Det här med arbete – kan det va nåt?

Det nya TV-programmet “Idévärlden” presenteras som “en tänkande talkshow, där kloka människor lägger pannan i djupa veck och går till botten med de stora frågorna. Ordentligt.” Det låter ju som en välsignad motvikt till en del andra konstigheter som ibland kallas debatter, tänkte vi. Här presenterar en huvudgäst kvällens tema, som därefter diskuteras och ifrågasätts av två opponenter. Alla får lägga fram sina tankar i lugn och ro, medan moderatorn ibland ställer intresserade frågor. Ett vuxet samtal om viktiga ting, helt enkelt. 🙂 “Tankeväckande”, som opponenterna sammanfattade det.

Denna första gång inledde sociologen Roland Paulsen med sin tes ”Arbetssamhället gör oss till slavar”.

Lönearbetet i industrialiseringens morgon började i liten skala och slutade i en hysterisk överproduktion med människor helt programmerade att jobba, ofta med jobb som inte behövs, medan arbeten som verkligen behövs – till exempel på överfulla sjukhus – inte finns. Arbetstiden har på senare år inte ens kortats, trots att produktiviteten fördubblats.

Globalt sett lär det bara vara 13 procent som upplever ett aktivt engagemang i sitt arbete. Då låter det ju lite torftigt att det är genom arbetet vi bevisar vårt värde som människor i dag.

Arbetslinjens grundtanke är att alla som kan arbeta också ska dra sitt strå till stacken. Roland Paulsen pekar ut en logisk lucka i modellen: Det finns inte tillräckligt med jobb. För att lösa det problemet försöker man skapa flera arbeten i takt med att de gamla rationaliseras bort. Men de jobb som skapas är jobb som tidigare generationer inte har behövt – nya jobb som ska tillfredsställa nya behov, exempelvis telefonförsäljare

Paulsens vision är en värld där vi bara utför det arbete som verkligen behövs, och där alla får ta del av samhällets produktivitetsutveckling.

Jag har förstås ingen aning om hur genomförbart detta skulle vara i verkligheten. Men märker att jag får nyttig träningsvärk i huvet av att över huvud taget försöka ifrågasätta arbetets roll – inte bara som inkomstkälla, utan som en möjlighet att utvecklas, skapa, vara nyttig. Själv har jag även  på extraknäck – jag har exempelvis också sorterat post, precis som programledaren – hittat tillfredsställelse i att göra det så bra/snabbt/noga jag kan. (Den enda gången det inte funkade var när jag hade för lite att göra.) Frågan är om det är ett ursprungligt behov hos mig eller inlärt?

När Paulsen lägger fram sin idé möts han ständigt av frågan: “Men vad skulle jag göra med all tid?” Han tycker det är jättesorgligt:

Som barn har vi inga problem med att hitta på saker att göra med ledig tid. Jag tror att vi måste minnas hur det var då. Den fria tidens potential är ett fantastiskt mysterium.

Vi dresserar de små barnen för att de ska passa in i arbetssamhället. I takt med att vi lär oss att arbeta lär vi oss av med allt det andra som det innebär att vara människa. Vi lever färdigpaketerade liv där det saknas tid att andas ut, umgås, tänka, känna och utvecklas.

bjornbygge-img_20170108_220936Är det därför barnen tappar sin nyfikenhet och sitt engagemang, blir skoltrötta? Jag tänker på treåriga barnbarnet som bygger invecklade konstruktioner (se bild), åker polisbil med pottan, spelar musik med osthyveln och dammsuger hallen med tejp. Alltid lika inspirerad och  entusiastisk.

Själv har jag  ju som pensionär återigen fått ledig tid. Det är i den situationen många tappar fotfästet och får relationsproblem. När jag slutade jobba satt den pensionerade maken där redan och bloggade. “Boring!” tyckte jag. 😦  –  men  jag hade inga förslag på vad jag ville göra istället. Småningom kvicknade min skrivlust till igen, efter att ha legat i dvala ända sen man i skolan blev tvungen att skriva på beställning och och göra en disposition i förväg. (“Boring!” tyckte jag.)

