Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.

Jag läser vidare om Hammarbyhöjden i “Den vita staden” att de flesta som flyttade in i de nya husen var unga nygifta par och barnfamiljer, så det fanns många barn. Och så sent som 1930 var andelen gifta par där kvinnorna var hemma 93 %.

barnpar

Min  mamma var lite modern på den punkten, för hon slutade inte att jobba så fort hon gift sig, utan först när hon fått barn. Det var inte uppskattat av alla, minns jag att hon sa. En del tyckte att hon skulle vara hemma och ta hand om sin man. “Men han var väl inte hemma?” frågade jag troskyldigt.

På bilderna från den första tiden ser jag ett oerhört elegant par med välklädda barn. Eller vad tycks om kortet på mig och min fosterbror iklädda matchande pepitarutig rock/kappa med mörkblå sammetskrage och guldmärkes-keps/hatt? Jag minns tydligt hur fin jag var, och att kissdockan i mitt knä hette Sussie.

Från senare tid minns jag mammas ständiga kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att hon sydde våra kläder trots att hon inte gillade att sy, och att hon hade diverse extraknäck. Var det när barnen kommit som det blev skralare? För dyra vanor hade vi inte, fortfarande idag längtar jag inte ens efter ett lyxigt liv. Ärftlig förnöjsamhet?

Hur många i vår port som var hemmafruar  har jag ingen aning om. Jag har bara koll på de närmaste mammorna – och ett svagt minne av att där även bodde barnlösa, som ju var helt ointressanta för mig. Men bland mammorna jag minns var en hemma (tror jag), medan övriga två var frånskilda och jobbade. Den ena hade en ny man – fast jag tror inte de var gifta (också konstigt, tänkte jag). Den andra mamman bodde ensam med sin (busige) son, hade rött hår och tuschade sina ögonfransar så att de såg ut som spretiga spindelben, med små svarta klumpar. Jag granskade fascinerat. Tvärsöver gatan bodde en klasskompis till mig och hennes ensamstående mamma med en pojkvän som kallades Tabbis, “för att han alltid tabbade sig”, berättade dottern. Det sas att det var hon som bestämde i den familjen. Allt detta var förstås oerhört exotiskt och spännande för mig.

Och samtidigt självklart, som det alltid är för barn: Så här är det. Jag minns inte heller att jag uppfattade att det kunde ligga någon negativ laddning i begreppet “barnrikehus” – för mig var det bara namnet på de röda tegelhusen längre ner på gatan. Det kan ju ha berott på att de låg ganska långt bort, och jag visste inte om jag kände någon som bodde där. Men de intervjuade i boken minns att man skrek “Myrdalsunge” efter barnen som bodde där.

När mamma väl blev hemmafru blev hon det med liv och lust. Hon hade alltid velat ha barn och ett eget hem att ta hand om och hon höll rent och fint, bland annat berättade hon att hon tvättat kökstaket tills det började se randigt ut. Färgen var avskrubbad och grundfärgen tittade fram. När allt var städat och fint minns jag den ljusa stämningen när hon, fortfarande iförd huvudklut och städrock, satte sig och njöt av en kopp kaffe, en cigarrett – och kanske en veckotidning. Hon älskade att läsa, men läste aldrig böcker mitt på dan. Det gjorde man bara inte.

En normal familjebostad på den tiden bestod av två rum och kök, men mina föräldrar hade valt en etta eftersom de tyckte det var onödigt stort med två rum. Och mamma älskade den lägenheten, trots att vi småningom blev fem – och trångbodda även med tidens mått. Efter att vi flyttat till trean i Farsta drömde hon ibland att vi var tillbaka i Enskede – och blev djupt besviken när hon vaknade. Var det orsak eller verkan att det var där hon började må dåligt?

Fotot, som ser ut som om det tagits för en broschyr, visar barnavårdsinspektrisen på besök i vårt vardagsrum (antagligen med anledning av min fosterbror). Mamma sitter i DUX-bäddsoffan vi hoppade sönder, gästen i den röda gungstolen som var det enda udda inslaget i det matchande möblemang som inköpts vid bosättningen: bäddsoffa, fåtölj, matgrupp, linneskåp och bokhylla. I den ser man en rad med “Kunskapens bok”, inköpt inför min skolstart.

