Ibland kan det visst vara härligt att vara rasande.

Om man använder ilskan konstruktivt kan den dessutom ge kraft till att orka ta itu med något trots att det är obekvämt. Man kanske rentav våga agera i en situation fast man är rädd, exempelvis säga ifrån om någon blir mobbad. Och det finns så många anledningar att vara arg och så mycket som behöver ändras i vår ofullkomliga värld.

Men det verkar inte räcka. Varför skulle vi annars behöva fabricera eller förvanska anledningar?  Det är som om vi ibland utgår ifrån att vi vill vi bli arga och sen letar efter en väldigt tydlig anledning till en ilska,  helt utan frågetecken och komplikationer. Varför det?

Jag behöver ingen hjälp för att bli arg, men såg ändå en filmsnutt som efter sedvanlig varning för upprörande bilder visade hur en polis skjuter ihjäl vad som senare visade sig vara en obeväpnad tvåbarnspappa: I en hotellkorridor tvingas en man och en kvinna lägga sig på golvet och därefter krypa fram mot polisen. Hotfulla instruktioner haglar: “Om du rör dig kommer vi att se det som ett hot. Vi kommer att hantera det hotet och du kanske inte överlever.” “Gör du så där igen skjuter vi dig, är det uppfattat?!” “Händerna rakt upp i luften. Ta inte ner dina händer av någon anledning!” och slutligen: “Om du sänker dina händer kommer vi att skjuta dig!”

Mannen kryper mot polisen – och filmen klipps plötsligt. På svart botten kommer istället texten: “Krypandes mot polisen skjuts han ihjäl med fem skott. Han dog omedelbart. Han var inte beväpnad. En jury frikände nyligen samtliga poliser.”

Det låter verkligt upprörande. Och lite konstigt: Dök polisen bara upp och trakasserade oskyldiga hotellgäster? Om man inte bara tittar på filmen utan även läser artikeltexten får man veta lite mer. Polisen hade kallats till platsen av oroliga gäster som sett en man med vapen i ett fönster på femte våningen – vilket  kan stämma, för i hotellrummet hittades två luftgevär. Poliserna hade alltså skäl att misstänka att mannen var beväpnad.

Och längst ner i artikeln står, som i förbigående: …  “vid ett tillfälle sträcker han bak ena handen, eventuellt för att dra upp sina shorts. Då skjuts han ihjäl.”

Det här gör en viss skillnad, åtminstone för mig.

Läs mer

Annonser

Det är klart vi ska följa regler – frågan är bara vilka.

Ingen kan väl ha missat den s k Kulturprofilen, mannen med personliga och ekonomiska band till Svenska Akademien (där även hans hustru sitter), som anklagas för mångåriga sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt, ibland i Akademiens lägenheter. Till och med akademiledamöter samt deras hustrur och döttrar har utsatts för ”oönskad intimitet eller opassande behandling”. Flera vittnar även om att han brukar läcka litteraturpristagarna i förväg.

Utredning pågår och hans inbjudan till Nobelfesten drogs tillbaka.

Frågan om varför har han fått hållas så länge är väl intressantare än personen: Tystnadskultur även här, trots att Svenska Akademien länge har betraktats (och betraktat sig själv) som en kulturelit och utdelar både stipendier och Nobelpris. Profilens beteende låter knappast förenligt med det stolta valspråket: “Snille och Smak”. Redan 1997 avslöjade en tidning både sextrakasserier och ekonomiska oegentligheter och många verkar känna mannen som “Janne Kladd”. Ändå försvarades (och försvaras?) han ivrigt av bland annat två av akademiens tidigare ständiga sekreterare.

Läs mer

Hjälp! Håller vi på att kvadda våra hjärnor? 🤯😱

Nyligen presenterades resultatet av senaste “PIRLS”, den internationella studien som vart femte år jämför fjärdeklassares kunskaper i och attityder till läsning. Det var lite nervöst, för fram till nu hade trenden för Sverige varit nedåtgående: från att 2001 ha legat i topp var vi 2011 medelmåttiga.

Här hittade jag Skolverkets inbjudan till eleverna inför PIRLS:

(Observera den käcka bakgrundsmusiken och de korta inslagen – inga långtexter här, inte. Trodde man att ingen skulle hänga med annars? Tänkte surkäringen ganska högt.)

I väntan på årets rapport lyssnade jag på hjärnforskaren Julia Uddén i P1-morgon: ”Därför blir vi dummare av att läsa kortare.”: Det som kan förändras när vi ägnar alltmera tid åt sociala media är vår förmåga till ”uthållig uppmärksamhet”.

