Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

Precis som på bilden minns jag min mormor, i egnahemmet där vi var på somrarna. Även om hon inte ofta var i kammarn – det lilla finrummet som låg bakom den stängda dörren i det stora köket/allrummet, där man alltid var. Här sitter hon i alla fall i soffan, mellan kuddarna vars dekoration hon virkat. På väggen bakom henne hänger bröllopsfotot i mitten och till vänster en bild jag minns mycket väl: Första gången hela familjen var samlad framför kameran när alla nio barnen kommit hem till julen 45, ett knappt år innan jag föddes.

Bilden kan jag tacka Marie för, dottern till en av mina många kusiner, som hittade min blogg och vad jag tidigare skrivit om min mormor omslagsflickan, som var socialdemokraternas affischnamn inför valet 1973. Marie kände igen sin gammelfarmor och skickade en intervju med Erik Goland från samma valår, med förord av Olof Palme.

Jag läser intervjun, fiskar upp mina spridda barndomsminnen – och inser plötsligt att det handlar om folkhemmets uppkomst, alltså HISTORIA! Ett ämne som jag i plugget hoppade över så mycket det gick, eftersom det bara handlade om att plugga årtal för kungar och krig – boooring! Men nu har jag tydligen upptäckt meningen med att lära sig historia. Jag börjar med mormor, hon upplevde ju nästan hela 1900-talet, åtminstone till 1986.

Min mormor Alida föddes 1901 i ett bondehemman med ”en mor som satte sin lit till Gud och en far som hade sin tro hos högern” läser jag i intervjun. När hon var sexton köpte hon en Husqvarna symaskin på avbetalning: 5 kronor i månaden, ”så det tog lång tid att betala den”. Föräldrarna lät henne gå i sömmerskelära, och sen hade hon ett yrke. Men just när hon börjat gå i gårdarna och sy träffade hon min morfar Ernst, som var sex år äldre, och när hon var 18 blev de ”tvungna” att gifta sig. ”Det var ju bra att du fick tag på nån. Men tänk att du skulle behöva ta en som inte är mer än ett barn”, sa svärfar.

Vid tjugo års ålder var Alida trebarnsmor: först kom en son och sen min mamma och hennes tvillingbror. Sammanlagt födde hon mellan 1920 och 1937 nio barn. Utan symaskin vet hon inte hur det hade gått ihop, nu sydde hon – och sydde om – både barnens och andras kläder. För det var knappt om pengar, trots att Ernst ofta låg borta för att kunna ta de jobb som fanns, på småsågar och i skogen.

I min bokhylla står bilden av morfar på fisketur, vilket man tydligt ser att han gillade. Tittar man noga ser man också att han på ena handen bara hade tumme och lillfinger kvar, de andra fingrarna hade han blivit av med ”i sågen” hörde jag som barn. De enda sågar jag nånsin sett var handsågar, och jag kunde inte förstå varför han sågat av fingarna istället för veden. Men han stoppade snabbt pipan och rullade cigarretter med de fingrar som var kvar. På finbilden med alla barnen ser jag nu att han håller för den skadade handen. (Möjligen har han bandage? Jag vet ju inte när olyckan hände, för mig var han alltid sån.)

Det unga paret fick hjälp att köpa ett litet hus, men sen blev Ernsts pappa sjuk och de var tvungna att flytta hem till honom och ta hand om honom. I husets enda rum låg sjuklingen, i köket bodde Ernst och Alida med småningom fem barn. Mat och blöjkok sköttes på den öppna spisen och det fanns varken vatten eller avlopp. Jag minns att vi var nere vid Tingsholmen och tittade på platsen där mormor och övriga från Hortlax och Bergsviken skötte stortvätten. Då fanns där rester av små bodar och bryggor, i intervjun finns en bild på hur det såg ut på den tiden man tvättade där.

Småningom varmgjorde Ernst ett kallrum åt dem, men ändå var det en lättnad när de i slutet av 20-talet flyttade in i sockenstugan, där mormor fått jobb: fri bostad och åtti kronor om året i lön för att hon städade, kokade kaffe och serverade vid sammanträden.

