Förr och  nu – moralisk kompass del 2

I bardotrutig klänning, brett skärp och ljuslila mohairkofta

När jag skrev om våra moraliska kompasser påmindes jag om hur det kändes då, i början av sextiotalet, när jag 14 år gammal började intressera mig för killar – och till min häpna glädje insåg att intresset verkade ömsesidigt.

Reglerna var tydliga: Killarna förväntades göra vad vi kallade “närmanden” – och tjejerna avvärjde dem (olika länge…). Det var pirrigt spännande att utforska det nya som kommit in mitt liv – både killarnas reaktioner och mina egna. En ung man gjorde just inte några “försök”. Och jag minns min reaktion: “Vad är det för fel på honom? Eller på mig?” (Och då var jag ändå jätteprydpräktig.)

När jag tänker efter inser jag att förutsättningen för att detta skulle vara pirrigt spännande istället för skrämmande var att jag aldrig nånsin var rädd för att de skulle fortsätta mot min vilja. Trots att jag då var ännu längre ifrån “stor och stark” än idag, och  ganska lättskrämd av mig. Och jag råkade heller aldrig illa ut i den situationen, inte ens när jag en gång – till min egen förvåning! – följde med en okänd kille hem.

Däremot hände något obehagligt när jag och en kompis en dag åkt till Gröna Lund. Vi kan ha varit tretton-fjorton år, prydligt klädda, små och spinkiga, och det var mitt på dan. (På kvällen hade vi aldrig vågat – eller fått – åka till Grönan!) Plötsligt tog ett gäng okända killar fast oss och började slita i våra kläder. Det som skrämde oss den gången var inte killarna, utan de omgivande präktiga barnfamiljernas reaktion: de mötte våra vädjande blickar med förakt(?), och gick oberört förbi. Som om vi var del i ett gängbråk.

Jag funderar på hur jag kunde känna mig så säker med killar, för jag vistades inte i särskilt skyddade miljöer: bodde i förort och gick på dans i Stockholm, där killarna ofta var fulla, men inte (de präktiga) tjejerna. Hade jag bara JÄTTEtur? Eller var reglerna så tydliga?

Och hur är de i så fall idag? Vid senaste Peace & Love-festivalen polisanmäldes sju fall av sexuella ofredanden. Jag försöker kolla vad som egentligen hände, men det mest konkreta jag hittar är ”Det kan handla om en hand på fel ställe mitt under dansen” och ”Flera personer avvisades när de bildade dansringar. När personer tränger in andra personer i en dansring kan det finnas risk att det sker sexuella ofredande.”

Jag skulle vilja veta mera. Är det bara enskilda som agerar så eller hela kompisgäng? Kan en del av problemet vara att man inte vet bättre – eller åtminstone kan skylla på att man inte vet bättre? En del kanske rentav tror att sånt här förväntas av dem – av kompisar eller tjejer? Borde man vara konkretare om vad som är oacceptabelt? OK, i fallet med tränaren och hans 13-åriga elev hjälpte det inte med de tydliga regler som faktiskt fanns. Men det kan ju inte  gälla alla. Hoppas jag.

Jag är faktiskt inte helt säker på att min egen moraliska kompass skulle visa att jag borde polisanmäla allt som ingår i DOs definition av sexuella trakasserier: “Förutom kommentarer och ord kan det vara att någon till exempel tafsar eller kastar närgångna blickar. Det kan också handla om ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar.”

Dåtidens inställning kan jag skämmas för. Åtminstone för mig var våldtäkter nog uteslutande överfallsvåldtäkter, sådan som begicks av okända män och efterlämnade tydliga spår, exempelvis blödande skador och sönderrivna kläder. (I en del amerikanska dussindeckare verkar världen fortfarande vara så enkel.) Men om en tjej, som brukade ha sex med sin kille, av samme kille skulle bli tvingad även när hon inte ville? Nä, jag tror inte att vi hade uppfattat det som våldtäkt. Troligen inte ens hon själv – och absolut inte killen. 😦

Så det är positivt att reglerna ändrats: Man kan bli våldtagen även i ett förhållande, man ska kunna ångra sig, det ska finnas ett tydligt samtycke vid varje tillfälle.

Men detta ställer ju högre krav på allas moraliska kompasser. Det räcker inte längre med: “Om de skriker och slåss kan det vara läge att lägga av.” Och samtidigt verkar gränserna för vad som är “acceptabelt” ha vidgats. Idag läser jag om sexuella övningar som jag aldrig hört talas om på min tid (strax före den sexuella revolutionen). Innebär det en press på ungdomar att “hänga med”? På samma sätt som jag läser att det kunde bli under 67 års “Summer of Love”, vars femtioårsjubileum nu nostalgiskt firas: “P-pillret innebar också att man inte längre kunde säga nej och skylla på risken för att bli på smällen. Om man inte ville ändå sågs man som pryd och neurotisk”.

