Men – hur gick det här gick till? Ja, inte vet jag.

Plötsligt händer det!
Maken var just hemkommen efter en operation och jag skulle hämta ut hans medicin och handla lite. Skyndade ner mot affärerna med rullväskan, med spänstiga steg i mina sköna skor för att passa på att få lite motion också.

Och så halkar jag och landar hårt på knäet. På vägen ner hinner jag tänka mycket: ”Vad halkade jag på? Här finns ju ingen is. Har jag kvaddat knäet?”

Och: ”Varför ramlade jag (tackolov!) framåt och inte bakåt?” När det är ishalka går jag ju som en framåtlutad pingvin (med broddar) för att inte slå i bakhuvet (som på bilden).

Två ungdomar skyndar omedelbart fram till mig från olika håll och frågar omtänksamt: ”Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? Vad var det som hände?”

Det undrar jag också. När jag (med viss hjälp) tagit mig upp ser jag något som ser ut som en plexiglas(?)skiva ligga där och spela oskyldig. Vad kan det vara, tro? Och hur har den hamnat där?

Det går i alla fall bra att stå, så knäet verkar oskadat, men när jag drar upp byxbenet för att titta om det gått hål på huden gapar en alldeles ny JÄTTEMUN på mitt knä, omgiven av upprullade hudkanter. Den visade sig småningom vara imponerande 12 cm bred, går alltså tvärsöver hela knät.

”Jag ska nog gå hem, istället för att handla”, säger jag dumt. ”Nej”, säger de engagerade ungdomarna, ”det här behöver åtminstone tejpas”. Tjejen börjar genast googla vårdcentraler och killen erbjuder sig att skjutsa mig till närmaste närakut. Han måste bara kontakta sin kund först, han har nämligen en körning, men sen kan han skjutsa mig samtidigt som kunden.

Läs mer

Har vi skaffat låtsaskompisar istället för riktiga?

Redan i början av 2016 skrev jag om låtsaskompisarna som dykt upp. Det var bara början. 

Lite kan jag känna igen mig i en (annan) tant jag hittade i en rådgivningsspalt för ett tag sen: Hennes jämnåriga väninnor hade uppmanat henne att våga sig ut på sociala medier, hon testade och tyckte att det var lite kul att se vad vänner och bekanta gjorde. Men sen läste hon några kändisars instagram och skämdes – inte över kändisarna utan över sina jämnåriga väninnors kommentarer, med en myckenhet hjärtan och kramar.

Fullständigt oförstående frågade hon dem: ”Varför låtsas ni att ni är bästisar med kändisarna? Ni är ju vuxna människor och måste väl inse att de skiter i er!?” Resultatet blev att alla väninnorna slutade att prata med henne.

De verkade alltså välja låtsaskompisen istället för den äkta varan, som kan vara lite jobbig ibland och sällan gödslar med hjärtan och kramizar.

Ibland kan det kännas som om tråkiga jag är den enda nyktra på en riktig fyllefest. För att citera rumpnissen från Ronja Rövardotter: ”Vofför gör dom på detta viset?”

Så jag kryssar mellan kanalerna för att slippa alla tokroliga lekar och barnsliga tävlingar, överdrivna miner och putslustigheter. (Jag menar, så mycket skrattar inte ens JAG!) För att inte tala om Wahlgrenare m fl, som man får veta ALLT om – och lite till. Och då är jag ändå en öppen person som snabbt kan ramla in i djupa samtal med någon jag nyss träffat – om det känns rätt. Men då handlar det om privata samtal.

Nä, jag inser att jag är för gammal för att begripa detta: ”OK boomer!” eller hur det nu är dom säger.

Läs mer

Någon borde faktiskt GÖRA något!

Enskedebilder.com samlar jag egna och andras minnen från barndomens Enskede. (Det är alltså där jag håller till när jag inte är här.) Dit kom en anmärkning jag även fått muntligt: att det mest handlar om Johanneshov (som alltså är den del av Enskede där jag själv bodde). Jag svarar varje gång vänligt att det beror på att (vi) johanneshovare tydligen varit mest aktiva 😉 , men: ”på Enskedebilder är alla lika välkomna att visa framfötterna!” Hittills har ingen av de klagande återkommit. Däremot får jag in minnen från alltflera andra (fd) Enskebor, vilket ju är jätteroligt. 

Det påminner mig om Facebook. Övriga sociala medier är jag inte på, och även FB tycker jag egentligen är för flipprigt för mig. Men ibland funkar det bra: vår bostadsrättsförening och fiberförening har FB-grupper där man exempelvis kan kolla om även andra har trubbel med TV-kanalerna, och byta tips kring fiberinstallationen. (En del företag verkar det dessutom märkligt nog lättare att få kontakt med via FBs messenger än per mejl eller telefon, men det är en annan historia.)

