Det här med ångest och depression – igen

Själv har jag ju varit förskonad från depression och ångest. Men jag levde länge nära – till slut kanske alltför nära – min mammas kamp. Och jag är fortfarande intresserad av att försöka förstå. Så jag tittade naturligtvis på Idévärldens: “Det ska göra ont att leva” för ett tag sen. 

Utgångspunkten var Fredrik Svenaeus bok “Homo patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid”: Människan har alltid varit en lidande varelse, utan kriser hade inga stora upptäckter gjorts. Det är alltså något vi måste förhålla oss till. Kroppslig smärta har den medicinska vetenskapen till stor del lyckats bota eller tämja. Då ligger det nära till hands att försöka ta itu med den själsliga smärtan på samma framgångsrika sätt, och utgå ifrån att det alltid finns något biologiskt/patologiskt bakom lidandet: “Homo patalogicus”.

Men använd på det sättet funkar inte den medicinska vetenskapen så bra. Vid kroppsliga sjukdomar ställer man diagnos genom provtagning, men psykiatriska diagnoser bygger på tolkning av symptom. Och eftersom vi alla befinner oss på en glidande skala blir det svårt att dra gränsen mellan sjukt och frisk variation. Hur introvert, glad, lessen, lat, känslig, temperamentsfull, neurotisk, etc får man vara och fortfarande vara “normal”? 🤔 Hmm..

Programledaren kommer med en liknelse jag gillar, antagligen för att den stämmer med min upplevelse den enda gången jag möjligen hade en depression, under skilsmässan.

Ångesten är som en djuphavsgrav, djupare än oceanerna. Att drabbas av ångest är som att börja sjunka från vattenytan där ljuset finns, tills man småningom förlorar kontakten med ljuset. Och vattnet är klibbigt som tjära, man sjunker allt djupare, det är bara förlamande: Den sjunkande människan.

När ska vi då betrakta oss som sjuka? Diagnostiken graderar symptomen efter hur allvarliga de är. I den här liknelsen gäller det då att fastställa vid vilket djup det ska betraktas som sjukt.

Men ”Varför sjunker man?” är ju en intressantare fråga. I djuphavsliknelsen kan det finnas flera skäl:

  • Man har stenar i fickorna, dvs det kan bero på något som hänt, eller en situation, som man kan ändra på. Om “stenarna” kan lyftas ut är det inte sjukdom. Men om man blir kvar där nere länge kan man BLI sjuk av det.
  • Man har aldrig lärt sig simma. Helst ska man förstås lära sig sånt när man är liten, men även längre fram i livet kan man lära sig att simma på sitt eget sätt, exempelvis i samarbete med en terapeut.
  • Ens kropp har så hög densitet att man sjunker. Då är det förmodligen fråga om sjukdom, eller åtminstone en sorts benägenhet. Och det kan vara livsviktigt att sätta in medicin. För problemet är inte medicin i sig, utan övertron på den.

Hur ska vi lära oss simma? De som i sitt yrke möter lidande människor kan behöva ett bredare register än de har idag. Nu tvingas exempelvis allmänläkare att handskas med psykiatriska problem, vilket  de egentligen inte är utbildade för. Om man lägger till tidspress och önskan att ge patienten snabb lindring kan det bli begripligt att man skriver ut tabletter. Det skulle behövas mer tid och mer samtal kring varför man sjunker.

Förr hade vi filosofi, politik och religion till hjälp för att förstå och hantera vårt lidande, idag försöker vi använda den medicinska vetenskapen på samma sätt, för att tala om för oss vilka vi är.

Men vetenskapen kan inte tala om för oss vilka vi är och hur vi bör leva.  För den sysslar bara med fakta.