Läs mer

Stopp i leken! 🤚

Så sa min dotter ibland när hon var liten. När hennes fyraårige son nyss hälsade på oss busade han och min man gärna. Båda hade roligt, men ibland kunde det bli lite för “läskigt” en stund – och fyraåringens lekkamrat hade lite svårt att uppfatta subtila signaler mitt i leken, med spökskynke över huvudet. 😉 Så jag tipsade barnbarnet att säga “Stopp!” och hålla upp handen när han ville ha en paus. Senare såg hans mamma honom göra samma sak mot en kompis på dagis.

Nu läser jag att en (annan) förskola sedan i våras lär barnen att säga ”Stopp, min kropp!” om någon slår eller tar på privata områden. Samma namn har Rädda barnens handbok om hur vi kan prata med barnen om vad man får och inte får göra mot eller med andras kroppar. Och tredjeklassare har gjort en video:

Och det är väl där nånstans man måste börja för att ändra den allmänna inställningen som åtminstone de flesta blivit medvetna om nu efter #metoo. Det vore ju synd om det skulle stanna vid det gamla reflexmässiga bespottandet av några vid skampålar fjättrade, när det kan bli något betydligt mera spännande: En förändring av de attityder som hittills varit självklara, och som inte bara kan vara inkörsporten till rena olagligheter utan även klämmer in oss i trånga könsroller – alla, inte bara kvinnorna.

Läs mer

Och så lite upplyftande nyheter – det kan behövas. 😀

Panikslagna fullblodsegoister. Det är vad man har hört att katastrofer förvandlar oss människor till. Men det är en myt, åtminstone enligt krisforskarna Ann Enander och Misse Wester, som fördjupat sig i hur vi agerar i krissituationer.

Vid musikfestivalen i Las Vegas, där över 600 personer sköts ihjäl, trodde många i publiken att smattret från skyn var fyrverkerier och bandet fortsatte att spela en stund – innan man började inse att någon eller några höll på att skjuta ihjäl dem.

Och den reaktionen är helt logiskt: När något händer letar vi först i minnet: ”Har jag varit med om detta förut?” och de allra flesta som lever i den här delen av världen förväntar sig snarare fyrverkerier än skottsalvor. När jag var en av åskådarna till flygkraschen vid Vattenfestivalen 1993 begrep jag inte vad som hände förrän planet gått i backen och svart rök bolmade upp. I det längsta trodde jag att allt ingick i uppvisningen: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong som steg uppåt (när piloten sköt ut sig med fallskärm). Och då var jag ändå aldrig i fara, bara ögonvittne.

När vi är i akut fara agerar människor förvånansvärt likartat: vi flyr, blir handlingsförlamade eller tar strid. I terrorsituationer flyr de flesta, men inte alla: vid attentaten på strandpromenaden i Nice 2016 exempelvis fanns det människor som istället försökte hoppa upp på lastbilen och stoppa den.

Vår hjärnas överlevnadsprogram verkar fungera bäst när det gäller att hantera kortvariga och akuta hot. ”Många blir förvånade över sina reaktioner när de ser tillbaka. En del berättar om hur coola och fokuserade de var i situationen” säger forskarna. Vi känner ingen smärta, våra sinnen skärps tillfälligt. En konsekvens av detta är tunnelseende: vi är helt inställda på det centrala och missar allt som händer runt omkring. I en del katastrofstudier har man misstolkat tunnelseendet som egoism: att vi räddar vårt eget skinn på bekostnad av andra, som trampas ned eller lämnas kvar. Men när alla springer i klungor mot utrymningsvägarna kan adrenalinpåslaget faktiskt göra att man inte ens ser människor som ligger på marken. Och det som ser ut som en panikreaktion behöver inte vara det. “Vi har en tendens att tolka andras beteenden som mindre rationella än vårt eget” säger forskarna. Men att springa är oftast det mest rationella agerandet i stunden. Riktningen är inte heller slumpartad: Vi springer åt det håll vi tror är säkrast.

Läs mer

Korkad som jag är…

… stöter jag återkommande på resonemang jag inte begriper. Och jag brukar ju använda bloggen för att reda ut mina tankar, så nu tar jag ett aktuellt fall som exempel. Jag skriver inga namn och vet inte alla fakta, men en kvinna har polisanmält en känd man för sexuellt ofredande Och mycket har skrivits om det, av båda parter. 

