Korkad som jag är…

… stöter jag återkommande på resonemang jag inte begriper. Och jag brukar ju använda bloggen för att reda ut mina tankar, så nu tar jag ett aktuellt fall som exempel. Jag skriver inga namn och vet inte alla fakta, men en kvinna har polisanmält en känd man för sexuellt ofredande Och mycket har skrivits om det, av båda parter. 

Kvinnan berättar att mannen, som hon känner och beundrar, vid en avslutningsfest efter en konferens nyligen ville bjuda henne på något att dricka.

”Efter ett tag började han smeka mig över armen, över ryggen och ner på rumpan. Jag blev helt stel. Jag tänkte ”det här händer inte”. Jag är en ganska rak tjej med skinn på näsan, men jag blev så ställd att jag inte sa något, jag gick till en kompis för att komma bort från honom.”

Vid festens slut ville mannen tala med kvinnan avsides. Han lutade sig över henne och sa att han ville träffas igen, för “han ville kyssa henne på halsen, men inte här”. Efter festen fortsatte han att höra av sig tills kvinnan blockerade hans nummer och sociala medie-konton. Sen polisanmälde hon, och kommer att överklaga åklagarens beslut  att lägga ner ärendet.

Några veckor senare (och innan pressen tagit upp fallet) skriver mannen i en debattartikel: “Jag är en av de män som nämns i vittnesmål i samband med #metoo-kampanjen och jag har till och med blivit polisanmäld.” Han fortsätter:

Jag tror att de allra flesta vet väl var gränsen går mellan acceptabelt och oacceptabelt beteende. Jag visste det när jag – efter att kvinnan ­beskrev hur besviken hon var – skickade följande ursäkt: ”Oj, förlåt. Jag måste verkligen ha sårat dej. Det finns inget jag kan säga till mitt försvar heller – jag gjorde bort mig helt enkelt, gjorde dig obekväm och satte dig i en situation som du aldrig borde ha hamnat i. Jag är verkligen ledsen för det men kan inte annat än ångra mig och be om förlåtelse.”

Den ursäkten bör alla män som någon gång begränsat en kvinnas frihet genom sitt agerande skriva under på. Det handlar om att inse vikten av samtycke. Om de berättelser vi nu hör ska leda till varaktig förändring måste vi inse vår egen del i de patriarkala mönster som präglar hela vårt samhälle. Vi är både våra värderingar och våra handlingar.

Kvinnan kallar artikeln “ett hån mot hela systerskapet kring metoo. Den förlöjligar och lägger ansvaret på de utsatta kvinnorna.” En annan kvinna kommenterar i en egen artikel att mannen måste “stå för att han är en förövare. Varför kan han inte bara säga att det var han som gick över gränsen?”

Det är då mitt förstånd stannar och står stilla. Var det inte just det han försökte göra i artikeln? Så uppfattade jag det i alla fall, och läsa innantill brukar vara min bästa gren. Jag funderar vidare.

De flesta kvinnor känner nog igen situationen. Jag vet att jag gör det, och då har jag ändå varit förskonad, möjligen för att jag nog alltid hade en strategi. Inför en påkostad firmafest för många år sen kom jag och en arbetskamrat överens om att hennes man skulle hämta oss båda när det började spåra ur, för det visste vi att det skulle göra. Vi tyckte att det var tjatigt och jobbigt, men “det var så det var”. Så vi planerade för det, absurt nog. Numera tänker jag annorlunda, och sista knuffen i den riktningen fick jag nog av #metoo-rörelsen. Det är därför jag uppskattar den så mycket.

MEN: Är det bästa agerandet alltid att polisanmäla? Alldeles bortsett ifrån att polisen har så knappa resurser att de inte hinner utreda alla mord – eller brutala våldtäkter.

Här ser jag två vuxna människor, omgivna av vänner och bekanta – en man som har mycket att förlora och en kvinna som har en egen position i sammanhanget och själv säger att hon har skinn på näsan. Jag kan förstå att hon först blir så chockad och besviken på mannen att hon inte säger något, utan bara går därifrån. Men jag är nyfiken på vad hon gjorde sen – innan hon blockade och polisanmälde. Det säger hon inte i intervjun.

Och vad skulle jag ha gjort? Nuförtiden, när jag inte vill längre vill stryka över, utan förändra?

Det är ju lätt för mig att tänka mig in i situationen. Först skulle jag nog reflexmässigt ha skakat av mig hans händer, vid behov fräst ifrån: “Lägg av! Jag är inte intresserad.” Hjälpte inte det, ens om jag uttryckte mig ännu tydligare, skulle jag nog hota med att tala om vad han höll på med för kollegerna runt omkring. Det skulle ju räcka med att höja rösten, och båda visste att det inte skulle vara populärt. Konferensens tema var faktiskt jämlikhet(!) och han hade en ställning att vara rädd om. Nu är han mycket riktigt portförbjuden i olika sammanhang, där han förr var självskriven.

Om kvinnan försökt på olika sätt och han ändå fortsatte att ihärdas, även efter festen, då tycker jag att det ska polisanmälas – men då som ”stalking”. Om det håller juridiskt har jag förstås ingen aning om, men min rättskänsla säger mig att om någon fortsätter att förfölja mig fast han vet att jag  avskyr det, DÅ har jag ett problem och kan behöva hjälp att freda mig. Och det ÄR faktiskt brottsligt. Det som beskrivs här uppfattar jag som ett klumpigt, möjligen berusat närmade på en fest och inte som ett polisärende.

Vilket INTE innebär att beteendet ska accepteras – som vi har gjort tidigare. Och där tycker jag att #metoo är viktigt – just för att man nu verkar gå vidare, treva efter sätt att tillsammans hantera inte bara brott, utan även handlingar som inte är OK, även om de inte är olagliga. Hoppas bara att vi nu inte fastnar i fingerpekande och skällande.

Så tänker jag. Ungefär som Hanne Kjöller skrev för ett tag sen (alltså inte apropå just detta fall):

Bara jag vet var mina gränser går. Därför är det mitt ansvar att upprätthålla dem. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Såvida det alltså inte rör sig om gränser som definierats av lagstiftaren eller arbetsgivaren.

I den febriga debatten tycks även icke-önskade inviter mellan hyfsat jämbördiga kvala in som trakasserier. Men vi gör den viktiga #metoo-rörelsen en björntjänst om vi inte skiljer på det som är olagligt, olämpligt eller bara oönskat.

Annonser

11 reaktioner på ”Korkad som jag är…

  1. Måste säga att jag, trots att jag som gammalt ”illa-nog-för-att-vara-direkt-lagvidrigt-offer” kan ha en ryggmärgsreflex som säger att vi ska hänga alla förövare högt, håller med dig utifrån den information som finns tillgänglig. Alla situationer kan och framför allt ska inte dras över en kam. Jag tycker inte synd om Paolo Roberto när Facebook censurerar hans dåliga skämt om #metoo (tips från coachen Paolo, googla ”yttrandefrihet inom privata företag”) men det känns en aning korkat att försöka mangla personer som redan lägger sig platt och ber om ursäkt, risken är stor att skapa bitterhet vi absolut inte behöver.

    Gilla

  2. Bra skrivet. Å ena sidan vill jag att vi nu i metoo-flowet en gång för alla slutar normalisera mäns oönskade sexistiska beteenden, jag tycker det är sjukt bra att folk bryter tystnaden och att sanningen kommer ut i ljuset. Samtidigt så finns en stor risk att det blir en back fire om mäns ursäkter och insikter inte godtas. Det är en snårskog

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.