Om självbilder i relationer

Ungefär ett år efter separationen insåg jag att min bekantskapskrets var helt enkönad och de enda män jag hade kontakt med var jobbarkompisar. Så hade det visserligen alltid varit, men det blev tydligare när jag inte längre ingick i ett par som umgicks med en del par. Jag bestämde mig för att göra nåt åt saken.

selfimage-2020284_640”Det är aldrig för sent!” tänkte jag käckt. Det här var ju året när jag till och med hängde med på skidresa! Visserligen fick mina väninnor lotsa ner mig till en tidigarelagd afterski, när jag vågat mig upp i en icke-barnbacke och inte kom ner… Men jag kunde i alla fall bocka av skidåkning på min “bucket list” – om jag haft någon.

Så hur får man manliga vänner? Jag är inte så social att jag ens vet hur man får kvinnliga vänner, men i lokalpressen såg jag kontaktannonser. (Det här var på papperstidningarnas tid.) Så jag satte in en sån. Stressande många män ringde och jag insåg att man måste vara snabb för att få tag i dem innan de hunnit få napp på annat håll. Så snabb var inte jag, men några lyckades jag ändå välja ut och träffa. Jag promenerade eller åt middag med bland annat en forskare, en datakille, och en som kallade sig fallskärmshoppare (dvs tidig pensionär). Mest givande att prata med var clownen.

En man ringde jag aldrig upp, eftersom han var så målmedvetet inriktad på en “härlig tvåsamhet”, och det var ju inte jag. Men småningom märkte jag att de jag träffade nog också var ute efter nåt sånt, och – framförallt – att jag själv inte kunde låta bli att fundera på hur de skulle vara som partner, och vad de månne tyckte om mig på det sättet… Är det jag som är fyrkantig eller är vi fyrtiotalister uppfostrade så? Vet ej, men så var det i alla fall.

Så när den tvåsamme återkom svarade jag honom. Vi brevväxlade (först på papper!), hade roliga telefonsamtal, hälsade på varann – och småningom tänkte jag, trots vissa frågetecken: “OK, vi gör ett försök!” Då backade han. Raskt. En lärorik upplevelse, särskilt som vi fortsatte att ha kontakt ett tag till för att kolla vad som egentligen hände. (Honom hade det hänt förr, kan jag avslöja.)

BILDEN SOM SPRACK: Denne man presenterade sig alltså från början som någon som varit gift i 25 år (precis som jag) tills frun ville skiljas (i mitt fall mannen). Han längtade efter en ny relation, och levde ett så stillsamt liv att det först avskräckte mig, som under den perioden till och med hängde med på Spy Bar ibland, minsann!

Underhand krackelerade den bilden långsamt: Han hade inte bara varit otrogen under hela äktenskapet – ibland även mot en stadig älskarinna (eller flera?) – utan även behandlat kvinnor som skit. Men det verkade som om han tyckte att det fanns en förmildrande omständighet(?): “Jag är i alla fall ärlig och talar om hur dålig jag är!”

Och det gjorde han förstås – åtminstone när han ville slippa ur den hotande tvåsamhet han så målmedvetet eftersträvat. På samma sätt tolkar jag att han straffade ut sig hos en “efterträdare” till mig genom att berätta att vi en tid fortsatte att diskutera känslor i mailen.

Alltså: Den bild han visade upp av sig själv avskräckte effektivt alla som ville samma sak som han själv, och lockade till sig dem som VILLE ha den goda relation han längtansfullt och vältaligt beskrev – men inte ville ha.

”Vad i all världen skulle det tjäna till?” 🤔

Efter denna intressanta erfarenhet kunde jag bara hoppas att han, som han sa, insett att han INTE ville ha nån tvåsamhet. Fast jag tvivlar, han verkar ha kört samma loop många gånger. Själv lärde jag mig i alla fall att det jag ville ha var just det som han beskrivit från början. Jag trivs bra ensam, men ska jag ha en relation ska den vara på riktigt. “Inget fesljummet”, som min välformulerade man säger.