Annonser

2 thoughts on “Det här med ångest och depression – igen

  1. Jag kikade också på ”Idévärlden”. (En sak man aldrig bör glömma är att det visst finns somatiska tillstånd som inte kan diagnosticeras genom provtagningar utan bara efter anamnes, t.ex. migrän 😉 )

    Djuphavsliknelsen är rätt fin. Allvarlighetsgraden är väl egentligen inte så svår att definiera, kan personen klara av det mest nödvändiga i sitt liv, alternativt kan personen alls hålla sig vid liv? Det kan krävas att man tar sig tid och pratar med personen, samt att personen känner sig villig att prata (alla gör inte det!) för att få grepp om det.

    När det gäller frågan varför, så förstår jag visserligen att man av pedagogiska skäl vill spalta upp det, men i praktiken tror jag att det ofta är en pyttipanna. Kan inte komma på någon person jag känner med en de facto allvarlig psykisk sjukdom som inte också har elände med i bagaget. Det tycks mig som att det ena ofta ger det andra, fram och tillbaka. Tror att jag själv haft en känslighet från början som gjorde att jag reagerade hårt på svårigheter i unga år, dessutom kan min variant av känslighet göra mig impulsiv i perioder så jag har försatt mig i besvärliga situationer där min brist på simkunnighet gjort att jag dragit på mig ännu värre problem efteråt, vilket triggat min grundsjukdom o.s.v. Allt det här kan göra att när man väl hamnar i vården så blir de inte helt kloka på en för man passar inte in i en separat mall. Med några år i backspegeln upplever jag att vårdpersonal ofta tenderar att bedöma en utefter deras egen nisch. Första läkaren antog att det behövdes antidepressiva, andra läkaren med lite mer humanistisk framtoning tog bort pillren och skickade mig till en psykolog. Hos den psykodynamiska psykologen gick jag i över tio år och ältade, jag vet inte riktigt vad, det var inte supereffektivt (jag vet att det stora önskemålet hos många är ”få någon att tala med” men personligen tycker jag att det är betydligt mer komplicerat). Ytterligare andra läkare har satt in eller tagit bort massor av mediciner, varit extra empatiska eller skällt ut mig. Det har förekommit KBT-sköterskor med hurtig uppsyn som har ivrat för promenader och mindfulness (säkert jättejättebra men inte för mig). Jag har åtminstone lärt mig att hålla lite lagom distans till allt vad vårdpersonal heter, det är en rätt bra simkunnighet.

    Kraven på snabba lösningar stökar till det, det är jag säker på. Då pratar jag inte bara om piller (som bara är en snabb lösning för vissa, eftersom långt ifrån alla blir bättre av piller, och långt ifrån alla blir bättre av det första piller de testar, kanske ger det inget förrän på femte försöket). Även när det gäller terapi vill man att det ska gå snabbt. Hör av en närstående psykolog att t.o.m. det som enligt manualen ska vara en ”snabb-KBT” på tio besök ofta av budgetskäl kortas ner till kanske fem-sex besök. Dessutom lastar man fler och fler egentligen ganska tunga fall på vårdcentralerna.

    Jag blir ändå glad när man tar upp ämnet. Framför allt måste man inarbeta en ödmjukhet inför individen, att människor kan behöva olika hjälp (och dessutom kanske helt olika sorters hjälp i olika skeenden av livet, inte alltid ”medicinsk” hjälp), och inte minst att en person kan ha *både* problem och styrkor.

    Gilla

    • Tack för dina tankar, de ger mig alltid så mycket.

      Det grundläggande problemet med människan (i alla sammanhang) verkar vara att hon är för komplex för att kunna hantera sig själv (och sina medmänniskor). En kökkenmödding av osorterade och subjektiva minnen, känslor, övertygelser, tankesätt etc etc gör oss helt inkompatibla med de quickfixar vi så gärna vill använda. Men vi fortsätter oförtrutet, lite rörande.

      Mamma blev inte hjälpt av tabletterna (fast: ”Jag kanske varit ännu sämre utan.”), och fick aldrig gå o prata fast hon ville. En gång sökte jag stöd via en patientförening, men de var specialiserade på amalgamskador. 😦

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s