Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?

Min studentskylt ritad av morbror Göte

Min studentskylt, ritad av morbror Göte

Som jag skrivit om tidigare tog jag studenten på den tiden som brukar beskrivas som “den gamla goda” – eller i mitt fall kanske den “halvgamla halvgoda” – tiden. Jag var nämligen en av dem som placerats i den experimentella enhetsskolan och därmed hade mycket sämre kunskaper inför gymnasiet än de från “gamla goda realskolan”. Det påpekade i alla fall våra gymnasielärare ständigt med viss irritation. “Hur kunde det vara vårt fel?” undrade jag redan då. Men det var inte många som ifrågasatte lärarna på den tiden, och jag gjorde det inte.

Mogenhetsexamen kallades det. När vi ifrågasatte meningen med muntan, det slutliga muntliga förhöret, (för det gjorde vi faktiskt!) sa lärarna att det visade om vi var mogna nog att klara pressen att inför stränga censorer från Skolöverstyrelsen sammanfatta det kunnande vi inhämtat under tre-fyra gymnasieår i svaret på en enda fråga.

“När i livet har man användning för den förmågan?” kan man undra. Själv har jag aldrig haft det.

Men jag kommer ihåg alltihop – fast inte det sätt det var tänkt, tror jag. Så här var det:

Man skulle förhöras i tre eller fyra ämnen. Jag fick förstås fyra, och så fort jag fått reda på vilka pluggade jag all vaken tid. Som mycket ambitiös elev läste in på band och lyssnade även medan jag åt, minns jag.

Till slut var dagen inne. 😰

Geografi var ett av mina ämnen. Eftersom jag gick allmänna linjens språkliga gren var det ett av våra huvudämnen. På papperet. I verkligheten var vår klassföreståndare visserligen en väldigt trevlig karl, och säkert mycket kunnig om allt möjligt, men vi hade inga skrivningar i hans ämnen, och han förhörde såvitt jag minns aldrig några läxor. Istället berättade han spännande historier, bland annat om ryska älskarinnor på tsarens tid minns jag dimmigt. Tyvärr ingick inte den epoken i läroplanen. Även de elever som var lika ordentliga som jag koncentrerade sig troligtvis på de ämnen där vi blev förhörda, eller som vi gillade. Eftersom inget av dessa skäl gällde för mig och geografi hade jag inte ens läst boken. Men jag var tvungen att förbereda mig på NÅGOT sätt, för att inte gå under av nervositet (ambitiös, remember?). Så jag läste in bokens kapitel 1, om vulkaner.

Och kom upp på ämnet “Vulkaner”! Yr av eufori berättade jag om vulkaner, magma och lava. När vi i efterhand gick igenom förhöret med vår lärare var han dock lite besviken över att jag inte vetat mer(!). Ett ögonblick funderade jag på att drabba honom med den hemska sanningen – att jag just inget lärt av hans ämnen på alla år. Men det var ju en sympatisk man, så jag lät bli.

Nu googlar honom och läser i dödsrunan om en charmig man, som  bland annat cyklat in på Operakällaren och tagit en runda runt smörgåsbordet. Efter att ha ”gjort av med ett antal ärvda förmögenheter” hamnade han som lärare på mitt gymnasium –  och sen kommer det: “Denna avlägsna plats(!) kom tack vare hans okonventionella pedagogik i ropet. Alla blivande lärare ville gå provår hos honom och gjorde det också.” 

Såna lärare fanns det på den tiden. 🙂 Fast jag lärde mig inget.

I svenska hade jag nog kunnat klara mig hyfsat, även om det jag var bra på var att läsa och skriva, inte analysera. Men där behövdes ingen märkvärdig insats, eftersom jag omedelbart fick näsblod och blev erbjuden att gå och lägga mig. När jag tappert (moget?) svarade: “Nej det ska gå!” fick jag en väldigt enkel fråga som jag inte ens minns.

Tyska var jag bra på, så det var jag inte nervös inför. Men där fick jag en riktigt lömsk fråga på en fotnot i realia-boken om gamla Östtyskland (DDR). Och det var INTE realia som var min grej, utan just – tyska. Så jag vet inte vad jag sa, men det hade heller ingen betydelse. Efter tidigare förhör och skrivningar hade jag ju redan ett bra betyg säkrat.

Och så var det då franskan. Jag var visserligen bättre än många andra i klassen, men det sa inte mycket. De som gick sociala grenen fick på de skriftliga proven översätta från franska till svenska – och jag minns hur de sen förtjust jämförde handlingen(!) i texten. Alla hade gissat olika, och ingen var intresserad av ett bra betyg i franska.

Jag blev lättad när jag skulle berätta om Paris, för jag hade lärt mig namnen på en massa sevärdheter där. Det gällde bara att stamma ihop en inledning. Jag minns varje ord jag sa, med paus emellan (fast på stapplig franska): “Paris är Frankrikes huvudstad. Paris ligger vid Seines stränder.” Nåt mer måste jag få till, tänkte jag: “Paris är en mycket vacker stad.” Och sen tänkte jag börja imponera med alla mina kunskaper.

Men blev stoppad: “Det är bra, du kan gå!” Snacka om snopet. Och jag insåg att övriga i gruppen var så svaga att de skulle grillas i enrum för att kolla om det var möjligt att godkänna dem.

Så från det statistiska underlaget av mig själv kan jag undra: Gav förhöret en rättvisande bild av mina kunskaper? Knappast, väl?

Fast jag genomförde det ändå med bara lite (äkta) näsblod, alldeles utan att svimma eller bryta samman, som en  del andra lär ha gjort. Det berättades om en flicka som skulle redogöra för orsakerna till första världskriget, men bara fick ur sig: “Det small ett skott i Sarajevo!” innan hon brast i tårar. Och hon lär ha varit bra i historia.

Mina betyg stod inte och vägde, utan kvarstod oförändrade även efter muntan. Men två i vår klass “körde”, så vi fick inte sjunga studentsången på trappan och jublande springa ut med våra mössor, utan vänta tills de kuggade smitit ut bakvägen. En löpare skickades att meddela väntande anhöriga att de fick köra iväg med sin lövade lastbil innan de andras firande började… Jag ryser fortfarande vid tanken.

Så hur meningsfullt var muntan? Förutom som hot och plåga.

Annonser

5 thoughts on “Tacka vet jag den gamla gedigna studentexamen! Eller?

  1. Det är mycket som man kan undra över varför man måste testas i och vad syfte och mål kommer ge. Och vilken anspänning i kropp och knopp, oron att framföra det framför beslutande lärare just som efterfrågas.
    Jag minns att jag skulle hålla ett föredrag inom ekonomi i 20 minuter när jag gick på högskolan. Det gick väl sådär. Fick totalstopp i huvudet, benen blev som gele och jag kom av mig totalt. Jag klarade det när det var dags för nästa gång men inget som jag vill göra mer av.
    Tänk ändå vad mycket man gjort genom sin skoltid.
    🙂

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s