Den långa vägen mot Folkhemmet

Även om jag som sagt knappast längtar tillbaka till folkhemmet kan jag förstå att det  upplevdes positivt – när man tänker på hur det var innan. Det känns som långt borta och längesen, men det är vägen till förorten, där jag bott i hela mitt liv. Jag fortsätter att läsa, bland annat i  “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. 

trangbodd-1901

1895 bodde mer än 2/3 av Stockholms befolkning i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. 42 % av enrumslägenheterna var överbefolkade, medan motsvarande siffra för Berlin var 26 %. Och Berlin var inte precis känt för sin höga bostadsstandard. Det vet den som sett Zilles teckningar med kommentarer på “berlinerisch”. Jag har inte längre kvar mina ölunderlägg med Zille-bilder, men jag hittade en typisk teckning, besläktad med den svenska, även om berlinarna verkar frodigare och mera slängda i käften…

(Här skrev jag lite mer om Zille och översatte bildtexten).

I slutet av 1800-talet började man flytta ut ur stenstaden och bygga förorter. De första villaförstäderna var de burgna samhällena Djursholm och Saltsjöbaden, sen följde egnahemsstäder för medelklassen och arbetarklassen. För att även “vanligt folk” skulle ha råd med eget hus inrättade staden 1927 en byrå för att stimulera och administrera självbyggeriverksamheten. Familjerna kunde få låna upp till 90 % av byggkostnaderna om de stod för resterande 10% genom eget arbete.

1916 bildades Stockholms Kooperativa Bostadsförening, SKB, som fortfarande upplåter lägenheter med hyresrätt till sina medlemmar, och 1923 kom Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening, HSB. Både SKB och HSB bildades för att förbättra stockholmarnas bostadsförhållanden. Redan i de första HSB-husen utrustades nästan alla lägenheter med varmvatten och dusch, trots att de lånegivande myndigheterna tyckte att sådan lyx var onödig i bostäder som var avsedda för arbetare. Men medlemmarna måste betala 1/10 av lägenhetens värde i kontantinsats, så detta var inte heller något alternativ för de fattigaste.

Internationellt sett sett var våra bostäder inte mycket att skryta med: 1930 var utrymmesstandarden i Stockholm den näst lägsta i hela Europa – bara i Helsingfors var bostäderna ännu mindre. Dessutom saknade fortfarande mer än hälften av lägenheterna centralvärme och bad- eller duschrum. I Sverige byggdes på 1920-talet huvudsakligen enrummare – att jämföra med standarden för arbetarbostäder i England på fyra rum och kök. Ändå var de svenska hyrorna högst: ca 1/4 av en normal arbetarlön. Då var det inte så konstigt att man hyrde ut sängplatser eller rum. 17% av invånarna i Gamla Stan var 1930 inneboende.

I början av trettiotalet drabbades  hela västvärlden av en lågkonjunktur och vintern 1932/33 var 200 000 utan arbete i Sverige. En tredjedel av barnen beräknas ha varit undernärda. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i världen. Något måste göras.

1933 lade socialdemokraterna tillsammans med Bondeförbundet fram ett krisbekämpningsprogram, där man särskilt satsade på byggnadsverksamheten. I  exempelvis makarna Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” och i bostadssociala utredningen sågs bättre bostäder som ett botemedel mot den låga nativiteten. 1936 kom de första barnrikehusen och allmännyttiga bostadsföretag bildades.

Sekelskiftets visionärer hade varit kritiska mot industrialismen och sett det egna hemmet på landet som ideal, långt borta från stadens rök och damm. Även 30-talets socialdemokrater såg den tättbebyggda stenstaden som symbol för det gamla onda samhället: Livet i de trånga mörka bakgårdslägenheterna var inte bara ohälsosamt och ohygieniskt utan också asocialt och osedligt.

Men för 30-talets funktionalister var inte landet något ideal. De välkomnade den tekniska utvecklingen, som skulle göra det möjligt att bygga ett nytt modernt samhälle, med alternativa bostadsformer och en ny familjetyp. Folkhemmet.

Hos stockholmarna fanns dock viss tveksamhet mot att flytta ända till exempelvis Hammarby. I början kunde man därför få bo gratis ett kvartal, bara man flyttade dit. För det här var världens ände, tyckte de nyinflyttade. “Det var inte klokt att ge sig iväg till andra sidan Skanstullsbron”, minns en. Trots spårvagn och (småningom) buss var kommunikationerna också  dåliga i början. De boende minns att man hängde utanpå bussarna i rusningstid: “Dom stängde inte dörrarna som dom är så noga med nuförtiden.”

Dessutom var hyrorna höga:  I slutet av 1930-talet kostade en modern lägenhet på 44 kvm ungefär 115 kr i månaden, medan man fick en omodern tvåa på Södermalm för omkring 70-80 kr. Att jämföra med den normala månadslönen för en arbetare: 350 kr. Och barnbidrag fanns ju ännu inte.

Men tillgången till varmt vatten, badrum, kylskåp, centralvärme och modern tvättstuga var revolutionerande för många. En kvinna minns:

Jag vet att mamma var så lycklig för hon tyckte det var så fantastiskt att få skruva på vatten, för det hade vi inte där vi bodde förut. Jag minns hur hon stod och sjöng när hon diskade.

Vi bodde i morfars kolonistuga när vi var riktigt små och då var vi fyra-fem barn och hade ett rum och kök utåt Stureby-Örby.

Annonser

2 thoughts on “Den långa vägen mot Folkhemmet

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s