En dag finns man inte längre. Vad händer sen?

Det finns egentligen bara två saker som vi riktigt  säkert vet gäller för oss alla: Vi föds och vi dör. Och till skillnad från djuren så vet vi om det.

Det finns många olika sätt att hantera den kunskapen. Man kan tro på evigt liv, betrakta döden som ett opassande samtalsämne att nogsamt undvika, eller ägna ett liv åt att fundera kring samma död. Man kan ha dödslängtan eller -ångest. Jag läste om mannen som var så rädd att dö att han gick och hängde sig. Eller den som skapade ett totalt hälsosamt liv åt sig – långt från avgaser och gifter. Fick torpets taklampa i huvet första kvällen och dog på fläcken.

För en del känns det viktigt att detaljplanera sin begravning, ha en fin gravsten och lämna något bestående i arv efter sig – arvegods, hus eller “ett snyggt sterbhus”. En del funderar mycket över hur länge man fortfarande lever kvar i andras minnen. Medan andra helst vill strös för vinden.

För min man var det viktigt hur vi skulle begravas, men han var ovillig att prata om det. Då blir det lite svårt, eftersom vi hade olika önskemål, och jag gärna ville uppfylla hans om han dog först. För mig är det ointressant vad man gör med mig efter döden, jag tänker ju inte vara med ens på begravningen. Det viktiga blir då vad som känns bäst för de efterlevande. Vi hittade en kompromiss, som vi kollade med barnen: askgrav. Helst den vi såg där naturstenar med 1-2 namn och datum ligger utspridda i en skogsbacke. Anhöriga kan vara med vid urnsättningen och ha en plats att gå till – om de vill. Men det finns inga förpliktelser eller rabatter, bara en gemensam smyckningsplats där man kan lämna snittblommor och ljus. Om man vill.

Sen då: Hur länge lever vårt minne kvar? Och på vilket sätt?

Jag tycker det är spännande att tänka sig att minnen av mig kan finnas även hos människor jag inte själv minns. På samma  sätt som jag själv har fläckvisa minnen av människor som gjort intryck på mig och påverkat mitt liv, trots att jag kanske inte ens vet vad de heter. På ett av ungdomens sommarjobb fanns dels unga, lite slarviga tjejer som verkade ha rätt kul, dels en  äldre, ambitiös sekreterare med vissa förslitningsskador. Hurdan skulle jag bli när jag blev stor? Till min egen förvåning kände jag mig mera besläktad med den ambitiösa. När jag gick i pension ett halvsekel senare sa min sista chef: “Inte alla som kör ända in i kaklet.” Det kändes bra: ”That’s me!” 🙂

När jag fick barn förvånades jag över att jag kände mig så pass trygg i min nya roll som mamma – jag som annars kan bli så hispig inför nya situationer, särskilt av praktisk natur. Jag tror det var min mamma som gav mig den känslomässiga tryggheten, trots att hon själv vid just den tidpunkten inte alls var den starka, glada, kärleksfulla mamma jag haft som barn. Men känslominnet lever kvar, fortfarande.

Jag började blogga för att skriva ner de minnen jag insåg annars skulle försvinna med mig. Sen har bloggen vuxit åt alla möjliga håll, eftersom skrivlusten  återvände. Min mamma skrev också gärna, men lämnade inte mycket skrivet efter sig, inte heller dagböcker, bara en bunt fickalmanackor. Man höll inte på med såna onyttigheter i hennes värld.

Jag tänker på hur roligt det hade varit om hon hade kunnat blogga. En möjlighet att minnas henne, få veta mera om hennes tankar. Och på något sätt fortsätta att ha kontakt. På mammas tid fanns inga bloggar, men jag har lärt känna andra på nätet. Både på kul och på allvar – precis som livet. Jag läste Kristian Gidlunds fantastiska blogg och bok “I kroppen min”, där man fick följa honom ända till slutet. Så smärtsamt vackert, med både ljus och mörker.

“Gammelmormorn” var ungefär lika gammal som min mamma skulle ha varit. Hon berättade om hur hon som 89-åring fick hjälp av barn(barn?) att lägga upp en blogg: “Så, nu är det bara att skriva!” Och det gjorde hon, om minnen, tankar och upplevelser. Jag lärde henne göra en smiley,  🙂  fast hon kallade det “sol”. Förra året berättade hon om sitt omtumlande påskfirande med de närmaste. I flera dagar träffades de: “Att det kan få bli så roligt fastän jag inte tror mig om några krafter alls.” skrev hon. I nästa inlägg, några veckor senare, tackade gammelmormorns barn för den tid som varit. Hon blev 91 år. Vi var många som skickade en sista hälsning till bloggen – och de efterlevande.

Och jag tänker att det måste vara en tröst för dem att få så många berättelser om vad mammans blogg betytt för många, kända och okända. Och få bekräftat att hon inte var ensam, fast hon ofta blev sittande i sin stol av bristande fysisk ork.

Så hur länge lever de kvar – minnen av människor?

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.    /Jacques Werup

Annonser

19 thoughts on “En dag finns man inte längre. Vad händer sen?

  1. Äta bör man annars dör man… Fast det gör man ju iaf.
    Jag tänker nästan aldrig på döden. Det kanske kommer? Bör man tänka på den?

    Gilla

  2. Jag tror helt enkelt man försvinner och lever vidare genom barn och kommande generationer. Liknar människoliv vid blomsterliv, gror, växer upp, blommar, vissnar ned, dör, sedan kommer nästa generation och nästa, nästa igen osv…

    Tack för ett bra inlägg. Småskrattade när jag läste om de med ohanterlig dödsrädsla!

    Liked by 2 people

  3. Jag tänker en himla massa på döden både min egen och andras. Min mamma bloggar inte men har liksom jag många ord som måste ut. Mestadels pratar hon men för ett par år sedan började hon dokumentera sitt liv. Hon har ju arbetat inom forskning så såklart blir det dokumentärt beskrivet snarare än skönlitterärt. Ser fram emot att ta del av det skrivna ngn gång. Jag har själv fyllt i vita arkivet så det går att läsa hur jag vill ha min begravning (jordbegravning med sten) och att de gärna kan ha efterfest efteråt.
    Sen funderar jag på livet efter döden och kan inte förlika mig riktigt med att det är ingenting efter. Det skulle kännas så onödigt 😉.
    Men Anna Mannheimer sa ngt om att det är är ingenting efter döden precis som innan vi föds och det lider vi ju inte av. Hon hade en poäng tycker jag ändå.

    Gilla

    • Jag har hört just den tanken – och kan förstå den: Inte konstigt om det vore omöjligt att föreställa sig att man inte längre finns. Men när jag känner efter är det inte så för mig. Mer åt Mannheimer-hållet, kanske? 😉

      Liked by 1 person

  4. Vi har båda fyllt i vita arkivet och fallit för alternativet askgrav. En gång i tiden hade jag en fix och färdig idé om liv efter döden (när jag var indragen i den galna sekten), efter det blev jag ansträngningslöst ateist. Tänker inte mycket på döden, men i mina suicidala perioder väldigt mycket på döendet. 😉 Annars ser jag det väl också så att hur det än går så lever man vidare i de spår man lämnar efter sig, i gener och minnen.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s