Från andra sidan ”me-too”

Hämndgudinnan Nemesis, Art Gallery of South Australia [Public domain]

För en fyrtiotalist som mig är det spännande att se om det efter metoo-rörelsen är möjligt att, som Åsa Beckman skrev, skapa en mentalitetsförändring som gör att flickor och kvinnor snabbare vågar lita på obehagsimpulsen och, när det behövs, freda sig. Alltså ändra normen för vad som är OK, ungefär på samma sätt som majoriteten numera är enig om att det inte är OK att aga barn.

Själv minns jag bara en gång när jag en kort stund verkligen kände mig hotad. På ett sommarjobb höll två män fast den spinkiga fjortonåringen och började treva upp under kjolen. Vi var ensamma i personalutrymmet och jag kände en liten panikunge darra till – innan de släppte mig och flabbade. För det var ju bara på skoj, och jag berättade det heller aldrig för någon.

Det jag numera (mycket tack vare metoo!) inser är hur även jag oreflekterat har anpassat mig till att ”män är såna”: haft tekniker för att hålla kladdaren på någorlunda avstånd, gått hem tidigare från firmafesten, innan kladdandet började. För den som stannade kvar hade gett sin tillåtelse, liksom den som klätt sig ”fel”. Jag var alltså aldrig utsatt för något brottsligt, men i efterhand känns det sorgligt begränsande med de där oskrivna reglerna – för båda könen.

En av de inflytelserika män, som fått hållas i decennier, trots att så många verkar ha vetat att särskilt unga kvinnor i beroendeställning utsatts för vad Svenska Akademiens dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius kallade ”otillbörliga närmanden”, är gift med akademiledamoten Frostenson. Sammanfattningsvis är han nu i två instanser dömd för våldtäkt efter att ett trettiotal kvinnor oberoende av varandra berättat om trakasserier och övergrepp. Men hans agerande verkar länge ha varit allmänt känt. Redan på nittiotalet skrevs artiklar och anklagelserna ledde då till att Arbetsförmedlingen slutade skicka praktikanter till hans verksamhet. Den dåvarande ständige sekreteraren viftade bort alltihop, liksom Frostenson.

Nyligen kom två böcker, en av Arnaults vän Engdahl och en av hans hustru Frostenson. Jag läste nyfiket alla recensioner jag hittade. Engdahl skriver tydligen som vanligt för att provocera, så hans bok hoppar jag över. Men Frostensons bok intresserar mig. Hon har varit tyst hela den här tiden, medan hon följt sin man utomlands. När hennes bok beskrivs som ”intertextuell” fick jag slå upp ordet och undrade om jag skulle klara av att läsa den. Men man kan ju kolla på nätet! tänker jag djärvt och beställer hem e-boken. Och i början skriver Frostenson att hon alltid haft svårt att förstå och minnas böckers handlingar. Det känns ju sympatiskt förlåtande för en som jag, så jag fortsätter att läsa – och reflektera.

För som jag ser det har Frostenson här en fantastisk möjlighet att inifrån beskriva hur det känns att vara inne i skitstormen, trots att man inte själv egentligen är den jagade. Men man gör det för kärleks skull. Och hur påverkas känslorna av allt som kommer fram? En levande skildring kanske till och med kunde få några av ”svansens” skitkastande hatare att ifrågasätta vad de håller på med?

Och hon skriver fint om den mångåriga kärleken, ömheten och kropparna som efter alla år känner varandra utan och innan. Jag kan känna igen det.

Det jag däremot inte kan känna igen eller ens förstå är det totala förnekandet. Frostenson bemöter kort de anklagelser som riktats mot henne själv: Det stämmer att hon inte berättade att hon var delägare i klubben, men: ”Jag har aldrig läckt Nobelprisnamn. Det enda som är sant är att du och jag har talat om dessa författare med entusiasm, för att vi läst dem hela våra liv.” Det kan mycket väl vara sant. Även om det måste vara svårt att hålla möjliga nobelpristagare hemliga för sina allra närmaste, samtidigt som man måste läsa in sig på dem. Jag har antagit att det hela i praktiken bygger på att de närstående har omdöme nog att hålla tyst.

Och det är väl just det här med omdöme som ifrågasätts här.

Samtliga beskyllningarna mot maken genom åren avfärdas i klump som grova och falska anklagelser.

Du må ha betett dig lätt amoraliskt men detta förtal är förföljelse. Galenskap.
”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.”

Jag kan inte ens om mig själv tvärsäkert slå fast ”så skulle jag aldrig göra!”. För jag kan ju inte veta vad jag är kapabel till i varje tänkbar situation. Om min man under åratal drabbades av samma anklagelser skulle jag nog vilja att vi tillsammans funderade över hur det kan komma sig: Kan hans agerande missförstås? För att inte riskera att skada eller såra någon (exempelvis unga praktikanter) kanske han kunde tona ner det lite? Jag vill ju visa världen vilken fin man jag har.

Nu förstår jag vad jag läst om att akademiledamöter tidigare försökt ta upp problemet, men ”Frostenson har reagerat aggressivt varje gång någon kritik riktats mot hennes man”. Aggressivt beteende fick jag inte att stämma med hennes framtoning. Men här finns det.

