Om Bokmässans strapatser och belöningar

På Bokmässan i Göteborg hade vi en enda tid att passa: seminariet ”Internet har gått sönder”, kring boken med nästan samma namn. Vi minns ju själva hur internet för inte så länge sen (bland annat) sågs som ett verktyg för att främja demokratin: Alla skulle kunna göra sina röster hörda! Men nu verkar det mest handla om att jaga klick, även för etablerade media. Och de flesta klicken får man olyckligtvis för extrema ståndpunkter, starka känslor (speciellt vrede och rädsla) samt falska nyheter.

  • Hur kunde det bli så, och vad kan man göra åt det?

Förutom att ämnet intresserar oss var en av debattörerna min svärson Max Andersson, fd EU-parlamentariker. Här är allihop:

Uppdatering: Och nu finns seminariet på nätet. 

Att kolla in Bokmässan och ett seminarium låter ju enkelt, särskilt som vi varit där förut, och dessutom varit med och arrangerat konferenser och utställningar. Just därför vet vi hur viktigt det är med tydlig information och skyltning. Sånt som mässor brukar vara proffs på…

Så: VARNING för gnäll! Tid och plats för seminariet visste vi – som tur var, för det var svårhittat på hemsidan. Med tanke på det obefintliga lokalsinnet ville jag i förväg kolla in kartan. Det gick inget bra: Någon sån menyknapp fanns inte, och när jag sökte på ”Hallkarta”, ”Mässkarta”, ”Kartvy” fick jag ingen träff. Försökte bakvägen: hos en utställare tryckte jag ”Visa på karta” – och kom till något man kallade ”Mässkarta” (som alltså sökningen inte hittar!). Men det såg ut som en suddig akvarellmålning. När jag zoomade in maximalt skymtade jag blekblå bokstäver på blekblå botten, men läsa dem kunde jag inte. Och det tror jag inte jag är ensam om, speciellt som många mässbesökare verkade vara i min ålder…

Jag mejlade hjälpsamt till mässan om problemet och fick svar: ”Tack för din feedback. Jag tar detta vidare till de ansvariga och hoppas att vi kan göra eventuella förbättringar.” Möjligen gjorde man det, för dan efter vårt besök hittade jag faktiskt en länk: ”Nytt för i år är vår interaktiva mässkarta”. Tyvärr hamnade man på samma oläsliga bild.

Men det skulle nog lösa sig om vi är ute i god tid, tänkte vi, scrollade förbi alla dyrare varianter och bokade ”besök plus ett seminarium”. Vi fick till och med ett långt bekräftelsemejl:

Entrébiljett hittar du om du klickar på ”Klicka här för att visa din entrébiljett” nedan. Skriv ut eller visa upp den bifogade biljetten med streckkoden i entrén till mässan. Har du endast köpt seminariekort kommer inga biljetter att synas när du klickar på länken. Entrén ingår i seminariekorten.

Seminariekort hämtar du i första hand ut i entré 8 vid Scandinavium genom att gå till stationen för seminariekort och skanna streckkoden på den här bekräftelsen. (Streckkoden sitter uppe i höger hörn, ser du den inte behöver du ladda ner bilder och detta ser olika ut i olika mejlprogram så undersök hur du gör detta i ditt program.)

Det sista lät invecklat, men jag började från början och när jag klickade på biljetten fick jag upp den, med streckkod och allt! Där stod:

ENSTAKA SEMINARIUM
OBSERVERA att entrén till mässan ingår. Lämna biljetten vid entrén till seminarielokalen.

Det lät ju enkelt. För säkerhets skull var vi där redan när man öppnade, dvs en timme före seminariet. Åtminstone var vi i parkeringshuset. Automaterna fungerade nämligen inte. Kring dem stod klungor av frustrerade besökare samt ett antal vakter. Enligt en vakt kunde vi låta bilen stå och komma tillbaka och försöka igen om någon timme, en annan kunde inte lova det, men ”om man väntar några minuter mellan varje kund så verkar det fungera”. Vi valde våningen med kortast kö, ändå är några minuter mellan varje försök v-ä-l-d-i-g-t lång tid vid en välbesökt mässa… Till slut lyckades vi få åtminstone två timmars parkering.

Rusade genom hällregnet till närmaste ingång. Innanför den stod några sysslolösa(?) människor bredvid en trappa med en mycket lång kö. För säkerhets skull visade vi biljetten och fick bekräftat att det bara var att ställa sig i kön. Som visade sig vara så lång eftersom endast två ovana(?) personer MYCKET noggrant kollade även mycket små väskor.

När vi äntligen var färdigkollade funkade inte vår streckkod. Man bad oss att gå ner igen. ”Men de skickade just upp oss?” sa vi och en vänlig kvinna, som verkade känna igen problemet, följde oss ner, där man mycket riktigt omedelbart försökte skicka upp oss igen. Dispyt uppstod mellan funktionärerna, som verkade irriterade över att flera råkat ut för samma sak som vi (vilket väl knappast var vårt fel). Till slut stämplade den ena oss på handen och den andra stack åt oss seminariekort.

