Vad ska vi egentligen ha språket till? 

Jag var jättebra på uppsatsskrivning i skolan, åtminstone i början. När jag häromdan hittade alla(!) mina gamla betyg blev jag lite paff över hur slätstruket svenskabetyget blev med åren, men när jag tänker efter är det inte så konstigt. Jag ville ju skriva-skriva-skriva – och sen se vad det hade blivit, men med åren blev reglerna för uppsatsskrivning allt strängare.

Först räckte det med att i början lämna utrymme för den disposition jag låtsades ha utgått från, men sen försvann allt fler fria ämnen. Till slut fanns bara ett kvar, det kallades räddningsplanka och det måste ha varit meningen att det skulle vara totalt oinspirerande. Tanken med studentuppsatser var nog att förbereda för akademiska avhandlingar, inte att uppmuntra sprudlande berättarglädje. (Det här var ju på den tiden inte många ”tog studenten”.)

Jag har s k ”språköra”: Utan att ha lärt mig särskilt många regler ”hör” jag om det låter rätt och ”ser” hur ord ska stavas (nästan jämt). Eftersom jag själv tappade sugen när skrivreglerna blev allt fler kunde jag känna med dem som fick fullt med röda bockar i kanten på uppsatserna. En klasskompis berättar att hon inte lät sig avskräckas av lärarens påpekande: ”Glöm inte att det finns skiljetecken!” utan oförfärat skrev på, bara för att det var kul.

Men alla var nog inte lika tuffa. Femtio år senare sprudlar minnena när vi pratar, men när jag vill samla dem i Enskedebilder.com verkar den överdrivna respekten för det skrivna ordet slå till hos en del. Och det är väl synd. Senare har jag hört att man inte längre dyker ner på alla språkliga fel i uppsatserna utan uppmuntrar berättarglädjen, så kan man ta språkputsen sen. Hoppas det stämmer.

Nyligen läste jag en artikel om att det behövs tuffare språkpoliser för att ”beivra den slappa tanken”. Där citeras med gillande Martin Amis: ”låt oss se ner på dem som använder språket utan att respektera det.”

Även om jag rent principiellt tycker illa om uppmaningar att se ner på andra, kan jag nog hålla med om att det i etablerade tidningar inte vore helt fel med lite korrekturläsning. Problemet är att numera har ju alla möjlighet att sprida sina skrivna alster över nätet. Ska språkpolisen alltså jaga ”alla”? Då skulle nog även jag få skrivkramp, för jag vill inte umgås ängsligt försiktigt med ord, utan kunna både provtänka och provskriva.

På något sätt påminner det här mig om när enhetsskolan och studielånen gjorde det möjligt för såna som mig att ta studentexamen och fortsätta att plugga. Vi ”enhetsskoleungar” fick i gymnasiet nogsamt höra hur underlägsna vi var dem som gått gamla realskolan. (Återkommer till den spännande enhetsskolan – ett kapitel för sig, som inte vetat mycket om, trots att jag var med. Men nu håller jag på att lära mig!)

Jag har mycket större ordförråd skriftligt än muntligt, får bra resultat på tester, och har till och med (framgångsrikt!) protesterat mot felaktiga ord i tidningen. Ändå begriper jag inte artikelns finlir, exempelvis vad som är fel med ordet ”krispig ” – inte ens när jag får förklarat för mig att: ”en del ryser åt det, eftersom det anses vara ett onödigt engelskt lånord (det kom så sent som 1982, enligt Svensk Ordbok)”. Och? Måste alla låneord vara gamla? Även de gamla måste väl först ha varit nya? Och vem bestämmer vad som är onödigt? Är det inte bra med synonymer? – under förutsättning att de passar in i svenskan, och det tycker jag att det här gör. Frågor, frågor…

Det finns förstås sånt jag spontant reagerar mot och aldrig skulle använda själv. Häromdan stötte jag på ”vintageinfluencer”… Men om tillräckligt många säger på samma sätt blir det väl med tiden ”rätt”? Då funkar ju kommunikationen, och det är väl det språket är till för?

