När smarta människors tänkerier blir obegripliga

Jag är ju barnsligt förtjust i att försöka förstå hur vi människor tänker. När Kevinfallet nu granskas är det särskilt intressant att samma personer dyker upp som i Quickfallet, dessutom i samma roller. Och jag inser att det jag 2013 skrev om psykologiprofessorns roll vid förhören med Quick lika gärna kunnat handla om Kevinfallet. (Citerar alltså mig själv här. 😉 )

Christianson förklarade pedagogiskt de speciella omständigheterna i detta fall och hur just Qs minne fungerade. Tills utredarna själva kände att de blivit experter på just detta. De var båda utan tidigare erfarenheter av mordutredningar, de gjorde båda på karriär på att ha tagit fast en massmördare

Visst är det likt Kevin-fallets utredare som efter “utbildning” av professorn fick en helt ny roll som massmedialt uppmärksammad expert? Och även här intar Lambertz omedelbart rollen som Christiansons försvarare. Jag förstod aldrig riktigt varför han agerade så i Quickfallet – hans inblandning var ju så perifer. Här var han inte inblandad alls, vilket för mig gör hans agerande helt obegripligt, för att inte säga självdestruktivt.

Snart minns väl ingen det, men båda de här männen hade från början mycket att förlora. De var auktoriteter inom sina områden.

LAMBERTZ var tidigare en så högt respekterad jurist att när Hannes Råstam funderade på att kolla Quickfallet tyckte (den nuvarande Kevingranskaren) Dan Josefsson att det inte behövdes, för det räckte att det redan granskats av den redbare dåvarande justitiekanslern Lambertz. (Läs gärna Josefssons artikel om gåtan Lambertz.)

Det var länge sen. Nu skriver den fd HD-domaren på sin blogg om Kevin-fallet under rubriken: “Jag anklagar”: “SVT har gjort sig skyldigt till allvarligt döljande av viktiga omständigheter i utredningen. Det handlar om ett mediebedrägeri.” Men när han ska komplettera den ensidiga bilden för oss fåkunniga börjar han med att påpeka att hans citat  “inte är exakta eftersom jag skrev när jag fick texten uppläst för mig, en del är också utelämnat.”

Kan någon annan än Lambertz verkligen tycka att detta låter mera trovärdigt och fullständigt än SVTs tretimmarsdokumentär med åtföljande diskussioner och återupptagen förundersökning? Under hans storhetstid hade hans påstående kunnat väcka tvivel – men i dag, efter Quick?

Det är svårt att tro att det är en tillfällighet att Lambertz’ inlägg har samma rubrik som Emile Zolas klassiska anklagelseskrift ”J’accuse”, där han på toppen av sin karriär modigt avslöjade Dreyfusaffären – världens kanske mest kända rättsskandal genom tiderna. Läs gärna om den unge judiske officeren som oskyldig spärrades in på Djävulsön i tio år.

För eftervärlden blev Zola efter Dreyfus “den som slutligen styrde in galenskapen på mer sansade vägar”. Så ser sig nog Lambertz också – men idag verkar han ganska ensam om det.

CHRISTIANSON var en gång den psykologiske experten med stort P. Det är därför han figurerar i så många uppmärksammade utredningar. Hur hans renommé ändrats med åren visar ett exempel jag råkade snubbla över. En känd debattör beskrev nyligen Christianson som “psykologins Macchiarini” eftersom båda fick verka ostört på grund av att vår kultur har behov av genier, vilket ”är en perfekt grogrund för charlataner och skojare. Nästa gång en professor presenterar forskning som verkar för bra för att vara sann kanske det är precis så det förhåller sig.”

Välformulerat, tyckte jag. Sen råkade jag hitta vad samma person skrev 2010 om “I huvudet på en seriemördare”, Christiansons bok om bland annat just Quick- och Kevinfallen. Redan då hade frågetecknen kring Quick börjat hopas, men det avfärdas redan i artikelns ingress med: “Det pågår en märklig diskussion i media angående Thomas Quicks/Sture Bergwalls skuld.” Sen handlar det om boken, med slutklämmen:

“Christianson har skrivit en lika intressant som skrämmande bok, dessutom föredömligt fri från spekulationer. Hans förmåga att möta mördaren och pedofilen som en människa, utan att ursäkta dem eller förminska deras ansvar är imponerande. Låt oss hoppas att ”I huvudet på en seriemördare” blir läst av vårdpersonal och politiker och dess slutsatser omvandlas till praktik.”