Och det är så SYND! För det blir svårt att känna med någon inne i en skitstorm om hon kastar så mycket skit själv. Frostensons skällsord är visserligen så litterära att jag får slå upp en del – men skit är det, ”om ock i gyllne dosor”. Som Fröding skrev.

För mig skulle det bli lättare att förstå om hon, åtminstone i sömnlösa nätter, kunde slås av tanken: ”Tänk om det ligger något i det!” Så var det för mig när jag försökte hjälpa en sjuk närstående, som i sin förtvivlan ibland fick för sig att hela svenska sjukvården var emot henne. Ibland, om jag vaknade i vargtimmen, kunde den plågsamma tanken dyka upp att hon kanske VAR utsatt för en konspiration.

Men här finns aldrig någon tvekan: Tidigare och nuvarande ”attacker” är bara förföljelse.

Den stora frågan blir då: Varför har just han drabbats så hårt så många gånger genom alla år?

På försättsbladet finns möjligen en ledtråd. Där står:

”var rädd det finns ett mönster /Katarina Frostenson”.

Så här uppfattar jag det mönster Frostenson ser (citat ur boken):

Den avslöjande tidningen ”tycks ha hatet mot Akademien, det yttersta målet för angreppet, i sitt DNA.” Den har ”sett möjligheten att genom mig, och allra först via dig, nå in i den höga församlingen”.

Och om man vill skada Akademien är det logiskt att ge sig på Frostenson: ”Ulf Linde sa till mig en gång: Det är du som är Akademien. Du är den Visa.”

Enligt Frostenson angrips hennes man för att han är utlänning, osvensk och ”inte helt sedesam”. Jag antar att hennes förskönande omskrivning betyder detsamma som Engdahl menade med ”vivör”. På samma språk kallas Danius här ”sipp”.

Kvinnorna som vittnat om övergrepp: Aldrig skymtar minsta antydan till empati för någon av dem, tvärtom. Det handlar bara om hämnd (för vad?):

”Om kvinnorna vill kalla sig furier, hämndgudinnor, är flertalet megäror: de avundsamma.”
”Varför ylar de? För att de är illasinnade eller frustrerade; hämndandar.”

De ”låtsas vara förorättade i sina vittnesmål för att synas och stå på en scen”.

Och Sverige, kallat Landet S, kommer inte lindrigt undan: ”Sveden. Sektstaten. Avundens land och förtalets förlovade rike. Det är inte en dag för tidigt som vi försvinner därifrån, drivna iväg av en kabal (= konspiration). Det är många, många dagar försent. Varför väntade vi så länge?”

”Och Sverige är långt borta. Det är det bästa av allt. Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mera offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp nåt nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.”

Från ett sånt land är det väl snarast en välsignelse att bli ”förvisad”. Ändå behöver Frostenson trösta sig, och det gör hon med att läsa och jämföra sig och sin landsflykt med exempelvis Ekelund, Strindberg, Swedenborg, Bergman, Almqvist, Dreyfus. Hon förstår nu Kafkas verk inifrån.

Som tröst kan jag förstå det, fast det blir lite mycket: Stalins trettiotal, Marie Antoinette, som giljotinerades, och von Fersen, som lynchades av den svenska pöbeln. ”Förtal. Lögner. Anklagelser. Pöbeln. Massan.”

Under krig och ockupation gällde det att tänka: ON LES AURA! (= Vi ska visa dem)
Och det gäller nu. Helvete!”

Frostenson tackar varmt de trogna vännerna, som ”räddar våra liv”. Fast ”de är få”. Kanske inte så konstigt. Så fort de säger något annat än varianter på ”Hos er finns inget av den dy som imbecilla och elaka människor smörjer er med” verkar de skyfflas över i kategorin svikare. Detsamma gäller även nästan alla akademiledamöter.

Det är lite svårt att begripa varför akademien skulle vilja förgöra sig själv. Men efter att ha läst boken slås jag av en hädisk tanke:

När både Engdahl och Frostenson, trots många olikheter, ger exakt samma intryck av att självklart stå så högt över pöbeln att ingen kontakt finns med oss dödliga – då kanske det var bra att ”den höga församlingen” punkterades?

Efter Metoo har jag funderat över hur det skulle ha varit om män som denne inte fått hållas i decennier? Kan de ha uppfattat tystnaden som godkännande – dvs faktiskt ha varit i ”god tro”? Hade de rentav kunnat hejda sig om omgivningen hade reagerat? Efter att ha läst boken känns det lite naivt att tänka så.


PS om bilden ovan: Jag hittade ingen bild på Megära, den avundsamma och fientliga hämndgudinnan, däremot på en annan: Nemesis, som ”utdelade straff till varje dödlig som drabbats av hybris, vilket avsåg det övermod som trotsade gudarnas överhet.”

Det kanske bara är jag, men i efterhand tycker jag att den bilden passar ganska bra här.

2 reaktioner på ”Från andra sidan ”me-too”

  1. Om man inte vill se så kommer man aldrig att se. Hon verkar totalt blind för något annat än det hon och hennes man har och jag kan känna att jag tycker lite synd om henne men hon är så dryg och uber att den känslan snart försvinner

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.