Mamma är lik sin mamma – utom jag då

Som nybliven fru skurade min mamma kökstaket i sitt första egna hem tills grundmålningen tittade fram. Hon veckade örngottsbanden med en kökskniv, skurade trasmattorna med rotborste och kammade mattfransarna. Och sydde våra kläder, fast hon inte gillade att sy, bara att sticka.

Samma mamma var noga med att jag, trots att jag var äldsta dottern, INTE skulle behöva känna ansvar hemma – som hon fått göra, som passat barn från tre års ålder. Och i resten av sitt liv fortsatt att “ta hand om alla utom sig själv”, som min kloka dotter sa. Jag är särskilt tacksam mot mamma i dessa juletider, när jag läser om alla “julmåsten”, som (åtminstone?) kvinnor verkar ha så här års.

Här är det Siwan som sjunger och städar i Stockholms T-bana(!) år 1968:

Och jag tänker på alla dessa kvinnor som (fortfarande?) är projektledare för allt: tvätt, städning, matlagning, barn, socialt liv. Och makar. Ännu värre var det förr.

Min man (som får ta ansvar för sig själv! 😉 ) har berättat om när hans pappa låg i skogen med brutet ben. Hustrun skyndade dit med tvättbalja och rotborste för att skrubba det brutna benet rent. (Inte det andra, för det skulle ju inte doktorn titta på.) Men det var hennes ansvar att maken hade någorlunda rena fötter, även när han jobbade i skogen.

Trots tilltagande krämpor bodde en bekanting kvar med sin man i det gamla tungrodda huset med tvättstuga i källaren, även sen barnen flyttat hemifrån. Eftersom hennes man ville det. Och han ville det utifall att sonen en gång kanske skulle börja visa intresse för att ta över det. Hon kunde inte ens förmå sig till att sänka ambitionsnivån för trädgården, för hon visste att hon skulle hon må ännu sämre av att se den ovårdad. Hennes man tyckte inte att huset var särskilt tungrott – men så var det heller inte han som rodde.

En väninna kunde inte strunta i bärbuskarna ens, trots att hon tyckte det var bara jobbigt och ingen annan i familjen var intresserad av vare sig trädgårdsarbete eller sylt.

På mitt allra första jobb på advokatfirman minns jag de två kvinnor som tävlade i ordningsamhet. Båda bodde med man och barn i hus med stenlagda terrasser. Där låg den ena (för jämnan lät det som) på alla fyra och och rensade med en bordskniv alla fogarna från ogräs, medan den andra handsådde specialgräs som hon sen klippte med liten sax.

Min kompis och jag tittade stumt och lite sorgset på varann… Så känns det fortfarande ibland.

Särskilt när jag hör berättelser om mammor som hållit såväl hus som barn och make i oklanderligt skick, medan familjen i själva verket önskat att hon skulle tagga ner och vara tillsammans med dem istället. Precis som en del män den hårda vägen insett att de försummat familjen för att försörja dem riktigt bra. (Eller är det sånt man skyller på? Enklare än att vårda relationer.)

Jag tröstar mig med att det som sagt var sämre förr. Det ser jag ju i närstående unga familjer. I juletider verkar dock “julångesten” skörda offer – åtminstone bland kvinnor och åtminstone enligt massmedia. Många artiklar blir det.

Fast: Är det riktigt sant? Vi hörde ett radioprogram, där man skulle ringa in och berätta hur man firade jul. En man berättade att han sen länge valde att fira en kravlös jul med vänner, och lät mycket tillfreds med det. Då frågade programmets psykolog med bekymrat rynkad panna (lät det som): “Är det verkligen säkert att du inte FLYR från något?”

Den goda nyheten här kanske är att man hade brist på ångestfyllda inringare, och måste skapa egna?

För egen del fixar jag alltså städning och tvätt, åtminstone på en nivå som passar mig och dem som bor ihop med mig. (Ingen har i alla fall vågat protestera. 😉 ) Kanske hade det varit praktiskt om jag tidigt fått en liten introduktion i matlagning? Inte för att jag nånsin blivit nån engagerad matlagare, eftersom jag inte är särskilt intresserad av mat överhuvudtaget, inte ens att äta. Nån medelväg kanske hade varit bra? Fast det där är mera finlir.

