”Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.

Det var rubriken på veckomailet om Imagoterapi. Det fortsatte:

  • Vi är hundraprocentigt ansvariga för oss själva, våra behov, våra val, vår glädje och vårt liv i stort.
  • Vi förstår att vi även ”smittar” varandra hela tiden, och därmed har ett ansvar för helheten.
  • Vi kan aldrig ta ansvar för vad andra känner, tänker eller gör.

Det påminde mig om samtalet på en annan blogg kring det här med hur olika vi vill leva våra liv. Och jag gillar ju att vrida och vända på egna och andras tankar, känslor och erfarenheter – när man ser på sig själv och andra “med varma ögon”, som terapeuten säger. Och så hittade jag videosnuttar på nätet.

Så nu skriver jag om Imago igen – fast jag inte får betalt! 😉 Jag har ju med både förre och nuvarande maken gått helgseminarium, som jag tyckte gav mycket. För oss handlade det, liksom i videosnuttarna, om parterapi, men Imago funkar även som individuell terapi. “Mottagaren” som man säger att vi alla behöver för att leva istället för att överleva och hitta svaret på frågan:  “Vad är det som ligger ivägen för att jag ska må bra?” kan vara vår partner, vän, kollega – eller vi själva. För den som ofta ligger i vägen för att vi ska kunna vara fullt levande är just – vi själva.

Det här kan låta flummigt, men det vi uppskattade mest var just det icke-flummiga: att vi fick med oss konkreta verktyg hem att själva använda i vår vardag. Speciellt magisk tycker vi dialogen är.

En ser ett W, en ett M. Båda har rätt.

Varje människa lever i sin egen värld, uppbyggd av de egna unika erfarenheterna, känslorna, tankarna, associationerna, relationerna, etc. I dialogen bygger man en bro mellan sina världar så att man kan besöka varandra: Man turas om att berätta vad som känns viktigt, medan den andra bara lyssnar (utan att svara eller reagera), förstår och ger respons. Låter enkelt, men ett sånt lyssnande är bland det svåraste som finns.

Dialogen är suverän för att klara ut problem, men också för att tala om vad man särskilt uppskattar hos den andre, vad man först blev kär i osv. Uppskattningsdialog kallas det i videon, på vår kurs sa man “fredagsgodis”. Och det blir godis för båda, eftersom man samtidigt påminner sig själv om det där härliga som man föll för från början – men kanske småningom börjat ta för givet.

Filmsnuttarna på Youtube kan säkert förklara bättre än jag. Terapeuten Eva ser visserligen gråblekt deprimerad ut, men det beror nog mest på ljussättning och makeup-brist. I filmerna hänvisar man till den online-utbildning man numera erbjuder.

“Längtar du också efter att känna dig livslevande i ditt liv? Att verkligen leva istället för att överleva, speciellt i dina nära relationer?”  Så presenteras den första videon, om längtan efter att kunna stå upp för sig själv och hur man vill ha det i sitt liv. Inför både sig själv och andra.

I videon sägs att vi är ”wired for connection and protection” – gjorda för både kontakt och försvar. Vi behöver höra oss själva och varandra.

Men när vi söker denna kontakt kan vi hindras av gamla erfarenheter – vårt “bagage”. Terapeuten Eva berättar att hennes pappa var alkoholist. Som vuxen ”visste” hon av erfarenhet att ingen nånsin skulle höra henne, förstå henne och ge henne positiv respons. Pappan hade ju aldrig varit mottaglig när hon som barn bad honom att inte dricka. Han var helt stängd för henne, eftersom han förnekade sitt missbruk. Även senare i livet blev Eva därför rädd när mottagaren kändes onåbar. Först när rädslan minskat kunde hon tåla att mottagaren ibland kan vara stängd.

Om någon är lika stängd som Evas pappa hjälper det ju inte hur man gör, men annars är det viktigt för att bli hörd att man uttrycker sig på ett sätt som gör det möjligt för den andre att förstå – utan att gå i försvarsställning. Man måste lära sig att formulera önskningar, inte anklagelser, attacker och kritik. För i gräl sker inte många möten, då hamnar vi lätt i meningslöst skyttegravskrig: “Men du då! Nä, det är inte sant! Så sa jag inte alls!”

För att kunna uttrycka sig så fick Eva börja med att “låtsas” att hon trodde att hon skulle bli hörd och tagen på allvar – av både sig själv och andra. När hon gjorde det tappade hon småningom sin rädsla för att inte bli hörd, utan bli lämnad eller själv lämna.

Om den andra sen tar emot det eller inte kan vi inte veta, eller ta ansvar för. Det funkar förstås inte så bra om man bjuder in  över bron: ”Kom, jag har något viktigt att prata om som händer i mig just nu.” –  och sen, när den andre vågar sig över: ”Bra att du är här! Nu ska jag tala om vilken skit du är!” Den bron lär ingen gå över igen i brådrasket…

Men det är inte bara orden som är viktiga om vi vill få en respons, utan även tonfall, gester, hållning. Jag minns vilken stark känsla det blev bara av att sitta mitt emot varann, snuddande nära, och titta djupt in i den andres ögon. Precis som man ser på videon om dialogen.

I våra möten förändras vi. Den som blir hörd och får en mjuk respons kan våga tänka i nya banor. Man kan lära sig att stå upp för sig själv, vad man vill med sitt liv, varför man fastnar i vissa situationer och beteenden, etc.

Jag och maken tillhör dem som i videon kallas för “hagelskuren och sköldpaddan” och ibland kan jag bli URTRÖTT på mitt hagelskur-själv och dess ständiga behov av att “tala ut”. Men sån är jag, det måste jag leva med – och tackolov verkar det som om min man också är beredd att göra det. Fast jag har fått lära mig att jag måste ge mig till tåls och låta honom vara ifred ett tag först. Det är SVÅRT! Men det går – eftersom jag vet att jag sen får det jag behöver. 🙂

“Att gå över bron” visar inledningen till en uppskattningsdialog – och början av själva dialogen.

Annonser

4 thoughts on “”Vi behöver gå isär – för att kunna vara ihop”.

  1. Alla såna här övningar utgår ju från att tvåsamhet är det normala, att folk vill leva tillsammans men att det faktiskt är för svårt så att man måste söka hjälp.

    Gilla

    • Jag är ju inget proffs på detta, kan bara skriva om egna erfarenheter, o de råkar ju vara av tvåsamhet.

      Men det som hände mig i Imago var att jag lärde känna mig själv bättre, och kunde fungera bättre både i relationen till mig själv och till andra, bl a min man. Men, som sagt, det handlar om hur det känns inuti, alltså svårt att beskriva. Åtminstone för ett icke-proffs. 😉

      Min dotter testade faktiskt individualterapi, som personlig utveckling, och uppskattade det mkt.

      Liked by 1 person

  2. Så roligt att ni hittat ett sätt som ger en stig framåt. 🙂

    Kikade lite på uppskattningsdialogen. Väldigt mysigt. Lät som min man och jag efter ett glas vin. 😉

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s