En av anledningarna till att mamma trivdes så bra var att det var valfritt hur mycket man ville umgås med grannarna – till skillnad från hemma i byn, där alla visste allt om alla, särskilt den stora barnfamilj hon tillhörde. Så hon umgicks nog inte så mycket med grannarna, däremot minns jag att vi ofta träffade de av hennes syskon som bodde i stan, och vännerna från Ungern, som bodde i närheten. En av dem gifte sig med min morbror.

Eftersom jag älskade att sticka hjälpte jag ibland mamma i hennes extraknäck med att sticka upp provexemplar till garnaffärerna och samtidigt kolla de nya stickbeskrivningarna innan de trycktes.  Vi hämtade garn och levererade våra skapelser till en lokal i Gamla Stan minns jag, och det var väldigt olika vilka uppdrag man fick. (Jag uppfattade det som att damen bakom skrivbordet hade “gullegrisar”.) Mest lönsamt var det att sticka tjocka enfärgade yllebyxor (damasker) till barn, såna som de skulle ha mönsterstickad stortröja till. Men en period fastnade jag i ett oändligt antal jättefula ljusblå tantjumprar, stickade i tunt garn och försedda med massor av hålsömsmönster, så att man inte kunde läsa medan man stickade. Det är ju lite trist att sticka något man tycker är fult… men vi slapp åtminstone det tråkigaste – att montera.

Husets tvättstuga måste ha legat i källaren. Det är tveksamt om jag hjälpte till där, men jag var med, för jag minns tydligt hur mamma grundligt skurade våra trasmattor med rotborste. Det kan väl knappast ha behövts? men det var väl så hon fått lära sig att man ska göra. Och kanske inte alltid, men ofta, veckade hon örngottsbanden med en bordskniv.

Från tvättstugan minns jag bykbaljan med tvättbräde och det våta betonggolvet. (Förutom golvet alltså samma utrustning som mormor haft när hon bykte i skjulet vid ån därhemma.) Men dessutom fanns det en torkvind (fast den måste väl också ha legat i källaren), där de vita lakanen fladdrade i varmluften, och ett strykrum med trähyllor längs väggarna där man prydligt travade den färdigstrukna eller manglade tvätten. Gott och rent luktade det. Men fanns det egentligen tvättmaskiner? Det minns jag inte.

Ibland kan jag tänka att det hade varit mera praktiskt för mig att vara kunnigare i hushållsarbete från början. Men när jag ser andra kvinnor krokna under alla krav och det ansvar de lägger på sig själva känner jag tacksamhet för att mamma inte lärde upp mig till en lika samvetsgrann husmor som hon själv var. Jag hjälpte gärna till med en del – strykning, barnpromenader, stickning, virkning. Men jag hade aldrig ansvaret för det. Som hon haft redan som  barn.

Mamma var tydlig med att mitt jobb och ansvar var skolan: att läsa, lära och skriva. Och på den vägen är det, kan man säga. Över sextio år senare sitter jag här och skriver och läser, lite lagom lättsam (lat?). Och mår väldigt bra av det.

Annonser

6 thoughts on “Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.

  1. Dina inlägg väcker så mycket frågor och tankar. Hur kom det sig att dina mamma hade vänner från Ungern? Var inte det lite ovanligt?
    Och jag tänker på att, trots att ni bodde i en etta, tog an en fosterbror. Jag ska inte klaga på att jag har det trångt i min trea. Jag älskar dom här berättelserna fast det har jag ju redan skrivit 🙂

    Gilla

    • Jag försöker sent omsider pussla ihop mina fläckvisa minnen. Spännande!

      Det jag minns är att ungrarna hade kommit från koncentrationsläger till Sverige med vita bussarna efter kriget. Åtm några av dem bodde nära oss, det gjorde även en morbror som gifte sig med en av dem. En annan var mamma till min fosterbror, som mamma tog hand om några år. (Jag skrev lite i ”Minnen på mitt sätt.”) Hur de träffades vet jag faktiskt inte – stötte ihop på gatan?

      PS: Alltid lika roligt att höra att även nån annan vill läsa det man skriver. 😉

      Liked by 1 person

  2. Min man liksom jag älskade den månne naiva men ytterst logiska observationen att det vore onödigt med en mamma som var hemma för att ta hand om pappa när han ändå inte var där… 😀 Jag tycker det är intressant att läsa om dina minnen, och så blir det till små konversationer här hemma också. Min man är ju född -44 och jag närapå tjugo år yngre, så det finns en generationsskillnad när det gäller vissa referensramar. Idag har pratet handlat om hur man opererar en stenmangel, något jag aldrig fått tillfälle att lära mig. Det där med att krusa örngottsbanden kom också upp.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s