Det viktigaste är att man känner sig fri att göra som det känns bäst.
Utan dåligt samvete. Så: Tack, mamma!

Inför julen har vi köpt julklappar till de små barnen, hängt upp ljusgloben i fönstret och satt  fram de gamla grejorna: mormors fula tomte, jultornet där en ängel har fått vikarie, halmbocken, och de två gamla adventsljusstakarna. Och så levande ljus förstås, men de bor ju där hela vintern. Färdigt!

Vi hade tänkt fira med några av barnbarnen, men viss krasslighet gör att vi håller oss hemma. Sonen tänkte dyka upp lagom till Kalle Anka (som han är uppfödd med), och så äter vi julmiddag tillsammans. Och tänder ljusen så att jultornet snurrar – lite halt och lytt, men fortfarande med jesusbarn och alla får, kameler och vise män. Och nästan alla trumpetande änglar. God Jul!

Annonser

13 thoughts on “Mamma är lik sin mamma – utom jag då

  1. Vi flyr hela familjen! Ingen av oss (säkert mitt fel) är så mycket för traditioner öht och inte gillar vi julmat heller så yngsta dottern (som fått hennes första egna andrahandskontrakt på en etta på Kungsholmen) har bjudit hem; hennes pappa, mig, brorsan och hennes pojkvän till pjyamasparty på julafton. Vi ska äta hemgjord pizza av olika slag, veganska, glutenfria och djurpizza och bara umgås med varandra. Inga julklappar utom till sonen som är 14. Det låter härligt stressfritt och jag är glad att jag inte först stresstraditioner vidare för såna jular har jag försökt leva upp till

    Gilla

    • Det låter jättekul! 😉
      Jag har aldrig stressat tidigare heller (för lat?) . När barnen var små åkte vi till landet och var bara lediga. Åt det vi ville (en del julmat oxå), läste, la pussel etc. O redan min mamma har jag för mig la ner julklappar, utom till de yngsta, som det ju är kul o lätt att köpa till.

      Gilla

  2. PÅ tal om arv så minns jag inte så mycket av hur morsan gjorde men mormor – hon kokade syltor på älghuvuden och grisfötter och rubbet och julstädade som en galning och dog 65 år gammal av diabetes typ 2 (man får aldrig slänga mat, bäst att jag äter upp den) och njursvikt efter ett långt liv först som piga och sedan som hemmafru med fyra barn och så jag – barnbarnet som klättrade på väggar och möbler…

    Gilla

  3. Jag hör en del på radion, och det är många inlägg om från reportrarnas sida – julstressen. Vi talade häromdagen på jobbet om det – och ingen var stressad. Varken kvinnorna eller de två männen som då var med i diskussionen. Det blir vad man gör det till. Ha en fin jul. 🙂

    Gilla

    • Intressant, för det var precis det vi funderade kring, särskilt när vi hörde radioprogrammet: Är julstressen i själva verket (åtm delvis) upphaussad av media? Ingår i jultraditionerna, så att säga. Just nu hade nyheterna ett inslag igen.

      Liked by 1 person

      • Jag tror media har mycket påverkan. När man intervjuar psykologer – om de har märkt av en ökning just pga julstressen så undrar i all fall jag. Är det sådan nyhetstorka att man söker skapade nyheter – för jag hoppas verkligen att det inte är på det sättet att folk – krisar ihop just för att julstress blir så hög. Då får man se på vad som gör stressen. julklappshysteri, mathysteri, hinnaträffaallaledigapåjulenhysteri, eller vad är det?

        Gilla

  4. När jag fick mitt första barn förvandlades jag tillfälligt till min mamma, som tyckte sånt som skura tak var viktigt. Det gick tack och lov över rätt fort. Vi firar jul med family extended, dvs jag och barnens pappa samman med andra ”överblivna”. Ska bli så kul!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s