både män och kvinnor. Utan att ha blivit våldtagen inser jag nu att jag under mitt drygt sjuttioåriga liv accepterat saker som jag inte borde ha accepterat: ”Dom är såna.” Det viktiga med JCAs våldtäktsdom blir då att om två rättsinstanser dömt en man till flerårigt fängelsestraff kan man inte (längre) vifta bort det hela som ”byskvaller och skitsnack”.

Eller?

Läs mer