Om hög moral och känsliga samveten

Jag läste förstås om barnmorskan som hade samvetsbetänkligheter inför att utföra aborter. Och förstår spontant att det kan vara svårt att acceptera att behöva abortera istället för att förlösa barn. Fast sen blir jag förbryllad: Visste hon inte från början vad som ingick i jobbet? Detta hände i alla fall:

Omedelbart efter sin examen 2014 stämde den kristna barnmorskan sin region till diskrimineringsombudsmannen. Hon hade nekats jobb på länets tre sjukhus, eftersom hon vägrade utföra aborter, ge ut dagen-efter-piller eller sätta in kopparspiraler.

Då börjar det verka ännu konstigare. Ska man inte få förebygga en graviditet heller? Hur tänker man då?

Som vanligt vill jag försöka förstå hur andra tänker, så jag letar efter barnmorskans argument. Själv hänvisar hon mest till Gud, och det kan jag inte uttala mig om, men till slut hittar jag några artiklar som håller med henne. I en påpekas att i Norge får barnmorskorna välja, en med rubriken ”Samvetsfrihet är en mänsklig rättighet” handlar mest om hur inhumant det är med väldigt sena aborter. Och det är väl svårt att inte hålla med om det. Men till slut hittar jag en debattartikel som verkar vilja argumentera för samvetsfrihet: “Det är klart barnmorskan inte ska behöva abortera.”

“Moraliskt tänkande människor borde ses som en tillgång, inte en belastning.” … “Överallt saknas barnmorskor.”

“Vi  har en lång svensk tradition av samvetsfrihet. Vapenvägrare kunde under militärtjänstgöringen tjänstgöra som flygplatsbrandmän och journalister och präster kan inte tvingas utföra uppdrag som strider mot den inre rösten. “

Jag grunnar på de argumenten. Efter att svenska kyrkan fått kvinnliga präster hade de manliga under en övergångsperiod rätt att vägra att prästviga eller tjänstgöra tillsammans med kvinnor, och det verkar som om enskilda präster fortfarande kan vägra vigsel av samkönade – och möjligen frånskilda (fast det blir väl svårt i praktiken). Men det måste vara en helt annan sak: En präst ska ”fungera som förmedlare mellan människa och gud” läser jag. Åtminstone jag skulle bli ganska chockad om någon i vården försökte sånt med mig.

Om journalister kan vägra skriva om vissa ämnen vet jag faktiskt inte, men även vad gäller dem och vapenvägrare har jag svårt att se att det är jämförbart. Barnmorskor möter ju patienter, som sökt sig till vården för att få hjälp. En äldre barnmorska uttrycker precis vad jag menar: “Jag får inte välja vem jag vårdar.”

”Jag vill inte prata religion, politiskt övertygelse eller livsåskådning. Det är var och ens ensak att tro på vad den vill men som vårdpersonal måste du lämna det utanför sjukhusdörren när du går på ditt pass.

Den som söker sig till mig, och alla mina kollegor i sjukvården, befinner sig i en utsatt position och ska inte ens behöva fundera över hur hen ska bli bemött.”

Själv har jag aldrig varit i en situation där jag tvingats överväga abort, men har oerhört svårt att se hur det nånsin kan vara ett ENKELT beslut. De jag hört berätta om sina aborter har våndats inför beslutet och ofta känt sorg och ibland skam efteråt, även om de inte ångrat sitt beslut och blivit väl behandlade i vården. Och det kan väl inte vara många som tycker att det är enklare att genomgå en rad aborter än att använda preventivmedel eller dagen-efter-piller? Ja, om man inte får använda det heller blir aborterna förstås svårare att undvika. Fast det kan väl inte vara barnmorskans tanke?

Samvetsklausulen som gav präster rätt att vägra att prästviga eller tjänstgöra tillsammans med kvinnor togs bort 1982 och var en övergångsbestämmelse, eftersom kvinnliga präster inte funnits när de äldre männen prästvigdes. Jag antar att samma logik gäller vigsel av samkönade. Men nyutexaminerade barnmorskor måste ju veta vad som ingår i jobbet? Och jag känner inte till några jobb där man har rätt att välja ut det man gillar bäst – och låta andra ta hand om resten.

En annan tanke: Om alla barnmorskor hade full rätt att välja bort aborter och preventivmedel – hur många skulle då välja att INTE göra det? Själv skulle jag knappast frivilligt välja att jobba med aborter istället för förlossningar. Just för att det inte är en enkel lösning. Inte ens för patienten.

Bristen på barnmorskor framfördes i artikeln ovan som skäl till att man ska tillgodose dem med samvetsbetänkligheter. Jag förstår inte hur, för just bristen måste väl göra det ÄNNU svårare att pussla ihop en verksamhet om en del av de anställda bara gör en del av arbetet.

Mest tänker jag nog ändå på hur det ska kännas för den abortsökande när man måste leta för att hitta nån som vill utföra en så föraktlig handling. Särskilt när jag läser och hör kvinnor berätta om att de redan idag kan känna skam och skuld – från sig själva och/eller omgivningen. För det ÄR inget lätt beslut. Och jag ryser vid tanken på hur det ska kännas för dem som genomgått en abort när de vid senare besök i vården tvingas möta de samvetsömma med sin höga moral.

Barnmorskan har nu förlorat i alla svenska instanser och en professor skriver sammanfattningsvis om vad den svenska lagen säger:

Stat, kommun, och landsting har varken religionsfrihet eller samvetsfrihet. Enligt grundlagen ska ”den offentliga makten utövas under lagarna.” Vårdgivare (exempelvis barnmorskor) ska se till att varje individ som söker vård får det den har rätt till enligt lag. Och lagen ger alla kvinnor rätt till abort.

Något fläckas bilden av det känsliga samvetet och den höga moralen när jag ser att barnmorskan får juridiskt och ekonomiskt stöd av amerikanska ”Alliance Defending Freedom”, som med en årlig budget på över 350 miljoner kronor driver en internationell kampanj för att bland annat påverka aborträtten. Det visste jag inte innan Ekot rapporterade det, och det ingår mycket riktigt i ADF:s strategi att inte synas – de vill hellre att rättsfallen ska ses som lokala initiativ.

Genom att driva detta fall hela vägen till Europadomstolen hoppas organisationen nu kunna tvinga Sverige och andra länder att ge vårdpersonal rätt att vägra att utföra aborter. Vi får väl se hur det går.

Annonser

3 thoughts on “Om hög moral och känsliga samveten

  1. När jag var ung och jobbade som undersköterska inom långvårdsavdelningen berättade en man att han varit nazist i Tyskland under kriget eftersom hans svenska mamma gift om sig med en tysk och flyttat dit med barnen som växte upp till nazister. Jag är emot nazism så borde jag ha vägrat att byta hans stomipåse? Man får välja yrke men inom vården kan man inte välja vem man vill vårda och för vad

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s