Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Vi pratar vidare med Walter Frankenstein, 94-årig överlevande från Förintelsen, som jag skrivit om tidigare. När vi börjar gå igenom hans arkiv hittar vi den gamla arbetsboken. På en av sidorna finns en prydlig stämpel (”Bezirksbürgermeister” i Neukölln, Berlin) och det framgår att Walter redan den 1 juli 1945, alltså omedelbart efter kriget, började jobba heltid som oavlönad fritidsledare för skolungdom.

Det var många judar som inte förstod att han ville ha något att göra med tyskar, speciellt direkt efter kriget. Men som Walter såg det var det i den unga generationen hoppet fanns om att förhindra att det som just hänt i Tyskland skulle hända igen. Idag fortsätter han att i samtal med tysk skolungdom – och alla andra han träffar – förklara hur viktigt det är att inte lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. Kort sagt: ”Tänk själv!”.

Jag hade världens bästa barndom, säger Walter – tills allt plötsligt förändrades 1933, när Hitler tog makten.

Pingsten 1930: Familjen Frankenstein och anställda vid kaffebordet (Walter i mammas knä)

Efter 1933 och hembyn Flatows egna lokala ”kristallnatt” fortsatte kristna vänner och kunder att besöka familjen Frankenstein och deras affär, men nu kom de bakvägen. En av vännerna arbetade hos polisen som självförsvarsinstruktör och erbjöd sig att undervisa pojken i jiu-jitsu, ”så att han skulle slippa vara rädd”. Walter berättar att han först pinades i åtta månader, blev utskälld och till och med slagen – allt för att lära sig den svåra självbehärskningens konst innan han fick lov att öva på de farliga greppen. Först därefter började själva träningen: I sex månader lärde han sig sparkar och grepp, snabba reaktioner samt hur man faller utan att skada sig.

Efter det säger han själv att han aldrig mera varit rädd för någon. Det har räddat hans liv många gånger, och reflexerna sitter i: Han kan fortfarande reagera blixtsnabbt även i farliga situationer och falla utan att göra sig illa. Förutom häromnatten, när han ramlade ur sängen och en lampa stod i vägen. ”Men då sov jag ju!” säger han urskuldande. Larmet låg uppe på bordet och han halkade i blodet från såret i huvudet. Men han överlevde. Igen.

På sjuårskalaset 1931 hade Walter sin (icke-judiske) lärares dotter Ursula som bordsdam. På hans 90-årsdag var hon också med, då hade de efter många år åter fått kontakt.

Men 1936 fick judiska barn inte längre gå i byskolan. Då var Walters far redan död, men hans farbror Selmar hjälpte tolvåringen att flytta till Auerbachbarnhemmet i Berlin, eftersom där fanns en judisk skola. När han träffade de andra pojkarna på barnhemmet var deras första fråga om han kunde boxas. Han sa ja och fick visa det genom att gå en match mot en 17-åring. Han förlorade förstås – men inte förrän efter en hård kamp. Efter det blev barnhemmet som ett andra hem för honom.

Höjdhopp framför barnhemmet (okänd hoppare tar sig över ribban med saxhopp)

Till sommarolympiaden i Berlin 1936 hade en onkel skaffat biljetter, och Walter kunde kolla in amerikanernas nya höjdhoppsstil: de rullade över ribban. Det gjorde Walter också, och blev en duktig höjdhoppare. Många år senare besökte han Olympiastadion, och kunde säga: ”Här stod Hitler och här stod. Göring. De är borta nu. Men Walter Frankenstein är kvar.”

I oktober 1941 började deportationerna: Berlin skulle bli ”judefritt”. Walter var då 17 år och en av de deporterade var hans kusin. Hela familjen samlades för att ta avsked medan kusinen packade de tillåtna fyra kilona, och funderade på hur han skulle få med tillräckligt mycket varma kläder. (Alla trodde ju då att deportationerna gick till tvångsarbete, inte förintelseläger.) När Walter och Leonie gick därifrån hade de bestämt sig: ”Inte med oss!”

Och så blev det: Det unga paret gjorde passivt motstånd. I en nöjespark sköt Walter prick på fem pappersblommor i rad för att imponera på Leonie. När han vände sig om såg han att de hade fått publik: De var omringade av soldater på permission. En fältväbel steg fram och frågade: ”Varför är ni inte i militären? Vi behöver prickskyttar som ni.” Men Walter fann sig blixtsnabbt (tack vare jiujutsi-träningen?), började hosta och kraxade fram: ”Det är mina lungor. Jag vill ju så gärna tjäna vår älskade führer, men luften räcker inte till.” Och när fältväbeln misstänksamt påpekade att han nyss verkat väldigt pigg: ”Ja, ibland kan jag få en tillfällig lättnad i andningen.” Sen smet det unga paret.

Walter tillägger: ”Vid 94 år ålder är lungorna mitt friskaste organ, trots att jag rökt två paket om dan och jobbat med asbest.”

Enligt en tysk polisförordning från 1941 var alla judar över sex år förbjudna att visa sig offentligt utan en väl synlig gul Davidstjärna med ordet ”Jude”. Men Walter och Leonie tog av sig sina Davidsstjärnor och satte sig på bänkar med skylten ”Nicht für Juden”. Ingen annan visste att de trotsade förbudet, men det var viktigt för dem själva och deras självkänsla. De bestämde sig för att betrakta sina stjärnor som utmärkelser.

När Walter 2014 tilldelades Tysklands Bundesverdienstkreuz funderade han på att avböja den fina utmärkelsen, men gjorde sen istället sin egen variant: Han förvarar medaljen i dess eleganta etui – tillsammans med sin gamla medfarna Davidsstjärna:

”De hör ihop; Nazisterna har märkt mig, tyskarna har utmärkt mig.” 

Att Davidsstjärnan och fotografierna fortfarande finns kvar beror på att Walter grävde ner dem i Grunewald när han under kriget gick under jorden. Vid krigsslutet var det ryssarna som först kom till Berlin, och då fanns uppenbar risk att bli skjuten om man började gräva i skogen. Men när segermakterna delat upp staden mellan sig hamnade gömstället turligt nog i den amerikanska sektorn – och Walter kunde gräva upp sina minnessaker välbevarade.

I en Spiegel-artikel från 2017 säger Walter att det aktuella politiska läget i Tyskland påminner honom om tiden 1932/33: Liksom då kan de demokratiska partierna inte enas om hur de ska bekämpa de odemokratiska. Och han fortsätter: ”Jag ser det som min plikt att varna kommande generationer för vad som kan hända om man struntar i att delta i de allmänna valen och är likgiltig för vad som händer i politiken. Jag kämpar mot inställningen att man skäller på de demokratiska partierna utan att ha några idéer om hur man kan göra det bättre. Den kampen håller mig ung.”

Walter är sen många år svensk medborgare, men har nu ansökt om att återfå sitt tyska medborgarskap – för att kunna rösta både i svenska och tyska val:

”Jag bara har en enda röst, men den vill jag använda mot högerpopulistiska AfD. För de demokratiska partierna har alltid haft svårare att aktivera sina väljare än de högerpopulistiska. Och det utnyttjas av de icke-demokratiska.” 

Annonser

4 reaktioner på ”Det finns såna som bara inte tappar sugen. Nånsin.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.