På fantasins vingar når man långt..

Det treåriga barnbarnet berättar en lång dröm om fåtöljen i rummet. Sen tystnar han och reflekterar en stund, och med blicken i fjärran säger han eftertänksamt: “Det var nästan som om DEN drömde om MIG.”

Och jag tänker: “Välkommen i gänget!”

Hos barnets mor hittar jag mina gamla tejpade exemplar av Galaxy från 1958, nr 1 (vilket tydligen var det allra första numret nånsin!) och nr 3. Som tolvåring tänkte jag ju inte på sånt, men nu läser jag att många anser att detta var Sveriges kanske bästa science fiction-tidskrift någonsin. Den är rentav omnämnd i en vetenskaplig avhandling på Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala: Raketsommar – Science fiction i Sverige 1950–1968.

Ändå levde Galaxy bara i knappt två år, medan den amerikanska versionen fanns från 1950 ända till 1980. Den svenska redaktionen låg i Stockholms “publicistiska hjärta”, de legendariska Klarakvarteren, och flera av medlemmarna var  journalister, författare eller konstnärer. En av dem var den kände författaren Pär Rådström, som också skrev några av de svenska historierna. Det hade jag inte en aaning om!

Observera redaktionsrutans utförliga beskrivning av omslagsbilden. ”Fasadputsaren” var den som stod för grafiken.

En del av innehållet översattes ur amerikanska Galaxy och eftersom man hade så många amerikanska nummer att plocka ur lär den svenska versionen åtminstone tidvis ha varit  bättre än sin amerikanska förlaga. I en ledare läser jag:  ”Sf-författaren är inte så intresserad av vad som kommer att hända, som av vad som skulle kunna hända (eller kunde ha hänt)”. Precis så tänker jag! Och så barnbarnet då, verkar det som.

Det sista numret av svenska Galaxy utkom i juli 1960. Därefter satsade förlaget istället på en långlivad svensk utgåva av den berömda humoristiska serietidningen Mad. Enligt en osignerad ledare i en konkurrenttidning blev Mad, med sin samhällskritik, mycket populär bland sf-läsarna. Och tänk, den läste jag också! Bara man väntar tillräckligt länge kan ens nöjesläsning tydligen bli kultur. 🙂

Jag bläddrar försiktigt i den gamla tidningen och minns alltihop, särskilt några av berättelserna. Smakproven nedan handlar om krig, brott och kärlek – vad kan man mer begära?

I “Att slåss med fem-femmor” av Clifford D Simak har jorden grundligt besegrats av den utomjordiska fienden man kallar fem-femmor (som man sa på den tiden).

Det är nämligen så mycket de inte verkar begripa: förhandlingar, vapentillestånd, fångutväxling. Ändå är deras teknologi högt utvecklad: Jordens samlade stridskrafter har helt slagits ut av det hemliga vapen, som blixtsnabbt och spårlöst utplånar alla motståndare. Det märkligaste är ändå att alla andra besegrade folk nästan föraktfullt avvisat Jordens förslag att bilda en allians mot den gemensamma fienden.

Ett enda rymdskepp med pilot har jordborna lyckats tillfångata och nu väntar man på fångutväxling. Ingen vet hur många människor man kan hoppas få tillbaka, och den enda femfem-fången verkar oroväckande lugn och mest intresserad av att studera ett schackspel mellan en kapten och en sergeant.

Mycket försenat landar slutligen ett fiendeskepp och motsidans befälhavare vaggar ut med ett vänligt: “Mycket trevligt!” och samma godmodigt leende uppsyn som alltid. Sen börjar märkligt nog en femfemma rita upp stridsdiagram över krigets olika slag och verkar vilja tipsa jordborna hur de borde ha lagt upp sin strategi för att vinna. När generalen påpekar att de kan använda sig av tipsen nästa gång, blir femfemman ivrig: ”Just vad vi vill. Ni slåss lite för ivrigt bara. Behövs inte att skeppet blir – poff!”

Och sen fylls luften av vrålet från många raketmotorer och samtliga “utplånade” jordiska skepp kommer dånande med fulltaliga besättningar, helt oskadda.

“Ni hade ingen uppbringare”, säger femfemman förstående, “Därför ni slåss för häftigt. Vi ger er en. Nästa gång går vi efter reglerna. Lättare för oss också. Ni är inte så bra, men spela mer så blir ni bättre.”

Och den jordiske överbefälhavaren inser varför femfemmorna inte förstod det här med förhandlingar och fångutväxling. Det handlade ju bara om att lämna tillbaka spelpjäserna så att man kunde försöka på nytt, helst med smartare strategier denna gång.

Han börjar rentav fundera på om inte det här vore ett bättre sätt att föra krig än det han hittills praktiserat.

“Välj ett brott!” av Richard R Smith utspelar sig i en avlägsen framtid där brott i stort sett utrotats av FBF (Förbundet för brotts förhindrande).

Överallt syns budskapet BROTT ÄR SMUTS, så gott som alla platser är övervakade och poliserna är osårbara robotar.