Nu bygger jag mina tankekonstruktioner om allmänt och blandat, precis som treåringen sätter ihop sina torn. Som bonus har jag fått bloggkompisar att byta tankar med och kan börja begripa mer om livet och världen, nu när jag har tid.

Dessutom var det i skrivandet min man och jag hittade varann från början. Så nu sitter vi här, läser, skriver, pratar. OK, vi gör förstås annat också, men det här är basen, vårt nya “jobb”. Och vi mår väldigt bra av det.

Varför mår vi så bra av det? Har vi gått varvet runt och hittat tillbaka till treåringens skaparkraft och entusiasm? Jag hittar en artikel om hur kreativitet kan förlänga – och förbättra – liv.

Sociologiprofessorn och filosofen Zygmunt Bauman och cancerforskaren, och författaren Georg Klein blev båda över 90 år. De har en bakgrund i upplevelser av Förintelsen, men har med hjälp av aldrig sinande kreativitet förmedlat hopp och livskraft till världen.

Zygmunt Bauman glömde sina krämpor under samtalet med en reporter åtta månader före sin död. Han trodde inte att han skulle orka med intervjun eftersom han var trött och hade värk, men allteftersom tiden gick glömde han det och när intervjun är slut ville han fortsätta, ställde sig upp fylld av energi  och verkade förtränga värken.

Intervjuaren frågar sig hur han orkar. “Eller är det just denna oupphörliga analys av samhällets mekanismer som håller lågan vid liv?”

På frågan vad som gör honom lycklig eller ger honom en känsla av värdighet svarar han: ”Väl utfört arbete.”

Vad är då arbete, förutom födkrok? Min man skulle helst vilja ha betalt för sina skriverier, inte för att vi behöver pengarna, men som en bekräftelse på att de har ett värde. För mig är det mer bonus att det finns några som vill läsa det jag skriver. Är det en könsskillnad eller har det med personligheten att göra? Inte vet jag.

Utan några likheter i övrigt kommer jag också att tänka på att när maken börjar repa sig efter krasslighet eller migrän orkar han skriva innan han orkar prata. Han säger själv att det ger honom kraft och han blir piggare.

Georg Klein skriver i förordet till ”Flow – den optimala upplevelsens psykologi” om vad som händer när vi engagerar oss i en uppgift som verkar krävande men meningsfull. Vi kan uppnå ett tillstånd av absolut koncentration, känslan av tid försvinner och vi uppfylls av eufori. Han fortsätter: ”Denna lyckokänsla, den inifrån kommande ’belöningen’, känns mera äkta än andras beröm och belöningar.”

Nästa gång ska Idévärlden handla om hur “Negativt tänkande gör oss till bättre människor.” Det låter kul, tycker jag! 🙂

Annonser

6 thoughts on “Det här med arbete – kan det va nåt?

  1. Intressant. Jag har för många år sen fastnat för idén med en ovillkorlig basinkomst. Detta för att jag för länge sedan, när jag jobbade inom industrin, förstod att det kommer att komma en tid när det inte finns jobb åt alla människor. Allt effektiviseras och rationaliseras så människorna kommer inte att ha en naturlig plats på arbetsplatserna som man hade förut. Det känns viktigt att samhället och vi som bor där ställer om, innan det är ett faktum att vi alla ersätts av robotar och annat. Vi själva har ju ställt om på det sättet att vi har flyttat till torpet, skaffat oss lägre månadsutgifter och funderar på att odla och föda upp djur till självhushållning. Jag är ju sjuk och vet inte om jag nånsin kommer att jobba igen, och mannen stressar på som bilmekaniker men drömmer om nåt annat. Jag har engagerat mig lite i ett parti som heter Enhet, som har visioner som stämmer med mitt sätt att tänka. Men de verkar ha svårt att nå ut i det här stressade samhället, för även om de vill annat så är de också fast i ekorrhjulet och hinner inte engagera sig för att kunna förändra världen. Jag tror att det är nån sorts förändring på gång, men det verkar gå så segt och sakta.

