Om en femårig författare och regissör

Av mitt femåriga barnbarn fick jag i år både födelsedagskort och julkort.

Mera nyligen kom ett mejl, från honom via hans mor. Där stod:

Björn skriver:
ATAKEB°£?[ <©®™¶pv$[?¢v¢¥}?®\~™•|~£zgg00)+?:%#13900
(BJÖ€ .SE001002) ;%$¶<?®$KAN

”Kod?” frågade jag, och fick instruktioner per telefon. Jag förstod inte alla, men man skulle i alla fall läsa nerifrån och upp. Och så berättade han att han hade gjort en ny bokstav ”som jag alltid gör!”, och den såg ut ”som ett C med två streck på.

Det första ordet inom parentesen innehåller den nya bokstaven: BJÖ€. Femåringen förklarade att eftersom man inte uttalar R:et i Björn, hade han gjort en egen bokstav för det ljudet. Smart! Nu skulle man bara ha samma eleganta lösning för sje-ljudet.

Han förklarade också att mejlet handlade om en grupp som attackerar en annan grupp. ”Dom attackerar lite var som helst. Han tillade lugnande: ”Men det är bara i en bok!” Han hade gjort en egen muminbok också: ”För jag kan göra böcker, faktiskt! ” Och så visade han upp sin bok i telefonen(!).

Den verkade handla mycket om zombies, med och utan huvud, som ibland blev monster – och då ”kan de inte föröka sig”. En kung var också inblandad. En femårings liv verkar fullt av zombies. Tills mormor berättade att vi nu ätit upp ”majskorvarna” (som vi faktiskt köpte inför barnbarnsbesöket, mest för att det var så likt ett visst annat ord.) Så resten av det det telefonsamtalet blev det mest bajskorvs-prat.

Bjällerklang!

Årets lilljul blev också oväntat kulturell. Enligt gammal (tvåårig) tradition fick gunghästen en bjällra hängd i tömmen, för: ”Nu blir det bjällerklang!”

Vid kaffet kom nästa glada budskap: ”Nu blir det teater!” Det viktigaste verkade vara förberedelserna. Bland annat gillrade den unge regissören upp ett litet keramikhus och ställde några gubbar framför. Sen äskade han tystnad, pekfingret åkte upp i luften: ”När det är teater, då ska man vara – KONCENTRERAD!” (Ekot från förskolan hörs tydligt.) Alla närvarande var uppmärksamma och koncentrerade. Utom två, som fortsatte att prata.

Han tittade bekymrat på dem, tänkte efter. Och sen sa han: ”Jag behöver nån som kan slå på den här burken, som musik till teatern.” Hela publiken anmälde sig genast frivilligt, men han valde en av pratarna. Så var de störande elementen oskadliggjorda.

När femåringen med familj ändå var i stan passade vi på att gå på Sky Bar tillsammans. Vi hade berättat att det var fin utsikt där, och det tyckte lille B också. Han spanade in lokalen – och hade genast en vision om exakt var vi skulle sitta för att ha den allra bästa utsikten. Tyvärr var de platserna upptagna, dessutom var det VÄLDIGT mycket folk och hög ljudnivå i lokalen. Alltså svårt att uppfatta femåringens instruktioner när han pilade runt i lokalen. Det var tillräckligt knepigt att se till att vi inte tappade bort honom. Vi sätter oss där det finns plats så länge, och försöker föra ett samtal, trots ljudnivån.

Småningom började människor troppa av och vi kunde flytta till en bättre plats – fast vi hade fortfarande svårt att uppfatta var den lille regissören ville att vi skulle sitta.

Till slut höll han upp två fingrar. Först trodde jag att det var V-tecknet, men sen såg jag hans bistra min och frågade hans far vad han sa: ”Det är två här som uppfört sig så dåligt att om de fortsätter så får de inte följa med till Sky Bar nästa gång!” Han var för diskret för att säga vilka, hans pappa trodde att han menade sina föräldrar. Själv är jag ganska säker på att det var vi gamla lomhörda människor som gjort bort oss. Igen. (Tur att barnet inte är långsint.)

Men, som Askungen sa:

”Vad är väl en bal på slottet?”
(Eller, i det här fallet, en kväll på Sky bar. )

Under min korta tid som singel gick jag till och med på Spy Bar (med en tuff dörrvakt som min yngre väninna ex-modellen fick smuggla mig förbi). Det blev bara en gång, för där gick det inte heller att prata.

Och det är ju faktiskt så jag roar mig.

Annonser

4 reaktioner på ”Om en femårig författare och regissör

  1. Man blir helt varm av den oförstörda kreativiteten. Får en liten flashback till när jag någon gång på mellanstadiet hittade på ett helt alfabet med nya krumelurer för att kunna skriva hemliga lappar till bästisen. Vuxenlivet har många poänger men det är lite grått i jämförelse…

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.