Idag läser jag frågespalter där tonårstjejer frågar om “alla” verkligen har analsex (och de alltså också “måste”), och i ett radioprogram sa man att unga killar tar mycket Viagra. Det känns sorgligt.

Om någon försökte kladda på mig skulle jag vilja ha flera lager skyddsnät: Tryggheten I förvissningen att jag vet vad som är acceptabelt för mig, eftersom jag redan som barn fått lära mig att jag själv bestämmer över min kropp. Inga välmenande  “ge farbror en puss nu”, inga varianter på vad man ska tåla eftersom “boys will be boys”. Om någon försöker gå över den tydliga gränsen skulle jag därför våga säga ifrån ordentligt och försvara mig av alla krafter. Om detta inte räckte skulle jag vilja att andra i närheten självklart kom till min undsättning. Mest effektivt vore det förstås om killens kompisar gjorde det.

Så  hade jag velat ha den den gången på Gröna Lund. Om jag sen bestämmer mig för att anmäla har jag ju redan vittnen, och stöd.

Och det kanske finns hopp. En ung man skriver: “Jag är så jävla trött på att vi tittar bort när våra killkompisar går över gränsen”:

”Det är fortfarande så att nästan alla känner någon som har varit utsatt för ett övergrepp, och nästan ingen känner en förövare. Det här är så klart skitsnack. Vi är för många som blundar, försvarar eller ursäktar när killkompisar går över gränsen.

Kan vi inte snacka mer om det här? Närhet, normer, sex, grupptryck och skit? Män pratar på ett sätt med varandra som bara män kan göra och kvinnor kan inte leda den här kampen åt oss.”

Annonser

10 thoughts on “Förr och  nu – moralisk kompass del 2

  1. Saker som jag inte reflekterade över när jag var ung anmäls idag. Händer på fel ställen räknade jag med och tyckte det var ”äckel” inte ens hans som la sig över mig på en fest och försökte få av mig kläderna såg jag som någon ”våldtäktsman” utan jag vred mig loss och gick hem. Det var en del sånt.
    Det är bra att det anmäls med däremot är vissa saker obegripliga för mig, som att män inte får titta eller ens tilltala kvinnors utseende utan kvinnor blir upprörda. Där funkar inte min moraliska kompass alls

    Gilla

    • Exakt så är det för mig också (trots att jag är mkt äldre. 😉 )

      Märkte att det är svårt att skriva om det utan att det blir fel, för jag TYCKER u att det är jättebra att man inte har ”överseende” på samma sätt som förr. MEN en del grejer behöver kanske inte polisen kopplas in på. (De har ju mkt nog som det är. 😦 ) Om jag som kvinna inte förstår att beteendet är oacceptabelt, hur ska då unga killar begripa??

      Gilla

  2. Det är så mycket som är snett. Jag blev glad när värnplikt återinfördes, kanske ungdomar får nya lärdomar? Jag har på nära håll upplevt vad som kan hända en flicka som anmäler våldtäkt, det är fruktansvärt vilken dubbel bestraffning hon fick.

    Gilla

    • Jag läste ex vis om när befolkningen i den lilla orten tog ställning FÖR killen – eftersom han var så charmig o trevlig… Vid sidan av jättestränga regler lever unkna tankesätt kvar. 😦

      Gilla

  3. Det som hände mig på 70-talet på just Gröna Lund som mycket ung tonåring var grovt, definitivt straffbart. Men anmäla? Inte tänkte jag ens tanken att någon enda människa skulle få veta. Tänk om jag aldrig skulle få gå utanför dörren igen? Hände fler saker, men anmäla? Nä, jag drog mig bara undan från allt vad killar hette. Har ju också hört vad kvinnor i min generation i bekantskapskretsen varit med om, inget har anmälts, inte ens rena gruppvåldtäkter. Så att det statistiskt sett skulle vara värre nu tar jag med en stor nypa salt. Däremot kan det nog bli svårt på en mer subtil nivå, vad är ok om man flirtar, vilka ord och blickar är välkomna? Det tror jag är svårt att sätta upp regler för eftersom det handlar så mycket om att känna av och känna in, vilket olika personer har så olika lätt för. Ett starkt ramverk av normer i omgivningen kan stötta – eller stjälpa – men det är inte glasklart att vad föräldrar och skola säger blir det som gäller, tonåringar bryr sig ändå mest om kompisarnas åsikter och media… En del kör sedan i vuxen ålder på i samma spår om de kommit undan värre konsekvenser. Kan ge ett väldigt korkat intryck, man vill ruska om och säga ”men hör du inte själv hur du låter?” (tänk Donald Trump)
    Man får ta lagen i egna händer och slåss tillbaka 😉 I övre tonåren var jag utomlands och blev påhoppad av en främmande man (ingen tonåring) på en öde plats, hans intentioner var övertydliga. Men jag hade just öppnat en konservburk med bönor som jag lyckades få tag i och hälla innehållet över hans huvud. Effektivt! 😛