Mamma var äldsta dottern och har berättat att hon kände stort ansvar för att allt skulle fungera: När en grupp svartklädda gubbar närmade sig huset sprang hon in för att kolla att sammanträdesrummet var i ordning och inga leksaker eller annat låg framme. Och så hjälpte hon till med småsyskonen, kunde gå hem från skolan på rasten för att kolla dem: ”Jag har tagit hand om barn sen jag var tre år.” Det fortsatte hon med, utbildade sig till barnsköterska, jobbade i familj innan hon gifte sig och tog hand om egna barn, fosterbarn, dagbarn. Och småningom mina barn. Mamma glömde aldrig hur det kändes att vara barn.

I intervjun är Alida noga med att framhålla att alla nio barnen var välkomna när de kom: ”Fast nog var det slitigt när man hade fem i skolan samtidigt. Ställa i ordning kläder och mat varje dag. Och inte så mycket som en blyertspenna hade dom gratis.” säger hon, och: ”Värst var det nog när jag blev sjuk och doktorn sa att jag skulle lägga mig och vila. Var det ord till en människa som mig, det?”

Från tiden i sockenstugan berättar Alida: ”När tid fanns hade jag lov att sitta på vedlåren och lyssna på vad gubbarna pratade om. Då fick jag nog tankar om ett och annat.” Hon tyckte att ”högergubbarna” hade något nedlåtande i rösten när de talade om ”vanliga människor”.

När den unga småbarnsmamman tänkte så ska man komma ihåg att kvinnorna i Sverige inte fått rösträtt förrän 1919, senare än i både Finland (1906), Norge (1913) och Danmark (1915). Och den manliga allmänna rösträtten var inte heller så gammal: Före 1909 hade bara myndiga manliga medborgare med en årsinkomst över 800 riksdaler eller förmögenhet på minst 1000 riksdaler rösträtt – vilket innebar 6% av befolkningen. Det första andrakammarvalet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hölls 1921. och det dröjde till 1945 innan även de som tagit emot ”fattigvårdunderstöd” fick rösta.

Men mina morföräldrar gick inte till fattighjälpen: ”Vi ville inte unna högergubbarna att sitta där och dela ut nådegåvor.” Småningom förstod mormor att det inte räckte med att man klarade sig själv: ”Skulle det bli någon annan ordning så måste vi fattiga gå samman hos demokraterna.”

Hon talade med Ernst, som var ordförande i arbetarkommunen och fick hans hjälp att bilda en socialdemokratisk kvinnoklubb, där hon var ordförande i tjugo år.
Hur det gick sen kan jag läsa om i Pitetidningens arkiv från 2017:

”För femtio år sen firade Socialdemokratiska kvinnoklubben i Hortlax 20 år. Mångåriga ordföranden Alida Lindmark erinrade i sin historik bl.a. om att man startade med 17 medlemmar. Initiativtagare var Oskar Nyström och under den första tiden fick man ett gott stöd av arbetarekommunen. Första ordföranden blev Alida Lindmark.” Hon satt även arton år i socialnämnden, åtta år i barnavårdsnämnden och åtta år i kommunalfullmäktige.

I intervjun säger hon: ”Idag är det nästan svårt att förstå hur vi klarade oss. Men det var väl det, att vi var så många som hade det lika svårt. Vi höll ihop och hjälpte varandra, det gjorde oss på något sätt rika som människor. ” Vid 72 års ålder tycker hon nog att hon gjort sitt i politiken. ”Men visst säger jag vad jag tycker. Det växer man aldrig ifrån.”

I mitten av 30-talet fick familjen Lindmark ett egnahemslån på 4 500 kr, och Ernst kunde med hjälp av de äldsta sönerna själv bygga hus och ladugård, samtidigt som han jobbade som hamnarbetare. Det var en del i den egnahemsrörelse som uppstod i Sverige vid 1800-talets slut. Förmånliga lån till bostad och mindre jordbruk för ”obemedlade” skulle ge möjlighet att genom hårt arbete skapa sig en försörjning i vårt land. Satsningen var inte bara en belöning till skötsamma och ordningsamma arbetare, som gav dem ett bättre liv, utan var även tänkt att minska risken för kommunism, inflyttning till städerna samt emigration.