Kvinnan berättar att mannen, som hon känner och beundrar, vid en avslutningsfest efter en konferens nyligen ville bjuda henne på något att dricka.

”Efter ett tag började han smeka mig över armen, över ryggen och ner på rumpan. Jag blev helt stel. Jag tänkte ”det här händer inte”. Jag är en ganska rak tjej med skinn på näsan, men jag blev så ställd att jag inte sa något, jag gick till en kompis för att komma bort från honom.”

Vid festens slut ville mannen tala med kvinnan avsides. Han lutade sig över henne och sa att han ville träffas igen, för “han ville kyssa henne på halsen, men inte här”. Efter festen fortsatte han att höra av sig tills kvinnan blockerade hans nummer och sociala medie-konton. Sen polisanmälde hon, och kommer att överklaga åklagarens beslut  att lägga ner ärendet.

Några veckor senare (och innan pressen tagit upp fallet) skriver mannen i en debattartikel: “Jag är en av de män som nämns i vittnesmål i samband med #metoo-kampanjen och jag har till och med blivit polisanmäld.” Han fortsätter:

Jag tror att de allra flesta vet väl var gränsen går mellan acceptabelt och oacceptabelt beteende. Jag visste det när jag – efter att kvinnan ­beskrev hur besviken hon var – skickade följande ursäkt: ”Oj, förlåt. Jag måste verkligen ha sårat dej. Det finns inget jag kan säga till mitt försvar heller – jag gjorde bort mig helt enkelt, gjorde dig obekväm och satte dig i en situation som du aldrig borde ha hamnat i. Jag är verkligen ledsen för det men kan inte annat än ångra mig och be om förlåtelse.”

Den ursäkten bör alla män som någon gång begränsat en kvinnas frihet genom sitt agerande skriva under på. Det handlar om att inse vikten av samtycke. Om de berättelser vi nu hör ska leda till varaktig förändring måste vi inse vår egen del i de patriarkala mönster som präglar hela vårt samhälle. Vi är både våra värderingar och våra handlingar.

Kvinnan kallar artikeln “ett hån mot hela systerskapet kring metoo. Den förlöjligar och lägger ansvaret på de utsatta kvinnorna.” En annan kvinna kommenterar i en egen artikel att mannen måste “stå för att han är en förövare. Varför kan han inte bara säga att det var han som gick över gränsen?”

Det är då mitt förstånd stannar och står stilla. Var det inte just det han försökte göra i artikeln? Så uppfattade jag det i alla fall, och läsa innantill brukar vara min bästa gren. Jag funderar vidare.

Läs mer

Helveteshostig, snorig, allmänt och oresonligt sur och 👿lig!

Hösthostan har slagit till med full kraft, jag inhalerar pulver av olika slag (med långtids- och korttidsverkan) och konsumerar halstabletter i vild förtvivlan. Sömn? Inte mycket.

Sur och vresig orkar jag bara kryssa mellan TV-program, men krockar ideligen med den obligatoriska matlagaren, som verkar återkomma som en sur uppstötning i vartenda j-la program. Jag är INTE intresserad, och nu när jag är sjuk borde man ta hänsyn till mig. Tycker surkärringen. /😡mutter/

När jag försöker kolla åtminstone nyheterna omgärdas de av matlagninginslag på alla sidor – allt för att jag inte ska slippa undan. Grrr. Varvat med information om hur man ska hålla sig i form genom träning och nyttig mat så fördjupar man sig vällustigt  i hur man ska göra riktigt smarriga godisar/bakverk/efterrätter. Men det är säkert uträknat så: Att det ska bli en evighetsmaskin.  /😡muttermutter/.  Och jag har faktiskt expertstöd, för jag råkar veta att självaste Magdalena Ribbing ondgjorde sig över idén att programledare absolut ska stoppa in mat “i gapet” och försöka prata samtidigt. Så det  så!

Säkert inte Ribbing, men jag, min suris, LÄNGTAR efter att någon enda ska säga – inte precis att det smakar jätteäckligt, men nånting annat än detta eviga “Fantastiskt! jättegott! ÅÅÅHHH! och MMM!” Det kunde räcka med att man inte gillar just den kryddan. Men så ska det tydligen inte vara nuförtiden, sa surkäringen. Detsamma gäller program där  inredare fixat någon annans hem (fånig idé, tycker jag). En enda gång var det åtminstone en av deltagarna som INTE WOWade resultatet utan ganska tydligt visade att han inte tyckte att det blivit särskilt bra. WOW! tyckte jag.

Läs mer