Hur står det till med våra moraliska kompasser, egentligen?

Jag läste om läraren och tränaren som haft en sexuell relation med en elev sen hon var 13 år. Han var 20 år äldre, både mattelärare och tränare till flickan och åtalades för “grovt sexuellt utnyttjande av underårig (dvs innan hon fyllt 15), grovt sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.”

Det kan ta lång tid för ett barn att inse att det är övergrepp det utsattes för – och ännu längre  tid innan man orkar anmäla. Därför börjar preskriptionstiden för sexualbrott riktade mot barn löpa först från den dag barnet fyller 18 år. Den här flickan anmälde brottet 14 månader före preskriptionstidens utgång. Utredningen pågick i ett år och ledde till åtal. Men eftersom mannen inte kom till rättegången och polisen inte lyckades hitta honom i tid går han nu fri. Han slipper inte bara fängelse och skadestånd – han har också ett rent straffregister och är fri att söka nya lärarjobb.

Det låter ju inte riktigt bra.

I förhören berättar flickan: ”Först var tränarens fru vår tränare, senare tog mannen över. Småningom började vi skicka flirtiga sms till varann. När vi bowlade med laget slog vi vad om en kyss, och när han skjutsade mig hem stannade vi vid en badplats och så kysste han mig. Så började det. Jag var tretton, möjligen fjorton. Det gick väldigt snabbt från det att vi kysstes till att han började ta mig på brösten och hela min kropp, och till att vi hade oralsex. Alltså under en lång period hade vi ett sexuellt förhållande utan att ha samlag, för att han sa att jag måste ha fyllt femton.”

Med något uppehåll fortsatte de att träffas ända till september 2015. Hon fick pengar och presenter i utbyte mot sex. När hon försökte göra slut krävde han henne på pengar. Till slut SMSade hon: ”hur fan kunde du ha sex med en 13-åring”, då slutade han höra av sig.

Ett kompis till flickan säger i förhör:  “Jag blev lite förvånad över att hon anmälde det ändå. Det var ju inte så att han tvingade henne till något utan de hade ju en ömsesidig relation.”

En annan kompis har som vuxen tänkt vidare: ”Hon var väldigt mycket hemma under den här tiden och inte ute lika mycket som vi andra i den åldern. Hon var mer låst eftersom hon hade en pojkvän i hemlighet. En förälder frågade mig en gång om hon var lesbisk eftersom dom inte visste om att hade en relation med någon.” och “Jag upplevde det som att deras relation var ömsesidig men sen jag blev äldre har jag tyckt att det var skevt att dom hade en relation eftersom det var så stor åldersskillnad.”

Då minns jag när jag var 14 år (såg ut som 12) och hade vad jag kallade min “första kille”. Det betydde att vi träffades på lördagskvällar, gick på bio eller dansade med kompisar. Det här var på sextiotalet och den sexuella revolutionen hade åtminstone inte nått mig, så det var inte tal om sex – eller ens petting. Men det var väldigt spännande att få värja sig från närmandena, känna sig åtråvärd och komplettera den framväxande självbilden med att jag kunde “få killar”. Jag minns inte att vi överhuvud taget pratade med varann, men om nån då frågat om vi hade en relation hade jag nog trott det. Jag kände ju inte till något annat. Och var otroligt stolt över att han var hela 20(!) år och jättesnygg. Efter några månader rann det ut i sanden.

Tänk om jag hade fastnat i det – om han hade varit förslagen och ihärdig. Fortsatt att finnas där, i vägen för möjliga andra relationer att mogna och bli vuxen igenom.

Flickan funderar i förhöret själv över hur det kunde bli så: Det är ju inte så att han varit fysiskt elak mot mig. Han var ju snäll. Han bekräftade mig, sa att jag var duktig, smart, vacker, rolig. Han skjutsade mig hem från träningen och hjälpte mig jättemycket med matten. Det finns perioder som jag minns att jag var kär i honom.

