Lite segt är det allt… Varning för onödigt gnäll.

Kämpar fortfarande i bältrosens efterdyningar. Av någon anledning kommer jag att tänka på det enda jag minns från “Tre män i en båt”: Han som läste igenom en dåtida läkarbok och hade symptom på samtliga sjukdomar utom vatten i knäna. Och funderade på att bli lite förorättad över att han inte hade vatten i knäna också.

Lite som med såna gamla läkarböcker kan det bli med nätet i dessa dagar: Ovärderligt när det gäller att få information, men man hittar också ALLA möjliga komplikationer och följdsjukdomar.

Inte ens när det såg ut så här rev jag av några koppor! 🙂

Fast desto flera goda nyheter blir det ju då! tillfogade hon i ett möjligen hysteriskt försök till positivt tänkande: Hörseln är tillbaka, ögat verkar ha klarat sig och jag verkar inte ha fått “minnesstörningar eller andra kognitiva problem”, trots min höga ålder. (Åtminstone inte som jag märker själv, ska jag kanske försiktigtvis tillägga.)

Efter nästan fyra veckor har smärtan gått tillbaka så mycket att jag har hopp om att inte, som en del, behöva dras med den resten av mitt liv. Jag har inte heller rivit sönder koppor och fått ärr för livet, som damen jag läste om, eftersom min klåda kom efter kopporna.

Vårdguiden och vårdcentralen har gett mig bra hjälp. På 1177 kan man dessutom nu se sina journalanteckningar,  vilket jag tycker är utmärkt. Med Apoteket uppstod dock några frågetecken. När kopporna tömts och ramlat av sprängvärkte det döva örat så att jag insåg att en del av problemet måste vara att det var fullproppat av klegg. Ringde vårdcentralen och fick tid för spolning. Inför besöket skulle jag mjuka upp med vaxpropplösning i tre dagar. Så jag skickade min villige löpare (TACK!) till apoteket med instruktioner om att hämta vaxpropplösande medel och gummituta för sköljning. (Jag har spolats förr.) Han talade om för apotekaren hur det skulle användas – och blev hemskickad med en spray för att FÖREBYGGA proppar. “Det är lite sent påtänkt!” kved jag i min värkande förtvivlan. Nästa gång blev det rätt. Efter spolningen kom hörseln tillbaka och öronvärken gick ner till uthärdlig nivå. En nästintill religiös upplevelse. Men sen var det där med klådan…

KLÅDAN från helvetet är det som nu förpestar min tillvaro. Aldrig är man riktigt nöjd. Men det är ju det här med sömnen: De första veckorna värkte det så att jag bara sov fläckvis. De senaste veckorna jagas jag varje natt upp ett antal gånger av häftiga attacker av akut KLÅDA, baddar hysteriskt med kallvatten och alsolsprit, smörjer på kylbalsam i vild förtvivlan. Samt svär högt och klatschar mig desperat i ansiktet. Inte för att det hjälper. Heller…

För två nätter sen lyckades jag framåt morronen sova hela tre-fyra timmar i sträck! Kände mig som ny en lång stund på morronen. Men glädjen blev kort: nästa natt var det lika illa.

Jag kom på att jag ju kunde testa bedövande salva mot exempelvis besvärliga myggbett. Apoteket gav dock löparen en minitub salva avsedd att bedöva inför operation eller tatuering(!). Så desperat var inte ens jag. Återbesök för löparen, som hittade myggbettssalvan. Men den ville inte apotekaren låta honom köpa (trots att den är receptfri), eftersom det “handlade om bältros”. ?? De tyckte att jag skulle ringa vårdguiden och kolla. Och vårdguiden tyckte (helt logiskt!) att det borde jag ta med läkaren eller – apoteket. När jag sa att apoteket hänvisat till dem blev det klentroget tyst en stund. Sen kunde vi i alla fall skratta en snutt tillsammans. När jag fick kontakt med vårdcentralen kollade jag även detta. Hennes spontana reaktion: “Måste han tala om att det var bältros?” “Vi är ärligt folk här”, svarade jag. Sen fnissade vi lite innan löparen återbesökte apoteket inkognito. Och två skratt samma dag är inte heller att förakta.

Efter att ha fått ytterligare recept laddade jag inför natten upp med inte bara myggbettssalva, kallvatten, alsolsprit och kylande balsam, utan även antihistamin att eventuellt förstärka med kortison jag fått mot getingsticken jag är överkänslig mot.

Men natten blev lika jävlig. Efter fyra veckors avbrutna sömnskvättar känner jag att jag börjar krokna. Inte blir det bättre av att jag nån gång måste bli i skick att kolla den möjligen bråkiga tanden. Hur nu det ska gå till med min såriga tunga. Sövning?

Kanske enda sättet för mig att få lite sömn… 😉