Vid 1900-talets början spred sig egnahemsrörelsen även till de större städerna, och nya idéer föddes som motvikter till den mörka och osunda 1800-talsstaden: trädgårdsstäder, koloniträdgårdar och storgårdskvarter med en obebyggd gemensam innergård. Den första svenska trädgårdsstaden låg i Gamla Enskede, och det var även i Enskede mina föräldrar på fyrtiotalet bildade familj, dock inte i något egnahem utan i en nybyggd hyresetta i ett av de smalhus som i Sverige ersatte storgårdskvarteret som ideal under 1930-talet.

Men mina morföräldrar hade Per Albin-torp, uppkallade efter statsministern. Om dem skriver Piteå Museum:

1933 gav ett nytt lånesystem skogsarbetare och andra egendomslösa främst i Norrland möjlighet att bygga egnahem. Genom att bedriva jordbruk i kombination med skogsarbete vintertid skulle de kunna försörja sig. Lånen räckte till tomt, bostadshus och lagård. I Piteå finns ett stort antal egnahem uppförda på 30- och 40-talen, byggda längs med vägar i utkanten av byarna, med den karakteristiska ladugården avdelad i en murad vitmålad del för djuren och en faluröd ekonomidel av trä. Alla byggdes efter typritningar: kvadratisk huskropp i 1 1/2 plan, med ladugård på tomten och förstukvistar med enkla trä- eller metallräcken.

Precis så såg mormors hus ut. Jag hittar en planritning över en typisk ”enkelstuga”, en hustyp som existerat åtminstone sen medeltiden, och den stämmer precis, utom att köket hade spis och diskbänk istället för eldstad och att ingången alltså hade en förstukvist.

Enkelstuga, av Holger.Ellgaard [CC BY-SA 3.0]

I förstugan gick trappan upp till övervåningen, som bestod av en liten hall med garderober. Där fanns vävstolen och den gamla skrivmaskinen, som jag älskade att hamra på. Innanför hallen låg det enda sovrummet, med kattvindar på båda sidor.

Genom förstugan kom man in i köket, som upptog halva huset och innehöll vedspis, diskbänk, stort skafferi samt matbord, korgstol och kökssoffa. I köksgolvet fanns en lucka ner till den stora potatiskällaren, och bredvid spisen var dörren till kammarn, där mormor sitter på bilden ovan.

Mormors och morfars hus låg vid ”stora vägen”, dvs dåvarande Riks13/E4an, och vi varnades för bilarna – jag minns att en pojke hade blivit överkörd i närheten. Och i Pitetidningen ser jag en notis från 1956: Älg påkörd mitt i Hortlax (vid Lindmarks kiosk).

Under ett antal år hade mina morföräldrar nämligen en liten kiosk med tillhörande minigolfbana, som jag minns mycket väl. Den sköttes av en ung tjej och jag var säkert ofta där, för jag fick läsa hur mycket jag ville och det hände nog att jag fick lite godis också. På kvällen räknades dagskassan i köket. I en Hortlax-grannes blogg hittade jag bilden på en tändsticksask från kiosken.

Från början var det alltså ett småjordbruk, men de enda djur jag själv minns – förutom ett antal katter och småningom hunden Rita – var får som gick på ängen bakom lagården och skrämde mig när jag skulle på dasset där, innan de fått vattentoalett. Åkern var utarrenderad, men höbärgningen minns jag.

Nu är adressen Skatanvägen 49, men jag kände genast igen huset på Google – utom att man byggt ut åt vänster. Längst åt höger låg alltså kammaren, vänster om den stora köket, sen var huset slut. Lagården är sig precis lik.