Men också de här perioderna där jag mått fruktansvärt dåligt och känt att vad är det här? Vad gör han med mig och vad är det som gör att jag inte kan släppa, komma vidare? Ha en jämngammal kille som jag kan ta med till mina föräldrar, gå ut på stan med, eller uppleva det som alla ska uppleva som en del av den naturliga utvecklingen. Allt det där har ju jag inte fått. Jag har hela tiden försökt men det är som han liksom nästlade sig in hela tiden. Han vet precis hur han ska hantera mig.

Jag skulle säga att förhållandet har sett ganska liknande ut hela tiden. Vi pratade aldrig. Allt gick ut på att vi skulle ha sex. Han slutade aldrig att tjata, så jag gav med mig för att det var enklare. Jag kan idag likna lite liksom med ett klassiskt våldsförhållande, det här manipulativa. Allting normaliseras. Man ser inte vad som händer med en. Man liksom bryts ned bit för bit.

Tränaren anser sig inte skyldig till något brott. Vid förhören visar han ett brev från flickan som visar att hon var kär i honom – och han återkommer ständigt till att han faktiskt väntade med vaginal sex tills två dagar efter att att hon fyllt 15. Och säger att  innan dess hade de ingen sexuell relation alls, bara vänskapliga kramar.

Förhörsledaren förstår inte och frågar: Om man inte redan har någon form av sexuell relation (kyssar, kel, petting) – varför säger man då till en fjortonåring att man måste vänta med samlag tills hon fyllt femton?

Tränaren ”ser inget konstigt i det.” Han berättar själv att han tyckte att han och hans familj varit “som en stödfamilj” för flickan, att han har varit hennes lärare, tränare och vän. Men han kan inte se någon “beroendeställning”: Han var ju inte ensam om att sätta hennes betyg den terminen. Och “idrotten var ju frivillig”.

😨 ❓❗Hur tänker man då? Bortsett från skrivna lagar, bara som människa med moralisk kompass.

Dessutom finns det väldigt tydliga regler. Tränaren beskrivs av andra som en mycket duktig lärare, pedagog och idrottsledare. Han berättar själv att han börjat som tränare redan vid femton års ålder och har gått de flesta kurser och utbildningar som finns, ända upp till högsta nivån.

Men på frågan: ”Vad har Handbollsförbundet för syn på sexuella relationer och tränarens roll och ansvar mot spelare?” svarar han: ”Jag skulle tro att det var okay när man fyllt femton. Men sen skulle jag ju personligen tycka, obra.” .. ”Det var inget bra om man tänker sig när hon spelade. Däremot så tror jag inte det strider mot nån lag.”

Jag blir nyfiken och läser ”Svenska Handbollsförbundets ställningstagande beträffande handbollens etik”, som bifogats förundersökningen (mina fetningar):

Till dig som är aktivitetsledare!

En person under 15 år får inte utsättas för sexuella handlingar av något slag, även om hon/han själv skulle vilja eller ta initiativ.” /…/

“Tillsammans med er känner barnen och ungdomarna en trygghet som i vissa fall kan övergå till rena ”kärleksförklaringar”. Därför är det viktigt att du uppträder på ett korrekt sätt och avhåller dig från kränkande tal med sexuella inslag. Du måste också tänka på hur du tar på pojkar och flickor. Det får inte ske på ett sådant sätt att det kan misstolkas som en sexuell handling. Speciellt för flickor i yngre tonåren kan detta vara känsligt. Det är inte fel att krama om någon, men tänk på hur du kramas och att du gör det när andra ser på. Undvik att hamna ensam med en adept i ett enskilt rum och försök att alltid vara två när ni går in i ett omklädningsrum.”

Och jag undrar: Hur kan man bli tydligare? Nä, det måste vara tjall på kompassen.

Frågan är: Är det så hos många? 😨

Annonser

17 thoughts on “Hur står det till med våra moraliska kompasser, egentligen?

