OK, jag erkänner: Jag gillar lagom!

Jag lever nog i det bespottade Mellanmjölkslandet, sen väldigt länge dessutom. För det är så mycket jag blir storögt förvirrad över att läsa om.

Nyligen blev en kvinna i hårdträning beskylld för att vara en dålig förebild, eftersom hon skyltar med sin träning “i en tid när många är missnöjda med sina kroppar”. De som inte gillar hennes bilder lägger som kontrast ut egna av allt godis de matar sina barn med, eftersom man ska njuta av livet, så “här har vi fredagsgodis varje dag!”.

Jättetjocka människor som faktiskt vill (eller måste) gå ner i vikt gör det inför publik med extrema metoder och under förödmjukande former – bara för att oftast snabbt gå upp i vikt minst lika mycket som de gått ner. Vilket jag inte förvånas över, särskilt sen jag sett den superläbbiga hälsodrycken någon grönsakshatare tvingades dricka. Och då gillar jag ändå grönsakerna som ingick, den färdiga sörjan däremot hade jag totalvägrat.

Som jag förstått det är alltså oroväckande många i vårt samhälle överviktiga, vilket, tillsammans med att vi rör oss för lite, ökar risken för diverse allvarliga sjukdomar. Det låter logiskt för mig. Det är heller inte så konstigt att det blir så, om man tänker på att människan är konstruerad för att jaga mat i sitt anletes svett för att sen äta sig proppmätt och lagra fett som reserv inför hårdare tider. Sen var det bara ut och jaga igen. Eller svälta. Nu är vi ständigt omgivna av obegränsat med föda av alla slag, utan att ens behöver masa oss ner till affärn – vi kan beställa hem till dörren.

Om man under de förutsättningarna vill försöka hålla sig hyfsat frisk, kan man väl helt enkelt gå in för att äta det nyttigaste av det man gillar och frossa i det onyttiga bara ibland? Samt hitta ett sätt att röra sig som man trivs så bra med att man gärna gör det till en vana. Då lär man ju sina barn samtidigt att göra likadant, för vi vet ju alla att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör.

Och allt det här kan väl man göra liksom – privat, tänkte jag.  Alldeles utan att rasande kommentera och fördöma andras val. Så kan väl kroppen få vara som den blir, med den livsstil man valt och de gener man fötts med.

Fast ett sånt agerande blir förstås inte så underhållande. Och det här med underhållande, det verkar viktigt – ja utom för mig då. De flesta unga vill bli programledare i TV, läser jag, eller artister, möjligen journalister. Författare kan inte längre nöja sig med att skriva böcker – för att sälja in sina produkter måste de ställa upp i TV, mingla, tävla, skälla på andra, visa avslöjande bilder och orsaka skandaler. Även för att få vanliga jobb verkar man behöva sälja in sig – fast man inte alls vill bli säljare.

Men: Behövs inte längre såna här lagoma, också? Såna som jag, som sprayade arbetsmarknaden med mina prydliga ansökningar och gick på intervjuer, där jag var så trevlig jag kunde. När jag fått ett jobb gjorde jag mitt bästa där, helt enkelt för att jag gillar känslan jag får av att göra ett bra jobb. Hyfsat betalt ville jag förstås gärna ha, och visst var det trevligt om någon annan än jag själv tyckte att jag jobbade bra, men några stående ovationer behövdes inte, inte ens publik.

Det konstigaste tycker jag ändå är det här med relationer. Nu kan det bli lite snett här, för det lagoma jag beskriver är mitt eget, medan det andra är det jag ser i det som numera kallas media. Men där ser jag å andra sidan mycket: Det finns tekniker för hur man ska ragga och dejta, “spela spelet”, klara alla invecklade turer i den komplicerade parningsdansen. Även efter att det tänt till är det viktigt att inte verka angelägen, utan cool. Om det blir allvar ska den ena parten sen vänta på att den andra ska ta mod till sig och fria – och det bör dessutom ske under romantiska och kreativa former. Jag kliar mig förbryllat i huvet när jag ser de mest krampaktiga försök att vara originell. Stackars djävlar, tänker jag. Båda två.

Under såna omständigheter hade vi aldrig blivit gifta, varken maken eller jag. Ingen av oss skulle ha accepterat att gå och vänta som en blyg viol på att den andra får tummen ur, än mindre tränga sig på någon med ett romantiskt frieri, som kanske inte ens är välkommet. Så: Nä, det hade aldrig blivit nåt.

Det coola (medie)paret ska sen magiskt förvandlas till AB Familjen. Om jag tittade på jorden från en annan planet skulle jag inte kunna tänka mig sämre urvalskriterier för det än ett (förhoppningsvis) förälskat par, som dittills nogsamt visat upp sin mest friserade sida för varann. En solid vänskap skulle nog ge betydligt bättre förutsättningar för att lyckas med husbygge, vardagssysslor, blöjbyten, vinterkräksjukor, barnuppfostran…

Om jag  förstått rätt kompliceras det hela ytterligare av att många(?) kvinnor även efter påbörjat familjeprojekt förväntar sig att ibland bli uppvaktad med röda rosor och romantiska överraskningar – för att hålla kärleken vid liv. Inte vet jag hur man ska få till det. Ännu mindre varför. Men det är ju jag det.

Som självutnämnd representant för oss lagoma kan jag intyga att förälskelse och passion åtminstone för mig verkar vara undantagna från det lagoma. Det slår till med all kraft, ofta när vi som minst anar det. Och det bästa är att det funkar alldeles utmärkt trots att vi inte alls håller färgen, utan gärna visar hur ivriga vi blir. Kanske just därför? Allteftersom vi känner in varann – på alla möjliga sätt – kan den ursprungliga förälskelsen växa och fördjupas. Småningom tillkommer en god vänskap –  också! Och  DEN blandningen är guld värd när det handlar om att bilda – och överleva – AB Familjen. Eller bara få förhållandet att bli bra att leva i. För när barnen är vuxna finns ursprungsteamet (i bästa fall) kvar – med både vänskap och sug efter varann, med ålderstecken och ovanor. Inte dumt alls.

Och hur bra blir livet egentligen utan de lagoma? Om det bara finns underhållningsartister, men inga som tittar och lyssnar på dem? Fast: Det kanske är så det känns – är det månne därför en del verkar så högljudda, även i skrift? 🤔

Så kan en tant fundera som inser att hon tultat genom livet helt förnöjsamt och varit alldeles – lagom. Och att det känns bra så.

PS: I det riktiga livet, utanför media, känner jag faktiskt många som verkar vara ganska lika mig. Och en del av dem är inte ens lika fruktansvärt gamla som jag.

Annonser

8 thoughts on “OK, jag erkänner: Jag gillar lagom!

  1. Fast jag håller mer på Ester Perel. Om jag ska vara jättegod vän med en partner så vill jag aldrig se personen utan kläder. Vänskap är härligt men oerotiskt. Annars är jag rätt så lagom trist

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s