En man vars FBF-leg visar att han är en FKT (dvs har “Farliga Kriminella Tendenser”), och  därmed hänvisad till de allra sämsta jobben, försöker supa sig full för att få gratis behandling, kost och logi av Länkarna. Men det misslyckas, eftersom alla bartenderrobotar inte bara kan mixa drinkar, utan även avgöra när någon håller på att fyllna till – och späda ut drinkarna. Fylleri är nämligen olagligt.

Inga brott straffas i det nya trygga samhället. Istället skickas alla brottslingar till ett sjukhus där deras kriminella tendenser effektivt avlägsnas av psykologer med hjälp av behandlingar av olika slag. Det är förstås dyrt, men i gengäld behövs inga fängelser längre, och i hela New York finns inte mer än tio kriminella per år att omhänderta.

Den som genomgått behandlingen blir ett EX, en hjälte för alla dem som undertrycker sina olagliga impulser. Ett EX är totalt hederlig och hårt arbetande och får därför alltid de bästa och mest välbetalda jobben.

Dit siktar mannen i baren, men lyckas efter ett misslyckat brottsförsök bara bli uppgraderad till en “FKT av första klass”. En sån får ännu sämre jobb, och måste dessutom räkna med att dag och natt bli skuggad och smygfotograferad av tusentals ivriga amatörspanare.

Till slut får mannen tag på adressen till ett rum utan det supereffektiva FBF-övervakningssystem, som omöjliggör alla inbrott. Han lyckas stjäla en trasig klocka, skriker själv på polis och blir äntligen infångad och förd till sjukhuset.

Efter behandlingen möts han, precis som han trott, av en jublande folkmassa, fotografer och autografjägare. Men sen får han veta att rummet han gjort inbrott i är en fälla, ett sätt att göra sig av med såna som han innan de ställer till verklig skada. Och att han framöver kommer att tvingas arbeta hårdare än nånsin förr, eftersom en inre röst kommer att protestera vid minsta maskningsförsök. Det är därför EXen är så uppskattad arbetskraft.

Trots den avancerade behandlingen kan man nämligen inte avlägsna alla kriminella tendenser, utan man gör det näst bästa: inplanterar gällande lagar. Och när mannen försöker tala om vad han tycker om detta skär en olidlig smärta genom hans huvud, medan en genomträngande röst viskar: ”Det är olagligt att svära.”

Han bestämmer sig för att gå till tidningarna och avslöja hela historien. Omedelbart stelnar hans kropp, smärtan återvänder och han hör rösten: “Det är olagligt att avslöja en FBF-behandling.” Och han inser att han är fånge i sin egen kropp – inspärrad av en värld som hatar honom tillbaka. Han vill spotta ut sitt förakt, men den redan välbekanta smärtan och rösten hindrar honom: “Det är olagligt att spotta på trottoaren.”

I ”372 möter  kärleken” av svenske Pär Rådström blir människornas psyke invaderat av utomjordingar, som tittar ut genom människornas ögon, så att de inte riktigt känner igen sig i spegeln.

Rymdkadett 372 är en av dem och beskriver med inlevelse sitt äckel inför de motbjudande köttiga jordvarelsernas klibbiga organismer med sina hängande tentakler. Värst är det ändå när de äter: Blandat med växter tuggar de till och med i sig varann – lägre stående arter lär uppfödas endast för att bli uppätna. När 372 inser att hans varelse blir försvagad utan mat lär han sig att stänga av mottagningen tills måltiden är överstånden. Utan föda börjar varelsen annars att tänka uteslutande på mat, vilket är om möjligt ännu äckligare.

372 har telepatisk kontakt med bland annat 1203, vars varelse inte delar den underliga idén att skära sig i ansiktet (“raka” sig), utan istället envisas med att måla läpparna. Märkligt, men uthärdligt. På en promenad stöter deras varelser ihop, börjar prata och … sen märker 321 att detsamma händer som drabbat alla tidigare utsända rymdkadetter: De blir vansinniga. 

1203 sänder svagt: ”han, han, han”. Sen blir tankarna osammanhängande och intrycken för många att processa och katalogisera på normalt sätt. Malströmmen av tankar virvlar, virvlar… Tills förbindelsen mellan 372 och 1203 kollapsar.

Men mannen och kvinnan ser varann in i ögonen och märker att deras blickar är mycket klarare nu. Och deras tankar är en stor ljuvlig tomhet.

Annonser

2 thoughts on “På fantasins vingar når man långt..

  1. Tror jag blev såld på science-fiction vid runt 7 års ålder, månlandningen du vet 😉 Fast det utvecklades med åren till att inkludera böcker utan rymdraketer, för som du skriver handlar det framför allt om ”tänk om…”

    En sak inte alla vet om Stieg ”Millenium” Larsson är att han var ett stort sf-fan. Vi pratade lite hastigt om det när jag råkade träffa honom en gång.

    Gilla

    • Jag skrev en dikt som hette Sputnik då när det begav sig, minns jag plötsligt.
      Det intressanta är inte raketer o krig, utan just ”tänk om”. Läser just nu en bok om Tolkiens Sagan om ringen, som han jobbade på hela sitt liv – skapande egna världar…

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s