(Och boken blev faktiskt kurslitteratur på universitetet – tills den drogs tillbaka.)

Som kontrast mot den imponerande experten ställer debattören “medias tillkortakommande (och makt att konstruera verkligheten)”. Visst hade det hade kunnat vara hämtat ur Lambertz’ försvar för Christianson i Kevinfallet? Ständigt dessa olydiga media.

Jag tycker förstås att det är föredömligt att kunna ändra åsikt. Men artikeln hade väl blivit intressantare för läsaren med en liten fotnot i stil med att “även jag blev duperad den gången”.

Samma bok nagelfars nu – fast med annat resultat: “Christiansons bok något av det mest makabra jag läst” skriver Roland Paulsen. Psykologiska teorier är ju knepiga för en lekman att sätta sig in i, och de ändras dessutom över tiden (förhoppningsvis pga ökande kunskap). Därför tar jag gärna artikeln till hjälp för att försöka förstå psykologins irrvägar. Nedan mitt försök till sammanfattning:

Två olika sätt att tolka en människas beteende beskrivs:

  • ”Förstapersonsförklaring”: Personens egen förklaring.
  • Tredjepersonsförklaring”: Någon annans tolkning utifrån faktorer som individen själv är omedveten om – exempelvis ideologier, grupplojaliteter eller trauman.

Tredjepersonsförklaringar kan vara sanna, men så länge personen själv inte känner igen sig finns det goda skäl att ompröva teorin. Risken finns annars att de resulterar i en övertro på auktoritära experter, vars teorier om vad som orsakar olika erfarenheter blir viktigare än erfarenheterna i sig. Och den risken ökar förstås dramatiskt i situationer där makten är ojämnt fördelad, exempelvis i terapisessioner där terapeuten (uttalat eller inte) antas ha bättre grepp om patientens medvetande än patienten själv. Eller i förhörssituationer, särskilt om vuxna försöker få barn att minnas ”rätt”.

För den som ser Kevin-dokumentären är det uppenbart hur de pressande förhören med sina ledande frågor gör pojkarnas olika berättelser oanvändbara. Till slut vet nog inte ens de själva hur det verkligen var.

Hur kommer det sig då att erfarna förhörsledare, barnpsykologer och en professor i psykologi kunde tolka situationen så annorlunda?

Man kan lätt hitta “tredjepersonsförklaringar” som grupptänk, prestigesträvan, omvärldens förväntan på att lösa mordgåtan. Men Christianson har faktiskt själv förklarat sin syn på både Quick- och Kevin-fallen i (den numera indragna boken) ”I huvudet på en seriemördare” (2010) där han säger sig vilja motverka den ”monstrifiering” av gärningsmän som äger rum i massmedia och populärkultur. “Att denna lovvärda ambition utmynnat i något av det mest makabra jag läst tillhör bokens gåtor,” tillägger artikelförfattaren.

I boken skildras Kevinmordet i detalj, bland annat upprepas att bröderna ställt sig på Kevins hals efter att ha kvävt honom – ”kanske för att försäkra sig om att han var död, kanske i triumf över vad de åstadkommit”(!). Christianson vet också (hur?) att det inte var någon olyckshändelse: ”Det var ingen lek som spårat ur”. Och: ”sjuåringen hade tidigare visat ett häftigt humör och brukade ta stryptag.”  (Artikelförfattarens reflektion: “Är detta ovanligt bland sjuåringar? Själv var jag en hejare på att ta stryptag när det blev slagsmål.”)

Varför gör en psykologiprofessor så (särskilt om han säger sig vilja motverka “monstrifieringen” av gärningsmän)? Det gäller att få pojken att passa in på Christiansons favoritmodell. I det inspelade förhöret på bryggan ber man den lille pojken att med dockan visa hur han dödat sin kompis. När han blir helt tyst ska det (enligt denna teori) INTE tolkas som att han inte har något sånt att berätta, trots att han själv säger: ”Man kan inte veta om man inte såg vad som hände.” Det beror inte heller på att han blir skrämd av situationen och den envisa tantens makabra historia (som jag själv skulle ha blivit). Den kvinnliga förhörsledaren kommenterar: “Han slöt sig då, på bryggan. Så satt vi länge. Då var det så bra att ha den här proffshjälpen”.