Nu var det inte mycket tid kvar tills det skulle börja. Hur hitta dit? Vi såg inte till vare sig informationstavla eller skyltar, frågade ett antal personer, skickades hit och dit. Till och med när vi kommit så nära att vi hittat en skylt med det välsignade ”F2” på försvann den vid nästa krök. Precis innan seminariet började, alltså en timme efter att vi kommit fram, hittade vi lokalen. Och stormade ohejdbara genom alla spärrar. Vi har fortfarande inte visat vår seminariebiljett.

Seminariet var intressant, men tiden var alldeles för kort för det centrala ämnet. Man gav en överblick över hur det kunde bli så, men hann tyvärr bara snudda vid vad kan man göra åt det. Men UR var där och filmade, så det kommer på TV och på URplay.

För så fungerar ju nätet när det är som bäst! 🙂

När jag sprang där genom mässan ringde en envis melodi i mitt huvud, jag insåg att det passande nog var: ”Vi ska klara av’et!” med Martin Ljung. Minns ni den? Här tyvärr utan video:

Sen hade vi väl klarat av’et och kunde i lugn och ro ägna oss åt resten av mässan, trodde vi. Först skulle vi bara ta oss ner från övervåningen till själva mässhallen. DET låter ju enkelt – men det var det inte. Genom glasrutorna såg vi montrarna, men var fanns trappan? Efter besväret med att ta sig in ville vi helst inte hamna utanför mässområdet igen. Men det gjorde vi – gång på gång, trots att vi frågade och försökte följa anvisningarna. Jag började längta efter Berlins varningsskyltar: ”You are leaving the American Sector”.  Till slut tog vi oss ner – fast en av oss var ju efter två timmar tvungen att göra ett nytt försök med P-automaten.

Sammanfattningsvis: Aldrig har någon ryggsäck kollats så många gånger på så kort tid som makens.

FÄRDIGGNÄLLT! För sen hittade jag faktiskt montern med boken ”Free spin”, där Beskrivarbloggen, a k a Margareta Börjesson, berättar om sitt spelmissbruk.

Och hon var där, så jag kunde få en dedikation i min bok. Det var den andra hon skrivit den dan, men vi skapade en trend, för minst en person stod och väntade bakom oss. Ändå hann vi prata om hur viktigt skrivandet är för oss båda, fast på olika sätt.

Mig har det alltid hjälpt att skriva för att få styrsel på tillvaron – tidigare i dagböcker och kollegieblock. Bloggar ger andra möjligheter – inte bara till enskilt skrivande, utan tankeutbyte, den sortens vindlande samtal som jag vill ha – både IRL och på nätet. Gärna trams och flams – om det kan övergå till allvar och svåra, men viktiga samtal.

Så fort jag hann sträckläste jag boken. Det var för spännande att läsa på annat sätt, när Margareta berättar om hur skrivandet hjälpte henne: Hon lärde sig att ta fram datorn – och skriva av sig istället för att spela, dessutom få förståelse och tips från andra i samma situation, för att förhindra faktiskt spelande – till att börja med. ”Om att skriva för att leva – eller leva för att skriva” står på hennes blogg.

Det här är den delen av internet som inte gått sönder, tänker jag.

Sen fortsatte vi att oplanerat strosa genom mässan så länge vi orkade, som vi brukar. Hamnade på högintressant intervju om boken ”Mordet på Zaida Catalán”, som utlovar helt ny information i fallet. Hittade gammaldags julbonader, köpte några på kul – och insåg att vi betalade till konstnären själv, som berättade om sitt liv som bland annat veckotidningsillustratör. Sen blev det lite Jack Werner, nu om ”Creepypodden – Sveriges kusligaste podd, där du hör nätets och lyssnarnas bästa skräckhistorier och vandringssägner”.

Men Trafiknostalgiska förlaget sålde inte Gröna linjen, den som jag åkte redan när det var matarbuss sista biten till Farsta. Den får jag beställa på nätet. Däremot köpte jag tjockboken: ”Snapshot! – 400 års minnesbilder ur Riksarkivet” samt ”Tisdagar med Tolfterna – nätverkande kvinnor i (förra) sekelskiftets Stockholm”, bland dem Anna Lindhagen, som jag ju nyss ”varit hemma hos”.

Och så gick jag oförsiktigt nog på toaletten. ”Glöm det jobbiga med att sitta på toaletten och upptäcka att du saknar mensskydd när du behöver det som mest. På Bokmässan finns alltid ett inom räckhåll”, går att läsa i mässans tidning (och på toadörren). Något mensskydd såg jag inte till, vilket inte gjorde mig något, i min ålder.

Men toapapper hade ju varit bra att ha…

6 reaktioner på ”Om Bokmässans strapatser och belöningar

  1. På 80. och 90-talet var jag på Bokmässan flera gånger. Långa köer till entrén kunde det vara, men inte sådant strul som du berättar om. Det verkar som det blivit betydligt krångligare. Förr fanns ju många av de kända författare vi var vana vid den tiden. Nu har jag inte varit där på många år, tänker ibland att det skulle vara kul att åka dit igen, men så hör jag jag någon som nyss varit där och dissar den fullständig. Sådana som också besökte mässan under 1900-talet. Tror det är bättre att behålla de minnena.

    Trots krånglet blev jag litet sugen nu när jag läste dit tinlägg… 🙂 Tur att mässan är överstånden för det här året…

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.