Quick fix: Hur man minskar fördomar på tio minuter.

Jag läser (ytterligare) en artikel om varför vi alla är så rädda för ”de andra”. För det är vi ju, om än i olika hög grad. Men om vi kan se vår egen instinktiva rädsla och förstår varför den finns där så kan vi bättre hantera den. Så tänker jag i alla fall. 

Själv minns jag den gången jag i jobbkorridoren mötte en okänd man. Reslig, tjurnackad och bredaxlad kom han emot mig med svängande armar, mörka ögon och kolsvart hår i extrem frisyr. Jag är annars mera rädd för djur än människor men här kände jag en ilning: “Hur kom han in, vad vill han, vi är alldeles ensamma ..”.  Sen kände jag igen sonen till min libanesiska arbetskamrat, som jag inte sett sen han börjat spela American football något år tidigare, och tydligen biffat till sig. Då såg jag hans snälla bruna ögon och visste att han inte var farlig.

Nu läser jag om en en undersökning som visar att man kan minska fördomar och rädsla för de farliga “andra” genom ett tio minuters samtal. Metoden kallas ”deep canvassing” och just det här klippet inför en omröstning om transpersoners rättigheter visar hur väljaren minns situationer när hon själv känt sig diskriminerad och småningom blir mera positiv mot en lag mot diskriminering av transpersoner.

Människans rädslan var från början livsviktig – och är det fortfarande, om den inte överdrivs. Jämfört med andra djur är arten dåligt rustad för överlevnad. Vi är inte särskilt snabba och har varken klor eller huggtänder. Vi klarar inte ens klimatet på stora delar av jorden utan hjälp av kläder och bostäder, och våra barn är länge totalt hjälplösa.

För att överleva slog vi oss tidigt samman i grupper, som kunde försvara sig mot omgivande faror om de höll ihop. När vi möter främlingar gör vi fortfarande en instinktiv bedömning av om vi måste fly eller fajtas, eller om det är lugnt. Många försök visar hur lätt det är att få människor som slumpvis gruppindelats att känna samhörighet med den egna gruppen och hålla ihop mot  de andra. Men de som flyttas till en annan grupp byter snabbt lojalitet. Så det verkar gå att förändra.

En del av oss kommer oftare än andra fram till att “de andra” är farliga. Själv reagerar jag sällan så, men det kan ju hänga ihop med att jag haft en trygg uppväxt och aldrig råkat ut för riktigt farliga personer.

När vi är rädda för någon (eller något) överdriver våra hjärnor gärna hotet. De människor vi uppfattar som farliga blir inte riktigt “människor som vi”. Det gör att vi ivrigt och oreflekterat suger i oss berättelser som bekräftar deras farlighet. Och nuförtiden har vi hela nätet att tlllgå.

Minns ni bilden på den drunknade flyktingpojken, som en gång upprörde världen mer än fakta och statistik? Det visar vilket oerhört intryck enskilda personers bilder och berättelser gör på oss, eftersom de gör dem mänskliga. De flesta av oss har sett en sovande treåring med stjärten i vädret.

Om man vill motverka rädslan för “de farliga andra” räcker det inte långt med statistiska lugnande besked. Hur korrekta de än är fastnar de aldrig på samma sätt som anekdoter och bilder som vädjar till känslan. För Trump-anhängarna är ju dessutom alla som hänvisar till fakta definitionsmässigt en del av det hatade “etablissemanget” – och därmed inget man behöver bry sig om. Snacka om moment 22…

Trumps seger visar hur effektivt det kan vara för politiker att trycka på RÄDSLA!-knappen. 😱  Och när vi  är rädda agerar vi instinktivt, utan att tänka. Då kan vi bli lätta offer för “den starke mannen” som erbjuder både syndabock och räddning. Vi har sett det förut, exempelvis i trettiotalets Tyskland.

Men kanske, kanske reagerar “folket” idag kraftfullare – på nätet och i demonstrationer. Och nu sprids över facebook, twitter, instagram berättelserna om hur enskilda människor råkat illa ut efter Trumps inresestopp. Som motvikt mot alla anekdoter om “de farliga andra” som redan finns där.

Och hur var det med “quick fixen” mot fördomar?

“Canvassing” kallas det i USA när valarbetare tar personlig kontakt med väljare och försöker värva röster med hjälp av statistik och fakta – oftast utan att övertyga någon annan de redan frälsta. “Deep canvassing” däremot går ut på att de istället med öppna frågor startar ett samtal där man jämför livserfarenheter. Det är väljaren som styr samtalet och får möjlighet att i lugn och ro tänka igenom vad valet handlar om och fundera över hur det relaterar till deras eget liv. Vilket kan leda till en egen förändrad slutsats. Motsatsen till korvstoppning alltså. Ett samtal om klimathotet skulle exempelvis kunna utgå från hur man själv brukar skydda sina barn.

OK, det här funkar förstås bara för dem som är villiga att reflektera och tänka efter.

Men det MÅSTE väl ändå vara de flesta? Och: Om icke-tänkarna är i majoritet – har vi då förtjänat att överleva som art? Så kan jag tänka jag i dystra stunder.

Annonser

2 thoughts on “Quick fix: Hur man minskar fördomar på tio minuter.

  1. Jag brottas med mina fördomar så gott som varje dag. Brukar slå mig själv i pannan när dessa tokiga tankar kommer. Reptilhjärnan i kombination med prägel från barndomen är en kraft, som säkert bottnar i rädsla.

    Gilla

    • Javisst är det irriterande! Jag tror ju att det längsta man kan komma är just att brottas med dem – och ha visst överseende med sig själv. Det är ju en sorts försvar o liksom välment av hjärnan. 😉

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s