Det var alltså inte pojken som fick proffshjälp, utan förhörsledaren. I hennes hörsnäcka fanns Christianson som kunde förklara att pojkens tystnad i själva verket berodde på det motstånd mot att minnas som kan orsakas av svåra upplevelser i samband med brott. Precis som i Quickfallet: När Quick varken hittade mordplatser eller kunde beskriva mordvapen berodde det på att minnet var för smärtsamt att närma sig. Inte att han faktiskt inte hade den blekaste aning om saken.

Problemet med den här motståndsidén är alltså att den lätt leder till ”looping” – en tolkningssituation där misstanken inte kan brytas: Om ett mordmisstänkt barn uttryckligen erkänner, bekräftar det förstås misstanken. Men om barnet förnekar eller presenterar en uppsjö felaktiga uppgifter om hur mordet skulle ha gått till, kan det också fungera som bekräftelse: Om man nämligen säger att det visar hur barnets uppsplittrade jag kämpar med sitt inre motstånd. En individ med psykopatdiagnos hamnar i en snarlik loop: Aggressivt beteende är ett uttryck för psykopatin. Men trevlighet och hjälpsamhet kan tolkas som psykopatisk manipulering av sin omgivning. Alltså: “Damned if you do, damned if you don’t”.

Denna rundgångsproblematik menar artikelförfattaren präglar psykoanalysens historia.

Artikeln slutar (min fetning):

Kanske är en del av problemet att tredjepersonsförklaringar så lätt skänker en upphöjd känsla av att ha ”sett igenom” den andre: “Jag ser sanningen i vitögat. Människor stöps i formar, deras karaktärer är oföränderliga, jag kallar en spade för en spade och jag är smart som gör det.”

Men tänk om detta misstänkliggörande är bland det enklaste som finns? Tänk om det ”egentligen” är en lätt korkad aktivitet? Att hitta indicier på att någon nog har en pervers natur är inte svårt. Uppslag och idéer levereras dagligen i strömmen av berättelser om mänskligt förfall.

Vår tid är inte naivitetens. Vår tid är cynismens. Och lång är vägen till tilliten och den i dag närmast förbjudna tanken att de flesta människor vill väl.”

Annonser

9 thoughts on “När smarta människors tänkerier blir obegripliga

  1. Ytterligare en av dina mycket läsvärda analyser. Jag noterade också debattartikeln som kallade Christianson “psykologins Macchiarini”, tyckte det var positivt att läsa något från denna debattör som jag lättare kunde ta till mig än det mesta annat som vederbörande har skrivit på sistone. Intressant att läsa de tidigare lovorden om Christiansons Quick-bok! Det är rätt spännande hur vi lite till mans kan inbilla oss att trots alla spår vi lämnar efter oss i dagens värld, och särskilt personer inom politik och media, kommer allt snart snöa över och ingen minnas vad vi sade igår.

    Min man blev lite förbryllad när f.d. pressombudsmannen Yrsa Stenius mycket snabbt kom med en bitande vass debattartikel (Expressen?) om Kevin-dokumentären, till stor del i samma stil som Lambertz skrev efter första avsnittet. Själv hänger jag inte på Stockholmskrogar 😉 så jag kan varken bekräfta eller dementera, men det dök upp i mitt Facebook-flöde uppgifter om att Stenius och Lambertz är goda vänner sedan många år tillbaka. Hur det nu än är med det så kan det krävas en del av oss alla för att vi ska misstro någon vi känner. Mänskligt. Fast lurigt när vi börjar tala om offentliga ämbeten. Och som kontrast desto lättare att misstro ”den andre”.

    Gilla

    • Tack för (som vanligt) intressant input!

      Jag undrade nästan om debattören inte själv mindes vad hon skrivit tidigare? För det skulle ju ha gjort nya inlägget intressantare, tydliggjort hur allas våra uppfattningar ändras över tid – o att det är som det ska vara. (Äv om 2010 kanske var lite sent att vara tvärsäker…)

      Jag blev mindre förvånad över Stenius denna gåg, hon gjorde ju samma insats i Quick-fallet. Så din Facebookförklaring verkar trolig…

      Mänskliga beteenden är som de är, det som behövs är kontrollmekanismer så att de inte får fritt spelrum. Som ex vis när Quicks försvarsadvokat ivrigt hjälpte till att fälla Quick – då pajar ju hela ”spelet” ml åklagare o försvarare.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s