Ur ”DEN SOM INTE TAR BORT LUDDET SKA DÖ!”

En av anledningarna till att jag tvättar i mitt badrum är (pinsamt nog…) att jag är osäker på om jag skulle uppfylla (alla) andras högt ställda hygienkrav när jag gör rent efter mig. Därför ser jag inte de klassiska ”tvättstugelapparna” (som jag har en hel bok om, se bilden).

Men på Facebook finns de. Och jag kan förstå både lappar och FB-inlägg om man inte kan identifiera den man egentligen vänder sig till: vem som ställt till i tvättstugan eller varifrån oväsendet kommer.

Men varför meddelar man på FB att man har tolv grader inomhus? När någon frågar om övriga i samma port har lika kallt blir svaret: ”Vet ej, men jag skriver här, där det kanske finns någon granne.” För mig verkar det enklare att ringa på dörren bredvid ens egen och få veta direkt. Eller är jag dum då?

Att gå över till störande grannar och säga till inser jag är lite jobbigt. En gång la jag själv helt fegt en lapp i deras brevlåda – men den var mycket vänlig och helt o-anonym. Jag var mest rädd att jag vid direktkontakt skulle få ett så dumt svar av grannen att jag själv skulle säga nåt ännu dummare – för jag var förstås redan ILSK!

Min lapp lyckades ändå, det undrar jag om följande FB-inlägg gjorde: ”Du som bor på våning 1, precis till vänster om hissen. Om du/ni är med i denna grupp: kan ni snälla sluta vara så högljudda på kvällen och hålla på och dammsuga som ni gör just nu? Tack! ?? Mvh din granne som bor under er.” Vilka är oddsen att rätt granne läste det just då – alltså under pågående dammsugning?

Läs mer

Om demokratins 95-åriga förkämpar

Jag läser att 95-åriga förintelseöverlevande Hédi Fried blir allt oroligare över utvecklingen i Sverige. Jag skrev om henne strax efter valet.  Då sa hon så här:

Före riksdagsvalet bjöd hon in svenska toppolitiker på smörgåstårta i sitt hem, och nu är hon särskilt besviken på moderatledaren, som hon tycker svek sitt löfte från den gången. Till DNs Wolodarski skrev Hédi:

”Nu vill jag berätta att jag tidigare imorse fick mitt första sms:
Åk tillbaka till det land du kom från, och lägg dig inte i svensk politik.”

Wolodarski fortsätter: Så länge Hédi Fried begränsade sig till att tala om sina upplevelser under Förintelsen betraktades hon som harmlös. När hon däremot började använda historien för att belysa de farliga stämningarna i vår tid, då blev hon besvärlig. Då fick hon till och med höra att hon ”hänsynslöst” utnyttjas som ”bulvan” i debatten.

Jag har inte intrycket att Hédi Fried går att utnyttja på det sättet – och jag kan garantera att den 95-årige förintelseöverlevande vi själva känner är fullständigt omanipulerbar. Walter Frankenstein började jobba som oavlönad fritidsledare för tysk skolungdom omedelbart efter kriget, trots att många judar (helt begripligt) inte ville ha något mer med tyskar att göra. Men Walter såg i den unga generationen en möjlighet att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Det jobbar han fortfarande på – som jag skrivit tidigare: Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Läs mer

Om de sista (riktiga) abiturienterna och deras mössor

När jag plockade fram lite juldekorationer hittade jag en gammal låda, som bland annat innehöll min abiturientmössa, om än lite lortig och medfaren. Såna mössor hade vi den sista tiden före muntan i den gamla studentexamen, som försvann strax efter att jag ”tagit studenten” anno 1965. Det är alltså ett museiföremål jag här beskriver. Men vad betyder egentligen ”abiturient”? I Wikipedia läser jag:

Abiturient kallas den som kandiderar för studentexamen. I Sverige var det brukligt att, efter att de skriftliga proven var klara och betygsatta, göra sig en abiturientmössa med diverse attribut som utsmyckning, där olika detaljer bland annat signalerade provresultaten. Exempel på attribut för skrivningsbetyg:

Tofs på skaft: stora A
Tofs dikt mot mössan: lilla a
Rosett: AB
Säkerhetsnål: Ba
Trådrulle: B
Kork: BC

Sedan 1968 förekommer inga abiturienter i Sverige, eftersom studentexamen är avskaffad, men begreppet används fortfarande på vissa internatskolor, och Europaskolan i Strängnäs firar varje år den period där eleverna skulle kallat sig abiturienter genom inköp av en abiturientmössa, en middag, samt med en intern tappning på ett studentförhör.

