Udda existenser och vinkande sheriffer 

Maken, bördig från Bohuslän, kallar mig, stockholmarn, för stabo. Och det är jag ju – eller åtminstone förortsbo, för inne i stan har jag aldrig bott. Så jag brukar säga att jag inte har nån hembygd, inte på samma sätt som han. Ja, utom Söder om söder, då.

Varför blir jag då så fascinerad av udda människor och deras liv, så olika mig som det bara går? Kanske just därför? Hur känns det att bara – vara kvar?

Furse-John minns min man från sin barndom. Ungarna vågade inte ta emot hans karameller, utifall att han hade pissat på dem. Och ungarna kunde säkert vara lea ve honom, men han var ändå en i byn. I det som nu är vår stuga stod hustrun och bakade då hon blev uppskrämd av någon som stirrade på henne genom köksfönstret. Men hon blev lugnad: ”Det är ju bara Furse-John”.

I bygdeföreningens bok finns flera historier om honom. En gång hade turister dukat upp en picknick vid sidan av vägen. Där satt Furse-John och åt medan sällskapet förskräckt tittade på. Den förbiåkande bybon funderade på att stanna och tala om att Furse-John inte var farlig, men han hade bråttom. Och så “unnade han John kalaset”. (Kanske unnade han staborna förskräckelsen också?)

Furse-John gick i kyrkan varje söndag, på vardagarna gick han runt, högg ved och hjälpte till för en slant. Han bodde hos sin syster, inte långt ifrån Elsa, vars historia blev en TV-dokumentär.

“Min vän Elsa” gjordes 2006, när Elsa var 85 år, och hon njöt storligen av all uppmärksamhet. “Nu har jag fått upprättelse”, sa Elsa när hon sett filmen. (Min man uppskattar särskilt hennes oförfalskade dialekt i klippet.)

Elsas mamma var mycket sträng och när hon vid 15 års ålder, kom hem för sent en midsommarnatt anmälde mamman henne för barnavårdsnämnden: “Mamma var hårdhjärtad, men hon förstod inte bättre.” Elsas syskon placerades i fosterhem men hon själv hamnade först på ålderdomshemmet, därefter flyttades hon till mentalsjukhus (möjligen för att kommunen tyckte det var billigare om staten tog hand om henne?). Man lockade med att hon skulle få godare mat på sjukhuset. “Men man fick inte komma dit om man var för skötsam, så jag fick bråka lite,” minns Elsa.

På mentalsjukhuset blev hon kvar tills hon var över 40 år och mamman behövde hennes hjälp. Då fick hon komma hem och sköta mamman till hennes död. Hon hade blivit tvångssteriliserad och i filmen går hon nästan dubbelvikt och plågas av svullna leder. Men hon sjunger gärna och är fylld av livsglädje: “Jag är gammal i kroppen, men ung i huvudet”.

Den vinkande sheriffen stod i 57 år i närheten av kyrkan och vinkade åt bilarna, ibland klädd som cowboy, ibland som indian. Många tutade, en del stannade för att prata lite med honom eller ta en fikapaus. När vägen drogs om blev det tunt med både bilar och besök, men han kontaktade tidningarna som hjälpte honom att be folk åka den gamla vägen så att han kunde fortsätta att vinka. Och det gjorde många. Han bodde med mor och bror i en etta, körde varor för lanthandeln och jobbade för kommunen, bland annat på Fridegårdsmuseet, där han nu fått ett eget hörn.

Det går diverse historier om varför han stod där – att han väntade på sina föräldrar som omkommit i en trafikolycka, eller att hans fru blivit överkörd. Själv sa han en gång att han var intresserad av bilar. Eller så gillade han bara att vinka åt folk, som verkade bli glada och vinkade tillbaka. Fast åtminstone en granne var tydligt irriterad av alla tutande bilar, och när det var begravning i kyrkan bad de honom gå hem en stund, så att det skulle bli tyst. Då flyttade han sig en bit bort och fortsatte att vinka.

En granne sammanfattar: ”Han va som han va, och det fick han va.”

Det verkar inte bara vara jag som fascineras av udda livsöden. Hundratusentals har sett filmerna om “Kokvinnorna” och “Hästmannen”.

Kokvinnan skötte och handmjölkade sina kor trots att hon gick dubbelvikt efter en ryggskada hon fick när en ko stångade henne 1980. Hon avböjde vård, eftersom hon inte kunde lämna korna. ”Men så upptäckte jag att jag kunde ta mig fram snabbare om jag gick böjd”, säger hon. Så då gjorde hon det.

När länsstyrelsen hotade att ta korna ifrån henne skrevs de över på systern, som till slut fick förmaksflimmer och var tvungen att sluta hjälpa till med mjölkningen (som hon f ö avskydde). ”Då sa hon att jag bara hittade på”, säger systern och skakar på huvudet.

Kokvinnan dog stilla i sömnen och redan dagen efter kördes korna till slakt och katterna avlivades.

”Jag är glad att hon fick gå före koerna, det är jag”, säger systern.

Hästmannen levde ensam i barndomshemmet, på exakt samma sätt som sina föräldrar, helt utan traktorer och moderna redskap. De tre hästarna Sally, Mona och Linda var hans bästa vänner, som han harvade, plöjde och drog timmer med. 2010 fick han djurförbud efter att djurskyddsinspektören konstaterat flera brister i djurskötseln. En andra film “Hästmannen – sista striden” handlar om kampen för att få behålla hästarna. Men slutligen förflyttades hästarna och dog. Hösten 2014 hoppades han fortfarande på att få djurförbudet hävt och därmed kunna skaffa nya hästar. Att börja med traktor kom inte på fråga.

Jag vet inte hur det är med honom idag, men det finns en facebook-sida där åtminstone en person skriver att hon hälsat på honom i somras och blivit bjuden på bullar.

Var det bättre förr – eller sämre? Antagligen både och. Det jag säkert vet är att jag gillar det där:

Han va som han va, och det fick han va.

Annonser

6 thoughts on “Udda existenser och vinkande sheriffer 

  1. Jag minns när jag läser om Elsa, fast jag egentligen inte vill minnas alls, min praktik inom mentalvården när jag var 17 år. De flesta av gamlingarna där hade en historia som Elsa. Inga mentala sjukdomar från början (troligtvis) utan dom hade uppfört sig illa, blivit tagna för lösdriveri, en kvinna var döv men skolan bedömde henne som dum osv. Det här var 1982. Fast vad gör man med människor som vuxit upp på institution? Efter praktiken jobbade jag aldrig en dag inom mentalvård. Upplevelsen skulle ha kunnat passa i en skräckfilm.

    Gilla

    • Jag såg en film om en man som vuxit upp på mentalsjukhus. Inget fel från början, men det var där han lärt sig gå och prata, så han gick kutig med släpande gång och pratade som de intagna gjorde (pga sjukdom eller medicinering). För att inte tala om att klara sig själv ute i samhället…

      När de stora mentalsjukhusen stängdes lät ju det jättebra. Men många slängdes bara ut till en enslig tillvaro i egen lägenhet – o nu dras assistansen ner allt mer… 😦

      Liked by 1 person

  2. Det bästa jag vet är dokumentärer med människor som är som de är, ofta i det lugna tempot att man hör regndroppar, vind, klockans tickande. Jag ska titta på din Elsa, jag har nog samma svaghet för speciella människor.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s