Alla dessa ungar söder om söder 

Jag fortsätter att läsa “Den vita staden” och jämför Hammarbyhöjden med min del av Enskede: Johanneshov. De här förorterna byggdes för barnfamiljer, läser jag. En normal familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet av två rum och kök. I Hammarbyhöjden hade bara 8 % av lägenheterna tre rum och kök eller mera, medan 45 % hade två och 47 % ett rum och kök eller mindre.

Mina föräldrar tror jag bodde “mindre”, dvs i en etta med kokvrå (möjligen kokskåp) innan de flyttade till ettan, antagligen för att bilda familj. Ettan låg i ett av de nya “smalhusen”, som  enligt visionen skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft” (dvs tre våningar) och “så smala att husen blev ”genomluftsbara” “. Av samma skäl – för att få mer sol och luft än i den gamla stenstaden – låg husen också öppet och luftigt, utan kringbyggda, mörka gårdar.

enskede-bakgard-img_7203

Baksidan på vårt hus är numera försett med vad som möjligen är Sveriges längsta(?) kattstege(?) från en av balkongerna. Under den verkar det finnas en uteservering till restaurangen som nu ligger på hörnet, där vi hade kemtvätt. Gräsmattan var större då och där fanns ingen P-plats,  jag vet inte många som hade bil. På gräsmattan spelade husets ungar bland annat brännboll och byggde snögubbar. Från ett av fönstren brukade en arg gubbe skrika till oss att vi  inte fick gå på gräsmattan, inte ens vintertid. Men det brydde inte ens jag mig om.

På denna gräsmatta startade jag en gång ett så ambitiöst projekt att det kom ungar från andra gårdar och kollade: en igloo. Jag hade nämligen läst en bok om eskimåer. Tyvärr gjorde jag den så stor att jag gav upp redan efter att ha murat några få varv. Eller så tog snön slut, trots att vintrarna var snörika på den tiden. Jag minns hur roligt det var en gång när en kompis pappa drog oss på våra “flygande tefat” (dåtidens pulkor) nerför gatan, som efter ett snöfall blivit en jättebra kälkbacke med mycket snö och just inga bilar.

Bakom några buskar längre ner till vänster låg piskställningen och småungarnas sandlåda. Och på trottoaren intill hoppade vi hage eller rep, och vi bollade eller stod på händer mot husväggarna. Några lekredskap behövde vi inte.

Från samma gräsmatta minns jag också hur jag en gång (eller flera?) försiktigt smög längs husväggen: Jag vågade inte gå för nära huset, eftersom jag var varnad för att det kunde ramla ner is från taket, men inte heller för långt ifrån, för då kunde Busiga Benke se mig runt hörnet. Jag har ingen aning om vem Busiga Benke var, eller om han ens fanns, och har inget minne av att han nånsin gjort mig något – kanske var han en skröna, för jag har inget ansikte till namnet. Men rädslan var så verklig att den fastnade i minnet.

enskede-fonster-img_7199

Nederst till vänster finns “våra” fönster: det större till vardagsrummet och det mindre till kökets matvrå. I rummets bäddsoffa sov mamma och pappa, i den utdragna kökssoffan låg jag. Jag delade den först med min fosterbror och sen med lillbrorsan. Min bebissysters korg stod i rummet.

Under köksfönstret finns den viktiga klätterplattan fortfarande kvar. Jag vet inte vad den egentligen ska användas till, men vi klev på den för att nå upp att klättra in genom fönstret. Kompisarna i huset var djupt imponerade av hur snäll min mamma var. Vi fick nämligen inte bara klättra in genom fönstret, utan dessutom leka i HELA lägenheten, dvs även i rummet.

Systrarna som bodde ovanför oss och var nyckelbarn när mamman jobbade fick bara vara i köket eller matvrån (där de sov). Jag vet inte ens om lägenheten var en etta eller tvåa, så strängt var förbudet att beträda finrummet. Jo, om telefonen ringde (för till skillnad från oss hade de TELEFON!) fick systrarna svara – om de inte gick på parketten, utan hoppade mellan mattorna.

Senare i livet kunde mamma sucka lite över att hon låtit ungarna hoppa sönder den enda fina soffa hon ägt i sitt liv – en äkta DUX, som ingick i möblemanget de köpt som nygifta. Men vi barn hade väldigt roligt.

Och många barn fanns det. Från späd ålder gick man ut på “gårn” där alla kvarterets ungar var. När vi blivit lite större gick vi över gatan till “gungparken” (finns inte kvar), skogen och ängen (finns kvar, men verkar ha krympt?). Ännu senare åkte vi skridskor ända borta på Johanneshovs idrottsplats (som ser HELT annorlunda ut idag). När jag var i rätt ålder att börja ta tricken in till stan för att sommarjobba och gå på dans hade vi redan flyttat till Farsta.

