Tackolov att det inte är jag!

En del TV-program hoppar jag alltid över, andra tittar jag på alldeles frivilligt – utan att egentligen veta varför. Plötsligt slår det mig att båda sorterna kan ha något gemensamt.

Bland de program jag väljer bort finns:

  • Studier av människors absurda beteende medan det pågår – ju värre desto bättre. Med anor ända från Expedition Robinson (1997) och Big brother (2000) observeras hur försöksmänniskorna gör när de, isolerade från omvärlden, manipuleras med hjälp av svåra uppgifter och dramatiska utslagningar. Det gäller att skapa så mycket “dramatik” som möjligt – ja, mera!
    .
  • Rapporter om märkligt mänskligt beteende i efterhand – ju värre desto bättre.  “Konstiga” människor av olika slag visas upp och demonstreras: Vem är dummast? galnast? tjockast? latast? lortaktigast? mest galet slösaktig? Exempelvis “dr Phil” är pseudovetenskapligt: människor som inte mår bra visar upp sitt elände, hetsade av sin värd. Jag antar att de gör det i hopp om att få hjälp efter programmet, och hoppas de får den.

Det upplyftande budskapet för tittarna är alltså:
”Tänk vad idiotiskt de beter sig, så skulle ALDRIG jag göra.” Och det är ju skönt att veta.

Sen finns det program jag gärna tittar på, utan att ens för mig själv kunna motivera varför jag inte tröttnar. För de är ju i princip likadana, och även här ingår den sköna känslan: “Skönt att det inte är jag.” De exempel jag kommer på handlar alla om renoveringar. Fast jag avskyr de amerikanskt snyftiga programmen som går ut på att hjälpa en oerhört behövande familj – varpå alla (utom jag) gråter tillsammans över hjälparnas godhet.

De program jag gillar har aldrig superstajlade programledare, märker jag. Möjligen för att de inte är amerikanska?

I ”Property Ladder” försöker glada amatörer bygga en ny karriär på att öka värdet på nedslitna fastigheter genom renovering. Åtminstone så länge marknadspriserna gick uppåt, antingen husen var renoverade eller inte, funkade ju affärsidén hyfsat. I ”Double your house for half the money” anpassar man det hus man har råd med till att funka lika bra som det man INTE har råd med. Vilket låter som en utmärkt idé, dessutom marknadsoberoende – man ska ju själv bo i huset man fixat.

I ”The restoration man” vill romantiker och amatörer blåsa liv i förfallna arkitekturskatter och göra om dem till häftiga hem. Förutom gamla slott utgår man från byggnader som varit bland annat pumpstationer, vattentorn, kvarnar, skolor, kyrkor, lador, ishus. Spännande att följa, hög “Skönt att det inte är jag”-faktor. Speciellt gillar jag när man får lära sig byggnadernas historia också – fast då har det kanske diskvalificerat sig som underhållningsprogram? Även om det underhåller mig…

Svenska “Husdrömmar” gillar jag allra bäst. Under flera år får man följa människor som kämpar för att förverkliga sina ambitiösa husdrömmar: runt passivhus, gammalt tågstall, husbåt. Programledarna är kunniga och engagerade. Och med rätt eller fel uppfattar jag det som att man får följa några livs kringelikrokar – vilket förstås ger alldeles tillräckligt med dramatik. Både med husdrömmen och livet går det ibland bättre, ibland sämre. Ett par börjar med att planera bröllop och bygga hus – och slutar med att separera och sorgset skiljas från sitt färdiga drömhus. Inga stora gester och hysteriska känsloutbrott. Är det svenskt, helt enkelt?

Den skillnad jag ser mellan de program jag stänger av och de jag gillar är nog främst att i dem jag gillar är deltagarna inte nåt man pekar finger åt, utan verkliga människor som försöker förverkliga sina drömmar. De bemöts med respekt, även när de dummar sig. I den mån dramatiken är konstruerad ligger den i själva sagokonceptet: först överskrider deltagarna med löjlig regelbundenhet budget och lyder inte expertisråd, och till slut går allt (oftast) bra. Men för övrigt verkar det räcka bra med livets inbyggda drama.

Som bonus får jag i de här programmen se roliga inredningar, vilket är vad som lockar mig även till Hemnet. Jag har till och med använt mig av ett och annat av de mera praktiska tipsen.

PS: När jag på Youtube söker på “Djurs beteende” visar en av träffarna en Trump-intervju. (OBS: Inte alternativa fakta – utan alldeles sant! )

VAD i all världen kan det betyda? 😲 

Annonser

8 thoughts on “Tackolov att det inte är jag!

  1. Det finns mycket att se om man vill och mycket att låta bli om man vill. 🙂
    Jag tycker om de där serierna som är nu, Mandelmanns Gård, Bonden Frank – sedan såg jag att Badhotellet, danska serien kommer. Och Antik roadtrip. Lagom program i mitt tycke. 🙂

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s