Stackars jävlar, nu när de äntligen slipper muntan! tänker jag spontant. För den var INTE rolig – och absolut meningslös. Tycker jag i alla fall.

Läs mer

Slutligen lyckades jag få tag på Matilda Gustavssons ”Klubben”. Som var ÄNNU bättre än jag trott.

Matilda Gustavsson fick Stora Journalistpriset 2018 för DN-reportaget där arton kvinnor anklagade en man för sexuella trakasserier och övergrepp. Arnault var en central person i kulturvärlden med nära band till Svenska Akademien och hans beteende hade varit känt bland många ända sedan 1980-talet.

Nu har Gustavsson skrivit en bok som jag blev nyfiken på redan innan den hunnit ut till butikerna, så jag beställde den på Bokus. Jag återkommer till boken, först en liten historia om CityMail:

Om hur  det kan gå när man köper en bok på nätet

Den 18 november beställde jag boken, den 21 fick jag besked att den skulle komma inom några vardagar, efter SMS-avisering – precis som vanligt alltså. Som vanligt fick jag också länk till en spårningssida, där det stod att försändelsen hade aviserats, men ännu inte lämnats in till CityMail.

Den 22 fick jag fakturan, och den 23 gick jag in på spårningssidan för att kolla hur långt leveransen kommit. Då stod där:

”Försändelsen har delats ut i din brevlåda eller överlämnats personligen den 22.”
Och en mening om att de lämnar boken vid dörren om ingen är hemma.

Vi hade varit hemma hela den dan, så jag blev jättenervös: VEM HAR FÅTT MIN BOK?! 😱  Här gäller det att stoppa tjuven, tänkte jag, skickade omedelbart Citymails formulär – och mejlade, eftersom formuläret används även av dem som bara ”har synpunkter”. Den 25 fick jag bekräftelse: ”Enligt lokalkontoret har paketet lämnats till mottagaren. Kontakta avsändaren.”

Jag svarade att JAG var mottagaren, och jag hade varken fått bok eller SMS. Och så mejlade jag till Bokus och talade om vad som hänt.

CityMail svarade: ”Vi skickar inga SMS.” Ehh??? undrade jag:

Läs mer

Dramatik, inte bara vid Checkpoint Charlie – om gränskontrollerna mellan Berlin och Berlin

Under Berlinmurens år 1961-89 reste vår familj ofta med bil genom DDR till Västberlin, där min mans familj bodde. Hur övervakade var vi egentligen? Jag visste ju att det kollades hur lång tid genomfarten tog, och vi måste skriva upp exakt hur mycket pengar vi hade vid in- och utresa. Vi skulle inte umgås med lokalbefolkningen, så om pengarna minskat eller resan tagit längre tid än beräknat måste vi förklara varför, visa kvitto på måltider, bilreparationer etc. När vår lille son på en rastplats klättrat upp på stenbordet svängde omgående en polisbil in och vi blev beskyllda för ”möjlig nedsmutsning av statens egendom”. Jag antar att rastplatsen var kameraövervakad, men hur kunde de vara på plats så snabbt?

Nu finns mängder av Stasis material tillgängligt på Stasi Mediatech, och där hittar jag bland annat en video som visar en bil från Västberlin på väg genom DDR, filmat av Stasimedarbetare i bilen framför. Utan ljud skumpar man i 7 minuter och 7 sekunder fram på ojämna vägar, ofta kantade av de trafikfarliga alléer som en gång höll på att bli vår död. Jag känner precis igen mig, även om jag inte begriper vad man skulle använda filmen till. ”Som ett led i personkontrollen dokumenterade Stasi ibland alla observationsobjektets rörelser” läser jag.

Liten historielektion: Efter andra världskriget delade segermakterna Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet upp Tyskland mellan sig. Huvudstaden Berlin hamnade i Sovjets del, men västmakterna fick varsin sektor. Tysklands västliga delar blev småningom ”BRD (Bundesrepublik Deutschland)”, den sovjetiska ”DDR (Deutsche Demokratische Republik)”, och de båda Tyskland skildes åt av en välbevakad gräns. I Berlins tre västliga sektorer markerades gränserna bara med skyltar, medan Sovjet 1961 byggde en mur mellan sin del och den övriga staden: Berlinmuren, som ända till 1989 säkrades av den östtyska säkerhetspolisen, kallad Stasi.

Skyltarna står kvar, vid Checkpoint Charlie kompletterade med anvisningen att ockupanterna ska följa trafikregler och inte bära vapen när de inte är i tjänst. Bilden är från 1989, natten när muren öppnades.

Bild: Bundesarchiv, Bild 183-1989-1110-018 / Oberst, Klaus / CC-BY-SA 3.0

Läs mer