Men de jag gick på dans med var de gamla kompisarna på bilden nedan.

e-filt-stickning400

Jag hittar många kort på utflykter med vuxna och barn fikande på filtar. Eller bara ungar. I bakgrunden här ser man vad jag tror är min fina dockvagn. Jag sitter i mitten, med flätor och stickning.

I boken om Hammarby läser jag att särskilt flickorna ofta hjälpte till med att springa ärenden, passa småsyskon eller sköta hushållsarbete. Det hade mamma fått göra som barn och hon ville att jag skulle slippa sånt. Men eftersom jag redan då älskade att sticka hjälpte jag gärna mamma i ett av hennes extraknäck – att sticka upp provexemplar till garnaffärer och samtidigt kolla/rätta de nya stickbeskrivningarna innan de trycktes.

enskede-skogskokssoffa-img_7184

Alldeles vid ängen fanns en skog – ja, skog och skog… 😉 Den ligger i alla fall kvar oförändrad och jag tror att jag lyckats lokalisera vårt “kök” (vid markeringen). Observera särskilt bergknallens fina kökssoffa, där lekens familjefar (som var en tjej, killarna lekte inte sånt) låg och läste tidningen medan mamman och barnen lagade mat och fixade… (Inte så konstigt kanske att ingen ville vara “pappa”.)

gungparkdans

På ängen vid Gungparken poserade jag sommaren 1952 med utslaget hår, som egentligen var spikrakt, men blivit lite tjusigt LOCKIGT efter flätningen. Min eleganta kjol var av kräppapper och gjord av tant Ella, som “stod för arrangemangen” som mamma skriver i albumet. Det måste ha varit hennes kamera också. Tant Ella var en av de ungerska judar som kommit med de vita bussarna från koncentrationslägren efter kriget. De bodde nära oss och vi umgicks mycket.

Till höger är samma plats 65 år(!) senare. Taket på stolpar i bakgrunden var ännu inte byggt på den första bilden, och håller nu på att rasa ihop av ålderdomssvaghet. Det ingick i nu försvunna Gungparken, och jag minns att vi hoppade mellan det taket och de små redskapsbodarna som då låg bredvid.

Även jag vågade, efter lång tvekan. Det var väldigt högt – på den tiden…

Annonser

10 thoughts on “Alla dessa ungar söder om söder 

  1. Min familj flyttade till ett nybyggt villaområde i slutet på 60-talet. Ett stort steg för mina föräldrar som bott trångt alltid. Barnfamiljer i varje hus, bara på min gata var det säkert upp mot 100 ungar i olika åldrar. Då var det god ekonomi i Sverige, vi hade lekplatser och fotbollsplaner i varje kvarter, spolade skridskobanor fanns flera, fina badplatser, en ljuvlig tid.

    Liked by 1 person

    • Vi flyttade till villa i Täby 1980. Den enda lekplatsen i närheten hörde till ett radhusområde, småningom insåg vi att ungarna umgicks gm att bjuda hem varann (bl a till ”sin” lekplats). Nä, jag är nog o förblir en förortsbo… 😉

      Gilla

  2. Jag älskar dina berättelser. Jag minns att jag bodde i en bäddsoffa i köket som barn. Morsan var ju ensamstående men fick en liten etta. Hon hade sin säng i sovalkoven i vardagsrummet.
    Märkligt idag när det ses som viktigt att alla har ett rum var.
    Idag kan jag fundera på var ungarna är, det finns aldrig några ungar på gårdarna och kanske inte så konstigt med portlås och annat och efter skola/fritids/dagis är det väl organiserade aktiviteter och sedan läggdax?

    Liked by 1 person

    • Åh, kökssoffan! Vår var margaringul med ett locket klätt i galon så knallröd att man såg alllt i grönt om man tittat på det en stund.

      När mamma var dagmamma hemma hos oss i Täby (70-tal) gick hon ut på gårdens lekplats med dottern. Inte en unge. O så POFF – dagisgrupp en stund. Sen tomt igen. Lite trist är det.

      Gilla

  3. Googlade lite och läser ”Husen byggdes i första hand av små, privata, byggherrar. För dessa byggherrar var utbyggnaden av Hammarbyhöjden ett riskprojekt. Man visste ingenting om efterfrågan bland innerstadsborna.” Dom skulle ha vetat va? Kunnat titta in i framtiden…

    Gilla

  4. Härligt att få läsa minnen du delar🙏😊
    Lite samma sak om minnen beskriver mamma när hon skriver, det dyker upp fler och fler saker under tiden 😊

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s