    Gilla

    • Ja, tänk om alla vuxna ex vis kunde få en basinkomst hela livet o använda en stor del av sin tid åt vad man vill – plugga, spela teater, jobba politiskt eller ideellt, sporta, författa… Skulle många bara lata sig då? Är det oundvikligt att mkt vill ha mer? etc. Jag har ingen aning.

      Är det människans natur som sätter stopp? eller svårigheten att tänka om? Intressant (och nyttigt) att åtminstone försöka tänka om – o märka hur jobbigt det är.

      Gilla

      • Ja tänk om… jag har ju det på sätt och vis eftersom jag är sjukskriven. Men då är jag ju just sjuk…. och kan inte göra så mycket annat än att vara det även fast jag ibland (alldeles för ofta) har tusen olika ideer om vad jag skulle kunna/vilja göra om jag fick göra det på mitt vis och i min takt. Men jag var faktiskt ute förra valåret och pratade med folk om just basinkomst. Ingen som jag pratade med ville sluta jobba, men dra ner på arbetstid för att dels släppa fram fler till arbetslivet. Men mest för att själva kunna bli mer kreativa och kanske förverkliga drömmar, förändra sin boendesituation, vara mer med familjen osv. Sen är det jobbigt att bryta normer tror jag, gå utanför ramarna.

        Gilla

  2. Ganska kul att fundera kring. De lönearbeten jag har haft har i princip aldrig varit roliga eller så värst givande i sig. Jag har alltid skött dem ordentligt eftersom de var födkrokar och för att jag haft idealet att man ska göra rätt för sig, har inte levt på bidrag fram till dess jag blev toksjuk. Ibland fanns det ju trevliga jobbarkompisar, men jag är kanske inte så tävlingslysten och hade svårt att hitta någon prestation som drev mig. Det kändes inte ens så bra det där med att göra rätt för sig, det var nog mest bara ångestframkallande, skräcken för att bli av med jobbet och därmed bli värdelös. Däremot hade jag under ett antal år ett annat sorts engagemang där jag jobbade häcken av mig.

    Kan inte säga att jag verkligen saknar att jobba idag, fast det är utifrån min nuvarande situation där jag vet att sådant som är ”vanligt” för många blir en verkligt plågsam press för mig. Skulle jag plötsligt bli frisk så skulle ljuset falla annorlunda. Men svårt att sysselsätta mig har jag inte, har aldrig haft. Även som barn kunde jag gärna leka själv om ingen kompis var hemma. (Fast idag aktiverar jag mig inte i så stor skala kanske, inga utlandsresor eller stora fester eller kurser i franska – och bara måttligt med städning 😉 ) Behöver heller absolut inget jobb för att få sociala kontakter, har snarast redan fler kontakter än jag orkar med (ytterligare en effekt av ett uppkopplat samhälle).

    Minns när jag för många år sedan städade på en större myndighets kontor. Där fanns en person som satt i ett kontor lite vid sidan om, i ett mycket kalt rum. När jag kom dit brukade han ha rivit sönder några blanka pappersark och slängt i papperskorgen, så att det fanns något att tömma antar jag. Men det var övertydligt att han inte hade några egentliga arbetsuppgifter. Ändå satt han där varje dag. Varför? Tänker på honom ibland och önskar att jag fått veta mer av historien.

    Gilla

    • Eftersom jag är så opraktisk (”vilse i verkligheten”) kändes det väldigt bra att jag faktiskt kunde försörja mig, oavsett jobb. Småningom hittaade jag jobb som innehöll allt mer av det jag gillade. Karriär var jag ointresserad av, men just det där präktiga ”att göra ett bra jobb” var viktigt för självkänslan. Men det borde ju funka även utan lönearbete?

      Tänk att få göra en film om den ensamme på kontoret, tror alla kan känna igen företeelsen.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s