Det här var nästan tjugo år sen, men jag, som jobbade med webbsidor, hittade redan då en kontaktsida på internet. Den verkade mycket seriös och de som möttes där hade oftast nätintresset gemensamt. Det gällde även den som skulle bli min man. För efter att jag mailväxlat med några andra dök det upp – mailet som fick mig att svara:

WOW, vilket mail! Så ska de vara! 😍 ”

BILDEN SOM HÖLL: Avsändaren var en IT-journalist som beskrev sig med humor och självironi på ett sätt som gjorde mig enormt nyfiken. Vi skrev ivrigt till varann, med mycken värme och glädje. (“Har jag fått en lekkompis?” frågade han förtjust.) Men han gödslade inte med kärleksord, så ibland tänkte jag: “Var står han? Vad vill han egentligen?” På det sättet kändes det lite “farligt spännande” – möjligen påverkat av min tidigare erfarenhet.

I efterhand kan jag se att jag här gjorde en resa åt motsatt håll: Med tvåsamhetsmannen såg jag hur bilden av den trygge-kanske-lite-tråkige mannen småningom försågs med allt flera växande frågetecken, tills den sprack. Med maken kändes det i början spännande-lite-nervöst med den välartikulerade mannen, som bakåtlutat nonchalant slängde ur sig sina snärtiga texter utan att jag riktigt visste var jag hade honom. Efter hand växte en trygghet fram. När jag senare frågade honom vad han egentligen velat från början svarade han ärligt: “Jag ville ingenting, tyckte bara att det kändes jättebra alltihop.”

“Vad nära du är” sa jag spontant första gången vi delade min smala enkelsäng – och tänkte genast: “Pinsamt, han måste tro att jag är galen.” Men det var för att jag mindes hur den “tvåsamme” kändes mera avlägsen ju närmare vi var fysiskt. De bästa samtalen hade vi per telefon…

Efter en veckas intensivt mailande träffades vi, journalisten och jag – och osannolikt nog fick vi precis samma fina kontakt då. Vi har det fortfarande, 18 år senare. Jag kan läsa hans första mail och känna igen honom. Ett vinnande koncept, kan man väl säga. Frågan kvarstår alltså:

VARFÖR teckna en bild av sig själv som inte stämmer?
Då hindras man ju effektivt från att nånsin få det man vill ha. 🤔

Annonser

23 thoughts on “Om självbilder i relationer

  1. Om man inte vill stå för det man vill ha egentligen så kanske det är enklare att teckna en bild av sig själv som inte stämmer? Då behöver man inte stå varken för det man vill eller för den man är… 😐

    Gilla

  2. Så roligt att läsa om din dejtingerfarenhet. Tur hade du också. Det är smidigt att träffas via internet, slipper dra iväg, äta sig fet på bakelser vid dejtingbordet osv… 🙂 För egen del har jag också dejtat en del jag ”mött” via internet, utan framgång. Idag tror jag att jag skulle ha svårt att ingå i en parrelation…

    Gilla

          • Men du tänker på relationer som ngt svart eller vitt. Antingen är dom eller inte. Jag ser leken. Och glädje med det utan att folk behöver bli så himla seriösa

            Gilla

            • Jag har (sant!) full förståelse för att man kan vilja ha leken, hade nämligen själv såna planer efter 25 års äktenskap. Därför skrämde han först bort mig med sina lyriska skildringar om den fantastiska tvåsamheten han längtade efter.

              Efter vår ”rockad” hade vi intressanta samtal om att jag hade insett vad jag ville ha: antingen ingen relation eller en riktig. Medan han ville ”flyga från blomma till blomma”. Därför hoppas jag att han slutade försöka ragga de himla seriösa, för det blir ju inte bra för nån… 😉
              If you see how I mean.

              Gilla

    • Fast hur får man lekkompisar om man inte talar om att man vill leka? Och: Insåg han slutligen vad han ville – eller ingick det i leken att han påstod det? osv…
      Många frågor blir det – inga svar. Som vanligt. 🙂 Hjärngympa.

      Gilla

  3. Min spontana tanke blev: men är det inte många som faktiskt har väldigt dålig insikt i vad de egentligen vill, på djupet? Trots minst tio år i psykoterapi plus oändliga timmar av snack med man och vänner, och bloggande och annat skrivande – nej, jag känner fortfarande inte alla skrymslen hos mig själv. Om någon säger sig vilja ha en sak men handlingarna säger något annat, så kan det säkert röra sig om bedrägeri, men lika gärna självbedrägeri.

    Gilla

    • Just det är min undring: bedrägeri eller självbedrägeri – eller en blandning?
      Min man frågar ibland hur det blir när vi lärt känna varann utan o innan. Då svarar jag: Det kommer aldrig att ske, jag känner inte mig själv trots att jag har studerat mig i 70 år…

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s