Det stör mig förstås när man säger direkt fel, som ”dem” istället för ”de”: ”Dem tyckte att vi skulle träffas.” (Tips: Gissa hellre på ”de”, som låter mindre fel, även om det är det.) Men när så många verkar ha problem med skillnaden vore väl det vettigaste att genomgående köra med ”dom”? Det är ju faktiskt så vi säger. Jag gissar att man så ofta chansar på ”dem” för att det låter mer ”skriftspråksaktigt”. I så fall beror det på en osäkerhet. Och den lär knappast minska om man riskerar att få språkpolisens batong i huvudet.

Ett annat misslyckat försök att vara korrekt (och artig) antar jag det är när en del yngre niar oss gamla mänskor. Tyvärr var vi med på den tiden när ”ni” användes – och vet att det INTE var något artigt tilltalsord, tvärtom! Som sommarjobbande tonåring blev jag utskälld: ”Ni ska inte säga Ni till mig! Ni ska säga fröken NN!” (Det var OK att säga både du och Ni till mig, eftersom jag hade lägre status – både ung och extraanställd.) Jag visste mycket väl detta, men hade glömt vad kärringen hette. Det man skulle säga var alltså: ”Önskar fru/fröken L/kandidaten/disponenten en bulle till kaffet?” Inte konstigt att du-reformen slog igenom så snabbt! En jämnårig man skrev: ”Faktum är att jag hellre blir kallad ”gubbjävel” än ”ni””.

HÄPP!

Fast jag skäller inte på den som niar heller – jag tror nämligen inte att det är illa ment. (Så om de i själva verket VILL jävlas med mig har de alltså misslyckats. Bra, va! )

Här och nu får jag i alla fall göra precis det jag ville från början: Skriva och skriva och skriva – och sen se vad det blev den här gången. Det hemskaste spöket är avlivat: Att missuppfatta ämnet. 😰 Då ändrar jag bara ämnet! 😜

Annonser

9 reaktioner på ”Vad ska vi egentligen ha språket till? 

  1. Jag minns svenskan på gymnasiet som väldigt liberal, jag uppskattade det eftersom jag gillar det skrivna ordet. Så ser det inte ut för sonen. Det verkar finnas regler för allt och för en som sonen, som inte ens gillar att skriva, så dödar reglerna all skrivglädje. Jag som hade 5:a i svenska på gymnasiet fattar ingenting av alla olika regler som han måste följa för att skriva. Hade mina lektioner sett ut så där på gymnasiet hade jag nog tappat all skrivglädje.

    Gilla

    • Trist att höra, det är precis det där jag menar. Jag tog studenten 65 o minns alltså hur jag fick krysta ur mig uppsatserna på slutet. Är det pendeln som svänger fram o tillbaks, tro? Många berättelser som aldrig får bli till… 😦

      Gilla

      • Idag väljer eleverna först på vilken nivå det ska prestera i skolan inför varje uppgift (bara det är konstigt) och sedan får de ett papper där kraven för varje betyg står ”för E ska man göra bla bla bla” osv. Jättekonstigt. Men det finns så mycket regler för allt att jag blir helt snurrig, inget fritt skrivande ur hjärnan utan ”för betyg C krävs tre frågeställningar bla bla bla och du ska visa att du är insatt i ämnet bla bla” eller för betyg E ” du ska på ett enkelt sätt beskriva bla bla bla” och så där håller det på i alla ämnen. Till och med gympan är teoretisk och han ska skriva utvärderingar eller debattartiklar om kropp och hälsa som givetvis ska följa ramar av vad som ska in för respektive betyg.

        Gilla

  2. Jag håller med dig Lena, att i skrivandet ska det finnas glädje, skrivarglädje! Det är innehållet som är viktigast och ska engagera, eller åtminstone intressera, läsaren. Sedan bör förstås folk kunna stava någorlunda, annars blir det svårläst.

    Apropå läsa… mitt 6-åriga barnbarn går i förskoleklass (tror jag det heter). Han var hos mig i helgen tillsammans med sin lillasyster. Han skrev några ord, lillasyster beundrade, jag lyssnade inte så noga på dem. Så säger 6-åringen; Farmor där har jag skrivit snoppen! Jag försökte berömma honom över alla ord han skrivit och sedan lägga till att det sista var svårt… snoppen stavas med två p, det står faktiskt snopen där! En något snopen kille blev det!

    Läsandets och skrivandets

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.