Vad en lat äggula kan berätta om livet – och oss själva

Jag har alltid tyckt att “Hello Kitty” är för tuttenuttig. Och inser givetvis att det snarare är mina barnbarn än jag som tillhör målgruppen. Men nu hittar jag en artikel om en ”släkting” till Kitty – och tycke uppstår omedelbart: “How Gudetama, a lazy egg yolk with a butt, became an unstoppable cultural phenomenon”.

Gudetama beskrivs som en seriefigur som nån verkar ha börjat rita, men snabbt tröttnat på. Det blev bara en sladdrig könlös äggula(!), utan händer, fötter och hals och med prickar till ögon. Men mun och rumpa har den. Jag hittar en Youtubefilm om hur det kommer choklad ur den ena änden och vaniljsås ur den andra… Känsliga personer behöver INTE titta på videon.

Gudetama föddes 2013 till “en värld den skulle ha föredragit att undvika”. En loser redan från början kom den tvåa i en tävling om matinspirerade seriefigurer. Men blev sen – helt oväntat – mycket populärare än den numera ganska bortglömda segraren. Varför? undrar man i artikeln. (Förutom då att segraren var en ständigt leende laxfilé(!) – vilket jag personligen tycker är en skrämmande tanke.)

Gudetama presenteras i en serie videos: lite lat, lite melankolisk, lite “Vem bryr sig”, med en sömnig, lättjefull attityd till livet som “kan delas av många människor, vare sig de är 14, 34 eller 50 år.” Och så mig, då, men äldre än 50 tror inte seriemakare att nån kan bli, åtminstone inte som seriediggare… Nu är väl jag inte RIKTGT så lat – kanske är det just det som attraherar mig, att det finns nån värre?

“Det enda som är jobbigare än att anstränga sig är den ansträngning som krävs för att beklaga sig över den gjorda ansträngningen,” tycker Gudatama, som har hyllats med bland annat dagliga temaflygningar mellan Tokyo och Taipei. (Arrangören säger sig urskuldande vara medveten om att aktiviteten kan verka oförenlig med Gudatamas loja natur.)

Amerikanska seriefigurer har av tradition varit antingen onda eller goda. Numera har detta börjat förändras, som i “South Park”, men exempelvis i klassiska Disneyfilmer är “bad guys” avsedda att uppfattas som onda, de är och förblir onda, och de är aldrig nånsin söta. (Är det bara jag som hör Trumps röst tala om “bad guys” och “good guys”? Fast han låter dem förstås byta plats rätt vad det är.)

I Japan däremot har bilden alltid varit mera komplex. Deras “Gloomy Bear” ser ut att kunna vara gullig bästis med Hello Kitty – men en blick på hans blodiga klor avslöjar något helt annat… MOHAHA!  😱

En expert på tecknade figurer säger att Gudetamas lättja (japanska: “yuru”) har blivit så populär på grund av att det moderna samhället är så fyllt av stress. I USA kopplar man kanske av på spa eller med meditation, i Japan tittar man på “yuru”-figurer för att varva ner. I sin gyllene nakenhet ifrågasätter Gudetama meningen med livet: “Om sysslolöshet är sällhet, är då inte allt därutöver plågsamt?” Alldeles för trött för att orka nysa eller bli uppäten orkar den vissa dagar inte ens ut ur sitt skal.

Helt logiskt har Gudetamas popularitet i USA ökat snabbt det senaste året, för många amerikaner ett av de värsta nånsin. Och en av finalisterna till att bli årets ord i Oxford Dictionaries är det danska ordet ”hygge” (”mysig”) – gärna komplett med brasa, filtar och varm choklad. När man läser alla rubriker om hur världen verkar bli allt galnare är det kanske inte så märkligt att vilja fly in i Gudetamas värld, som en japansk litteraturprofessor sammanfattar:

Kryp ihop under bacontäcket och kom inte ut.

Men se upp! Snart kommer Aggretsuko – den kvinnliga pandan  som jobbar på ett kontor fullt av irriterande kollegor. För att avreagera sig tillbringar hon nätterna på karaokebarer, supande och sjungande death metal.

Från början var Aggretsuko en parodi på japanska sk ”office ladies”, kvinnliga kontorsarbetare med enklare serviceuppgifter, ständigt lika artiga och blygt leende. De hade inga möjligheter till avancemang utan förväntades sluta för att gifta sig innan de fyllt trettio. (Därefter var det nämligen för sent). På grund av sin dekorativa ungdom fick de ”smeknamnet” kontorsblommor.

Utanför Japan kanske vi inte lika väl känner till begreppet “Office Ladies”, men Aggretsukos frustration och klyftan mellan arbetsjaget och det verkliga är nog universell, tror artikelförfattaren.

Och jag håller med, särskilt efter att ha läst om kontorsblommorna. 😡 Heja, Aggretsuko!

Eller kanske ditt rätta jag är ett ägg med rumpa och avsmak för livet?

Annonser

3 thoughts on “Vad en lat äggula kan berätta om livet – och oss själva

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s