Om den oemotståndliga lockelsen i att få bli riktigt UPPRÖRD!

Nyligen såg jag filmen Network om det åldrande nyhetsankaret Beale, som får veta att han förlorar jobbet på grund av vikande tittarsiffror –  och bryter samman i TV-rutan. Hans sammanbrott får enorma tittarsiffror och mängder av tittare lyder hans uppmaning att öppna sina fönster och tillsammans med honom vråla ut sin ilska:

I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore!

Mannens gamle chef tittar bekymrat på sändningen, för han är orolig för sin vän. När man öppnar fönstret hörs de första skriken från gatan…

Med så höga tittarsiffror får den “galne profeten” omedelbart ett eget program, där han får studiopubliken att gång på gång ursinnigt skandera:  ”We’re as mad as hell, and we’re not going to take this anymore!”  När tittarsiffrorna småningom börjar dyka löser man elegant problemet genom att slå två flugor i en smäll: deltagarna i ett annat populärt program får i uppdrag att mörda Beale i direktsändning.

Succe! Man blir av med den inte längre så populäre medan det andra programmet får en flygande start på sin andra säsong.

Filmen slutar med orden:

”This was the story of Howard Beale, the first known instance of a man who was killed because he had lousy ratings.”

Visst verkar alltihop på något sätt bekant – ja, utom det välplanerade direktsända mordet då, där är vi inte riktigt än. Men annars: galen ilska, hysterisk klickjakt och märkligt skruvade TV-program, beredda att gå över lik.

Det är bara det att den här ilskan inte spreds  på nätet, utan vrålades ut IRL, i studion och genom öppna fönster. Och man räknade inte antal klickar, utan tittarsiffror. För filmen är från 1976. Har det alltid legat en oerhörd lockelse i att bli upprörd över något – vad som helst? För Beales budskap var att han inte hade en aning om vad man skulle göra åt allt eländet i världen, och det brydde han sig inte heller om. Han ville bara få alla att, liksom han själv,  oreflekterat vråla ut sin ilska och frustration. På något sätt påminner det mig om nu levande personer. Hmmm 🤔

Numera översköljs vi av en enorm UPPRÖRDHET över inbillade eller verkliga kränkningar, och mobbnings- och utslagningsprogrammen blir alltmer absurda. Allt ivrigt påhejat/påhittat av dem som vill ha många klick eller tittare/läsare.

I tidningen läste jag nyligen om en ytterst idyllisk julhälsning med små kungabarn. (Kan man tänka sig nåt mer oförargligt?) Men där fanns, åtminstone enligt tidningen “Detaljen som retar upp nätet: Inte bra. Kungafamiljen släppte julvideo  – då startade kritiken.” Jag erkänner: Jag lurades att titta på tidningens videosnutt, där tre vuxna människor talade om hur upprörda de var över att “nätet” upprörts: “HAR inte folk annat att göra?!?”.

Sen letar jag efter den där nätkritiken som man var så upprörd över. Hänger ni med? Alltså: Först blir några på nätet upprörda över något. Då blir några andra ÄNNU upprördare över denna löjliga upprördhet. Och jag blir visserligen inte precis upprörd, men agerar ändå och tittar för en gångs skull på tidningens videosnutt. Vilket förstås var meningen från början.

Någon ursprunglig upprördhet hittade jag aldrig, så särskilt intensiv kan ju inte nätkritiken ha varit. Fast klick blev det ju (till och med av mig) – och därmed spreds “kritiken” . Som kanske aldrig fanns…

Men det är inte bara tidningarna, numera har vi ju alla samma möjlighet i bloggar och sociala medier. Recept:

  1. Tag en åsikt du inte håller med om (ex vis feminism, flyktingar, tiggare, politik).
  2. Leta reda på någon klickjagande person som säger sig företräda den åsikten.
    (Det behöver inte vara sant!)
  3. Hitta ett yttrande som, möjligen i samma längtan efter att få vara UPPRÖRD, lyckas provocera ALLA, även meningsfränder.
  4. Påstå att du vill föra en seriös diskussion –  fast med utgångspunkt från detta upprörande inlägg.
  5. FÄRDIGT!

Det kan bli ungefär så här: “Jag vet inte hur ni tycker, men själv tycker jag nog att man ska vara snäll mot barn och gamla. Till skillnad från detta hatiska inlägg. Vad tycker ni? “  Alltså helt riskfritt, för: “Nä, jag tycker man ska sparka barn och gamla i huvet – ju hårdare desto bättre!” säger vanligen inte ens de som GÖR sånt.

Ett riktigt lyckat resultat ger väldigt många klick, både av anhängare som gillar och applåderar 🙌 (alltid lika trevligt!) och av meningsmotståndare som blir UPPRÖRDA över förvrängningen av deras åsikter. 👿 Ibland kan man till och med uppmärksammas av MEDIA – och kanske utnämnas till nätstorm!

Tänk om det gick att använda energin i all denna ilska för att göra nåt åt de missförhållanden som finns. Eller kanske värma upp våra hus?  🤔

Efter all denna gyttjebrottning känner jag mig upplyft av inställningen hos en bloggare som lever med ständig smärta, och alltså får många goda råd från dem som inte har ont. Men för det mesta kan hon stoiskt ta emot de “käcka yttrandena” – eftersom hon förstår att det är omtanke och vänlighet bakom alltihop. Välment, helt enkelt.

Och i en debattartikel läser jag en tvåstegstanke: Även om individers namn är starkt förknippade med deras identitet är det inte säkert att ett feluttalat namn automatiskt är ett tecken på att man vill förminska eller utesluta den man pratar med. Det KAN helt enkelt vara svårt att uttala, precis som svenska namn är för många icke-svenskar.

Två tankar i samma huvud – det går! 🙌

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s