Det kanske är vicevärdinnor 2.0 vi behöver?

Jag har fått en hembygd! När bohuslänningen i mitt hem (a k a maken) går igenom sin pappas släktforskningspärmar och lånar böcker om gamla gårdar brukar jag säga: “Jag är stockholmare, så jag har ingen hembygd.”

Men det har jag ju! inser jag när jag träffar gamla klassisar som också växte upp söder om söder. Så jag köpte en bok om Brännkyrka, som tydligen en gång i tiden omfattade bland annat alla orter jag haft någon relation till innan jag emigrerade till Täby: Enskede, Farsta, Gubbängen, Svedmyra, Flaten, Tallkrogen osv… Och Johanneshov, dit tydligen min barndoms gata hörde. Fast jag säger Enskede.

barnstuga

Bild ur PDF ”Den vita staden”. Obs uniformen, som min mammas, utbildad barnsköterska.

Sen hittar jag – först på bibblan, sen på nätet – “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. Och jag bodde i alla fall granne med Hammarbyhöjden och känner igen nästan allt. Boken är från 1989, så här blir det flera tidslinjer: trettio-fyrtiotalen, “nu” i boken och “nu” IRL. Kanske barnsköterskan på barnstugebilden också var utbildad på Vita Bandet som min mamma? Uniformen är i alla fall väldigt lik.

Jag fastnar direkt för företeelsen ”vicevärdinnor”, som jag aldrig hört talas om. Fast vi bodde ju heller inte i ett av de s k barnrikehusen. Och kanske fanns det bara en? Men hon var ett lejon: Är det såna vi skulle behöva idag?

Bakgrunden var att många av barnrikefamiljerna i Hammarbyhöjden kom från träkåkar inne i stan, med dass på gården och helt utan moderna bekvämligheter. Det var inte alla som förstod sig på nymodigheter som badkar, gasspis och tvättmaskin.

År 1936 anställdes därför en vicevärdinna i ett av barnrikehuskvarteren. Hon beskrev själv sin uppgift som att ”lära folk att bo”, och hennes arbete är ett väldigt konkret exempel på den sociala ambition som låg bakom 30-talets barnrikehus. Det ingick ju i byggandet av det svenska folkhemmet:  ”Sverige skulle vara ett hem för alla, där staten ansvarade för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet.”

Vicevärdinnan, som var utbildad socionom, verkar även ha ägnat sig åt en ganska omfattande upplysningsverksamhet, helt i folkhemsbyggets anda. Hon rekommenderade att alla barn skulle få egna sängar – vilket var ovanligt i barnrika familjer – och bostadsbolaget erbjöd hyresgästerna att köpa sängar på avbetalning genom HSB:s möbelaffär. Hon informerade om sundare matvanor, tog med fruarna på svampplockning – och propagerade för barnbegränsning.

Inför helgerna då männen fick sina löner och ofta ”delade på en liter” hos någon granne gick vicevärdinnan runt och såg till att det inte blev bråk. Under hembesöken passade hon ibland på att förorda att mannen borde hjälpa hustrurna med hushållsarbetet.

I anslutning till barnrikekvarteren byggdes barnstugor med behovsprövade avgifter. I det nya, moderna Sverige skulle ju kvinnorna gå ut i produktionen och barnen fostras av utbildade experter. Men de här daghemmen verkar ha varit mycket smartare än dagens.

Där fanns möjlighet till barnpassning även utöver de angivna tiderna, eftersom personalen bodde i barnstugorna. Man tog även emot ”tim-barn”, alltså barn som behövde tillfällig passning, och någon timme om dagen hade man ”barnträdgård”, dit även barn med hemmamammor var välkomna. Om kvällarna ordnades hobbycirklar och kurser.

Till “eftermiddagshemmet” fick de större barnen komma efter skolans slut för att få ett mål mat och läsa läxor. Det måste ha varit på ett sånt eftermiddagshem mina kompisar med yrkesarbetande mamma gick. Det kallades “ABBE” (vad betydde det? “arbetar-”nånting?). ABBE låg i ett av de röda tegelhusen längre ner på gatan som jag minns kallades “barnrikehus”, utan att jag då funderade över vad det innebar. Jag hälsade också på där, och minns mest att någon pojke busade när de skulle äta och satt på bordet. Det måste ha gjort starkt intryck på den ordentliga ”flicka med flätor” jag var.

Och föreståndare för lekstugan var ingen annan än Familjebostäders vicevärdinna.

Men inte nog med det! Iklädd medelklassattribut såsom hatt och handskar, ”för annars skulle ingen ha lyssnat på mig”, gjorde vicevärdinnan även hembesök och uppvaktade myndigheter när det behövdes.

Hon var alltså en auktoritetsperson, men samtidigt mycket omtyckt av hyresgästerna och betraktades som en sträng men rättvis mamma. Gentemot myndigheterna tog hon ofta parti för hyresgästerna och såg till att familjerna fick hjälp. Ännu när boken skrevs, över femtio år efter hon anställdes, hade en del intervjupersoner klara minnesbilder av henne.

Nog kan jag längta lite efter en sån vid min sida ibland – dock utan att vilja bli omyndigförklarad. Men vicevärdinnan hade säkert klarat balansgången – hon som lyckats bli så omtyckt trots alla sina pekpinnar.

Annonser

9 thoughts on “Det kanske är vicevärdinnor 2.0 vi behöver?

  1. Dagens socionomer är nog inte riktigt lika nära sina ”klienter”, än om det finns likheter. Men tänk vilken eldsjäl som vicevärdinnan måste varit, någon som verkligen brann för sitt arbete! En människa som mötte människor, som såg människor. Jag önskar att jag klarat att jobba så.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s