Jag var faktiskt där på kusinträff i slutet av 90-talet, just när man började bygga ut. Vi fick titta på huset och de nya ägarna visade att på en av dörrarna i lagården fanns de tecknande brödernas ”pinup”teckningar i fyrtiotalsstil fortfarande kvar.

De tecknande bröderna var min mammas tvillingbror Göte, som såvitt jag vet var självlärd, och så minstingen Tor, som föddes 1937 och småningom gick på Konstfack. Alida i intervjun: ”Tänk dig, den pojken kunde vi en dag kosta på lite. Han fick gå realskola. De andra hade som alla på trakten fått ge sig ut på vinst eller förlust i samhället. Guskelov gick det bra för dem ändå.”

Samma år som minstingen föddes kom också det första, inkomstbaserade, barnbidraget, 1948 följt av det nuvarande, allmänna bidraget, som var 260 kronor per barn och år (vilket 2010 motsvarade 4 600 SEK).

Och ungefär samtidigt infördes gratis skolmat, till en början bara till de barn som hade störst behov, vilket innebar ungefär 13% av landets elever. I Stockholmskällan tar man lustigt nog just ”Hortlax nära Piteå” som exempel på vad kostnaden per barn och måltid fick vara: max 30 öre, inklusive allt utom ved. Bestick och tallrik fick varje barn ta med hemifrån. Alida kommer ihåg att det först bara var de fattiga som utspisades i prästens sommarbostad. Ändå var det en hjälp: ”Jag minns hur jag tidigare aldrig ville äta tillsammans med barnen vid bordet. Det kunde ju hända att maten inte skulle räcka.”

I detta egnahem bodde Alida sen kvar, efter 1966 som änka, där ägde intervjun rum 1973, och dit åkte vi sovvagn på sommarloven. (Det var billigt (gratis?), för min pappa jobbade vid järnvägen.) När vår familj på fem personer bodde i övervåningens stora sovrum bäddade mormor och morfar åt sig på golvet i de väggfasta garderoberna ovanför trappan.

Och när jag blivit äldre fick jag ”eget rum” i ”kattvinden”, där det även hängde kläder och där min yngste morbror bott innan han flyttade hemifrån. Han som fått ta realen, gått på Konstfack och blivit ”grafisk formgivare med politiskt budskap”, som det står i minnesorden efter hans död i en bilolycka 1988. Han jobbade mycket åt socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, och valaffischen 1973 visar hans son tillsammans med sin farmor.

Just när jag skrivit detta hittar jag i DNs arkiv en intervju, där Tor året före sin död pratar om sin mammas och andra arbetarkvinnors obemärkta kamp för att hålla ihop familjen. Och hur gårdagens visionärer fick människor att våga tro att det goda livet var tillåtet också för dem – och vi gick från fattigdom till välfärd. Han fortsätter:

”På samma sätt måste nya visionärer beskriva en positiv framtid, våga kräva de förändringar som måste till: stopp för rovdrift av natur och människor, uppgörelse med expertvälde och överhetsstyrning.”

Synd att han bara blev 50 år.

På bilden nedan sitter vi bakom huset i början av 60-talet: mamma, min lillasyster, mormor och jag. Och så Rita, förstås.

 

4 reaktioner på ”Min mormor Alida Lindmark – en del av Sveriges 1900-talshistoria

  1. Jag kommer lite sent till festen, men det var spännande läsning. Mer fascinerande än kungar och årtal! Tänker på min mormor som in i det sista var vaktmästarhustru i ett hus på Södermalm och skurade trappor gott och väl över 70 år gammal. Hon kunde vända på slantarna och trolla med rester, men var också en nyfiken natur som tog oss ungar med till Hötorgshallen för att smaka nymodigheter som falafel, ännu ingen vanlig syn på 1970-talet. Att biblioteket fanns och kunde nyttjas gratis tror jag hon uppfattade som en stor lyx, hon som fick börja arbeta som 12-åring. Kommen ur en militärfamilj och gift med en militär (inga höga officerare utan vanligt fotfolk) tror jag knappast att hon vågade sig på att rösta socialdemokratiskt, men hon var egentligen en vild själ.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.