  1. Ja, jag tror att kompassen snurrar runt runt runt för många. Nu är ju (som vi äldre brukar hävda) ålder bara en siffra och visst kan det hända att relationen känslomässigt var ömsesidig men jag förstår inte vad en 20 år äldre man kan se hos en 13 åring. Vari ligger utbytet? 13 eller 15 spelar inte så stor roll, jag har t.o.m svårt att se vad en 35 åring ser hos en 16 eller 18 åring förutom ungdom. Hur är dom själva funtade vad gäller mental mogenhet? ”Ålderfixerad” brukar män kalla mig när jag försynt undrar varför dom gillar bilder på instagram på flickor i tonåren. JAG är åldersfixerad.
    Nå, jag har iallafall en kompass och jag har på ungdomläger (där jag kockade för några år sedan) haft ett gäng med brunstiga tonårspojkar som visade intresse men allvarligt – varför skulle jag vilja ha en 16 åring? Jag är ju en vuxen kvinna och gillar vuxna män.

    Gilla

  2. Och förutom frågan om personens dragning till någon väldigt ung så måste en vuxen människa oavsett lära sig att visa hänsyn och vad man får och inte får utsätta barn för. Jag har inte studerat ämnet närmare men spontant som amatör tänker jag att dessa förövare har en hel del brister i sin psykologiska konstruktion, brister i empati, konsekvenstänkande, impulskontroll. Kanske inte alltid allvarligt psykiskt störda i lagens mening (d.v.s. psykotiska) men jäkligt psykiskt störda i vardaglig mening. Så att de gör sjuka saker är väl inte så konstigt, bara hemskt obehagligt…

    Gilla

      • Ja du, om vi människor bara hade drivits av vårt intellekt… Reglerna är jättebra, sedan ska man a) kunna förstå reglerna b) fatta att de även gäller för en själv c) optimalt sett inse att om man bryter mot dem kan någon annan skadas, alternativt åtminstone inse att om man bryter mot dem kan man själv få en massa obehag. Alltför många verkar inte ha förmågan att vara sin egen polis, och ett totalt övervakningssamhälle funkar inte heller. Sedan spelar naturligtvis värderingar in väldigt mycket. Tänker t.ex. på kriminella gäng där man utan att tveka kan misshandla en oskyldig, men skvallra för polisen gör man bara inte, då är man en dålig människa. Sexualbrott verkar fortfarande vara en gråzon där en del tycker att det mesta är ok bara man kommer undan med det. En moralisk kompass har nog alla, men visar den inte mest i riktning mot den version av moral vi faktiskt har? Snarare än borde ha…

        Gilla

        • Nä, drivs av intellektet gör ju inte ens jag… 😦 Men här var reglerna så tydliga och riktade just till tränare…?

          Annars kan jag ofta fundera över vad man menar med ex vis ”sexuellt ofredande”. Det som är diffust är ju lättare att (med gott samvete) bortse ifrån, tänker jag.

          Gilla

          • Kan inte bli mycket tydligare än ”kör inte fortare än vad det står på de där skyltarna som står längs vägarna”, hur många bryter inte mot det..? :/

            Men jag håller med om att ”sexuellt ofredande” är svårt. Så beroende av hur en person tolkar det någon annan gör. Om jag som ganska härdad fet medelålders kärring får ett meddelande med sexuella anspelningar på fb suckar jag bara lätt och slänger det. En trettonåring kanske skulle uppleva det som läskigt och hotfullt. Jag tänker att det handlar så otroligt mycket om maktbalans. För att samspelet mellan människor ska fungera – för ibland vill nog de flesta någon gång bli raggade på – tänker jag att det krävs att den som tar ett aktivt steg verkligen är lyhörd för om det är välkommet. En del är för självcentrerande för att bry sig, en del vill kanske väl men är inte så bra på att pejla läget – lätt att falla tillbaka på stereotyper som ”alla brudar vill innerst inne”, ”en man blir bara smickrad av lite tafsande” o.s.v. Känns som att det så där juridiskt måste vara ganska svårt att helt vattentätt ringa in. Handlingar i sig räcker kanske inte, min man får gladeligen klämma mig på brösten men inte grannen. Avsikter är ibland svåra, man kan ju göra något som upplevs väldigt obehagligt fast man inte trodde att det skulle bli så (fast när det gäller tränaren var han så uppenbart självisk och omdömeslös så den ursäkten skulle jag inte köpa från honom.) Vår tid är ändå bra på många sätt jämfört med förr, men även ”normala” icke-störda personer kan vara rätt förvirrade när det gäller sex och relationer tycker jag.

