Nostalgisk vandring IRL

När vädret blev bättre gav vi oss ut på en liten vandring i nutid för att jämföra med minnesbildernna jag skrev om förut. På “min” gata är det allra mesta sig precis likt, medan på andra sidan nåt har hänt: VEM HAR LANDAT DÄR BORTA?! 😱

När vi tog kort stötte vi på en (annan) pensionär, som bodde lite längre neråt gatan, numera med den sista av fem katter. Där hade hon bott ända sen 1961 – och jag som flyttade därifrån med mina föräldrar 58! Vi kunde nästan ha mötts, fast hon var nog en ung fru då och jag bara nästan-tonåring. Hon berättade storögt om att en del av lägenheterna i området nu blivit bostadsrätter – med jättehöga insatser. I Hammarbyhöjden visste hon att det är mycket nybyggt, och misstänker att man nu planerar att ta bort Konsum där.

Nu var hon på väg att handla i Globen och på något annat ställe, där hon spanat in extrapriser. Så fick hon sig några promenader varje dag i området, där hon fortfarande trivdes mycket bra. Hon nickade instämmande när jag beskrev omgivningarna som en ostörd oas mitt bland alla förändringarna – och något Internet hade hon inte heller, och ville inte ha! Allt oförändrat.

Vi tittade närmare på den mataffär som vi handlade i när jag var liten. Det stod visserligen ”Hamoon LIVSMEDEL” på skylten, men fönstren var igenspikade och vår nyfunna väninna bekräftade förundrat att det “verkar stå en kiosk inne i affären”. Och så såg det faktiskt ut.

Även i husen bortanför mataffären verkade bottenvåningarna bestå av affärslokaler, men så långt bort vågade jag mig nog inte på den tiden, för vilka affärer som låg där har jag inget minne av. Nu såg vi en helsvart skylt och en väldigt spännande skyltning – mörka skåp, urgamla(?) böcker och dödskallar.

Nyfikna som vi är gick vi in och träffade två tatuerare som hade tid att prata. Sånt fanns inte på min tid, minsann. Och den ene sa att det var inte så konstigt eftersom tatuering varit förbjudet i Sverige till början av sjuttiotalet. Han berättade också att lokalen tidigare bland annat varit fiskaffär. Och jag börjar fundera om det kanske var där jag såg fönstret med det rinnande vattnet, inte i mataffären som jag hade för mig.

På andra sidan gatan, mellan husraderna ligger fortfarande Skärmarbrinks gård.

Tatueraren berättade att en bekanting  vet att gården nu  ägs och bebos av en välbeställd författare. Namnet visste han inte, däremot att ägaren fick användning för sina pengar i kampen för att huset inte ska ersättas av ny bebyggelse. Kan det verkligen vara sant? Ända sen jag såg att det fanns kvar helt oförändrat har jag utgått ifrån att det är skyddat, och nu läser jag i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister:

”Gården uppfördes troligen på 1700-talet och blev på 1800-talet ombyggd till flerbostadshus. De olika årsringarna är avläsbara och gården utgör ett intressant historiskt dokument från tiden innan utbyggnaden av den nuvarande bebyggelsen. Gården har ett byggnadshistoriskt värde.”

Nu har det ju blivit moderniserat också, står det: ” I mitten av 1990-talet (!) moderniserades huset och en dusch och toalett inreddes.” Ändå lär det ha varit dagis under sjuttiotalet?? Barnen söder om söder kanske är tuffare än somliga tror. 😉

Direkt bakom gården ligger ju dessutom vår gamla kälkbacke, också den helt oförändrad och alldeles lagom läskig för en fegis som jag. (Fast den sluttar faktiskt liiite mer än vad som syns på bilden…) Den måste väl också bevaras för eftervärlden? Tycker vi gamla kälkåkare i alla fall.

Vi fortsatte längs med gatan för att försöka hitta platsen där vi solade på kortet “Vid Johanneshovs Idrottsplats sommaren 1951”. Där sitter vi  på filten med våra termosar: mamma pappa, jag och min fosterbror tillsammans med min moster med bebis, som bodde i Årsta. Eftersom pappa var med måste det ha varit söndag (eller semester?) och jag misstänker att min morbror stod bakom kameran, som säkert var deras, för vi hade ingen egen.

Vid Johanneshovs Idrottsplats 51

Nu hade vi svårt att hitta precis rätt vinkel, men så här ser det ut idag. (Byggeri pågår.)

Och när man vänder sig åt andra hållet, mot dåtidens äng och skog, förstår man varför platsen är svår att hitta, för där ser det nu ut så här:

Trots att vi dröjde kvar ett tag i kvarteret kom det inte ut nån från “min” port. Tänk om vi stött ihop med den nuvarande hyresgästen och fått komma in och se hur det ser ut  nu!

Men, man kan inte få allt här i världen, som det luttrade barnet sa. Glad ändå i det vackra vädret, omgiven av alla minnen.