    Gilla

    • Nä, utan att kunna veta tror jag inte heller att det är värre nu än förr, däremot lägre tolerans. Vilket i allmänhet är jättebra. Knepigheterna kommer in där det inte funkar med lagar o polis: Hur lär man sig att ”känna in” någon? (O om jag var ung o gick på konsert skulle jag inte vilja ha bara tjejer i publiken. En del av tjusningen är väl ”flirten”?)

      Jag läste i Assange-fallet bl a förhöret med den våldtagna S och hennes vittnen – utan att kunna hitta minsta spår av våldtäkt.
      https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2014/06/17/kan-det-vara-valdtakt-assange/
      I utlandet har det här blivit ett exempel på hur absurda våra strängare våldtäktsregler är. Och det tycker jag är väldigt synd.

      Så: Hur fixar vi mellanledet – ”oacceptabelt, men inte polisärende”? Alla kan ju inte ha en bönburk till hands. 😉 Gammaldags örfil? (Fast då kanske man åker dit för misshandel…)

      Gilla

      • Så mycket som är så himla svårt! Vet inte om det anses fint att säga så, men en del personer har verkligen inte speciellt bra känselspröt och måste ha mycket tydliga åthutningar när de går för långt. Den moraliska kompassen är rejält rostig. Gäller förstås inte bara sex utan allt som lockar känslomässigt (ska bli intressant att se hur den rättspsykiatriska undersökningen av ”Arboga-kvinnan” faller ut) Men åh, dessa gråzoner! Var det egentligen juridiskt sett ok när jag oombedd började kyssa och tafsa på min man? Jag visste ju inte om han var med på det. Så här 18 år senare kan jag konstatera att det var ett utmärkt drag, men teoretiskt sett hade han kunnat bli generad eller arg, faktiskt enligt dagens regler berättigad till att anmäla mig. Oj, så svårt det här är.

        Gilla

        • Ja, visst är det! ”Kemin” o utstrålningen kommer också in. Även utan heta känslor vet jag ex vis vilka jobbarkompisar som gärna fick krama mig, och vilka som ABSOLUT inte fick. Utan att alls kunna förklara varför…

          (O jag följer fascinerat ”Arboga-kvinnan” – erkänner: även på Flashback. 😳 )

          Gilla

  4. Jag var flera gånger utsatt för sådant som idag anmäls när jag var ung. Man anmälde ju inte det på den tiden utan det var så livet var som tjej. Att det inte ledde till våldtäkt när två killar ”gav sig på mig” kan jag skatta min lyckliga stjärna, att det fanns folk inom hörhåll som hörde mina rop på hjälp. Nej, det var inte bättre förr, toleransen mot dumheter var dock mycket högre. När jag var 16-20 år, på min första arbetsplats hade jag en gift man, som passade på hela tiden att tränga upp mig mot väggen och känna både här och där. Inte kunde jag med att skvallra för chefen! Eller polisanmäla! Varje gång det här hade hänt gick mannen till sin arbetsplats och ringde sin hustru – någon form av samvetskval!? Jag vet inte… Vi satt i kontorslandskap så jag märkte ju det.

    Det är bra att tjejer anmäler, även om det gått till överdrift. Risken finns att det slår tillbaka och det inte tas på allvar. Kvinnors ord har en benägenhet att granskas extra noga, om de ska tas på allvar eller ej… 🙂

    Gilla

    • Det är ju faktiskt för jävligt att alla känner igen sig!
      Det slog mig sen att på arbetsplatsen platsar DOs regler (om även kommentarer, närgångna blickar, anspelningar, etc). Jag menar: om nån gör så ”på stan” kan jag ju gå därifrån, förhoppningsvis med en dräpande replik. Men på jobbet är man fast och utsatt – känsligt tom att ta upp det. (Även idag, kan jag tänka mig.)

      Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s