            Fast vissa saker kan man väl ändå hålla hårt fast vid som åldersgränser, och att sex inte enbart måste betyda vaginala samlag, där har man väl tack och lov kommit en bit på väg i våldtäktslagen.

            Oj så jag brer ut mig. 😉 Det är intressanta frågor att spåna kring.

            Gilla

            • Ja, jätteintressant detta. O knepigt: Allt kan ju inte åtgärdas med lagar, för finliret man måste känna in varann, vara lyhörda. Minns att när en manlig jobbarkompis la armen om en var det trevligt, när en annan gjorde precis likadant kändes det kladdigt. Varför? Vet ej, men skillnaden kändes tydligt.

              Och absolut är det bättre än förr, när man fick svälja saker man aldrig accepterat idag.

              Gilla

  3. Läst både inlägg och kommentarer med stort intresse, mycket intressant.

    Självklart tycker jag det är helt galet och förkastligt, även förbjudet, att ha sex med en 13-14-åringr. Även om en vuxen känner sig attraherad av en så ung person eller är i beroendeställning för den utsatta borde den vuxne kunna sätta sina egna gränser. Det ansvaret har vi alla! Funderar på gränslöshet över huvud taget… Är vi alla litet, litet gränslösa i något – köpa kläder, spara pengar, titta på porrfilm, städmani, spelmissbruk m.m -, fastän vi hanterar det inom normala normer?

    Tydliga regler är viktiga och det finns säkert inom idrottsförbunden precis som inom många olika arbetsområden. Uttalas de högt alldeles för sällan inom respektive verksamhet? Eller är det så att dessa personer inte bryr sig, inte tycker att det angår dem i just det ”här” sammanhanget? Dessutom är det säkert så som nämnts flera gånger i den allmänna diskussionen att pedofiler dras till platser där barn finns! Någon skrev i sin kommentar att de inte är psyotiska, att de inte är sjuka. Nej, det är de inte, men det finns många psykiatriska störningar… I vissa fall tror jag absolut att brottsutövarna lider av någon psykiatrisk störning, men har alla det!? Det som sker på festivaler tror jag mer handlar om stämningen och grupptrycket – vet inte så mycket om vad som sker på festivaler idag, så jag gissar grovt här.

    Som du märker har jag inga kloka tankar om HUR eller VAD det beror på att vuxna män dras till unga flickor

    Gilla

    • Jag har ofta tyckt att brottsbeskrivningarna kan vara luddiga, samtidigt som begreppen vidgats, så att det kan bli svårt att ”känna igen” ex vis en våldtäkt (som ju inte behöver innehålla våld). O då kan det vara lätt att intala sig att man minsann aldrig skulle göra ”nåt sånt”. En bekant till mig hade en gång fått blåmärken av sin särbo, som var väletablerad medelålders jurist(!). Hans förorättade reaktion: ”Men jag är väl ingen kvinnomisshandlare, heller!”
      Därför blev jag glatt överraskad över att handbollsreglerna var så tydliga, med konkreta exempel. (O ändå hjälpte det inte. 😦 )

      (PS: På konserterna läste jag att de ex vis håller fast o sticker in fingrarna…)

      Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s